Dag 11. I Áhkkás närhet

Det regnade en aning när vi vaknade upp på denna fantastiska lägerplats där vi hade det väldiga Áhkká i nordväst, Kebnekaisemassivet långt i nordost, Niják i väster och Sarekmassivet i söder. Anders tyckte att detta var en av de vackraste platserna han sett i hela Sarek. 

Fotot visar utsikten mot Áhkká från tältöppningen. Sjön är Suottasjjávrre.

I augusti förra året passerade jag inte så långt härifrån på den vandring jag gjorde då. På Nijákskájdde träffade jag en ung man från Tyskland. Han hade haft stora planer och startat från Akkastugorna för att gå långt in i Norge. Men hans fötter strejkade och han tvingades slå läger vid Niják. Där hade han varit i ett par dagar och verkade inte alltför ledsen för det. Han var överväldigad av detta landskap.

Stenriket

Till frukost blev det nygräddat bröd och te, därefter en extra slummer medan regnet hemtrevligt knattrade på tältduken. Vissa stunder avtog det, och under ett av dessa tillfällen passade vi på att packa ihop och bege oss iväg.

Enligt vår färdidé – som vi improviserat fram föregående dag – skulle vi nu gå öster om Suottasjjávrre och den sjö som har höjdbeteckningen 906. Därefter in i öppningen öster om Várdojávrre. Det var med viss förväntan vi såg fram emot dagens etapp. Ryktet om att det kunde finnas skärsnäppa, en vadare vi aldrig lyckats se i svenska fjällen, gjorde oss upplivade.

Juni verkar annars inte vara en bra månad för denna fågel. Visserligen hade jag tyckt att jag dagen innan hade hört dess läte helt kort, men jag fick aldrig syn på den och kan ha misstagit mig.

Det var inga problem att passera vattendraget mellan sjöar 906 och 914. Vad jag minns rann vattnet genom ett stort område med stenblock, det var bara att gå på blocken.

Vi kom in på sluttningen söder om Várdojávrre. Sjöns norra strand verkar bra för fågelliv, och vid dess östra ände finns både sanka gräsmarker och sandbankar. Men det låg is kvar på stora delar av sjön och fågellivet just för tillfället var fattigt.

Däremot fanns det gott om sten. I själva verket alldeles enorma mängder. Och ju närmare sjökanten på sydöstra sidan desto värre. Således precis vid vår färdväg. Vi valde därför väg högre upp Várdotjåhkkås östra del för att undvika de värsta blockfälten. På ett ställe fick vi ta oss förbi ett besvärligt ställe med kantiga stenar som var flera meter höga.

Den som vill gå här bör hellre välja den norra sidan av sjön. Det finns visserligen stora mängder sten precis vid den östra delen (dvs vid sjöns utlopp) men sedan minskar det. Om man håller en god bit från stranden vid öständen bör man kunna slippa det värsta.

Vi lunchade nära sjöns sydände. Vädret var inte så illa, nästan varmt, så vi somnade en liten stund när vi hade ätit. Anders är en mästare på att somna snabbt precis när som helst, och han har inspirerat också mig att öva upp den konsten.

Labyrinten

Det väntade mer stenighet. Först hade vi tänkt gå söder om både Várdojávrre och Boavtjesjávrre, men blockfälten var ändlösa. Dessutom hägrade sankmarker norr om den senare sjön (utritade på fjällkartan). Och sankmarker kan innebära fina fågelupptäckter.

Vi tog oss därför fram precis väster om Várdojávrre. Terrängen visade sig bestå av stora stenblock, med vattendrag och småsjöar överallt (betydligt fler än vad som är utritade på kartan). Det hela kändes som en labyrint i något gammalt datorspel, där man dels måste gå och hoppa från det ena blocket till det andra, dels måste undvika att gå in sig i labyrinten och tvingas till långa omvägar tillbaka. På följande foto har jag just påbörjat labyrintpassagen. Sluttningen i bakgrunden tillhör Áhkká.

Vi lyckades ganska bra och nådde gräsmarkerna där vi svalkade oss med ett bad i en inbjudande bäck. Bäcken visade sig dessvärre vara full av iskallt smälvatten från ett snöfält.

Fågelmarker - eller?

Under vandringen på de kilometerlånga sankmarkerna undrade vi var skärsnäpporna höll till. Vi såg en del andra vadare - exempelvis brushane och simsnäppa - men dem vi hoppades på syntes inte till.

På fjällkartan ser man att sankområdet är genomkorsat av glaciärbäckar. Snösmältningen var i full gång när vi var där, men vi hade inga problem att leta upp ställen där vi ganska enkelt kunde vada över utan att ta av oss kängorna. Fotot nedan visar sankängarna och Várdojávrre. De mindre sjöarna i den steniga "labyrinten" kan anas längst till höger, bakom sanket. De snötäckta bergen i bakgrunden ligger på andra sidan Suorvajávrre, mellan Vakkotavare och Suorva.

Vi satte kurs på den öppning som finns mellan Rákkasoalgge och punkt 1145. Under dagen hade vi glatt oss åt både fjällripa och sjungande snösparvar, och i denna höga och karga fjälldal sjöng ytterligare några snösparvar.

För den som vill ha ett alternativ går det bra att välja uppgången norr om, alltså den som går mellan Rákkasoalgge och topp 1208. Detta innebär en högre väg och inledningsvis en krävande stigning. Vi undvek det vägvalet eftersom området vid denna tid var täckt av snöfält.

Kvällsutsikt

Klockan hade hunnit bli närmare halv tio på kvällen och vi slog upp tältet strax efter att vi passerat sjö 964. Denna plats var en "gräddhylla" på ca 940 meters höjd, med underbar utsikt mot Niják, Gisuris och ner mot Sjnjuvtjudisjåhkå. (För övrigt är min personliga teori om det krångliga namnet Sjnjuvtjudisjåhkå att någon har hittat på det enbart för att skilja ut vilka som kan uttala samiska ord och vilka som bara låtsas att de kan).

Vår lägerplats hade mer än enbart en tjusig utsikt. Genom den mjuka gräsmarken rann flera underbara små bäckar med friskt, kallt vatten. Vi drack ofta, det var svårt att låta bli. Man blev törstig bara av att titta på vattnet.

Och så hade vi en ringtrast i grannskapet som sjöng för oss, man hörde den om man lyssnade noga.

Kartan visar vår färdväg denna dag. Tillryggalagd sträcka: ca 15 km.

Dag 12. Utmed Västtopparna

Morgonen var solig men vinden kall. Anders tyckte att jag skulle skriva i dagboken: "En solig morgon som övergick i en bister nordanvind." Därefter försvann han ner i sin varma sovsäck igen. Under tiden såg jag en havsörn som kretsflög över det väldiga lågområdet nedanför mig. Ett par vandrare syntes också, på väg in i Sarek. De var de första människor vi sett sedan vi lämnade Skierffe tio dagar tidigare.

Snart var det dags att gå den sista dagsetappen på denna tur. Efter drygt 1½ vecka i fjällvärlden kändes det lite vemodigt att behöva lämna alltsammans bakom sig. Därför gällde det att ta in så många intryck som möjligt.

Samtidigt sätts en del andra mentala mekanismer igång när slutet av en tur närmar sig. Jag börjar tänka på alla bekvämligheter som finns därhemma, på att slippa gå milavis i ansträngande terräng, och så vidare. (Däremot tänker jag sällan på mat nuförtiden eftersom jag är ganska nöjd med den mat som vi lagar i naturen.) Så slutet av en tur präglas för mig av ambivalens och motstridiga tankar.

Dessutom vet jag att efter en eller två veckor därhemma så kommer jag vilja upp till fjällen igen.

Första delmålet var sjön Sjnjuvtjudisjávrre. Vi höll höjd så gott det gick utmed Rákkasoalgges sluttning, sedan gick det något nerför mot östsidan av sjön. Rákkásjåhkå var ovanligt stor på grund av snösmältningen men ändå möjlig att vada över utan att ta av sig kängorna.

På sluttningen utmed västtopparna öster om sjön kan man följa en tydlig stig som letar sig fram genom terrängen. Här finns gott om raviner som man måste gå ner i och sedan uppför. Öster om sjöns nordände finns bra tältplatser. Följande foto är taget från just nordänden, med Gisuris i bakgrunden. 

När man passerat sjön dröjer det inte länge förrän man har lämnat åsynen av Sarek bakom sig och istället ser ner mot Áhkájávrre. Det är ett väldigt panorama som breder ut sig. Men det är med blandade känslor man ser på det. Nu var det lågt vattenstånd och sjöns stränder lyste vita. En påminnelse om att hela vattensystemet är reglerat.

Stigen

Promenaden utmed Áhkkás västsida är vacker och kan rekommenderas - från det här hållet. Från andra hållet (alltså från Akkastugorna och in mot Sarek) är det rejäla uppförsbackar vid grusplatåerna på nordvästsidan av Áhkká. De flesta vandrare går därför via Treparksmötet, en väg som visserligen är längre men lättare att hitta och mindre jobbig.

Om man ändå tänker sig att gå in mot Sarek utmed Áhkká börjar stigen vid Padjelantaleden nästan 2 km efter bron över Vuojaädno. Stigskiljet är tydligt och kommer några hundra meter efter den bro som är utritad på fjällkartan vid glaciärjokkarna från västra Áhkká (i verkligheten är det flera små broar). Följande karta visar stigens ungefärliga sträckning:

I litteratur beskrivs ett annat stigskilje som kommer redan ca en halv km efter bron över Vuojaädno. Detta skilje lär vara lätt att missa, och det stämmer säkert för jag har letat efter det noga och inte kunnat finna det. Möjligen har denna stig slutat användas och en ny stig trampats upp.

När man vikit av från Padjelantaleden på (den nya) stigen ska man sikta långt till vänster på den första platån. På följande foto har jag markerat den stig som - såvitt jag vet - går närmast Áhkkás sluttning.

På nästa foto ser man stigen i förstoring och man ser dessutom att det kommer en annan stig från höger som också fungerar.

Det är faktiskt lätt att komma för långt till höger, eftersom stigar trampats upp åt ett par olika håll vid ett myrområde strax efter man har lämnat Padjelantaleden. Man ser inte att man ska vika av till vänster mitt på myren utan man fortsätter lätt rakt fram. Nu gör inte det så mycket, det går bra att komma upp på kullarna på det sättet också, även om man hamnar mer till höger. 

Sista kvällen i tält

Därmed var det inte så mycket kvar av vår vandring. Vi badade i en av jokkarna och gick vidare mot Akkastugorna. Vid den s k Badbäcken ungefär 300 meter före stugorna finns en lägerplats som vi beslöt oss för att använda. Även om jag inte har något emot att tälta vid en stuga kändes det bäst att avsluta denna vandring med boende i den fria naturen. Nästa dag återstod bara båtturen på morgonen och sedan busstur till Gällivare.

Att denna busstur skulle visa sig vara ett äventyr i sig är en annan historia. Bussen blev nämligen fast bakom en annan buss som gått sönder och vi blev nog mer än 4 timmar försenade till Gällivare.

Dagens etapp: ca 15 km.

Total förflyttning (inkl. inventering) Sitoälvsbron - Änonjálmme: ca 160 km.

Samtliga foton utom nr 5 samt de två sista är tagna av Anders Gudmundsson.