Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Har under 2000-talet fått förnyad möjlighet att gå i fjällen, vilket jag tidigare gjorde på 70-talet. I Skåne där jag bor finns inga fjäll, så där blir det mest utflykter i Lunds kommun med fågelkikare, kamera och kaffetermos.

I den svenska fjällvärlden har det mest blivit vandringar i Sarek och Padjelanta som lockar med stora orörda naturområden. Djurlivet i dessa nationalparker intresserar mig också, och jag har bland annat gjort en del fågelinventeringar för Lunds Universitets räkning. Jag har också skrivit en bok för fjällbesökare: Vandringsturer i Sarek (utgiven på Vildmarksbiblioteket). De senaste åren har jag undersökt Präststigen, en gammal färdväg i Kvikkjokksfjällen. Dessa undersökningar har också resulterat i en bok som nu är utgiven och finns att köpa.

Under det senaste decenniet har det även blivit ett antal vinterturer på skidor i fjällvärlden. Att vistas en hel vecka (eller mer) i tält bland de snöklädda fjällen är en annorlunda och fascinerande upplevelse. Men jag och min kompis Anders tycks ha en märklig förmåga att hamna i snöstorm och oväder!

Det enkla livet i naturen tycker jag är mycket tilltalande. Bara ha med sig så mycket som får plats i en ryggsäck. Klara matlagning, brödbak och annat på friluftskök. Sova i tält med naturen på andra sidan tältväggen. Uppleva möten med fåglar och andra djur. Och ständigt bli fascinerad av naturens storslagenhet. Ofta har jag någon eller flera fjällvänner med på turen, men det händer ibland att jag reser helt själv.

När det gäller min aktivitetsnivå så varierar den under året. För det mesta är det nog Blå som stämmer bäst men vissa perioder är den säkert Röd (även om sportighet inte är något utmärkande drag för mig).

Användarnamn: fowwe

Intressen: Fågelskådning, Friluftsmat, Vandring, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Foto, Utrustning

Mer på profilsidan


Kategorier:

Etiketter:

Länkar:

Sarek 20 juni – 1 juli 2010. Dag 3 och 4.

Dag 3. Stigen in i Rapadalen

Morgonen var kall och blåsig. Vi lagade frukost i tältet, liggande i sovsäckarna. Morgondopp i älven var inte att tänka på.

Så var det dags att vandra in i Rapadalen, nu började äventyret på allvar! Nåja, så värst äventyrlig är Rapadalen kanske inte, men den är fin. Man har en tydlig stig att gå på, och terrängen är för det mesta lättframkomlig. På några ställen är det dock stenigt och knöligt och det fanns även några sanka partier.

Här och var gick vi förbi lägerplatser. Ibland ligger de ganska tätt, andra gånger är det flera kilometer mellan dem. (Tyvärr är jag inte särskilt stolt över den del av min bok som beskriver lägerplatserna i Rapadalen, en del av de informationerna är inte bra. Som väl är behöver man inte gå så värst långt förrän man hittar en användbar lägerplats i alla fall.)

Nedanför Ridok var terrängen inte så trevlig utan allmänt klafsig, träskig och snårig. Många nerfallna träd. Vi följde stigen, men efteråt fick jag känslan av att det fanns alternativa stigar i området. Lägerplatser var inte lätta att hitta här om man nu hade behövt det.

En blåhakehanne vid stigen.

Annars var det för det mesta alltså lätt att gå, och vi fick mycket tid till att undersöka naturen och fotografera. Anders hittade djurspår, möjligen från en utter (han ska forska i saken). En blåhake utmed stigen blev ordentligt avporträtterad.

Det första "vadet"

Vid planeringen av turen hemma hade jag bekymrat mig lite för vattennivåerna så här tidigt på året. Vad kunde inte snösmältningen ställa till med? Det visade sig att den mest intensiva vårfloden var över, vi hade  låga vattennivåer under vår vandring i Rapadalen.

Den första jokken av storlek vi skulle korsa var Buovdajågåsj. Strax före denna jokk finns ett sankt område med en djup kanal som vi gick över balanserande på utlagda björkstammar.

Buovdajågåsj går man över precis där den går ihop med en mindre bäck som kommer från nordväst (syns bra på kartan).  Övergången var helt oproblematisk, det var bara att gå över i kängorma. Precis efter vadet finns ett stort område med perfekta lägerplatser.

Vi fortsatte med kurs mot Lulep Spadnek. Här träffade vi på ett bo med ungar av mindre hackspett när vi av en händelse lämnade stigen för att undersöka en annan fågel. Hackspettföräldrarna var mycket upprörda och tyckte inte alls om vår närvaro.

Hannen vid bohålet.

När stigen passerat Lulep Spadnek och går ner till strandkanten av Rahpaädno finns gott om lägerplatser en lång bit. Tyvärr inte så bra för oss, för den kalla motvinden var hård. Vi siktade istället på läger vid nästa större jokk, Lulep Vássjajågåsj.

En delikat lägerplats

En knapp kilometer före denna jokk råkade vi på en lägerplats som vi omedelbart blev förälskade i. Den låg direkt efter en liten spångbro av plankor (sista plankspången före Lulep-jokken). Den hade buskar som gav lä för vinden och var jämn och fin och gräsbevuxen. Vi stannade där.

När vi skulle hämta vatten upptäckte vi att det sipprade fram en kallkälla direkt ur marken vid bron, och bättre vatten kan man ju inte få.

Vår lägerplats. Men varför så ostädad?

På kvällen tog vi en promenad närmare Ráhpaädno för att lyssna på nattliga sångfåglar, men inget intressant hördes. Vi gick också fram till Lulep-jokken, vars första (sydligaste) strömfåra utgör det egentliga vadet. Det var låg vattennivå här också, vadet nästa dag skulle bli problemfritt. Precis före jokken kunde man tälta på flera ställen, men bättre och jämnare tältmark fanns strax efter vadet.

Dagens etapp: ca 12 km.

Dag 4. Vart har vattnet tagit vägen?

Inget oförutsett inträffade på natten, Lulep Vássjajågåsj var oproblematisk att passera. Vi hittade enkelt ett ställe där man kunde kliva över i kängorna. 

En bit efter vadet fann vi ytterligare ett hackspettrevir. Det var ett par tretåiga hackspettar vars ungar jag hörde pipa på håll när jag - återigen - var ute och letade efter en annan fågel. Bohålet var sedan inte svårt att lyssna sig fram till.

Tretåig hackspett. Det gula på huvudet visar att det är hannen.

Nästa större jokk  skulle korsa var Alep Vássjajågåsj. Vi tog oss ganska enkelt över även denna. Sedan lämnade vi huvudstigen och gick i den glesa björkskogen ner till Ráhpaädnos strandbrink. Både i björkskogen och vid stranden finns fina tältplatser.

Vår förhoppning hade varit att kunna gå strandstigen fram till Skårkistugan, och det visade sig vara perfekt läge för detta. Alla vattennivåer var låga, och nivån i själva Ráhpaädno var mycket låg. Efter en stunds promenad vid strandkanten kunde vi gå ut på själva flodbädden, och där gick vi sammanlagt två-tre kilometer! En mycket egendomlig känsla.

Älven var bitvis helt torrlagd!

En smal men djup kanal - den ökända Svirjakanalen - som ibland stoppar vandrare på strandstigen var inga direkta problem att ta sig över och vi stannade där för att äta lunch. Annars är det nog dessa kanaler som är det största hindret vid högt vattenstånd, men vet då aldrig hur stora omvägar man måste göra runt kanalerna som skär in från älven. Nu hade vi bara några få kanaler, de var inte så långa och djupa, och de kom ganska direkt efter att Alep Vássjajågåsj rinner ut i Ráhpaädno.

Hänförande natur - och fågelupptäckter

Naturen utmed Ráhpaädno är fantastisk, och ännu mer storslagen från strandstigen. Den som tänker gå sträckan mellan Alep Vássjajågåsj och Skårkistugan ska absolut pröva på den.

Otroligt vacker vandring på strandstigen.

Under promenaden på stigen la vi märke till ytterligare en sak. Delar av den var nedrasad pga att vattnet hade underminerat den meterhöga strandbrinken. Uppenbarligen hade den tidigare vårfloden varit ovanligt stark och gröpt ur flodkanten på ett stort antal ställen. Här och var hade stigen till och med försvunnit. Vilken kontrast: kraftig vårflod mot nuvarande uttorkning!

Någon kilometer före Skårkistugan möttes strandstigen och huvudstigen. Vi försökte gå ner till stranden igen men det blev snabbt bökigt så vi återvände till björkskogen. Vi lämnade nu huvudstigen för att passera förbi stugan och fortsätta i björkskogen utmed Låddebákte till en tältplats jag fastnade för förra året.

En bit efter stugan stötte vi på nya mindre hackspettar med ungar i ett bohål. Vi gick ytterligare ett par km och där var ett tredje revir med en ivrigt varnande mindre hackspett. Detta var ju sanslöst! Hela tre revir med mindre hackspett - och detta nästan inom ett och samma dygn! (Som jämförelse kan nämnas att det under hela förra året i hela Lule Lappmark noterades observationer från bara 4-5 revir, varav jag och Anders hade ett, i Tarradalen.)

Tielmavadet i kvällsljus.

Vandringen gick vidare, och vi nådde Tielmavadet (fotot ovan). Också där var vattennivån låg och den som hade lust kunde säkert lätt vadat över. Vi hade dock inte tid för detta utan ville nå fram till vår lägerplats.Strax innan vi nådde fram tog jag nedanstående foto som visar hur naturen ser ut där. Jokken till höger i bild är en del av Ráhpajåhkås strömfåra som rinner ner mot Tielmavadet.

Hedmarken väster om Låddebákte.

Vi anlände vid niotiden och slog upp vårt tält på den jämna risheden väster om Låddebáktes västbrant. En härlig plats som dock var isande kall i den hårda nordanvinden. Vi åt kvällsmaten ute, väl nerkrupna i en liten bäckfåra som gav skydd för vinden. Kvällsutsikten åt sydväst var enastående vacker med solen som sakta dalade medan den spred ljuset på bergen vid Stuolovágge, Gaskasvágge och Lullihavágge.

Nedan karta över sträckan dag 4 mellan vår tältplats och Skårkistugan.

Strandpromenaden.

Och här karta över den avslutande sträckan dag 4.

Vår lägerplats väster om Låddebákte.

Dagens etapp: ca 17 km.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2010-07-06 22:12   OBD
Bra skrivet som vanligt och intressant läsning för mig som aldrig vandrat nere i Rapadalen. Fina bilder. Av fågelbilderna att döma hade ni tydligen
ett skapligt teleobjektiv med er.
Ser fram mot nästa del av vandringsbeskrivningen.
 
Svar 2010-07-06 22:56   fowwe
Tack för kommentaren, Bertil! Jo, teleobjektiv (zoom) hade vi, mitt sitter inbyggt i kameran. Motsvarar nästan 500 mm tror jag.
 
2010-07-07 08:46   brigas
vilken kamera har ni;skulle gärna ha en med ordentligt tele,men ändå nätt i packningen.
Vilken fin bild av blåhaken.
Såg väldigt fint ut att gå längs stranden och på flodbädden,när vi gick sträckan valde vi tyvärr en stig längre från älven.
 
2010-07-08 11:09   Fjällfinan
Intressant läsning! vi planerar att passera tielmavadet om cirka två veckor (från norra rapadalen och in i sarvesvagge) så jag tackar för goda nyheter om det låga vattenståndet.
 
2010-07-10 16:00   Annicas fjällängtan
Tack för att du ger oss tillfälle att följa dig på ännu en tur. Man blir ju som vanligt när man läser dina berättelser.... så sugen..... tur att man har några små vandringar att planera. Var det mycket mygg eller var det för kallt ?
 
Svar 2010-07-16 00:24   fowwe
Små vandringar - de kan också vara härliga! Utan dem klarar man sig inte. Och myggen hade det svårt, det var kallt och blåsigt. Några dagar när det blev lite varmare försökte de komma igen, men de var få.
 

Läs mer i bloggen

Hardeberga – vandringar i underskattad landsbygd

En så stor stad som Lund uppslukar lätt intresset hos dem som bor där. I ännu högre grad gäller detta den betydligt större staden Malmö. Det är lätt att upphöja livet i staden som mer intressant och mer betydelsefullt är livet i exempelvis en liten by (som kanske rentav är på väg att avfolkas).

Det finns något motsägelsefullt i en stor stads lockelse. Å ena sidan får man känslan av att det händer väldigt mycket, ett myllrande liv. Å andra sidan upplever man att staden är möjlig att få överblick över, att begripa sig på. Det senare är naturligtvis en illusion, till stor del skapad av arkitekturen som målar upp de stora linjerna för oss. Dessa skapar ordning och sammanhang åt det vi ser och döljer det mesta som finns bakom fasaderna. Vi får känslan att vi förstår. Men vem kan greppa ens en bråkdel av vad som sker bakom just dessa fasader? Inte ens i ett medelstort bostadshus är det möjligt.

Genvägen Nijákvágge – för den som har gott om tid

Det klichéartade talesättet ”genvägar är ofta senvägar” exemplifieras på ett utmärkt sätt av Nijákvágge som erbjuder en betydligt kortare väg jämfört med att runda norr om fjället Niják. Med detta vägval får vandraren uppleva en av Sareks veritabla bakgårdar, där frostsprängt stenskravel samlats i högar, drivor och fält. Med andra ord - oemotståndligt för varje Sarekvän!

Det är juli 2021 och jag befinner mig i norra delen av Ruohtesvágge. Lägerplatsen är min femte i Sarek denna varma och myggrika sommar. Men jag är inte ensam – tältet delar jag med min gode vän Anders. Inte den vanlige Anders, han som jag oftast har gått tillsammans med och som finns med i många av mina skriverier här på Utsidan. Nej, detta är en annan Anders. Lustigt nog är båda två professorer på Tekniska högskolan i Lund och känner varandra väl.

Den Stora Grå. Och om fasaden som rämnade

Lunds kommun har knappast rykte om sig att vara en skogskommun, men vi har faktiskt några ganska stora barrskogsområden. Ett av de största är Vombs fure som ligger precis söder om Vombsjön. För något tiotal år sedan hittade man tillfälligt en kringflygande lappuggla i den skogen. Och nu var det dags igen. På årets sista dag 2022 upptäcktes en individ på eftermiddagen, strax före skymningen. Men det var inte många fågelskådare som fick se den.

Lappugglan är normalt en norrlandsfågel – åtminstone har den alltid betraktats som det. Samtidigt kan den ibland förflytta sig långa sträckor vilket Ove Stefansson beskriver i sin bok Nordanskogens vagabond. Lappugglan. På senare tid har häckningar konstaterats så långt söderut som Blekinge.


Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.