En av mina goda vänner övertalade mig att följa med och tälta i natt. Han tyckte att jag höll på att försvinna ner i ett mörkt hål som bestod av bekymmer för mina barn, för fastighetsrenoveringar med åtföljande försäljningar (2 st), för avloppskrav från myndigheter. Med mera, med mera.

Han hade alldeles rätt. Jag behövde något annat. Det blev alltså inte ommålning av köksskåpen igår, det blev kvällsfika och övernattning vid Krankesjön. Kvällen var fantastisk, många fåglar sjöng och stjärnorna syntes den ena efter den andra.

Det gick bra att sova i tält också, men jag kände mig verkligen ringrostig. Jag förstår inte vad det är för fel på mina vårar. Jag får inte tillräckliga möjligheter att hinna njuta av dem. När sommaren sedan kommer rusar jag in i den med högsta hastighet.

Fjällresorna kommer då som en befrielse från all hektisk verksamhet som mina vårar tycks vara fyllda av (trots jag jag verkligen försöker att förhindra det). De första dagarna på en vandring brukar jag ofta säga till mig själv: "Jag fattar inte att jag är här igen, jag kan knappt tro att det är sant." Och så fascineras jag av allt jag är med om. 

Under de första Sarekresorna jag gjorde var det betydligt värre! Då var jag otränad och både jag och säcken vägde mer. Redan första dagen blev jag utmattad och genomsvettig. Jag gick i då badbyxor medan alla andra vandrare hade på sig massor av kläder. Då sa jag: "Jag fattar inte varför vi är här igen. Varför gör vi det här egentligen?"  

Men efter några dagar var man inne i det och kapitulerade totalt inför fjällupplevelsen. Och så har det varit sedan dess. Förhoppningsvis även detta år. Planerna på min kommande junivandring börjar ta form, och som vanligt är listan på vad jag vill göra större än vad jag kommer hinna med. Så nu gäller det att avstå vissa saker för att kunna prioritera det jag helst vill se och göra.