Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Har under 2000-talet fått förnyad möjlighet att gå i fjällen, vilket jag tidigare gjorde på 70-talet. I Skåne där jag bor finns inga fjäll, så där blir det mest utflykter i Lunds kommun med fågelkikare, kamera och kaffetermos.

I den svenska fjällvärlden har det mest blivit vandringar i Sarek och Padjelanta som lockar med stora orörda naturområden. Djurlivet i dessa nationalparker intresserar mig också, och jag har bland annat gjort en del fågelinventeringar för Lunds Universitets räkning. Jag har också skrivit en bok för fjällbesökare: Vandringsturer i Sarek (utgiven på Vildmarksbiblioteket). De senaste åren har jag undersökt Präststigen, en gammal färdväg i Kvikkjokksfjällen. Dessa undersökningar har också resulterat i en bok som nu är utgiven och finns att köpa.

Under det senaste decenniet har det även blivit ett antal vinterturer på skidor i fjällvärlden. Att vistas en hel vecka (eller mer) i tält bland de snöklädda fjällen är en annorlunda och fascinerande upplevelse. Men jag och min kompis Anders tycks ha en märklig förmåga att hamna i snöstorm och oväder!

Det enkla livet i naturen tycker jag är mycket tilltalande. Bara ha med sig så mycket som får plats i en ryggsäck. Klara matlagning, brödbak och annat på friluftskök. Sova i tält med naturen på andra sidan tältväggen. Uppleva möten med fåglar och andra djur. Och ständigt bli fascinerad av naturens storslagenhet. Ofta har jag någon eller flera fjällvänner med på turen, men det händer ibland att jag reser helt själv.

När det gäller min aktivitetsnivå så varierar den under året. För det mesta är det nog Blå som stämmer bäst men vissa perioder är den säkert Röd (även om sportighet inte är något utmärkande drag för mig).

Användarnamn: fowwe

Intressen: Fågelskådning, Friluftsmat, Vandring, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Foto, Utrustning

Mer på profilsidan


Kategorier:

Etiketter:

Länkar:

Fågel Blå

Mitt fågelintresse började i åtta-nio-årsåldern. Man kan nog säga att det skedde på grund av sömnlöshet. Det var nämligen så att vår familj tillbringade många sommarlov och andra lov på min farfars lantgård utanför Eksjö. Av någon anledning vaknade jag ofta tidigt, kanske klockan fem eller sex varje morgon. Alla andra sov minst ett par timmar till. Jag hade inget särskilt att göra, och att stiga upp helt själv var ju meningslöst.

Så jag låg kvar i sängen och läste böcker. Och rätt snart fick jag syn på Erik Rosenbergs Fåglar i Sverige. Den tog jag med mig i sängen och läste om den ena märkvärdiga fågeln efter den andra. Rosenberg - som blev en legend redan i sin livstid - beskrev många av fåglarna på ett väldigt personligt sätt. Havsörnen liknade han vid "en i båda ändar avhuggen trana" och lappugglan kallade han för "Tita Grå" efter en trollpacka i någon saga.

Efter att ha läst beskrivningar av de slaget blev jag förstås nyfiken på fåglarna. Det var inte tillräckligt att bara läsa om dem, jag ville se dem i verkligheten också. Så jag gick ut runt lantgården och letade upp dem jag kunde hitta.

På detta sätt fortsatte det, och efter en tid fanns intresset där. Så småningom kom jag med i Fältbiologerna, och då lärde jag känna andra ungdomar med liknande intressen.

Nu till själva saken. I slutet på min upplaga av Fåglar i Sverige fanns en rubrik: EFTERLYSNING. Den handlade om en liten sibirisk fågel som dittills inte hade setts i Sverige: Blåstjärten. Men Erik Rosenberg trodde att den kunde dyka upp i norra Sverige eftersom den setts i Finland.

Blåstjärt, honfärgad

Fågeln liknas vid en rödstjärt men med koboltblå stjärt och orangeröda färgfält på sidorna. Sången beskrivs också. Den lilla notisen slutar med följande ord: "Ornitologer, när I vandren i lavskrikans, tallbitens och videsparvens skogar, lyssnen då ock efter den sibiriska taigans Fågel Blå!"

Jag glömde aldrig dessa ord, men som ung trodde jag nog aldrig att jag skulle träffa på denna märkliga fågel. När jag under 2000-talet har vandrat genom granskogarna runt Kvikkjokk har jag lyssnat väldigt noga efter den, väl medveten om att chansen att stöta på den finns men är minimal.

Men här och var har den faktiskt dykt upp i vårt land under 1990-talet och 2000-talet (kanske tidigare också). Men alltför långt bort och alltför tillfälligt för att jag själv skulle kunna se den.

Blåstjärten låter sig väl smaka av de utlagda bären.

Men Skåne är ett landskap som överraskar när det gäller fåglar. Plötsligt upptäcktes ett exemplar av en fågelskådare i början av januari i år, i en villaträdgård utanför Osby! Den stannade kvar mellan 8/1 och 24/1 och det var många som fick möjlighet att glädja sig över denna charmiga lilla fågel.

Jag fick skjuts med en god vän och vi åkte dit med kikare och kamera. Fågeln var inte särskilt skygg men rörlig när den for omkring och letade mat. Fågeln var honfärgad och hade inte hanens intensiva färger i dräkten, men håll med om att den är vacker i alla fall. (Jag önskade förstås att jag hade haft en bättre kamerautrustning och bättre dagsljus. Det fanns skickliga fotografer som fick mycket fina foton.) 

Blåstjärten som upptäcktes i Ebbarp, Osby.

Så fick jag då till slut se den mytomspunna Fågel Blå!

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2010-03-16 07:28   Håkan Friberg
Grattis!
Min första fågelbok var Durangos Fåglarna i färg. Där hittade jag ett antal färgglada fåglar som jag hoppades få se någon gång. Av dessa har jag sett kungsfiskare och blåkråka samt hört sommargylling. Den jag fortfarande saknar helt är härfågeln.
 
Svar 2010-03-16 08:28   fowwe
Ja, de svenska "paradisfåglarna" stod högt på min lista också. Och även jag saknar härfågeln. Men sommargyllingar kan jag nog leta upp några stycken att titta på om du har vägarna förbi!
 
2010-03-17 15:05   ulindh
Det var en söt liten krabat tycker jag, det måste kännas skönt att pricka av den på listan.
 
Svar 2010-03-17 22:27   fowwe
Ja, det här var ju en drömfågel från min ungdom!
 

Läs mer i bloggen

Hardeberga – vandringar i underskattad landsbygd

En så stor stad som Lund uppslukar lätt intresset hos dem som bor där. I ännu högre grad gäller detta den betydligt större staden Malmö. Det är lätt att upphöja livet i staden som mer intressant och mer betydelsefullt är livet i exempelvis en liten by (som kanske rentav är på väg att avfolkas).

Det finns något motsägelsefullt i en stor stads lockelse. Å ena sidan får man känslan av att det händer väldigt mycket, ett myllrande liv. Å andra sidan upplever man att staden är möjlig att få överblick över, att begripa sig på. Det senare är naturligtvis en illusion, till stor del skapad av arkitekturen som målar upp de stora linjerna för oss. Dessa skapar ordning och sammanhang åt det vi ser och döljer det mesta som finns bakom fasaderna. Vi får känslan att vi förstår. Men vem kan greppa ens en bråkdel av vad som sker bakom just dessa fasader? Inte ens i ett medelstort bostadshus är det möjligt.

Genvägen Nijákvágge – för den som har gott om tid

Det klichéartade talesättet ”genvägar är ofta senvägar” exemplifieras på ett utmärkt sätt av Nijákvágge som erbjuder en betydligt kortare väg jämfört med att runda norr om fjället Niják. Med detta vägval får vandraren uppleva en av Sareks veritabla bakgårdar, där frostsprängt stenskravel samlats i högar, drivor och fält. Med andra ord - oemotståndligt för varje Sarekvän!

Det är juli 2021 och jag befinner mig i norra delen av Ruohtesvágge. Lägerplatsen är min femte i Sarek denna varma och myggrika sommar. Men jag är inte ensam – tältet delar jag med min gode vän Anders. Inte den vanlige Anders, han som jag oftast har gått tillsammans med och som finns med i många av mina skriverier här på Utsidan. Nej, detta är en annan Anders. Lustigt nog är båda två professorer på Tekniska högskolan i Lund och känner varandra väl.

Den Stora Grå. Och om fasaden som rämnade

Lunds kommun har knappast rykte om sig att vara en skogskommun, men vi har faktiskt några ganska stora barrskogsområden. Ett av de största är Vombs fure som ligger precis söder om Vombsjön. För något tiotal år sedan hittade man tillfälligt en kringflygande lappuggla i den skogen. Och nu var det dags igen. På årets sista dag 2022 upptäcktes en individ på eftermiddagen, strax före skymningen. Men det var inte många fågelskådare som fick se den.

Lappugglan är normalt en norrlandsfågel – åtminstone har den alltid betraktats som det. Samtidigt kan den ibland förflytta sig långa sträckor vilket Ove Stefansson beskriver i sin bok Nordanskogens vagabond. Lappugglan. På senare tid har häckningar konstaterats så långt söderut som Blekinge.


Glöm allt du lärt dig om vandringsskor

Sneakers och löparskor kan vara bekväma för enklare promenader, men de är inte designade för de utmaningar som vandring kan erbjuda. Ojämn terräng, ...