Torsdag 21 september samlades vi utanför vårt kanotförråd. En spänd väntan var över, idag skulle vi vada i Västerdalälven. Ett vad som sannolikt skulle leda till bad. Vi hade ett väder som vi vid den här tiden hade vant oss vid i Malung… Regntunga moln med kyliga vindar. Och alla vi visste att den mörka älven skulle kyla ner oss än mer.
Alla fick våtdräkt och en flytväst, sen packade vi in oss i bussen. I bussen på väg till forsen var det nervöst men förväntansfullt. Vi diskuterade vad vi hade packat, någon av oss hade glömt sitt underställ… jag hade glömt ett extra par skor. Men vi löste det kamratligt genom att låna av varandra.
När vi var framme övergick vår spända väntan till tristess av Hannibals teoretiska babbel. Vi skulle lära oss läsa av forsen. Var, när och hur kan vi komma över denna fors. Jag och Daniel bildade par, vi ritade av forsens mönster på ett A4 papper. Vår taffliga beskrivning nedkletat med en sämre tuschpenna blev mycket uppskattat av kursföreståndaren. “Det här är top of the line” sa Hannibal.
Sen var det dags att hoppa i vattnet. Kylan från det iskalla vattnet slog mot mina fötter och sakta kröp det upp under våtdräkten. Efter en stund var det som om kroppen vant sig vid kylan, nu fick vi istället försöka parera hala stenar och en allt mer tilltagande fors.
Jag och Daniel vågade oss allt längre ut. Med en stav i handen och Daniel som stöd bakom mig gick det bra. Det var kallt när man kom till den klassiska “pungen når vattnet nivån”, men vi kände oss trygga och gick längre ut.
Vi hade kommit långt när jag till slut tappade fotfästet… Forsen slet med sig mina fötter och jag försökte krampaktigt få mitt fotfäste tillbaka. Daniel, denna tyska man, var en klippa och han fångade upp mig i min prekära situation. Vilket fick våra vänner närmare stranden att brista ut i skratt. Det hade sett ut som jag framåtböjd vilat mig med min rumpa i en inbjudande position för Daniels finare regioner.
Slutet gott allting gott, efter att jag blött ner mig lite mer återfick jag fotfästet. Vi tog oss in till land och återförenades med våra vänner. Med skratt och ett torrt ombyte på åkte vi sen hem för att äta lunch i trevligt sällskap.
/ Kristofer
