explorermikaelstrandberg

310 p
Bloggar > Mikael Strandberg

Mikael Strandberg

Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Papua Nya Guinea - en resa

   ”Jag sköt min bror förra veckan!” förklarade Hulimannen samtidigt som han visade upp sin hemgjorda hagelbössa, ”Han bröt mot lagen.”

   Han var klädd i en trasig T-skjorta och ett par lika slitna byxor. Han hade inga skor på sina breda, korta uttrampade fötter, men på skallen bar han en krans av djungelblommor, extra utsmyckat med fina fjädrar från någon av paradisfågelns 43 olika arter. I bältet på byxan hade han en hemgjord yxa för närstrid. Han liksom alla andra hulimän i Taridalen är ständigt beredda på att strider mot grannarna kan uppstå. En verklighet som präglat Taridalen alltsedan människor flyttade in i Nya Guineas högländer för kanske så långt bakåt i tiden som för tusen år sedan och då påbörjade vad som anses världens äldsta jordbrukskultur. De sista 300 åren har det med stor framgång odlats sötpotatis, basen för hulifolket kostvanor.

   ”Min bror är en av fyra som dödades under förra veckan i strider med grannarna” , fortsatte mannen berätta på hulifolkets oerhört öppna, självklara, odramatiska och ärliga sätt, ”Det är därför det är så mycket folk här nu. Det är dags för kompensation mellan stammarna.”

   Han var ovillig att förklara vad som hänt, men utan minsta tvekan hade det att göra med att ett brott involverande någon av de tre heliga pelarna i hulifolkets samhälle. Endera hade grannstammen kapat åt sig land, stulit grisar eller någon kvinna. I den värdeordningen. Nu skulle förlusterna kompenseras. Brodern hade visserligen överlevt men blivit förlamad. Det skulle kosta runt 600 grisar i ersättning. Då skall man veta att priset för en hårt arbetande hustru är 30 grisar på höglandet. Det kan ta en man ett helt liv att få ihop den summan. Det gör att det är sällan som en hulikvinna gifter sig med någon från kustfolken. Där är priset tre grisar, men det var inte bara priset som avskräckte kustborna. Simon, medicinman och guide, en av de finaste människor jag träffat hade besökt Taridalen en gång i sitt liv och varit livrädd för högländarna och deras storväxta kvinnor.

   ”Jag vågade inte ens gå in i en affär” , berättade han när vi besökte hans by strax nordväst om kuststaden Madang, ”utan de där luriga högländarna spände ögonen i mig och började räkna ut vad de skulle göra med mig. Dessutom var det så kallt där uppe om nätterna att jag frös så jag skakade. Jag åt inget på en vecka och fick lugninflammation. Passa er för dem och för kylan på höglandet!”

   Hulifolket upptäcktes så sent som år 1934 och det är först de senaste 15 åren som världen utanför börjat tränga sig in i den oerhört bördiga dalen. Även om stamstrider är förbjudna i lag, så lever de kvar. Traditionens makt är fortfarande mycket stark. På det skakiga, äventyrliga flyget från Papua New Guineas huvudstad Port Moresby var hälften av passagerarna släktingar på väg hem med endera pengar till att köpa grisar för betala skulden eller för att köpa vapen. Hulis är ett krigarfolk. De är kortväxta, kraftiga, innehar en sorts primitiv glöd och vildhet samt har en stolthet som ligger på nivå med en massajernas. Det vill säga att de ser sig som lätt överlägsna andra folkslag. De lever fortfarande på många sätt och vis som ett stenålderfolk gömda i högländerna. På samma sätt som Nya Guineas många andra folkslag. En femte del av världens olika språk finns att finna på Papua New Guinea, där runt 4 miljoner människor pratar över 800 olika språk. Jag måste säga att det är en av de mest fantastiska platser jag någonsin besökt under mina 25 år som explorer längs världens alla okända hörn. Och jag kan säga att ön med lätthet torde vara världens mest intressanta turistmål. Det gäller att få perspektiv på sig själv och mänskligheten innan det är för sent. Skogsbolagen är på gång och tyvärr torde det inte dröja förrän stenålderstillvaron och de olika varianterna av tropisk regnskog är ännu ett minne blott.

   Jag åkte dit för att förbereda detta resmål för ett reseföretag i kombination med Borneo för exklusiva grupper och även om det kan tyckas lite fysiskt osäkert, så är folk med de finaste jag någonsin träffat, och stamstriderna rör bara dem, men aldrig någonsin några utomstående. Papuanerna har dessutom stor humor, oerhört breda leenden, de är mycket generösa med sig själv och allt runt omkring och de är genuina in i ryggmärgen. Det skall mycket till om inte detta blir mitt nästa stora projekt på Expeditionsnivå. Jag tror nämligen att mycket beträffande meningen med livet finns att finna här. Varje by har både trollkarl, medicinman och väldigt många grisar. Dessutom är det en av få platser på jorden med delar av orörd urskog, här finns de mest märkvärdiga djur som exempelvis trädkänguruer och är ett paradis för fågelskådare. Vi provade dessutom dykningen på norrsidan, som torde tillhöra världens vackraste, med både hajar och vrak från andra världskriget. Fotografiskt är det en guldgruva.

   Har man sett allt, förstått lite, vill ha det mest exklusiva, så finns det bara ett enda ställe enligt mig, Nya Guinea.

   Se detta bildspel från PNG!

Postat 2010-08-31 13:23 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Fredrik Eriksson - ett för högt pris att betala?

När jag fick förra veckans nyhetsbrev från en av mina favoritsajter på nätet, Explorersweb, läste jag om Fredrik Erikssons tragiska död. Det fick mig att fundera på det här med meningen med livet igen och vilket högt pris det kan vara att välja ett liv som bryter mot det gängse samhällsmönstret. Men jag tror inte han personligen ångrade sitt val alltför många gånger. Allt har sitt pris. Jag har personligen aldrig ångrat mitt val av detta liv. Jag vill inte förlora mitt liv, men om det nu skulle bli så mycket tidigare än jag hoppas, då är det ett pris jag betalar utan att ägna för mycket tankar åt det. Kanske har tappat några hjärnceller, eller förmodligen massor, men jag har aldrig riktigt förstått varför någon i västerland, där alla möjligheter finns, tvekar att prova någonting nytt och spännande. Stort eller litet. Utan väljer att planera för sin ålderdom när de är strax under trettio!!! Märkvärdigt! Jag har haft ett fantastiskt liv och hoppas det får fortsätta. Men vågar man inte leva fullt ut, då missar man mycket av det här fantastiska livet!

Jag fick tyvärr aldrig möjligheten att lära känna Fredrik, ja, faktiskt skäms jag över att tala om att jag aldrig hört talas om honom! Det är i och för sig inte så konstigt, eftersom jag inte läser vare sig rese - eller friluftstidningar, inte i Sverige, inte globala, men när jag läser ExWebs artiklar om Fredrik så blir jag mycket förvånad! Han har ju en fantastisk meritlista och vilka storslagna utmaningar han har gett sig på! Och genomfört!!!

Och det får mig att fundera på hur vi i detta land värderar olika människor och äventyr. Sverige är lustigt på många sätt och vis, även om det är ett klart övervägande helt fantastiskt land! Vackert, varierande, rättvist, ganska jämligt, på pappret ganska fritt från rasism, oerhört många hyggliga människor (med undantag av sursvensken förstås, den där avundsjuka rättfärdigande typen som alltid har negativa åsikter om andra och kan och vet allt....det finns en del av dem....) Men, jobbiga lustigheter har vi, i synnerhet när det gäller sådana här saker. Vad är som är genuint och bra. Vi köper lätt det som saluförs mest, men kollar aldrig riktigt vad som finns förpackat. Vi tror alldeles för mycket på lättviktig media som de här sanslöst usla tabloiderna. Jag har aldrig riktigt förstått det, men det stör mig heller inte särskilt mycket. Men jag minns en föreläsning från Travellers Club för några år sedan när ordförande Jan Mårtensson presenterade den kvällens föreläsare, den genialiske fotografen Lennart Nilsson:

"Det finns många i vårt avlånga land som kallar sig kända i hela världen, men i verkligheten gäller det högst några få, en av dem är Lennart Nilsson."

I min genre, äventyr och expeditioner, finns idag ingen. Senast kända var Göran Kropp, som jag märker att många känner till, i synnerhet i USA, men även i Storbrittanien, när jag reser runt där. Det gör mig glad! Utanför Sverige är dock mina mycket goda vänner Tomas och Tina Sjögren, ganska kända namn, idag främst genom den fantastiskt informativa, spännande, nyhetssnabba, ärliga och okorrumperade sajten ExWeb. Och de lämnade tyvärr Sverige, för att de tröttnade på ankdammen. Ungefär av samma skäl som Göran Kropp. Tillsammans skidade de på riktigt till bägge polerna och besteg Everest. Sanna meriter i det tysta. I Sverige är de fortfarande ganska okända. Märkvärdigt. Jag gillar dem också oerhört mycket för att de är så oerhört ärliga med sina åsikter, på gott och ont! Kanske därför.....

När jag läste genom deras sajt hittade jag denna artikel om svenskar. Ganska förödande, men sådan är deras stil och attityd till äventyret och vad som är rätt och fel. De har en fantastisk inställning till livet. Läs mer här! Det beundrar jag dem för, men åsikterna är deras. Jag vill inte döma någon som modigt valt ett annat sorts liv från det normala, dennes sätt att marknadsföra sig själv, berätta om sina äventyr, och sig själv, när denne är en människa som försöker leva sin dröm. Det är tillräckligt för mig och det har jag oerhört mycket respekt för. Jag själv kämpar ju för att kunna leva på detta med äventyr och vet vad som krävs och ibland gör man misstag. Det är bara att rätta till det och gå vidare och försöka göra allt bättre nästa gång. Men analysen om dagens äventyrare och instant gratification, no effort håller jag helt med!!! Precis vad jag menade tidigare i denna rapport!

Men, ibland blir det fel, även när intentionerna är de bästa. När jag, Daniel Lindås och Anders Åberg höll på att spela in filmen här nedan som en säljande pilot för den kommande kamelturen, för vår världs globala mediaföretag, så blev det en väldigt skrävlig text som dessutom är fel...

Det finns flera som cyklat längre.....det finns en tysk som cyklat, ja, jag tror det är snart 40 år på raken nu, jag tror 500 000 km, jag har glömt hans namn förstås....men det blev så där i 50 graders värme och stor stress att få till något säljande på den korta, och extremt dyra tid, vi hade. Och när vi kom hem med materialet, gick det inte att åka tillbaka och ändra...

Ingen skugga skall dock falla på den fantastiske filmaren och regissören! Vill ni läsa mer om Expedition Arabien, läs här och här!

Kom gärna med åsikter och våga kritisera! Och minns, kritik kan också vara positiv....

 

Postat 2010-08-17 20:13 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Tillbaka till Patagonien - 10 år senare......

När jag steg av planet i Trelew var det nästan på dagen tio år sedan jag senast blickade ut över Patagoniens ödsliga slätter. Då var jag på väg hem till Sverige efter att ha tillbringat ett år med att rida och vandra över denna oändliga stäpp. Nu återvände jag med en grupp vetgiriga, roliga och mycket hyggliga svenska turister. De med boken om min patagonska Expedition i sin packning. Jag med starka minnen i min. 

   Den närmast eviga vinden gick till attack direkt, jag kände åter lukten av den frihet den för med sig samtidigt som ett gäng vassa bolliknande buskar studsade med dess hjälp över flygfältet och jag såg ett par vildhundar sniffa sig bort längs landningsbanan. En i gruppen såg ut som en av mina allra bästa vänner, den patagonska vildhunden Sigge. Plötsligt stannade den hunden, nästan som om den kände på sig att jag tänkte på Sigge, och tittade lurigt, nästan busigt mot mig. Jag hörde ett sto gnägga på avstånd, jag tittade upp och i horisonten upptäckte jag några hästar som lugnt betade det livgivande coiron-gräset och harmoniskt blickade bort mot de höga bergen långt i väst. Jag såg några höga popplar skjuta upp över samma horisont och jag visste att det var ett tydligt tecken på att där låg en gård, en estancia. Där satt säkert någon dräng, peon, med reumatisk värk till följd av en livslång monoton köttdiet och ett hårt, ensamt och kyligt liv, smuttande på yerba mate och försökte sig på att recitera något klokt från de 2316 versraderna om gauchon Martin Fíerros eländiga liv. Alla ensamma och utsatta patagoniers främsta skald. Plötsligt mindes jag på en av versraderna, ett uttryck bara en sann cowboy -gaucho, dräng och patagon skulle förstå, som jag använde ständigt tio år tidigare: 

Aqui estoy porque he venido- (Här är jag för att jag har anlänt.) 

   Det är ett vanligt uttryck man använder när man anländer till en gård och ser att ens ankomst väcker förvåning och en viss förskräckelse. Den ordrad som gjorde att de på gården inte bara slappande av, utan förstod att man var en av dem. En del av Patagonien. Någon som förstod sig på både hästar och hundar, men begrep intet om kvinnor. Men en människa vars hjärta djupt hemsökts av kärleken till den patagonska stäppen och dess totala frihet. Plötsligt fick jag gå undan från gruppen. Jag började gråta, hejdlöst utan slut kändes det som. En äldre man, vars uppgift var att förflytta alla flygresenärers väskor från plan till släp, kom fram och undrade om allt var som det skulle:

   ”Det är Patagonien”, svarade jag, ”Jag har inte varit här på tio år.”

   ”No ser manco, hermano” (Oroa dig, broder), svarade den hygglige gubben på ett sätt bara en gaucho kan förstå, klappade mig på axeln och sade: ”Hur skall du någonsin då kunna lämna Patagonien igen?”

   ”Bara för att jag är osedvanligt korkad”, svarade jag och vi brast bägge ut i skratt, och med det avslutade den gemytlige gubben med följande kloka ord: ”Njut då av den lilla tid du har här nu, åk hem och kom tillbaka nästa gång och var redo att stanna för alltid. Patagonien kommer alltid att vänta.”

   När jag steg in i baggagehallen såg jag mina medresenärer irra runt i sin jakt på väskorna, de ville snabbt till hotellet i Puerto Madryn för att få vila en gnutta innan mötet med åsnepingvinerna i Punta Tombo och valsafarin i Valdes-bukten som väntade påföljande dag. Plötsligt kände jag lyckokänslorna välla fram och jag ville skrika:

   ”Äntligen tillbaka!”

   Men så kom jag på, jag är ju trots svensk. Så jag höll masken. Jag hade ju ansvar för gruppen.    Ändå, vilket även mina medresenärer märkte, det var mycket svårt att inte uppleva sann passion och visa spontan lycka efter 16 dagars färd i Argentina och Chile. En helt underbar tid där vi upplevde extremt sensuell tango på det halvskumma stället Bar Sur i kvarteret San Telmo i Buenos Aires, skådade kondorer som seglade i termik med vingpennorna utspridda till max ovan Uppsala-glaciären och den turkosfärgade sjön Nordenskiöld, vi såg en nästan 50 ton tung sydkapshona tätt följd av sin unge bryta upp ovan vattenytan så nära båten att vi nästan kunnat klappa dem på rankfotingarna. Vi såg stora grupper av den lokala strutsen, ñandun, harem av guanacos vaktade av vigilanta hannar, mycket närmare än jag någonsin kom dem till häst.  Vi fick lära oss hur honorna hos den harliknande vidunderliga maran, som tillhör marsvinsfamiljen, hanterar uppvaktande hannar. Är hon ointresserad pissar hon dem helt sonika mitt i ansiktet. Tillsammans upplevde vi också ytterligare två av vår världs mest spektakulära naturscenerier. Först världens mäktigaste vattenfall, utan konkurrens, Cataratas del Iguazu. Nästan lika stor upplevelse var den mäktiga Perito Moreno-glaciären som är en av 148 dalgångs glaciärer som härrör från den gigantiska kontinentalisen som kallas Grand Hielo Continental Sur. Dessa magnifika upplevelser till trots, är det människorna vi mötte, jag minns mest. Liksom den ödsliga stäppen. Den förtrollar. Skapar längtan. Det är inte bara jag som tycker så. När Charles Darwin summerade sina erfarenheter från sin världsomsegling åren 1831-36, den färd som lade grunden till hans storverk Om arternas uppkomst, försökte han utan större framgång förklara varför det var Patagoniens ödsliga och ofruktbara slätter som fängslat honom mest, inte andra underverk. Jag förstår mycket tydligt. Det kallas total frihet och frid.

Postat 2010-08-11 15:11 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Travellers Club, 113 länder, Kongo och Jemen

   Ah, det märks att Sverige är på semester! Inte en endaste fråga förra veckan om någonting per mejl! Men, hur som helst är det så att en av de allra vanligaste frågorna är:

"Hur många länder har du varit i?" 

   Osäker är jag på detta, eftersom jag aldrig räknar efter riktigt. Det är helt oviktigt för min del, men eftersom jag får frågan så ofta, ville jag verkligen kolla nu. Därför gick jag in på Travellers Club Stockholms hemsida och gjorde testet. (Se fliken topptravlare till vänster.) 113 länder blev det, men det var inte ens i närheten av direktörerna Tomas Juhlin och Rolf E. Eriksson! De har varit i 269 respektive 220 av världens alla länder och autonoma stater! Jag vet också att min personlige favorit på Travellers Club i Stockholm, Arnold Wernersson, ligger i de trakterna. Nu har han ett kannibalmuseum i Önneköp!

   Jag får också ofta den här frågan ofta:

"Vilka är de här Travellers Club då?"

   Travellers Club är naturligtvis mest känt genom den brittiska varianten lokaliserad på 106 Pall Mall i London, som jag är medlem i, men även Sverige har tre klubbar. En i Göteborg, en i Malmö och så den största i Stockholm. Klubben har även en egen tidning, men det mest spännande är alla medlemmar som har de mest säregna och fantastiska liv bakom sig! Medlemmarna kommer från alla olika landskap och yrken. Alltifrån murare till ambassadörer. Man vet aldrig vem man hamnar bredvid, på en av klubbens möten eller på den traditionella kräftskivan i Skansen Akvariet hos Jonas Wahlström. De flesta möten äger rum på Sällskapets lokaler. Föreläsningarna som erbjuds är mycket intressanta. Alltifrån austronauter till bibliotekarier. Jag har varit med i över tio år nu och trivs som fisken i vattnet. För att få vara medlem krävs att man helst skall ha besökt världens alla kontinenter, får två underskrifter från två av medlemmarna och så väljs in av medlemskommittén. För den som gillar att resa, prata om äventyr och som vill lära sig nya saker om de mest skilda ämnen, ansök så snart ni kan.....

   Det senaste landet jag besökte var Kongo Kinshasa. Jag passerade där för 21 år sedan och när jag nu återvände, så var det inte mycket som hade förändrats. Främst kanske att mobiltelefonen hade anlänt! Annars var det fortfarande ett sant afrikanskt kaos och dilemma, men med fantastiska invånare och förmodligen Afrikas mest spännande land, alla kategorier! Läs mer här på engelska och se det här bildspelet!

Ändå är det land som förändrat mitt liv mest det senaste året är Jemen! Jag tillbringade 12 veckor där förra året och det är min absoluta favoti av världens alla länder. Helt fantastiska människor! Läs här på engelska och se bildspelet!

Jag saknar landet, mina vänner och den fantastiska atmosfär som råder varje dag av mitt liv! Ja, det gjorde lika starkt intryck på mig som Sibirien! Se gärna denna föreläsning på engelska hur mycket Sibirien gav mitt liv riktning!

Postat 2010-07-19 10:53 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Överlevnadsskolor, behövs de?

   Häromdagen blev jag mycket inspirerad under en intervju gjord av en trevlig ung man vid Restaurang Blå Dörren i Stockholm. Han ville skriva en artikel om man verkligen lär sig något från de överlevnadsprogram som visas på TV. Exempelvis The Survivorman på Discovery Channel. Och ger överlevnadsträning någon egentlig hjälp i en nödsituation? Och vad hade jag lärt mig efter att ha sovit över 2500 nätter i tält exempelvis? Vilka överlevnadssituationer hade jag hamnat i?

   Jag vill först säga att om man hamnar i en drastisk överlevnadssituation, har man gjort något allvarligt fel innan. Så lektion ett är att undvika att de uppstår! Vilket man gör till största del genom mycket träning som ger erfarenhet.

   Har jag hamnat i många nödsituationer?

   Jag har gjort en hel del misstag, under mina år som resenär. Jag har stått öga mot öga med björnar i Sibirien, tigrar i Malajsia, elefanter i Massajland, utsatts för attacker i talibanområden, upplevt krig på nära håll som i Yemen, hållit på att torka till döds i Tanzania, haft malaria i två år under Afrika cyklingen och varit i närkontakt med hotfulla myndighetspersoner. I de flesta länder. Oftast har nödsituationerna bara dykt upp, som mötet med vilda djur. Ibland för att man hamnat på fel plats vid fel tidpunkt. Som med myndighetspersonerna. Och, exempelvis, när man mött drogade medlemmar ur sepah pasdaran i Iran. Fram till nu, har jag överlevt, utan några större skador vare sig kroppsligt eller psykiskt. Att jag överlevt har helt enkelt berott på rätt inställning till livet, dvs. jag älskar människor och tror gott om alla, jag har haft en hel del tur och så tycks jag ha en nedärvd överlevnadsinstinkt som alltid präglat mitt liv. Alla har nog den, men bara några få får tillfälle att använda den. 

   Men jag tror att jag har nog inte lärt mig alltför mycket som räddat eller hjälpt mig i dessa situationer, när det gäller ren överlevnad, från vare sig överlevnadsböcker, liknande TV-program eller överlevnadskurser. Utan jag har lärt mig mest av mina egna misstag. Misstag gjorda under 25 års intensivt resande. Däremot tror jag att överlevnadskurser och liknande TV-program skapar en stor längtan att få prova på ett äventyrligt liv, att få klättra i berg, vara ute i skogen och, ja, till och med genomföra Expeditioner. Jag inspireras mycket på så vis, och efter att ha haft en Expeditionsskola i Grövelsjön under tio år, så vet jag att sådana kurser också förändrar människor som går dessa kurser. De får ett hälsosamt perspektiv på sitt eget liv och tillvaron.

   Och med tanke på den bekväma värld vi västerlandsmänniskor lever i idag, så behövs dessa TV-program, böcker och kurser. De hjälper till att få ut folk i vår storslagna natur!

   Sedan är det naturligtvis så att det finns det som är bra och så det som är mindre bra. Jag känner nästan alla av dessa jeppar som figurerar på Travel Channel, Discovery och National Geographic, när det gäller sådana här program. Och jag kan tala om att allt är inte vad ögat tycks se. I en del fall, osannolikt bluffaktigt. Min personliga favorit, är den enda jag inte träffat, Ray Mears.

   Han vet vad han håller på med, han överdriver inte alltför mycket och det är lika spännande varje gång att se hur han lägger upp sina program, för att visa hur man exempelvis startar en eld i Borneos våta regnskog. Han inspirerar! Här hemma finns det så många i mina gamla hemtrakter som kan starta en eld av ingenting, men min personlige favorit heter Peter Käck och bor i Idre. Han är den ende jag träffat som i uruselt väder kan hålla maten inte bara varm, utan att få den att smaka som en lyxrestaurang! Och han kan lika mycket som Ray Mears. Eller, faktiskt, mycket mer! Och det beror på att han bott i skogen hela sitt liv. Jagat, fiskat, gjort eldar och grillat renfiléer.

   Så svar, ja, de behövs! Och, ja, maten på Blå Dörren var kanon! Stekt fläsk med löksås, min stora favorit! På tal om intervjuer, så finns här en ny artikel på engelska om just näringsrikmat på Expedition just här!

   Kom gärna med kommentarer och åsikter i ämnet! 

Postat 2010-06-22 20:35 | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera
Sida: Första Föreg. 1 2 

 

Logga in

Tips!