Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Expedition England - 60 mil med barnvagn

 Ja, då är det dags att bege sig iväg på en mycket omvälvande resa igen! Till fots genom England! Kanske på pappret inte lika spännande som Jemen och Sibirien, men det har skett så stora omvälvningar i England de sista åren, så här har skapats ett minst sagt spännande samhälle. Så, jag vill göra en resa till fots genom England för att ge en nutida bild av en ö vi alla tror oss känna till. Vandra för att det är det bästa sättet att närma sig folk och få dem att öppna dörren till sina liv. Så tillsammans med min dotter Sardana och en engelsk tjej, Georgia från Bolton, kommer jag att vandra från Mosside till Buckhurst Hill i norra London, där jag tillbringade många somrar under mina första tretton år. Då en helvit engelsk miljö och en tid som gjorde mig till anglofil. Med omvägar, drygt 60 mils promenad. 

Tillsammans kommer vi att bege oss in i alltifrån invandrarområden till rävjagande överklass för att ta tempen på det nutida England. Vi kommer att prata och bo med människor vi möter om överlevnad, klasser, invandring, fattiga och rika, samhället, deras vardag och liv och försöka ge en bild av nutidens engelsmän och kvinnor. Ja, vad är egentligen en typisk engelsman eller kvinna av idag? 

9 månader som hemmapappa i Moss Side

Jag skall villigt erkänna att den här tiden har varit den kallaste och mest krävande på mycket, mycket länge. Och då inte beroende på att jag varit hemmapappa till en av de mest energiska, roliga, snabba och underbara döttrar som finns, Dana. Nä, utan på de tuffa omständigheter som råder i Moss Side. Det är på pappret ett av Europas mest tätbebodda områden, ett av de fattigaste och bär med sig ett förhållandevis negativt rykte som kallar Moss Side för Manchesters Bronx. En idag mycket felaktig bild. Men det var helt klart en mindre shock att ta steget från Sverige till Moss Side. Så här skrev jag i ett julbrev hem om vår situation som jag som svensk inledningsvis uppfattade den:

   Jag sitter i dunjacka, mössa och skor och skriver detta. Golvkylan är häpnadsväckande. Men inte finns det någon snö utanför. Ej heller minusgrader. Faktum är att det är 7 grader, men det regnar. Som vanligt skulle man kunna säga. Huset vi bor i är ett sådant där radhus som byggdes i stor stress för en 100 år sedan för bomullsfabriksarbetare. Väggarna är tunna, delar dryper av fukt och mögel, isolering är en bristvara och elen är dyr. Man har liksom ett kreditkort som sitter i en väggapparat som visar hur kostnaden tickar iväg och när man inte har gas nog att laga mat, då är det dags att fylla på genom att traska ned till en affär, som drivs av en pakistanier som även säljer kamelmjölk för 60 spänn litern.