Expedition England - 60 mil med barnvagn

 Ja, då är det dags att bege sig iväg på en mycket omvälvande resa igen! Till fots genom England! Kanske på pappret inte lika spännande som Jemen och Sibirien, men det har skett så stora omvälvningar i England de sista åren, så här har skapats ett minst sagt spännande samhälle. Så, jag vill göra en resa till fots genom England för att ge en nutida bild av en ö vi alla tror oss känna till. Vandra för att det är det bästa sättet att närma sig folk och få dem att öppna dörren till sina liv. Så tillsammans med min dotter Sardana och en engelsk tjej, Georgia från Bolton, kommer jag att vandra från Mosside till Buckhurst Hill i norra London, där jag tillbringade många somrar under mina första tretton år. Då en helvit engelsk miljö och en tid som gjorde mig till anglofil. Med omvägar, drygt 60 mils promenad. 

Tillsammans kommer vi att bege oss in i alltifrån invandrarområden till rävjagande överklass för att ta tempen på det nutida England. Vi kommer att prata och bo med människor vi möter om överlevnad, klasser, invandring, fattiga och rika, samhället, deras vardag och liv och försöka ge en bild av nutidens engelsmän och kvinnor. Ja, vad är egentligen en typisk engelsman eller kvinna av idag? 

Jag tar med mig Sardana av tre skäl. För det första så kostar det en 8000 spänn i månaden att ha henne på dagis här i England, det har familjen inte råd till. För det andra behövs en dörr öpnare till de ryktesmässigt mycket privata engelsmännen och för det tredje har jag svårt att leva utan familjen nu för tiden och trivas. Och barn ÄR livet! 

Jag skall försöka skicka en rapport på svenska i veckan.  

• Annars så kan ni följa färden på engelska här!
• Här är en blogg från förberedelserna och filmingen i Moss Side!
• Expeditioninformation på engelska här!
• Utrustningslista på engelska här!

9 månader som hemmapappa i Moss Side

Jag skall villigt erkänna att den här tiden har varit den kallaste och mest krävande på mycket, mycket länge. Och då inte beroende på att jag varit hemmapappa till en av de mest energiska, roliga, snabba och underbara döttrar som finns, Dana. Nä, utan på de tuffa omständigheter som råder i Moss Side. Det är på pappret ett av Europas mest tätbebodda områden, ett av de fattigaste och bär med sig ett förhållandevis negativt rykte som kallar Moss Side för Manchesters Bronx. En idag mycket felaktig bild. Men det var helt klart en mindre shock att ta steget från Sverige till Moss Side. Så här skrev jag i ett julbrev hem om vår situation som jag som svensk inledningsvis uppfattade den:

   Jag sitter i dunjacka, mössa och skor och skriver detta. Golvkylan är häpnadsväckande. Men inte finns det någon snö utanför. Ej heller minusgrader. Faktum är att det är 7 grader, men det regnar. Som vanligt skulle man kunna säga. Huset vi bor i är ett sådant där radhus som byggdes i stor stress för en 100 år sedan för bomullsfabriksarbetare. Väggarna är tunna, delar dryper av fukt och mögel, isolering är en bristvara och elen är dyr. Man har liksom ett kreditkort som sitter i en väggapparat som visar hur kostnaden tickar iväg och när man inte har gas nog att laga mat, då är det dags att fylla på genom att traska ned till en affär, som drivs av en pakistanier som även säljer kamelmjölk för 60 spänn litern.  

   Svårt att tro det här är England. Ja, egentligen är ingenting som jag föreställt mig.  Nu är det tvärtom svårt att hitta en vit engelsman eller kvinna. Vårt område är i det närmaste somaliskt, uppblandat med karibier, afrikaner och västasiater från Indien, Bangladesh och pakistan. Flera kvinnor bär abbaya och niqab. De vita jag kommer i kontakt med är mest från Östeuropa och de vita engelsmän jag träffar har det ekonomiskt svårt. Arbetslösheten är för alla ganska stor och jag har sällan sett så många vita britter som är så slitna, dystra och fattiga. Efter en ganska tyst start, så har omgivningen vant sig med oss fyra och den sista tiden har jag samlat på mig en hel del bekanta i grannskapet. 

   Det är en spännande värld dominerad av asfalt och betong och nästan ingen grönska, förutom någon enstaka park. Polis syns mer än jag är van vid och åker fram och tillbaka i trakten. 

   För familjen har det varit en uppfriskande tid som gett perspektiv på saker och ting. Vi har värderat om mycket. Och Sverige, ja, vilket paradis egentligen!!! Hoppas folk förstår. Det här är en annan...värld...mycket, mycket tuffare.   Vi har också försökt leva på samma pengar som våra grannar, de flesta som har jobb tjänar en 5-6 pund i timmen, de andra har hjälp från staten på en 250 pund i månaden. På det skall hyra och mat och annat handlas. Vi klarar ju inte ens maten på det, trots att jag lagar och noggrannt kollar prislappen.

Det var då det. Sedan dess har mycket av min bild förändrats. I stället skattar jag min lycka att vi hamnade här. Varje steg är nästan som att vara på en resa i andra kulturer. Jag har massor av riktigt goda vänner och jag vill påstå att Moss Side är det bästa stället på jorden när det gäller integrering mellan olika människor och kulturer. Det är fortfarande en bit att kvar till det optimala, men mångfallt bättre än jag sett i något annat land eller plats. Definitivt mycket bättre än någon plats i avlånga Sverige.

Jag skattar min lycka att jag fått chansen att leva en stund här!