explorermikaelstrandberg

610 p
Bloggar > Mikael Strandberg

Mikael Strandberg

Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Expedition Jemen Med Kamel; Ankomsten till Bab Al Yemen

Egentligen var allt ihop en omöjlighet. Att vi skulle ta oss in i Jemen. Att jag skulle ta mig ut ur Sanaa och dessutom göra en färd, min första riktiga på många år, från kusten och upp till huvudstaden utan problem. Det här var ett land på gränsen till inbördeskrig,där granater briserat ovanför våra skallar sedan ankomsten och där risken för kidnappning är med världens största. Men nu när jag passerade genom en av världens äldsta basarer, Sanaas Gamla Stan, minst tusen år gammal där Saladdin på samma sätt som vi, trängandes med tusentals människor, upplevde lukter utan gräns, ett larmande på smärtgränsen, men i vårt fall med med en lugn och sansad Antar, hans något chockade kamrat Ahmed Ali Hussein, som för första gången besöker Sanaa, Amin med sin familj och jag upplevde ett sorts rus av tillfredsställelse. Tänk att åter nå sitt mål om än ett litet!

Mest fantastiskt var det dock att uppleva tidlösheten. Så här måste otaliga, Saladdin inklusive, ha känt sig när han eller hon red eller gick genom de urgamla, folkmyllrande och trånga gatorna. Jag har egentligen aldrig upplevt någon lycka efter att ha nått ett mål på mina färder, mest en lättnad och ett konstaterande att nu är det över, ungefär likaså nu, men denna gång visste jag att min dotter och fru väntade vid det utvalda målet, den gamla porten till Gamla Stan, Bab Al Yemen, tillsammans med många av våra vänner. Baba Hussein, Mohammed, Sabri, Tanya, Hussein Khawlani och fler. Och landets media, som redan dagen innan hade mött oss på ingång i stan bland all trafik. Jag förstod att vad jag fick uppleva var ytterst få förunnade. Denna tidlöshet i denna moderna tid.



Vi hade valt att hålla en presskonferens vid Bab Al Yemen, mest för att tala om vilket fantastiskt land Jemen är, hur säkert det är att färdas genom och hur överdrivna farorna är, samt även försöka visa landets myndigheter och ledare att folk vill ha en lösning på faran av inbördeskrig och vill ha hit turister. Det var tusentals människor samlade, när Baba Hussein presenterade mig på e högtalare vi nyss hyrt och med en mikrofon vi tvingats köpa, presskonferensen kostade massor av mutor för att få göra den just där, främst betala av Gamla Stans borgmästare och hans poliser.

Jag kände mig nästan som en förkunnare när jag ställde mig upp bland applåderande folkskaror och berättade. En av journalisterna, en av landets tyngsta översatte och TV filmade för fullt. Det hela kändes bara helt osannolikt. Familjen firade genom att äta massor av kött efter detta. Ahmed Ali återvände tillsammans med Antar på en transport. Till sitt älskade Tihama, deras plats på jorden. Och Amin han fick äta sin hustrus omfattande mat.



Jag skall försöka återvända, för att fortsätta min färd. Frågan är när?

Postat 2012-03-27 07:42 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Expedition Jemen Med Kamel; Kidnappningshot och ghiardia

"Vad håller du på med?" röt jag så gott jag kunde och det räckte för att mannen som höll på att gå genom min ryggsäck och mina grejor skulle sluta och Ahmed Ali förklarade oroligt: "Han tvingade mig att öppna säcken, han säger att vi är skattsökare och gömmer det vi hittat här. Vad skulle jag göra?"

Amin översätter samtidigt som vi springer fram mot våra grejer och mannen som gått genom våra grejer flyr undan och ropar något.

"Jag tror han försökte råna oss" , påpekar Amin lugnt; "Tur vi kom tillbaka i tid. Ahmed Ali är hjälplös. Han har säkert medhjälpare i närheten."


Amin och jag hade knallat ned till Rub Al Utmas centrum för att ladda alla batterier till både mobiltelefoner och kameror. Det hade tagit nästan 4 timmar. Under tiden hade vi hittat mat åt både Ahmed Ali och Antar, kamelen. Tveksamt tvingade Antar i sig höet. Jag hade dessutom ätit min första måltid på två dagar. Så fort vi kom på stora vägen, asfalterad, hade giardian slagit till. Jag kände den väl och det var inte första gången, men resultatet är detsamma. Diareer och en eländighet matthet. Därför hade vi slagit läger på den plats vi befann oss nu, med en fantastisk vy över de omgivande bergen och dalarna, men lätta att upptäcka. Amin hade tillbringat en hel del av den föregående kvällen att prata med landets säkerhetstjänst i huvudstaden Sanaa, för att utröna om det låg något i det hot som nästan alla nämnde för oss, kidnappningshotet från en stam som låg mitt i vår väg, Bani Salaam, eller Anis. Och det gjorde det. En av de lokala shejkerna hade sänt oss en ung man som liknade en förvildad Johnny Depp, men var mycket vänlig och hjälpsam. Men Amin hade fått reda på att han var mycket fattig och gjorde vad som helst för pengar, så vi skickade iväg honom igen. Med en måltid i magen. Han hade kanske behövts vid detta tillfället, för plötsligt dök en grupp män upp och bad om ursäkt för att den här mannen hade gett oss på våra grejer.

"Han trodde ni var judar som var här för att gräva upp skatter, varför annars skulle ni komma med kamel?"

Så översatte Amin. Och lade till, att de säkert hade rånat oss, eller Ahmed Ali, om vi inte hade kommit tillbaka. För folk visste att Amin hade ne psitol med sig i packningen och var polis. Jag tror de verkligen menade att be om ursäkt. Även om vi kände press för kidnappningshotet samt att vi av och till sedan vi kom upp på landsvägen blev stoppade av bybor beväpnade och hotande med både yxor och kalashnikovs, så kändes det äkta. Amin höll inte med, så vi lämnade platsen omedelbart och en 2 mil lång klättring väntade tills vi nådde fram till en grusväg som ormande förde oss genom tvära, sandiga och klippa berg och bjöd på en minst sagt hänförande utsikt över området. Det kändes lite Grand Canyon likt, men mer äkta och bättre. Förutom alla hundar som började bli för mycket och den ständiga uppmärksamheten Antar fick när vi gick genom byarna. Hundratals skolbarn följde oss och alla ville nå och titta på Antar!

Egentligen har allt att göra med hur man uppträder själv. Jag märkte att vara jag på bra humör, var alla byar underbara, eller tvärtom. Giardian gjorde mig vekare och tröttare, men folk tycktes märka det och de var oerhört hjälpsamma överallt. Men desto högre vi kom upp i höjd, desto mer frös Amin och Ahmed Ali. Den senares läppar var ibland blå på morgonen. Men så kallt var det inte. Tyckte jag. Jag kunde fortfarande inte ligga i sovsäcken, så varmt var det!



Vi gick upp och ned och jag började undra om vi någonsin skulle se en plattare sträcka igen, men plötsligt kom vi ut ur bergen, hade kommit upp på 2500 meters höjd och vi kom fram till den stora vägen mellan Taizz och Sanaa. Hemskt! Trafiken var bara för mycket, folk mycket otrevligare, försökte ständigt lura oss, prostituerade från Tihama fanns på varje bensinstation, vilket är så deprimerande att se, för man vet att då är fattigdomen total, och även om vi nu hade restauranger så att Ahmed Ali fick äta sin futtah och honung, så saknade jag direkt stigarna och grusvägarna i landets inre. Dessutom stal någon Amins fotbollsskor. Och folk var livrädda överallt för att ta beslut i sådant enkelt ämne, som om vi kunde slå läger där eller inte. Så det slutade med att vi gick 35 km per dag från Risaban, där vi åter anträdde den stora vägen, men värst var storstaden Mabar, vilken mardröm!

Men det gick. Och Antar han fick mat från Sanaa skeppad till sig för en hög kostnad, men nu fick han äta sig mätt. Och helt plötsligt dök det upp en vägskylt:

"Welcome to Sanaa".



Vi var nästan framme!

Postat 2012-03-20 13:54 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Expedition Jemen Med Kamel; Klättringen till Rub Al Utma

"Han är mycket, mycket arg!" , frustar Amin utmattat; "Han säger det här är alldeles för tufft för både honom och Antar."

Vi stod bägge högt uppe på en torr klippa, med en het vind som smekte kinderna och andades högt och snabbt. nedanför oss sträckte Wadi Zabid ut sig söderöver och här uppifrån kunde jag förstå varför alla bosättningar låg högt ovanför dalen. Här uppe klarar man både översvämningar och attacker från krigiska grannar och framför allt, heta dagar, så är det svalare och möjligt att andas. Att vi kippade eftetr andan berodde på den grymt hårda klättringen vi befann oss mitt i. Jag kände mig både rädd och upplyft på samma gång. Klättringen var värre än jag trott. Stigen var extremt tvär, stenig, smal och Antar föll ihop hela tiden och enda chansen att få honom på benen, var att skrika, skrämma, hota och knuffa. Vilket var den modell Ahmed Ali och vår guide uppför stigen gjorde. Men det hjälpte, även om jag verkligen då och då undrade vad jag gett mig in på. Jag ville ta av Antar all utrustning, som såg gigantisk ut, men mest var hö och madrasser, så vikten var inte alls farlig, men han var inte tränad att klättra. Han hade aldrig gjort det i hela sitt 12-åriga liv. Han hade bara gått på Tihama öknens platta stränder. Men det här var ingen plats att vare sig vila eller ta av grejer på, utan vi kunde bara fortsätta tills vi nådde toppen, där allt var över för den här gången. Men det verkade som vi bara kommit halvvägs.

"Han är så arg han vill slå dig i ansiktet" , fortsatte Amin, som satte sig ned utmattad i skuggan av en buske, men jag svarade: "Han är bara trött och rädd."



Just sådana här dramatiska delar, när allt hänger på en skör tråd, är ju just det som alltid varit en attraktion i det här livet. Och nästan efter 50 år av liv, var det fortfarande så. Visst var jag trött, utmattad, men än mer stimulerad och koncentrerad. Jag antar att det är det som kallas en adrenalin kick.

"Det här är får hårt för mig också" , fortsatte Amin; "Men du är som en åsna, envis och bara går och går."

Vi fortsatte uppåt. Jag försökte springa ikapp det övriga teamet för att filma. Som alltid är det inte bara färden som präglar mina resor, utan även jobb. Vilket jag föredrar. jag är mer en arbetare än en njutare. När jag hann kapp teamet, såg jag att Antar vägrade fortsätta och stod på framknäna. De bägge skrek och drog i honom. Jag kände mig oerhört eländigt. men jag visste att vi inte kunde stanna, vända åter, utan det vara bara att gå uppåt, där först fanns mat och vila för Antar.jag drabbades plötsligt för en stor oro, tänk om Antar inte kan mer. Jag hade läst otaliga böcker, såsom Wilfried Thesiger´s legendariska berättelser, att när en kamel inte kan stå upp, då är hans liv över. Och jag insåg att oavsett om det jag fått berättat för mig innan avfärd, angående både Antar och Ahmed Alis förmåga och hur lite det överrensstämde med verkligheten, så insåg jag att allt ansvar är mitt. men jag bestämde mig där, att aldrig mer skulle jag hamna i en situation när jag inte hade helt egen kontroll över mina fyrbenta reskamrater, där jag själv kunde ta alla beslut, så att ingen hamnade  i sådana här bekymmer. Denna gång hade tidsbristen tvingat fram denna eländiga lösning. Plötsligt reste sig Antar mödosamt och fortsatte uppåt med de två guiderna pådrivande i ord och handling.

"Från och med nu måste vi fråga varenda människa vi möter, om de vet vart vi skall få tag på mat till Antar" , förklarade jag för Amin, som höll med och fortsatte sina vanliga analyser, skämt och åsikter om allt och inget.

 Jag var jag urtrött på hans sällskap. Han översatte inte vad jag ville när vi träffade folk, berättade absolut alla detaljer i hans dialoger med Ahmed Ali (mest gnäll) och han led av att inte kunna tugga khat på eftermiddagarna. Jag bestämde mig i denna stund för att aldrig mer ha med mig folk över 35 som levt och varit med om allt i livet. De har alltid åsikter om allting och nackdelen med det, är att alltför mycket tid ägnas åt eviga diskussioner, när allting bör flyta utan diskussion. Tyvärr satte Johan Ivarsson ribban högt under Kolyma Expeditionen med sin osannolikt fantastiska insats. Han ifrågasatte när det behövdes, men gjorde alltid annars sitt yttersta och alltid med en fantastiskt positiv inställning till det hela. Sådana växer inte på träd. Men med Amin hade jag mindre kontroll över i stort sett allting. Arabiskan här ute var tvärtemot nästan i jämförelse med det jag lärt mig. Det vill säga den klassiska arabiskan, ungefär som högtravande svenska från Gustav Vasa´s tid, men i obygden använde de många gånger andra ord och hade inte sällan aldrig hört min uttryck som jag tränat in. Så jag var i behov av Amin. Men, relationer är en stor del av en Expedition och jag mindes Carsten Niebuhrs Expedition och Torkhild Hansen´s bok om denna, en av de bästa Expeditionsböcker jag läst, men mycket handlade om relationerna i gruppen.

Plötsligt nådde vi toppen. Vilken lättnad. Utsikten norröver var än mer imponerande med berg över 3000 meter. Jag klappade Amin och Ahmed Ali på axlarna och gratulearde dem, lovade kha och en stor måltid när den möjligheten uppstod. Två Kalashnikov beväpnade bybor mötte oss, undrade vad vi ville och jag betalde av guiden, som fram tills dess varit underbar. Nu skrek han att han ville ha sin betalning och det berodde på att Amin sagt att jag filmade och han fick lägga manken till. Så kameran krånglade alltför ofta till hur människor bemötte oss. Oftast med stor nyfikenhet och önskan att få vara med på bild, men ibland, med hätskhet. Vilket jag märkte när vi kom till byn och jag gjorde misstaget att lite klumpigt filma kvinnor.



"De kommer att förstöra din kamera, om du inte slutar" , påpekade Amin nyktert.

Amin gjorde egentligen en fantastisk insats. Han var alltid trevlig mot de vi mötte, gjorde sitt bästa utifrån vad han orkade, det var bara khaten som var ett problem. Jag hade förbjudit honom att tugga khat tills vi kom till Sanaa, eftersom han blev som förbytt av detta. Han blev alltid elak och sarkastisk. Men, som helhet, en kanoninsats. Han hade alltid drömt om att resa och som yngling hade han gått till myndigheterna för att få visum att lämna landet och cykla världen runt. Det blev tvär nej. Ännu en förstörd dröm av ett konservativt och trångsynt styre.

Antar vägrade fortfarande att äta hö och alfa-alfa. Han åt tillräckligt, men inte mer, men, nästa dag, var han så hungrig att han ägnade hela morgonen åt att tvinga i sig föda och vi var alla lyckliga och hoppades att det skulle fortsätta så. För vägen framöver lovade ingen annan föda. I stället för att ta en dag vila i byn, så att alla fick vila upp sig och förbättra humöret på alla involverade, så tvingades vi iväg på grund av att vi fick veta att en av områdets stammar, Anis eller Bani Salaam, var i uppror och kidnappade folk för att tvinga myndigheterna att lyssna på deras behov. Och naturligtvis var jag perfekt i det avseendet. Det skrämde mig inte som sådant, eftersom jag hade mött folk som kidnappats och fått en sort semester, men jag hade ju inte tit till det. Visat gick ut om ett par veckor och jag saknade de mina så jag höll på att bli galen.

Så vi satte i stället full fart från byn, följde de stenigaste av vägar, torkan som präglade området kändes, hettan olidlig, men nästan hela tiden träffade vi på folk, mest barn och ungdomar på väg mot skolan, de äldsta bar Kalashnikov. I en by stannade vi till, jag kunde ha stannat flera dagar om inte tidspressen legat på, där folk kom man ur huse för att se oss och Antar. Som alltid ville de att jag skulle konvertera till islam, men när jag påpekade att det inte skulle ske idag och Amin skämtade att de bad mot Mecka och jag mot Aden, så skrattade de alltid. Proselyterande är ingen stor sak i Jemen, flertalet är inte alltför involverade i de religiösa aspekterna, även om de är stolta att vara muslimer. Mest pratade de om hur bortglömde de kände sig av de styrande. Det saknades kommunikation på alla nivåer, vatten, el och bra utbildning. Många av de skolor vi passerade, så bestod läraren av byns mest religiöse, imamen, som utbildade i islam, men knappt något annat och yttervärlden var i det närmaste okänd. Överallt var det skräpigt, främst i form av dessa eviga plastpåsar, som är den här världens otyg. Amin kallade det för den största av Jemens skatter! 

Strax innan vi nådde fram till den stora vägen, slog ghiardian till!

Postat 2012-03-13 09:29 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Expedition Jemen Med Kamel: Färden Genom Wadi Zabid

Ahmed Ali var vaken hela natten. Antar, vår kamel, var hungrig och hans favoritkost bestående av majsstjälkar började ta slut längs vägen. Nu fanns mest alfa-alfa, vilket han tydligt visade att han inte gillade. men det var inte bara Antars hunger som höll Ahmed Ali vaken, även för honom den tilltagande kölden. För mig var den en välsignelse, för hettan under dagen var mördande, trots att min termometer visade runt 34-35 grader, kändes det värre. Ingen vind. Jag började alltmer tvivla på det Ahmed Ali hade sagt innan avfärd överrensstämde med verkligheten. Om han varit i Sanaa och gått här med kamel förut, då borde han väl ha känt till att det finns mindre majsstjälkar och att det skulle komma att bli mycket kallare desto längre norröver vi kom, eller hur? Så jag frågade Amin som svarade:

"Han tror fortfarande att vi är på väg till Ibb längs stora vägen. Han har aldrig varit till Sanaa och som du ser, han tvättar sig aldrig. Han är en outbildad man, men en god sådan."

Jag har aldrig egentligen gillat att följa större vägar. Folk är mindre trevliga, trafiken är farlig och det har ingenting med en riktig Expedition att göra. Med det menar jag en färd bortom allfartsvägarna som kan höja en människas kunskap till det yttersta på alla nivåer. Därför hade vi nu lämnat stora vägen för att följa dalgången Wadi Zabid tills dess slut. Vi hade hört talas om att i dess slutfas gick en lång klättring upp till 2000 meter, men att den inte var lämpad för kameler. Erfarenheten hade också lärt mig att aldrig lita på andrahands uppgifter, i synnerhet inte från en lokalbefolkning som slutat färdas med kamel, men i och för sig än gick till fots, eftersom landet led av usla kommunikationer för folk, men de följde huvudleden. Bara flyktingar, skummisar och spioner följde omärkta leder. Både Amin och jag var övertygade om att vi någonstans längs vägen skulle drabbas av dessa anklagelser. Det skulle inte dröja lång tid. 

Amin var trött och lite upprörd på sig själv, för han hade glömt qisr (svagt kaffe som kokas på bönans skal) och tillhörande kryddor och fick därför nöja sig med vanligt kaffe eller te. Han liksom jag var ganska otränade och det betyder att man helt enkelt blir mer lättirriterad och han började bli alltmer upprörd på Ahmed Ali, som inte ens hade tagit med sig en filt eller extra kläder, utan allt han hade var en sliten madrass. Ja, han trodde ju han var på väg till Ibb och nu framkom att de resor han tidigare hade gjort hade varit med rika italienska turister längs stranden i Tihama-trakten, där de ständigt gett honom extra pengar. Även här var han något chockad att inte jag gjorde samma sak. Ja, han var nog ganska förvånad över det mesta, exempelvis att vi själva lagade maten, något han inte gillade för mycket, eftersom vi inte kunde servera kött och honung hela tiden, men han följde med när vi lade näsan i riktning nordöst, vadade över den vad djupa bäcken och följde den steniga stranden.

"Amin" , påpekade jag; "Idag måste vi på allvar stanna till och fråga folk vart den egentliga stigen går, eftersom jag misstänker att dalen kommer att dela sig då och då."

Amin nickade. Han hade ont i föttern, eftersom fotbollsskorna egentligen inte var gjorde för vandring i sten, men han fortsatte, även om han skämtsamt gnällde hela tiden och översatte allt Ahmed Ali hade klagat på natten innan. Som kylan och att vi inte skulle till Ibb.Och varför gav jag honom inga pengar, mer än de vi hade kommit överrens om? Än fanns det mobil täckning, så Amins fru ringde mest hela dagarna och klagade på att han inte lämnat tillräckligt med pengar för henne och barnen att köpa mat för. Så de bad Pamela göra detta.

Hettan bara tilltog. Ingen vind. Vi gick fram och tillbaka över bäcken, så det gjorde att skavsåren kom snabbt. Jag hade inte ens tagit med mig smärtstillande eller skavsårstejp. Så ordentligt otränad för Expedition var jag. Senaste riktiga Expeditionen, och med det menar jag en färd utanför allfartsgränserna som tänjer på alla gränser, var ju 2004-05. Sibirien-turen. Sedan den tiden hade jag mest överlevt, startat om livet och det var först det senaste året som jag börjat göra det jag älskar, vara ute i vildmarken. Jag visste att det mesta satt i ryggraden, men att det skulle ta sin tid. Hade jag verkligen vad som krävdes? För det kändes oerhört tufft. Jag verkligen hatade att vara grinig, men det var svårt, eftersom för varje meter vi gick, ju mer vatten vi passerade, desto mer ville de två dra sig ur det hela. Så jag ökade bara tempot och de kunde då bara hänga på. Jag försökte motivera dem med hur vackert det var och känslan av att klara av att göra denna färd, som alla ansåg vara omöjlig. Vilken status det skulle innebära för dem i respektive samhälle de levde i. Det köpte de, alltid.

På kartan, ja, åtminstone bilkartan vi hade, ser det ut som om hela Wadi Zabid är folktom. Men i verkligheten ligger det små idylliska byar placerade högt uppe på bergen som omger bägge sidor av dalgången och det fanns små grupper av folk längs hela dalgången. Många hämtade just vatten,endera med kamel eller åsna, för att sedan mödosamt återvända upp till byn, högt där uppe. Byarnas belägenhet hade med översvämningar och säkerhet mot andra stammar att göra. Varje en av dem frågade varför vi inte åkte bil längs den stora vägen, varför vi utsatte oss för detta hårda arbete och, ja, vilka var vi egentligen?

Dalgången var mycket vacker. Men torr. Ju längre upp vi kom, desto mindre vatten. Och tvärare bergsväggar, vackert placerade byar. Men det fanns ingen mat för Antar. Det blev självklart vår prioritet. Men ju längre in, desto mer misstänksamma blev folk och vi blev ständigt stoppade. Alla här bar ju Kalashnikov, mest för att det tillhör den traditionella klädseln tillsammans med kniven som kallas jambijja. men Jemen är ett klanindelat område och ibland visste inte vi att vi lämnade ett och kom in i ett nytt, emn folk här är livrädda att ta beslut, framförallt ett felaktigt sådant, därför fick vi aldrig något riktigt svar varför vi blev stoppade, förran någon sade att alla trodde vi endera var judar som återvänt sedan de sparkades ut 1948, för att nu hämta sina gömda skatter, eller att vi var flyktingar från Somalia. Två åsikter som visade hur oerhört långt från en något så när upplyst värld de var. Hur mycket, förstod vi när de flesta började tro att även trodde att Amin och Ahmed Ali var utlänningar!

Lika ofta häpnades jag dock över generositeten hos folk trots de svåra tiderna och att de var med de fattigaste människor jag någonsin träffat på. Ofta när natt mörkret börjat falla eller strax efter solnedgången, så dök någon upp med färskt bröd, bland kaffe, ibland bönor. Ibland skickade någon av lokal shejkerna en beväpnad stamkrigare, som sov i samma tält som Ahmed Ali, för att skydda oss om nätterna. Oftast var han så hungrig, att han åt upp mycket av den mat vi bar med oss. Men mest oroliga var vi hur vi skulle hitta mat för Antar. Vems var ansvaret? Visserligen hade jag blivit lovad att Ahmed Ali hade full kontroll, och ofta hade han det, men i slutändan är hela ansvaret mitt. Så jag hade svårt att sova om nätterna. Och den dagen vi nådde sluet av Wadi Zabid, och efter ett par timmars letande, hittat på stig och någon som kunde visa vägen, då var Antar trött. Hade inte vår nye "guide" svurit att det fanns mat åt Antar påtoppen, hade vi vänt om.

En halv dag senare ville Ahmed Ali slå mig på käften!

Postat 2012-03-06 22:31 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

 

Logga in

Tips!