explorermikaelstrandberg

610 p
Bloggar > Mikael Strandberg

Mikael Strandberg

Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Expedition Jemen Med Kamel; Granat attack


    När den första granaten exploderade, var Eva och jag på väg tillbaka från lekparken utanför parlamentet. Skräcken den skapade hos alla var genomträngande. För mig var det den första i livet och den kändes in på benmärgen. Jag lyfte upp Eva och sprang i full fart i riktning mot rektorns hus, där vi har en lägenhet. Jag märkte att de äldre på gatan såg mycket oroliga ut, hade blicken fäst mot Tahrir torget där Saleh anhängarna befinner sig. De yngre fylldes med adrenalin och tonåringarna ropade till mig:

”Är du rädd, spring för livet!” 

   Så skrattade de maniskt. Den andra och tredje granaten briserade ovanför oss. Jag förstår varför alla som upplevt mängder av krig och grantat eld (mortar fire på engelska) hatar dem mer än alla andra vapen som används i krig. Dörrvaktens hustru, som nyss kommit till Sanaa från byn efter att ha gift sig med Kamal, dörröppnaren, var skräckslagen. Pamela ringde mig från skolan samtidigt som en till briserade när vi talade i telefon. Hon var snabbt tillbaka. Jag satt längst ned i skolans sju våningshus med Eva. Granat nummer sex var den värsta. Hela byggnaden skakade och ljudet, ja, det är skräckinjagande. Jag skrek åt Pamela att komma till oss där vi satt i skydd. Hon försökte lugna den skräckslagna dörrvaktshustrun. 

”Varför skriker du åt mig?” skrek hon tillbaka när hon kom in och satte sig; ”Är du rädd? Det här skrämmer inte mig!” 

   Visst var jag rädd. Inte för egen del, men för de jag älskar. 

”Jag bryr mig inte om henne!” svarade jag och fortsatte upprört: ”I en sådan här situation bryr jag mig bara om de jag älskar. Vår byggnad kan ta en granat, men inte hennes kyffe. Be henne komma hit i stället!”

    Hon vågade inte lämna sitt kyffe, så vi ringde hennes man, dörrvakten. Han kom springande till sin nya hustru.

 

”De är bara till för att skrämmas” , påpekade en av våra skolkamrater, amerikanen Patrick, med fyra vändor i Irak i ryggen: ”De vill endera skrämma bort folk från gatan. Eller så håller den som ligger bakom detta rikta in sig på några väl utvalda byggnader. Jag såg att en hamnade ovan parlamentet och en ovan en annan regeringsbyggnad. Säkert var det Ali Mohsen, han är säkert inte nöjd om Saleh skriver på ikväll.”

    Ingen av skolans elever är i första hand på plats för att studera arabiska. Ett skolvisum är egentligen enda chansen att komma in i landet och alla har vi betalat hutlösa pengar för detta visum. För att få chansen att leva här och vara om att se förändringarna i detta helt fantastiska land. En är fotograf åt New York Times, en annan åt Guardian, en säkert spion åt jänkarna, den fjärde en udda existens som inte vill hälsa på kvinnor, vilket är ett säkert tecken på att han är salafi och försöker komma till någon mindre fundamentalistisk enhet i landet. Jag är här för att göra en unik dokumentär. Och det känns verkligen som att fallet verkligen är så! 

   Samma kväll så skriver Ali Abdullah Saleh under GCC kontraktet, det avtal om fred och som avslutar presidentens 33 år som landets ledare, och som grannländerna arbetat fram med hjälp av marockanen Jamal Binomar. Ett komplett arabiskt paket utan större västerländskt inflytande. Jag tror det är det enda som kan funka. För araber kan araber, men västerlänningar kan inte araber och vice versa. Därför är det så oroande tycker jag, att nästan alla som rapporterar härifrån endera är unga stringers som ser en möjlighet att göra karriär. De flesta överdriver grovt för att få uppmärksamhet. Eller journalister som flyger in 4-5 dagar, bor på lyxhotell, vet lite om Jemen, eftersom de inte lever här eller har varit här någon längre tid, och det mesta de rapporterar blir då andrahandsuppgifter. Oftast från andra västerlandsjournalister. En av få som har pejl, är den svenska journalisten Tanya Holm. Och brittiska Guardians Tom Finn. Bägge lever med folk, är med jemeniter och är verkligen väl insatta och har levt här en längre tid. Vilket är viktigt, för enligt övrig västmedia, så är det oerhört oroligt här efter signeringen. Frågan är var? 

   Inte är det det ökända Hayla eller Hashaba. Eller Sahat Tahrir (Change Square). Det är som tidigare. Spänt, aggressivt, men inte värre. Igår besökte familjen vår gamle vän generalen. Han var glad att hans gamle chef skrivit på. Han tog oss på en tur genom Hashaba. Det liknade verkligen ett utbombat Beirut, enligt de bilder media rapporterade därifrån under det värsta kriget på 90-talet. Nu vet jag att det var blott en liten del av Beirut. Det också. Hashaba var en mycket ledsam upplevelse. Kulhål, hål efter granater, folktomt, tyst, tuffa vägspärrar, miljoner sandsäckar och lortigt utan sans. Generalen och vi har en gemensam vän, Kamal, han har arbetat ett helt liv att samla pengar till att köpa ett hus. För ett år sedan hittade han det perfekta området. Nytt, fräscht och modernt. Två månader efter anskaffandet började eländet. Hans bostadsområde befinner sig mitt mellan Sanaa centrum och Hashaba. Så all missriktade granater hamnar där. Även om hans hus inte träffats, börjar det spricka överallt. Av efterskakningarna efter bomberna. Han har setat inomhus ett helt år i stort sett, arbetat någon timmer per dag och ägnat resten åt att tugga kat och vänta ut eländet. Han var verkligen en strimma av sitt normala jag. Med generalen var det bättre. Tidigare hade allt kat-tuggande förstört hans gommar, så nu hade han slutat. Vi såg en helt ny och fräsch general.  Hans kriker fortfarande när han pratar. Hans hörsel har tagit skada av alla kanoner han stått bredvid och dirigerat. En annan tid, ett annat krig. 

   Jag kände till den eventuella lösningen tio dagar tidigare genom min mycket gode vän som är Salehs högra hand. Jag köper en hel del av hans argument. Han har varit den drivande att få fram detta. Lösningen måste vara lite medelvägsarabisk, inte straffande västerländsk med en massa domstolar och straff i Den Haag. Eller militära invasioner. Det visar hur lite västerlandet förstår arabvärlden. I synnerhet Jemen, som bygger på en stark ledare som inte viker sig men som samarbetar med landets olika och starka klaner. Tacka den som varit ledare, bli av honom och den gamla makteliten snarast och starta upp en sorts demokrati, för att få elementära samhällsdelar på plats som fungerar. Snabba val ingen någon hinner krångla, för allt tar tid i Jemen. Här är klanerna i norr så starka och välbeväpnande att man brukar säga att presidenten, eller den som har makten, bara styr över Sanaa fram till ringleden som omger huvudstaden. Min väns oro, om inte kontraktet blev just så, var att stammarna skulle uppfatta en svag ledare som en svaghet och då börja hitta någon annan att liera sig med. Kanske t.o.m. till en annan utländsk makt. För det är inte helt ovanligt att stammarna lierar sig med den som kan föda dem. De flesta inom stammarna är mycket fattiga, men välbeväpnade. Och deras sätt att hantera konflikter, har i tusentals är varit väpnad kamp. Att släppa dem lös, är att kasta landet i inbördeskrig. Inte heller vill min vän få in islamisterna och låta dem växa för starka, som så sakta tycks ha blivit fallet. För annars är jemeniterna inte speciellt religiösa. De vill ha ett fritt liv och njuta. De är sannerligen livsnjutare. De vill se på TV, tugga kat, ibland ta sig en sup, ha åsikter och vilt diskutera alla ämnen på jorden och till största del fritt få leva hur de vill. Jemen är mycket friare än de allra flesta arabländer. Och flertalet muslimska länder för den delen. 

   Några större hyllningar blev det inte i Sanaa efter påskrivandet, men flertalet jag talat med är mycket glada, även om de flesta fortfarande har sina farhågor. Ali Mohsen och Sadig Al Ahmar och hans familj är ju fortfarande kvar och har makt. Likaså en stor del av Salehs familj är kvar i betydande positioner, så visst återstår mycket arbete. Men något har i alla fall hänt. Men lär ta det riktigt positiva i det hela. Och går det bra, så kan det ju bli så att Jemen kommer att fungera som modell för de andra arabländerna som behöver förändring. 

   Jag hoppas också att underskriften gör att Sanaas dörrar åter öppnas. Generalen hade en gammal vän, en kamelförare, 94-år gammal som jag träffade igår och intervjuade. 7 dagar tar färden från Al Hudaydah till Sanaa, som är mitt mål denna gång. Jag har en månad på mig att saker och ting skall lösa sig…jag är egentligen inte så otålig, eftersom jag trivs bra i Sanaa, liksom resten av familjen, men vill ju ut på färd för att få ett landsortsperspektiv! Den gamle mannen har lovat att ta bussen tillsammans med mig och min följeslagare, som jag inte valt ut än, kanske min lärare i arabiska Abdul Aziz, från samma by som Rashad Al Saeed som jag besökte under Eid Al Adha. Han är mycket bra på alla sätt och vis, men kan ingen engelska. Men min arabiska har blivit bättre, även om det är långt kvar att fullt fatta vad som sägs. 

   Eva? Belquis som hon heter här, får så mycket uppskattning, kyssar och kind nypningar, att det blir nog inte helt lätt att återvända till Malmö och bli anonym på dagis igen….Pam? Hon jobbar och jobbar. Kankse kan jag övertala henne att filma mer inne hos kvinnor. Det är en omöjlighet för mig. Men, jag har i alla fall hittat min vän Boushra, eller övertalat, att hon skall försöka visa mig en del av den okända och mycket spännande världen. 

   Ännu ett bröllop har inletts i grannskapet med detta enträgna trummandet! 

Postat 2012-01-31 09:08 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Expedition Jemen Med Kamel; Change Square och Revolutionen


    Gatan utanför är i stort sett täckt av regeringssoldater. De är tungt beväpnade, men lugna. De hälsar glatt när jag gick förbi för tio minuter sedan. Idag är det parlamentsmöte. Vi är i stort sett grannar med regeringens parlamentsbyggnad, men även om det på ytan sett ser dramatiskt ut, med vilket jag menar de tunga vapen de bär, Kalasjnikovs, pistoler och batonger, alla sandsäckar och avspärrningar, så är allt lugnt och det känns säkert. Jag vet också att är de kvar efter lunch, så kommer alla soldater, befäl som meniga, att sitta avslappande i varje gathörn tuggandes kat. Jag ser ingen nervositet och ingen aggressivitet. Även om vi tre, Pamela, Eva och jag, har någon som bevakar oss från säkerhetstjänsten. De håller koll på vilka vi möter, vilka vi träffar, var vi går, allt bevakas. Det till trots så träffade vi en av den sittande regeringens största kritiker häromdagen, Abdulghani Al Iryani, vars farfar var president i landet på tidigt sjuttiotal. Han är en av de snällaste, finaste och mest underbart inspirerande människor jag mött i mitt liv. Han är också en mycket god vän och det första han gjorde efter att ha hälsat på Belquis (Evas andra namn, Belquis döpte vi henne till efter Yemens och världshistoriens första kvinnliga regent, drottingen av Sheba, eller Belquis som är hennes arabiska namn), var att uttrycka sin beundran för att vi mot strömmen valt att komma till Jemen under dessa svåra och farliga tider. Han har i dagarna startat en ny organisation för mänskliga rättigheter, TAWQ, och är den i landet som utländsk media alltid intervjuar för att få ett rättvist perspektiv. Han är gift med en amerikansk-filippinska och lever liksom jag i ett blandäktenskap med en amerikansk-asiatiska och det gör våra band lite extra starka. Barnen blir ju så vackra därtill!

 

   ”Ni måste ta Er till Change Square (Sahat Tahrir på arabiska), så ni får känna den enorma styrka som finns bland de hundratusentals demonstranter som levt där sedan i slutet av februari” , säger han efter att ha gett sin kloka bild av den politiska situationen under vårt alltför korta samtal vid spionmaffians hemvist Café Mockabun. 

   Nämligen det att inte bara den sittande presidenten måste snarast gå, utan även den s.k. oppositionen i form av den avhoppade generalen Ali Mohsen och familjen Al Ahmar från den största stammen i landet som heter Hashid. Samma stam som Abdullah Ali Saleh kommer ifrån. Ja, general Ali Mohsen kommer till och med från samma lilla by som den sittande presidenten. Och i ett land som lever på konspirationsteorier utan sans, så förstår ni själva hur snacket går. Att de alla tre samarbetar. Abdulghani Al Iryanis familj är rent historiskt s.k qadis, dvs. domare, jurister, och har också av tradition ganska stora landområden. Så stora att det skulle räcka för en veckas kamelfärd för min del!

 

   Så vi tar med oss vår bevakare från den starkaste av regeringens motståndsmän till den plats där hundratals demonstranter dödats av regeringssoldater på det grymmaste av vis – Change Square. Tanken innan avfärd var att så mycket som möjligt undvika att bli indragen i den politiska situationen, men det är i det närmaste helt omöjligt, när allt liv och alla samtal rör kriget, revolutionen eller tuppkampen som det kallas beroende vem man pratar med. Likväl tycker jag att jag, fram tills mötet med Abdulghani, lyckats göra alla små reportage som skall tillhöra filmen, på ett opolitiskt avdramatiserat sätt, men hur jag än gör, kommer de som berättar själva in på kriget. Inte konstigt med tanke på att det mesta i deras vardag styrs av krigets utveckling. Bristen på el och vatten, diesel är nästan helt slut, som de mesta generatorer körs på, de kan inte gå var de vill, men däremot kan de uttrycka vad de känner och tänker. Vilket vi insåg när vi blev körda till Change Square, detta onaturliga samhälle mitt i staden. 

   Change Square har en befolkning på runt 100 000. Mer än dubbelt när det är dags för demonstration. Varje gata i närområdet täcks av hemgjorda tält, små gatukök, det mesta täckt av presenningar och överallt sitter plakat, banderoller och skyltar som krävde presidentens avgång. Många av tälten ärr omgjorda till små utbildningscentra i allt från hur man gör politiska skyltar till hur man demonstrerar effektivt. Folk är glada att se en hel familj där och Belquis väcker som alltid uppmärksamhet. Jag vet inte hur många som vill bli fotograferade med henne. Det råder en sorts folkparksstämning med sång och massor av aktiviteter. Jag ser även en affär som säljer HD-kameror, för den som vill veta!

 

   Hur många de vi träffar som är regeringsspioner är svårt att säga, men säkert en hel del. Vårt normala följe är borta här. Men ”befolkningen” består av mest av byx- oxh kavajklädda studenter, en hel del soldater från den avhoppade generalen Ali Mohsen, en del Jambiyya- knivsbärande stamkrigare och så en hel del nyfikna. Vi blir direkt eskorterade till en av de som blivit symbol för kampen till förändringen, för en ny politisk framtid, hon hade fått smeknamnet Guevara, efter den argentinske revolutionären Ernesto Che Guevara. Många unga jag pratat med har talat i stora ord om denne, med historien som facit, ganska grymma intellektuelle. De verkar inte veta hur mycket grymt han gjorde i revolutionens anda, år efter Kubas befrielse från diktatorn Batista. Men jag minns själv hur lätt jag föll med i hyllningskören under min tid på cykel från Chile till Alaska och när jag passerade krigets Nicaragua. Jag hade till och med hans bild på en T-shirt! 

   Guevara var som alla de som vågar stå mot övermakten och med tiden kommer att bli en symbol för den politiska förändringen som kommer att ske, verbal, passionerad, kort i rocken och fylld av sorg. När jag frågade, efter att ha hört hennes hemska och starka berättelser om vad som skett, när hennes kamrater utan nåd skjutits till döds, i skallen, i hjärtat, när de varit skadade och ropat på hjälp, att hur orkar och vågar hon fortsätta, så svarar hon:

 ”Jag ser mina döda kamrater varje natt och det enda sätt jag kan rättfärdiga mitt liv, är att slåss för det de trodde på.” 

   Att möta symboliska frihetskämpar är en omtumlande upplevelse. Jag kände mig fullkomligt meningslös samt oerhört ödmjuk efter mötet med henne. Likväl frågar jag mig själv om jag skall göra en berättelse med och om henne, med den vetskapen att det utsätter min familj och mig för större risker att råka illa ut? 

   Att vi tre fortfarande har allt under full kontroll, beror på två saker. För det första så beror det på hur fantastiska fina jemeniterna är, och om man riktigt förklarar vad man håller på med, i mitt fall, att göra en film om det positiva med detta vår världs mest fantastiskt intressanta land, så köper de passionen bakom denna verklighet. Det var en av anledningarna att jag tog mig ur färdens mest besvärliga situation till dags dato för några dagar sedan när jag hamnade i Hashaba, där kriget är som värst. Jag höll på att filma Rashad, en av de som landet skall bygga sin framtida medelklass på, ja, han jag följde med under Eid Al Adha till hans hemby utanför Taizz, och vid tre tillfällen stoppades vi av Ali Mohsens avhoppade soldater som vill veta vad vi höll på med. Stämningen var minst sagt besvärlig. Den tredje gången höll det på att gå riktigt illa, när jag filmade Rashad väntandes på sin vardagliga lilla minibuss till jobbet. Ja, det jobb han hade, innan han fick sparken två dagar tidigare för att ha varit hemma för länge på Eid semester. Han fördes bryskt till en grupp soldater som satt gömda bakom ett gäng sandsäckar i ett hörn. Jag hamnade strax bredvid Rashad och under en halvtimme förklarade vi varför vi filmade. Det slutade med att de förstod och förklarade att de bara gjorde sitt jobb och att risken att bli skjuten av en prickskytt var stor. Adrenalinstinna och skrämde lämnade vi soldaterna i en taxi. Den gången hade jag inte kunnat få hjälp av min värdefullaste kontakt, han som är andra orsaken att vi har allt under kontroll, presidentens högra hand.

    Jag träffade honom förra gången jag var här. Jag skrev en artikel om honom där jag kallade honom för The Self Made Man och många trodde jag menade presidenten själv. Men så är det inte. Han känns som en bror för mig, min vän. När jag fått börjat om mitt liv från scratch en gång, har han börjat om sitt tre gånger. Han blev ganska svårt skadad i den bomb attentatet som presidenten utsattes för i juni. Han satt strax bortom honom, den som satt mellan dem, dog. För min vän kändes det som han fått en ny gåva, ett andra liv. Nu har han ambitioner på gång, den dag presidenten tar sin mats ur skolan. Det kan ta sin tid.

 

   ”Presidenten är naturligtvis rädd när man försöker få honom till domstolen i den Haag. Precis som ni två vet han att väst inte förstår vad som sker i Jemen” , förklarade han när vi satt tillsammans och käkade frukost innan hans möte med FN;s utsände Jamal Bin Omar; ”Han kommer inte att avgå så länge han inte får försäkringar om att både familjen Al Ahmar och Ali Mohsen lämnar landet samtidigt. För han vet, liksom jag…..ja, vem kan känna Jemen bättre än han efter 33 år vid makten?....att blir de kvar så blir inget bättre, de har ju inte alls folks förtroende och blir det ett maktvakuum, då kommer stammarna i norr att ge sig på allt och alla. Och då kommer tragedin att bli än större.” 

   ”Men varför detta dödande i Taizz?” frågar jag och får som svar: ”Salehs trupper får stryk som tusan där och de försvarar sig med näbbar och klor. Mohsen och Al Ahmars följeslagare försöker få Saleh att skicka vapen och trupper dit, så att han försvagas här i Sanaa där kampen står. Likväl är det dags för honom att gå. Han vet det. Men han blir kvar tills de andra lovar gå. Det kommer att ta tid. Bäst och mest smärtfritt, eftersom detta är Jemen, att han får sitta kvar tills det blir nyval. Och de bör komma snarast efter det han skrivit på, för då kan vi få in nytt liv. Och det är på gång.” 

   Jag hoppas kunna följa min vän några dagar och berätta om hans liv. Hans liv är fascinerande precis som hans kärlek för landet. Många har flytt landet med sina familjer. Min vän har hotats, erbjudits jättesummor för att lämna och förråda, men han är kvar, med hopp om att fria val snart skall utlysas och landet kan börja göra sig av med det gamla som hållit detta fantastiska land i ett järngrepp sedan den dag det blev ett land. Det är också han som kan hjälpa mig genomföra den första delen av min Expedition per kamel, från Al Hudaydah till Omans gräns. Om han har tid.

 

   Sanaa är helt stängt just nu, i väntan på den 23.e. Det datum GCC gett Saleh som ultimatum. Inte ens jemeniterna själva kommer ut och genom vägspärrarna. Jag skulle kunna tänka mig att snarast göra en dagstur till Kawhlan. Hela familjen vill dit. Jag skulle inte berätta det för min vän. Eller skolans rektor som är illa ute för att han släppte in en brittisk fundamentalist på studerande visum, samma som vi är här på. Kawhlan anses vara landets farligaste plats. Det är här flera av de mest kända kidnappningarna skett. De stammar som styr här är helt vilda och okontrollerbara, men mycket av förståelsen om detta land, som så få riktigt förstår sig på, i synnerhet i väst, har att göra med den starka och utbredda tribalismen i norr. Starkast är den i Kawhlan. Jag träffade en helt underbar taxi chaufför från trakten för en vecka sedan som berättade hur kidnappningarna gick till och varför. Nämligen i första hand för att sätta tryck på regeringen som inte håller sina utlovade löften om vatten, el och utveckling. Eller så sätter du upp vägspärrar och tar betalt. Eller kapar en oljeledning. För att de behöver pengar för att överleva. Allt berättat med stor humor. Kawhlanerna är högljudda, röjiga och spännande! Det skulle bli en mycket spännande berättelse! Som Svenne Rubins skrev:

 ”Den som lever får se!”

 

    

Postat 2012-01-25 16:00 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Expedition Jemen Med Kamel, rapport 3; Besök på landsbygden

   ”Har du märkt, Mikael” , påpekade Hussein när vi satt och tittade på Al Jazeeras inslag från vad som vissa kallar massakern i Taizz som skedde idag, den 111111, minst 15 döda varav 4 kvinnor; ”Att i Tunisien, Egypten, Syrien och andra länder där folk protesterar, så pågår protesterna 24 timmar om dygnet. Här i Jemen, fyra timmar demonstrerande, därefter så tuggar alla kat!” 

    Så sant! Jemens favoritavkoppling är att tugga kat. Denna sysselsättning präglar det mesta i landet och i stort sett alla beslut som tas, görs under kattuggande. Och just det behovet har präglat den gångna veckan för min del. Och behovet är stort! 

   Som exempel kan jag säga att de olika politiska lägren har sina egna tältläger. De flesta och de största demonstrationerna utgår från Change Torget och det bevakas av den avhoppade general Ali Mohsens soldater, en herre som inte alltför länge sedan var en av president Salehs främsta rådgivare. Samma klan, men kom i vägen för presidentens son, Ahmeds ambitioner. Demonstrationerna passade hans ambitioner och han hoppade av och blev en av de två motståndarna till presidenten. Den andra är ledaren för den största klanen, shejk Sadiq Al Ahmar och hans följe, Hur som helst, så tillbringar Saleh anhängarna sin tid i tältlägret vid Tahrir Torget, vilket är lokaliserad 250 meter från där vi bor och där vi passar några gångar varje dag. Samtliga läger får gratis mat och inledningsvis fick även Saleh anhängarna gratis kat. Största protesten kom inte till för att hylla den sittande presidenten utan som klagomål när katen togs bort!

 

   Det är lite så Jemen är och dess invånare och en viktig anledning att de är så enkla att tycka om! De är högljudda, framfusiga, skämtsamma, extremt avkopplade och lätt vilda, vilket innebär att de är mycket egensinniga. 

   Utanför hörs åter enstaka serier av skott, några dova bomber, men på ett bra avstånd. Jag har nyss lagat ännu en måltid på tonfisk, tomater, makaroner och bröd. Vi har alla gått ned i vikt. Ja, kanske inte Eva. Hon är den starkaste av oss. Under de senaste dagarna har nästan alla affärer varit stängda, främst till följd av den stora ledighetstiden Eid Al Adha……satan nu gick strömmen igen….. 

…………………3 timmar senare och generatorn går…………………………………………… 

….men det känns som om det är något på gång. Något illavarslande kanske. Vår gamle gode vän Hussein som jag håller på att göra ett porträtt av (se bifogad bild) har 14 handgranater, 4 kalashnikovs och ett raketgever gömd i sin bostad, han sade att på måndagen, om Saleh skriver på GCC:s papper, så kan helvetet bryta loss runt Tahrir Torget där vi bor. 

”Blir det så, kommer jag och hämtar er, jag har en källare 15 meter under marken där vi är säkra och jag har hamstrat 400 liter bensin, 200 flaskor fotogen och massor med vatten och mat och vi klarar oss länge!” 

   Folk hamstrar allt just nu, även alla de pengar de kan tänkas ha på banken, så det är nästan omöjligt att ta ut pengar i automat. Tur att jag har med alla Expeditionsgrejor som pannlampor, kök, liggunderlag med mera, då överlever trots ingen el eller vatten. De senaste dagarna har vi knappt haft vatten. Än mindre el, men vi överlever lätt, det kunde ju vara mycket, mycket värre. Och sedan jag sist skrev har livet var helt underbart värdefullt!

 

   För några dagar sedan kom jag tillbaka från ett mycket viktig besök i en liten by lokaliserad mellan två berg, drygt två timmars mycket ojämn färd från landets största stad, Taizz. Min vän Rashad och jag lämnade Sanaa tidig morgon den 3:e november och den tur som skulle ta fem timmar, tog hela åtta till Taizz, som dagen innan genomlidigt ännu mer förstörelse och sju döda i det krig som är lika starkt och utbrett där som i Sanaa. Som vanligt hade alla, dvs. alla utlänningar och jemenitiska vänner, sagt att det skulle vara många och hårda kontroller, men vi blev inte stoppade en enda gång. Och just det faktum att folk har en sådan oerhörd lust av att dramatisera livet, var en av upptäckterna på denna resa. Jag tänkte på hur kriget målats upp i den globala median, nästan så vi tre trodde vid ankomst att vi skulle bli bombade och skjutna så fort vi landade, men verkligheten är den att som vanligt är det klart överdrivet och faktum är att allt känns mycket säkert och vi har redan, hela familjen, börjat röra oss överallt. Visst är vissa delar helt avstängda, inte alls långt från där vi bor, men dessa är lätta att undvika. Och faktum är att flertalet reportrar, all media, ja, de är ju alltid lokaliserade i städerna, där den största maktkampen utgörs och mycket av deras uppehälle, går ju ut på att överdramatisera verkligheten, så att deras alster säljer. Men inte besöker de landets hjärta, byarna och landsbygden för att få perspektiv. Nästan alla reportrar vi mött hittills är tagna av allt som händer, alldeles för unga och allt blir så oerhört dramatiskt. För oss tre, så känns allt tryggt och säkert. Än så länge!

 

   Så fort vi anlände till Taizz tog vi en taxi, som förde oss genom det område som blev bombat föregående dag, och visst var det bara ruiner, och för tillfället avstängt, men i övrigt fungerade Taizz som om ingenting hänt. Dock många stridsvagnar, bepansrade fordon och tungt beväpnade soldater i snart sagt varje hörn, men det mest häpnadsväckande för min del var de kvinnliga tiggare på gatorna, som tillverkat någonting som såg ut som stora sårskorpor på deras kroppar eller deras barn, efter vad jag först trodde var svåra skador från kriget men som var så uselt tillverkade att man direkt såg att de var fejkade. Här utnyttjade man krasst krigets elände till att överleva! Varför inte? 

   Eftersom det var den första lediga dagen, så var staden överfylld av folk som var på väg någonstans med så mycket gåvor till familj och släkt de kunde bära. Det gällde även Rashad som handlat kläder till hela familjen på 17 personer och nu i all hast innan mörkrets inbrott..

 (Där dog elektriciteten och höll sig borta i stort sett 12 timmar och nu är det tidig morgon påföljande dag, och en dag kvar av ledigheten, GCC Generalsekreterare sändebud Jamal Benomar har anlänt och skjutandet har tyvärr återkommit, men blott av och till och är som ett sorts enstaka oljud i bakgrunden av all trafik och all rörelse på gatan utanför) 

…jagade runt på gatorna och handlade nötter, bananer och godis under tiden vi förflyttade oss sakta framåt i bilkön. Två timmar senare, på en urusel jordväg anlände vi i mörkret till byn. Avsaknad av elektricitet gjorde att allt var lätt upplyst av fotogenlampor och vi emottogs som kungar av Rashads familj och vi hamnade direkt på golvet och högg in med högerhanden i måltiden som väntade och bestod av bönor och bröd. 

   Jag vaknade fem påföljande morgon av familjens galande tupp, kikade ut ur det lilla fönstret och såg att byn låg vid foten av ett berg, inträngt i en dal och familjens yngsta bror jagade fram familjens får framför sig, på väg till dagens bete. En idyll. Men jag visste att verkligheten var en kamp just nu. Byn är helt beroende av de söner, och några få döttrar, som jobbar endera i Taizz eller som Rashad i Sanaa och skickar hem pengar. Rashad försörjer hela sin familj på 17 personer på sin månatliga lön på 300 euro, som han får som kanslist vid den iranska ambassaden. Alla hans bröder är arbetslösa och har ingen inkomst alls. Äldste brodern, han som egentligen av tradition skall ha den största försörjningsbördan, hade inte ens råd att lämna Sanaa. Han hade inga pengar att köpa presenter till familjen. 

   Eid Al-Adha är en tid när folk gifter sig i byn. En tid av glädje, men även av stor ekonomisk oro. Rashad gifte sig för två år sedan, med sin farbrors dotter, eftersom han egentligen inte hade något annat val, trots att han är akademiker, men tjejerna under hans studietid kom från så kallade finare familjer, så han skulle aldrig duga för deras föräldrar. Det är i regel mamman, systrar och kvinnliga släktingar som försöker plocka ut sina söners framtida livspartners. Rashad var fortfarande skyldig en hel del från sitt bröllop, eftersom brudgåvan är stor, runt 30 000 svenska kronor för de flesta, ja, det är nog det lägsta. Hälften av det får brudens far, resten är kostnader för khat, mat, kläder och fyrverkerier under bröllops dagarna. 

   De börjar tidigt insåg jag påföljande morgon när grannens bröllop startade med att områdets professionella trummare anlände strax efter solens uppgång och dagens första bön. De trummade nästan outhärdligt högt och det pågick hela dagen. Rashad och hans bröder, familjen bestod av 6 bröder och en syster, samt mamma och pappa och barn till bröderna, gick omgående över till brudgummen, som var klädd i fin kostym och såg allmänt nervös ut, vi mottogs först som gäster under ett långt pussande på kinder, så hjälpte Rashad och bröderna till, att under hela dagen ta emot de övriga gästerna som kom uppklädda för byarna omkring. Män kom för sig, damer för sig, vilka jag aldrig såg, inte heller bruden, under hela bröllopet. De professionella trummarna tillagade också bröllopsmaten, främst fårkött, ris och sötsaker, vilka vi intog i det rum som dominerar alla hem, det s.k mottagningsrummet, här kallat mafrag. Under tiden vi åt bars de största mängder av khat in som jag sett under all min tid i Jemen.

 

   Khat är ju klassad som olaglig i Sverige, men i Jemen är den oerhört viktig på flera olika vis. För min egen del, för att passa in och få folk att bli bekväma och berätta, så självklart tuggar jag en gnutta kat. Jag måste säga att jag känner knappt något, mest som en kopp kaffe för mycket. Men här är katen i det närmaste livsviktig. Under de dagar jag var där, till följd av kriget och några dåliga skördar, så ägnades en stor del av tiden att jaga kat. Kostnaden var ungefär 30 spänn för ett normalt dagsbehov, men under bröllopet förtärdes det dubbla. De som odlade khat i byn, var traktens mest välbeställda. Fördelarna med khat tuggande (egentligen är det khat samlande, för man samlat khat i ena kinden som växer hela tiden, se bifogad bild) som jag ser det, är just det faktum att alla samlas tillsammans i ett rum där i stort sett alla tänkbara ämnen behandlas. Främst politik. Under bröllopsdagen satt vi 6 timmar och eftersom jemeniten är mycket nyfiken, fick jag många frågor samt de ville att jag skulle ha åsikter om läget i landet. Under denna, och de andra khat sessioner under tiden i byn, lärde jag mig oerhört mycket. Bland annat att den sittande presidenten, ärligt vald, Ali Abdullah Saleh fortfarande har många supporters, som tycker att han trots allt gjort oerhört mycket för landet. När han tillträdde för 33 år sedan var landet medeltida utan skolor, utbildning och infrastruktur. 

   När det började mörkna ute samlades alla män, förutom Rashad och jag, eftersom Rashad fortfarande tuggade febrilt, i de bilar som fanns och gav sig så i en lång procession, påhejade av fyrverkerier och trummande, till brudens by. Där hämtades bruden och färdades tillbaka till den kommande makens hus, där hennes svärmor och hushållets andra kvinnor väntade för att välkomna henne in i familjen. Det var så mörkt att jag såg inte bruden alls samtidigt som alla män dansade i högt tempo.

 

   Under söndagen slaktades ett får enligt traditionen under Eid Al-Adha och den åt vi upp till sista del under lunchen, därefter gjorde vi ännu en vandringstur genom byn. Det sades att jag var den första utlänningen på minst 96 år (byns äldste) och därför var trycket på Rashad stort. Å ena sidan var det oerhört viktigt att jag var en bra representant för alla utlänningar, eftersom jag var deras ambassadör för tillfället. Men lika viktigt var det att jag som först utlänning fick ett bra intryck av byn. Överallt möttes jag av en oerhörd gästvänlighet, ett stort intresse rörande min person och bakgrund samt att folk verkligen ville berätta om livet. Det kärva. Jag visades runt till kyrkogård, till en plats där sufismens mästare brukade sitta, till skolan, där varje lärare hade 120 elever och till byns shejk. En titel som går i arv, men som har lite värde idag, jämfört med stammarna i norr, där shejkens ord betyder mer än regeringens. Jag märkte att nästan alla träd var borta, stor erosion i upptågande och som alltid, en enorm mängd plastpåsar skräpandes överallt. Men detta har ju att göra med min medelsvenska bakgrund och jag försöker alltid att inte applicera detta på de trakter och människor jag möter under mina färder. 

   Tidigt måndag 7.e återvände jag mot Sanaa, först med delad bil, en timme skakig väg till traktens centralort, det kostade 15 kronor, så ytterligare 15 kronor en timmes färd i delade buss till Taizz, där Rashads bror tog mig på upptäcktsfärd. Vid ett tillfälle hamnade jag framför kanonröret på en pansarbil som hotfullt riktades mot mig. Betydligt trevligare var det att köpa ett kilo rökt kamelost på den täckta marknaden. Hemresan gick fortare och det blev en kontroll strax innan vi anlände till Sanaa, där en mycket irriterad och nitisk soldat från Ahmed Saleh, presidentens sons styrkor, det republikanska gardet, behandlade oss som djur. Men eftersom jag hade tillstånd och han ovanligt nog kunde läsa, så gick det bra. Rashad hade en månad tidigare blivit avsparkad av bussen just här, eftersom han var ensam man, och det ansågs vara tecken på att man skulle in i staden och demonstrera. Den gången var han mycket rädd.

 

   Väl tillbaka till Sanaa, så anlände jag till lägenheten som varit utan vatten och el sedan jag åkt. Eva och Pamela hade varit inbjudna till folk varje dag, där de alltid delar mat och tid med kvinnorna. Sedan dess har jag varit utmattad. Ovan det hårda livet i byn, det är ju ett tag sedan jag var på riktig färd, så blev jag både biten av sänglöss, myggor med eventuell malaria (jag hade inga piller med mig) och lite sömn och mycket jobb, ja, sedan dess har jag mest tagit det lugnt. 

   Dock förklarade Rashad´s bror Ahmed att i Beit Al Fakhir finns det bra och billiga kameler, så nu startar kampen att få tillstånd att resa per kamel!

Postat 2012-01-18 14:18 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Expedition Jemen Med Kamel, rapport 2: Vet Ni Varför Jag Älskar Jemen?

Vet Ni varför jag älskar Jemen? 

Allting är faktiskt möjligt. Så fort jag anlände till Sanaa lade jag in en ansökan till Inrikesministeriet att jag ville åka över Eid Al Adha och besöka min vän Rashad och hans by ett stenkast från den oroliga staden Taizz, där kriget pågår lika mycket som i Sanaa. Jag fick nej direkt. Men jag fortsatte fråga och till sist kom de fram till en lösning att det gick bra att flyga dit. Orsaken var att utlänningar påstods ha blivit kidnappade längs vägen för att användas som påtryckningsmedel för att få genom sina önskemål gentemot regeringen. Men jag vill inte flyga, då missar man ju hela nöjet att trängas med andra passagerare, se och dokumentera omgivningen och medpassagerarna, så jag gick personligen till den s.k turistpolisen, som är inrikesministeriet arm gällande utlänningar i landet, och fick åter nej. Det skall tilläggas att jemeniter alltid är skämtsamma och redo att le, skratta och lyssna, så jag sade att jag älskar ju landet och folk och att jag är beredd att tachansen, inget kan ju hända! Detta är Jemen! 

Just därför säger inrikesministeriet nej” , svarade polisen skrattande. 

Så moloket lomade jag ut efter ett trevligt avsked och i dörren ut stod en ung polis med en tung bössa frågade var jag ville åka ocvh jag förklarade Taizz, men att jag inte fick. 

”Men det är väl inga bekymmer!” svarade han och tog mig i stället två våningar upp till den riktiga chefen, en äldre herre med ett brett leende och stor hygglighet så vi pratade och skrattade ett tag, så helt plötsligt dök polisen som nekat mig upp och blev direkt övertalad att hjälpa mig. Han skrattade och sade, då får jag ta bussen, det är säkrats. 

”Jag klär mig som en sanaani” , svarade jag och de skrattade. 

Så därför gick jag tillbaka till skolan och hämtade mina verktyg som jag inte rört sedan ankomsten och gick till mina goda vänner Muhammed och den inflytelserike Hussein. Hussein är lill-shejk i en av den urgamla stadens souker (den är över 2500 år gammal och utgörs av trånga gränder och 40 gigantiska souker i ett) och hans son är en av den traktens främsta tillverkare och försäljare av den jemenitiska jättekniven som kallas jambiyya (se bilden som är bifogad på Mohammed och hur han är klädd). Ett unikt hantverk i en unik miljö som sett ungefär lika ut tusentals år före profeten Muhammeds födelse. Den mest fantastiska plats jag någonsin varit på! (Se bifogad bild tagen över en liten del av souken, en va de bästa bilderna jag någonsin tagit, likväl är filmen bättre!) Som ni vet är det ju förbjudet att filma i Jemen, men Hussein hängde på sig sin kalashnikov, även den förbjuden, och så gick vi in i souken och åtta timmar senare kom vi ut med ett spektakulärt material. Jag är oerhört lycklig över dessa bilder! Så sakta börjar mina idéer ta form! Tyvärr tuggar alla kat, så att efter klockan tre är det inte lätt att få ett ord ur folk! 

Hussein´s närvaro gjorde att ingen ifrågasatte vad jag gjorde utan alla var öppna och enkla att dokumentera. De flesta jemeniter är mycket naturliga framför kameran. Jag tackar min tid här år 2009, annars skulle jag aldrig ha fått detta material. Jag köpte naturligtvis ett bälte, en jambiyya, en thob (klädesdräkt) och skall försöka hitta en khafiyya (huvudbonad idag), så att jag lättare kan smälta in under den 8 timmar långa bussturen imorgon. Vilket jag hoppas blir av, för nu ringde Rashad och sade att inrikesministeriet i Taizz sagt nej, det var för farligt. Men jag åker ändå. Jag har ju tillståndet och inte har vägspärrarna några datorer längs vägen! 

Häromdagen hamnade ett gäng granater på den internationella flygplatsen, annars har det sedan vår ankomst varit ganska långt. Vi rör oss ungefär som förut, med vissa avspärrningar och jag upplever noll hot. Pamela är klädd i full balto med nikab och om hon inte bar omkring den mycket omhuldade Belquis (Eva), vår dotter som trivs som fisken i vattnet med all uppmärksamhet, skulle jag inte se skillnad på henne och de andra kvinnorna. Här i jemen är kvinnorna lika taliga som männen i utelivet. Minns att en nikab här, är för de flesta kvinnor, enbart ett klädesplagg som de andra. Och ingen av damerna protesterade när jag filmade igår. Så, de jemenitiska kvinnorna, är generellt mycket mer synliga och involverade i samhällslivet. Jämfört med exempelvis Saudi Arabien och Afghanistan, men självklart jämfört med vår värld, fortfarande marginaliserade. Men jag är inte här för att ha åsikter, utan göra en film utan att ha förutfattade meningar. 

Pamela och Eva blir kvar i huvudstaden över Eid och jag hamnar förhoppningsvis i en liten by utanför Taizz med min vän, den intellektuelle Rashad, som år 2009, var min lärare här på skolan. Eftersom det är så få elever, 4, så har vi alla en lärare per elev och Abdul Azizz är min och kommer från samma by i Taizz som Rashad. Precis som turistpolisen som till slut gav mig tillstånd! Han tillhör så sakta den begynnande medelklassen, som börjar befria sig från allt vad tribalism innebär, på gott och ont. Ännu nen av mina idéer som jag hoppas blir verklighet. 

När det gäller att färdas i landet, så är det på pappret omöjligt, men till följd av tribalismen, så håller jag på att arbeta dag och natt för att få träffa en qadi (ett släkte domare inom tribalismen kort sagt), vars familj ”äger” en liten bit av landet, för att få hans tillstånd (hans farfar var president i Jemen i början på 70-talet) att färdes i detta i det närmaste helt okända bergsområde. Samt få hans tillstånd att börja i Al Hudeydah, som just nu är ganska så stängt för icke-jemeniter. Men som sagt, allt är möjligt i Jemen om man bara visar glädje och en positiv inställning! 

Jag hoppas ha något mer spännande nästa vecka! Till sist vill jag bara tillägga att vi älskar varje sekund här. Malmö började bli för förutsägbart och helt sanslöst tråkigt. Livet är ju så kort, så kort. 

Masalaama

Postat 2012-01-13 00:03 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Expedition Jemen Med Kamel; Första veckan i Sanaa

Klockan är strax efter fem på morgonen, jag har nyss tagit min första dusch sedan ankomsten i tisdags, det är annars ett enda långt el-avbrott och skall snart på min första lektion i arabiska. Nåja, klockan nio. Pamela och jag är de enda studenterna, förutom en kat-expert från Spanien och en f.d. marinsoldat från Staterna med tre vändor i Irak i ryggen. Han oroas inte alls över de nattliga bombningarna och skjutandet i Hashaba som trots allt ligger en bit härifrån där vi bor. Oss tre har de hållit vakna av och till. Likväl sover vi bra. Och länge. Alla intryck gör oss utmattade, men Eva, trots lite diarré, feber och ovana med hettan under dagarna, är i mycket god form. Hon är dock ovan den enorma uppmärksamhet hon får så fort vi lämnar vårt rum på skolan. Folk verkligen älskar henne, vill bära henne, nå och röra och skämta med. Här går hon under sitt andra namn Belkis, som hon just fått efter drottningen av Sheba, vars födelseplats var Marib i norr. 

   Igår träffade jag Rashad, en vän från mitt förra besök 2009, då jag bland annat träffade Pamela just här på denna skola. Han var så mager och tunn att jag nästan började gråta. 

”Jag har ju bott här i tio år nu sedan jag kom från Taizz” , berättade han när vi gick till en restaurang så jag fick börja föda upp honom: ”Och fram tills i maj var jag ju van att regeringen lån i krig, men det var än så så långt borta där i norr mot al-houthis eller separatisterna i söder. När de första raketerna började landa i området där jag bor, så drabbades vi alla av skräck. Jag bor på gränsen mellan Al Ahmars styrkor och regeringsstyrkorna, så att ta sig till jobbet, ja, då fick jag springa sick-sack längs gatorna till taxin. Efter någon vecka vågade jag inte ha familjen kvar, så jag skickade dem till byn utanför Taizz och där har de varit sedan dess. Ingen i familjen, förutom jag har ett jobb, och det är halvtid på den Iranska Ambassaden, där jag får 4000 kronor i månaden. 17 personer skall leva på det. Det är tufft, därför kan jag inte sova eller äta. Jag bara oroar mig. Jag saknar familjen, ett liv utan dem är värdelöst, men jag är med och protesterar varje fredag efter bön. Jag hörde ryktesvägen att Gulf rådets generalsekreterare var här och kanske Saleh skriver under nu. Då kanske jag snart slipper sova i hallen om nätterna, där alla i mitt område sover, då finns i alla fall mer än en vägg mellan raketerna.” 

   Därför har jag el här på morgonen. För att generalsekreteraren är här. Ingen tror att Saleh skall skriva på, utan han drar bara ut på det hela. Igen. Vi bor i ett pro-Saleh område och ett stenkast härifrån ligger Tahrir torget, där de första demonstranterna sköts av prickskyttar. Nu är det ett enda stort tältläger som luktar piss och skit. Efter mötet med Rashad, knallade jag en halv kilometer i det enorma väsen som alltid råder i denna trakt. Ta måltiden med Rashad till exempel. Alla skrek sin beställning, önskan om mer mat, en generator var på, högsta ljud, kyparna gjorde sin beställning till kocken genom att slå i plåten och alla var involverade i samtal som sköttes skrikandes. Utanför är det ungefär lika.

 

   Jag började nästan gråta på väg till mitt nästa möte, för då sprang jag in i Mohammed i Gamla Staden och han var än tunnare, men log lika stort som Rashad. 

”Åh, är ni tillbaka? Underbart!” skrek han; ”Ursäkta att jag ser ut så här, men jag har varit involverad i demonstrationer hela tiden tills min bästa vän blev skjuten av en prickskytt. Han bara dog där framför mig, det var hemskt! Och jag kan inte sova eller äta. Ja, det finns knappt mat åt någon nu. Död åt Saleh!” 

Å ena sidan är allt mycket bättre än förväntat. Det finns mat, en sorts fungerande infrastruktur och folk är lika hyggliga och fantastiska som förut. Men, allt är mer slitet, både stad och människor. Och i deras ögon finns en sorg och skräck jag inte sett förut. Det är verkligen svårt att hantera. Och det tar sådan kraft att se vänner lida så mycket. Vi sover nästan 12 timmar av utmattning. Alla tre. Varje steg utanför rummets lugn är en explosion av intryck. Och alla samtal vi får är dramatiska. I förrgår ringde en vän som jobbar som säkerhets analytiker här i Sanaa, hon skrek i telefon att hon hade ett barn i ena armen och sprang för att komma undan de raketer som slagit ned och dödat fyra på hennes gata, överallt var det kroppsdelar. 

”Jag har hört att de kommer att försöka skjuta raketer mot Tahrir, så ni måste ned i källaren på stört! ” skrek hon.

 

Samtidigt satt vi och lyssnade på fåglarna sjunga i den lilla trädgård vi har på skolan. Sådana är kontrasterna. Inga raketer kom. Oron är att det kommer någon missriktad sådan, för vad som sker är att regeringen finns uppe på ett berg i stadens bakgrund, där den siktar mot Al Ahmars och Ali Mohsens områden. Ibland missar de, som i Gamla Staden och det som hände vår vän säkerhetsexperten. Annars går vi överallt som förut. Ibland är gator och områden avspärrade, men det känns vant och tryggt. Alltsedan ankomsten har jag bara haft möten med folk för att få till det jag är här att göra. Jag har inte tagit ett foto eller en ruta film än, men alla grejer är inne. Jag måste göra en sorts analys först hur långt jag kan gå. Problemet är att nästa vecka är det Eid Al Adha och då dör absolut allt. Ungefär som strax efter lunch en svensk fredag och inget händer förrän måndag morgon. Så jag jobbar dygnet runt för att få till något under den veckan, men det kan bli svårt att ta sig ur Sanna, byråkratin är tidsödande och min ”sponsor”, gifte sig förra veckan och är på semester i Istanbul tills efter festligheterna. Så typiskt Jemen! Bara helger! Likväl gör jag fina framsteg. Jag verkligen älskar att vara tillbaka i denna miljö. Oavsett den eländiga verkligheten, men det känns som om jag kan göra skillnad! 

Neej, där fick Eva tag på min mobil, hennes nya måste-leksak, och tar jag den av henne blir det ett jädra liv!

 

Postat 2012-01-04 05:55 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

 

Logga in