explorermikaelstrandberg

300 p
Bloggar > Mikael Strandberg

Mikael Strandberg

Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Expedition Sarek; Höstvandring med Sundip Chatterjee, del 2

Vide snår, vem hade trott att de kunde vara så överjävliga. Sundip var fortfarande lite lätt chockad av hur blöt han blev när vi passerade Njabbejåhkkå, och när de första videsnåren dök upp, föklarade jag genom att peka på kartan att det här kan komma att ta tid. Minst tvåkilometer, så räkna med en timme. Fram tills dess, från övergången, hade det varit ett enkelt kalfjäll i vackra färger och enstaka block och en hel del lämmlar. Det tog säkert två timmar för oss att ta sig genom det mycket täta, överblöta videsnåret präglat av en knädjup lervälling. Jag höll avståndet från Sundip, jag förstod att han inte uppskattade denna växtlighet. Samtidigt småstrilade det från ovan, om än med ett mycket dramatiskt molntäcke. När jag kom genom videsnåret, drog jag igång lunch omdelbart, trots ett nu tilltagande hällregn och när en genomblöt Sundip anlände med en mycket bister min, serverade jag honom hett te samt vatten så att han kunde fylla på sina tomma energidepåer. Det var en bra lösning. Krafterna hade återvänt när han sade:

"Hoppas vi slipper mer av det där."

Jag förstod att det säkert fanns en upptrampad stig från tjärnen 642 till renvaktarstugan, kanske längre, en hundra höjdmeter ned, men vi ville undvika alltför mycket trafik. Sundip var van att trängas i London. Att gå upp hundra meter i höjd hade gått, men varit tuffare på ett sätt, mycket block och upp och ned hela tiden. Hur som helst, det kunde ha varit värre! 

Efter lunch gick vi därför ned i höjd, höll 800 meters nivån och det tog inte lång tid innan en på kartan omarkerad, men mycket väl upptrampad stig dök upp. Det är märkvärdigt hur oerhört mycket enklare allt blir, men samtidigt tråkigare. Utsikten över Ähpar massivet, i synnerhet den grymma Bierikvarasj och den avlånga sjön Liehtjitjavrre, var inte av denna värld. Trots molntäcket. 

Vadet över Sluggajåhkå, utsikten över den konforade Slugga till trots, blev krångligare än Njabbetjåkkhå. Mest för att Sundip var ordentligt trött. Det blev riktigt dramatiskt och jag fick gå fram och tillbaka några gånger för att säkra upp allt. Jag ville nå fram till bron över Guhkesvakkjåhkå innan kvällen, men förstod att tröttheten var för stor, så det var dags att slå läger. Innan vi hann göra det, dök ett gäng ungdomar dök upp, 2 glada tjejer och 4 tysta killar. Tjejerna undrade hur vadet var och berättade samtidigt att de övernattat i Mikka stugan och var på väg till renvaktarstugan i vår närhet. Jag förklarade att den var stängd för allmänheten. Inga problem, sade tjejerna. Det verkar som tjejer är betydligt trevligare än killar, generellt. Undrar varför?

Nästa morgon satte vi iväg tidigt. Målet var att försöka ta sig upp på Vuojnestjåhkkå, 1952 m.ö.h, men jag insåg redan nu på den friska morgonkanten att Sundip var trött. Upplevelserna för honom var många och nya. Utsikten över Sarektjåkkhå, min vinterfavoritpassage Oarjeb Sarekjiegna, var storslagen. För ett ögonblick brände solen, alla toppar och glaciärer syntes, sjöarna var stilla som vykort. Det tog en enkel timme till bron, vi passerade den och älven, ja, den är så vacker. Vi passerade ett antal myrar, tjärnar och så gick det enkelt uppåt till stenar och klippor tog över 1200 m.ö.h och när vi nådde, eller på nära håll såg, glaciärkanten av Vuojnesjegna, så stannade vi. Det hade tagit oss två timmar upp från klättringens början, så det gick mycket sakta. Men vyerna var mäktiga. Molntäcket hade återvänt och sikten när vi gick ned var si så där, men så fort vi kom tillbaka till bron, öppnades omgivningen igen. Så vi tog den enkla stigen tillbaka till vårt basläger som bjöd på en sagolik utsikt söderöver.

För Sundip var det en höjdpunkt i hans liv, den enkla lilla klättringen. Det räckte för mig att fö höra. Dock är det dags att sätta ut stigarna på de nya kartorna. Nya tider har anlänt på det området.

Vill ni se hela serien bilder, titta här! Mer proffsigt här!

Postat 2011-09-27 10:08 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Expedition -Sarek; Höstvandring med Sundip Chatterjee, del 1

Redan på tåget upp från Malmö insåg jag att denna gång skulle vi, dvs. affärsmannen Sundip Chatterjee från London och jag, stöta på fler Sarekvandrare. Förmodligen den sista skvätten innan den 18:e september när Norrlandstrafik stänger för vintern. Därför hade jag tänkt i banorna, vilken ingång är då bäst? Jag ville visa Sundip en ny sida av denna storslagna vildmark, samt låta honom uppleva så mycket ensamhet som möjligt, något han älskade under vårturen och var i behov av omgående. Jag vill få in honom i central massivet, på snabbaste sätt, så med den önskningen valde vi att stiga av bussen vid den fula dammen i Sourva, under tiden de andra resenärerna, drygt 10 stycken fortsatte norröver mot Stor Sjöfallet och Ritsem. 

"Jag vill helst inte bli blöt det här turen" , påpekade Sundip tydligt när vi börjda gå österut längs dammen i ett tilltagande duggregn.

Molnen var mörka, dramatiska och låga och jag insåg att han ej heller denna gång lyssnat på mina instruktioner. Han hade återvänt med sina hemgjorda rumänska kängor, bra i torra klimat, tagit med sig tofflorna, men glömt extra skorna, vanliga löparskor, eftersom jag sett hur svaga hans kängor var i våras, när det var helt torrt ute. Sundip är en excentriker som gör vad som faller honom in, därför hade han också köpt en helt ny utegarderob på Harrods i London. En samling övertekniska kläder. Och ett helt gäng C-vitamin rör, vilket var en bra satsning, samt alltför många påsar torkat och saltad slaktavfall samt en väldigt modern bredbrettad jakthatt utan halsrem, som blåste av direkt vi anlände till stigen på andra sidan dammen, inne i parken. 

Jag hade läst i Fowelin´s bok att det gick en stig upp till tjärnen kallad 642 och redan då insåg att kanske började Sarek bli upptrampad. Vilket visade sig stämma, för omgående mötte vi fyra olika yngre par, som såg trötta, blöta, svettiga och inte helt nöjda ut. Ingen sade ens hej. Jag har aldrig varit med om någonting liknande. Men det är verkligen ett sant men sorgligt tecken att Sareks mest unika tid förmodligen är över. När både glädje och vänlighet saknas, det är inte bra. Stigen var verkligen vältrampad, men det var lätt att glömma denna sorg, genom att älska de underbara färger björkskogen bjöd på. Det var som att ströva sig genom en av Van Gogh´s mer svårbegripliga nyanser och perioder, strax efter det att han skar örat av sig. Luften var duggandet till trots klart och friskt och alla de här fantastiska bäckarna, de är så sköna och livgivande. Underbart!

Sundip hade under juli gått ett sex dagars maraton (ett maraton per dag) i Gobi öknen, så jag hade förväntat mig att han skulle vara i toppform och hade därför gett honom lite mer vikt att bära än förra gången. Men redan på bussen från Gällivare (han flög t.o.r tillGällivare för ett billigare pris än det kostade mig att åka t.o.r med tåg från Malmö) berättade han att han tömt sin stora kroppshydda på all energi och hade därför fyllt på förråden sedan dess. Med mest öl, cigarrer och sprit. Så det gick t.o.m saktare än första gången, så efter sex timmars försiktigt knatande, omgivna av denna stroslagna skog som för varje meter uppåt, blev lägre och mystiskare. Vi slog nattläger i lingonriset strax bredvid en bäck. Eftersom Sundip snarkade så oerhört förra gången,att jag tvingades vid ett tillfälle en halv kilometer bort för att komma undan och kunna somna in, så därför hade vi denna gång varsitt tält. Han hade köpt ett splitternytt tält, ett Tadpole från TNF, men han hade inte ens tagit det ur påsen, så i duggregnet fick jag dundra upp det snabbt. Tyvärr hade jag vid något svagt ögonblick på bussen skämtat om alla läger jag fått översvämmade i mitt liv, så under nattens trygga duggren, så sov han inte en endaste sekund, bara tänkte på att snart blev han översvämmad, så han han vaknade helt slut, som han kallade det. Själv hade förkylningen Eva´s dagis skickat med mig, brutit ut under natten och jag hade feber och hosta. 

Det var underbart att vara ute på färd genom detta fantastiska Sarek igen! Dock insåg jag att första passagen av Njabbejåkkha kanske skulle skrämma Sundip, för jag förstod han skulle bli ganska blöt, vilket han inte ville. Dessutom var stigen dit så tydlig och nedtrampad att jag insåg att det är dags att göra om alla kartor snart, för säkert är det så att samma stig leder rakt till den permanenta bron över Guhkesvakkjåhkå. Och då är Sarek och den sanna vildmarken över och borta. Så därför, med tanke på Sundips oro för våta passager, trots det fortgående duggregnet, så valde jag att följa floden så långt upp tills vi hittade en enklare, mindre blöt övergång. Ett gott val. Vandringen längs denna synnerligen vackra älv, som ganska snart lämnade skogen, och man hamnade uppe på kalfjället och bjöds på det drama som kombinationen hård vind, regn och mörka moln förenar, på ett sätt regissören Peter Jackson, Sagan on Ringen skaparen, inte skulle kunna göra bättre. Vi mötte våra första lämmlar, som såg tunnare och mindre ut jämfört med i våras, samt en hjord renar med de största två tjurarna (sarvarna) jag sett. Deras horn var helst sanslöst mäktiga och deras självförtroende därefter. Vi hittade en enkel övergång vid en tjärn som hette 906. Bred men bara knädjup och ingen fors alls egentligen.

"Svårare än så här blir det inte, Sundip!" påpekade jag, en försäkring jag ångrade timmes senare.

Vill ni se hela serien bilder, titta här! Mer proffsigt här!


Postat 2011-09-18 21:13 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Expedition - Sarek-packningsbestyr igen och ett luddigt kåseri på köpet!


Så fort jag börjar packa så kan dottern Eva inte sova. Därför är det inte lika roligt att packa som det en gång varit. För då har man vetat att någonting spännande legat framför en. Så är det väl än, men helt klart, inte lika mycket. Det allra roligaste är ju trots allt hemma. Så jag sitter nu vid skrivbordet under tiden Eva går genom mina frystorkade rätter från REAL Turmat. Jocke från Getout har leverarerat igen! Sundip har ringt. Han vill att jag skall följa med och fotografera Sarek i höstskrud. Varför inte? Så nu packar jag igen.

Jag har glömt kaffe och mjölkpulver ser jag. Men ser fram emot chokladkakorna och att lyssna på IPOD:en, mest nedladdade nyheter från BBC och radio dokumentärer från Sveriges Radio, som jag annars aldrig får höra och se. Jag kikar lite i Hans Fowelin´s Sarek bok. Jag gillar den. Tunnare än Grundstens, men lika detaljerad i vad jag vill veta. Han varnar för videt, med uppgång från Sourva. Spännande! Jag ser på Fjällvädret att det är 6-8 sekunder meter vind på kalfjället och regn. Sidregn. Utmanande! Få se vad Sundip tycker om det. Sist var det ju sol hela tiden och allt perfekt. Kanske blir allt tvärtom nu och det är ju då man lär sig saker och ting om att vara vildmarksmänniska.

Jag lämnar yxan hemma. Vi har inget behov av den just nu. Däremot tar jag med mig en tjock bok jag fått av min hustru. En unik första utgåva från Carsten Niebuhr och Peter Forsskål´s Arabia Felix tur. på tyska. Jag läser den säkert på tåget upp. En lång resa det. Dyrare för mig att ta tåget från Malmö än det var för Sundip att flyga t.o.r från London. Något är fel.....

Sundip har precis förlorat en koncession i Etiopien. Så han kanske är lite ledsen. Men han har också gjort en sådan där ultramarathon tur i Mongoliet alldeles nyss, så han är nog i bra form. Så vi får hoppas på tufft väder och blött vide så han lugnar ned sig. Jag vill gärna att vi på denna vecka tar oss åtminstone till Skarjastugan, men ett sista nattläger strax i närheten av den personliga favoriten Äpar är gott nog. Vi tar en dag i taget.

Långkalsongerna har jag i alla fall packat. Min mor, oavsett vart jag befunnit mig i världen när jag ringt, har frågat om jag fryser och har långkalsongerna på mig. Idag kan jag svara, jag har de bästa, mor, de allra bästa. De från Termo. I mina ögon, underklädernas Rolls Royce. Kvalité, form och känsla. Kanske en gnutta dyrare, men håller längre. Jag förstår inte att de inte är mer använda i vårt avlånga land. Men snart blir det nog så.

Eva har hamnat i knät nu. Hon äter inte heller. Klockan är över nio, två timmar mer än dagis anser är av godo. De lär inte bli glada imorrn. Nu är hon på golvet igen och går genom grejerna. Gasen, köket, kåsan och solkrämen. Ja, den lär man väl knappast behöva.

Den där nya Marabou chokladen med digesteve kex var ingen höjdare. Bara provsmakade. 6 bitar senare...jag får köpa en ny imorrn. Samt kaffe, mjölkpulver och kaviar. Sundip blev helförlskad i kaviar sist. Han har säkert med sig ett halv ton energi grejer från London som skall vara det senaste. Inget slår en 200 grams daim marabou.

Mest ser jag fram emot att sova ute igen. Vi har varsitt tält denna gång sedan hans abnorma snarkande sist. Han köpte ett TNF Tad Pole igår. Bara så där. Jag får ta mitt slitna Bull Frog, senast använt under en misslyckad bestigning av Jebel Shams. 7 november 2009. Jag har försökt gjort ren det från den finfina sanden från Sharquiya. Det går inte. Kanske kan jag släppa in ett gäng lämmlar, om de är kvar, så kan de rulla runt i tältet. Vi får se.

Rapport kommer i slutet av nästa vecka.


Postat 2011-09-05 21:35 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

 

Logga in

Tips!