explorermikaelstrandberg

300 p
Bloggar > Mikael Strandberg

Mikael Strandberg

Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Expedition - inställd!

Copyright Åberg Film AB

Det är andra Expeditionen jag fått ställa in de senaste åren. Den första var färden med kamel genom Arabvärlden. Anledningen är den samma. Jag har värderat om vad som är viktigt i livet och svaret är naturligtvis familjen. Trots att jag hade alla sponsorer, all medial uppbackning som jag kände behövdes även denna gång och jag var i ganska bra form efter mer än ett års träning av att bära en alldeles för tung ryggsäck, så insåg jag helt plötsligt att jag kan helt enkelt inte vara borta från familjen mer än någon dag just nu. En månad är helt omöjligt! 

Hur det känns?

Mycket bra. Det känns helt rätt. Öknen och Tchad får vänta! För mig, i synnerhet de senaste åren, har resandet inte varit för att förverkliga mig själv, vilket det nästan undantag alltid är i början, utan för att försöka bygga broar av kunskap. Och det är det jag skall fokusera på, inte några fysiska utmaningar som egentligen har noll värde i det stora hela. För min egen del.

När jag berättade för alla involverade blev det olika reaktioner. De flesta män sade inte mycket, vare sig för eller emot, nästan alla kvinnor höjde beslutet till skyarna. Blott en observation.

Jag känner att när tiden är den rätta, så har jag en stor färd kvar, en som då måste passa mitt mål, att bygga någon stark bro kulturer mellan. Men det ligger många år in i framtiden. All annat, fram tills dess, får ses som delmål i projektet.

En sak är klar, jag har helt tröttnat på den individ fokusering som växer allt mer inom denna bransch och mycket av det jag arbetar med nu är att försöka få till en förändring inom de stora organisationerna, vilket inte är enkelt. Nämligen försöka separera äventyr och Expeditioner. Att utmana sig själv, klättra berg eller skida till någon pol, har sin plats, självklart, men i det stora hela, som världen ser ut idag, anser jag, om det inte har vetenskaplig grund, inte har någonting med utforskning och brobyggande att göra. Jag tycker det är det som de stora organisationerna skall koncentrera sig på idag. Vi måste bygga broar av förståelse, och värdet av att vara först, starkast och blott framhålla sin egen styrka, är i sammanhanget helt oinstressant. Men visst har det sin plats, vi behöver alltid få veta att allt är möjligt, men inte i de stora organisationerna. Men vinden börjar så sakta vända. Tyvärr gör ekonomin att de alltmer tar in vem som helst, bara de betalar och det beslutet vattnar ut värdet av deras historiska plats. Idag är det betydligt mindre värde att vara en del av dessa legendsomspunna organisationer. Följ gärna den senaste debatten på min hemsida. Jag har ägnat delar av påsken att försöka hantera den storm av hatmail, känslor och annat som uppstått. 

Meningen med livet, ja, en av drivkrafterna har ju fått ett svar. Familjen. Det är såååå starkt, så fantastiskt, så viktigt. Bästa tiden i mitt liv, där varje dag är ett äventyr och upptäcktsresa. Och det känns skönt att bara få vara tillsammans och på så vis skapa möjligheter. Tänk att jag ägnat all denna tid av mitt liv att söka efter någonting som de flesta av er upptäckt för länge sedan....!

Här nedan ett inlägg i ämnet, vad är upptäcktsresor? Från ett besök förra hösten i Segovia, men det gäller än idag.

Jo, jag fick några förfrågningar om de resor jag leder efter inlägget för två veckor sedan, för mer info, se här.

Postat 2011-04-26 08:29 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Expedition - Att vara reseledare

Jag kom just tillbaka till Sverige från den 1:a Äventyrsfilmfestivalen i Killarney på Irland och tänkte jag först skulle skriva om de 5 bästa dokumentärerna jag sett från äventyr och expeditionsvärlden, men när jag började tänka efter, så insåg jag att jag egentligen inte kunde plocka ut 5 toppfilmer. Jag såg ju en hel del i Killarney och visst var det flera som var riktigt bra, men då handlade det minst lika mycket om rena djur och människofilmer. Och jag börjar bli så gammal att jag tröttnat på självcentrerade filmer om unga äventyrare som gör ditt och datt och som egentligen inte tillför någonting till det vi redan vet om vår värld. Och här i Sverige har vi dessutom egentligen ingen tradition på att göra riktigt bra äventyrsdokumentärer. Exemplevis så är SVT helt ointresserade av dessa, eftersom de anser, att de sällan har något intressant att förbättra omvärlden med. Och de andra kanalerna, deras dokumentärer beträffande äventyr och äventyrare, är mer som ihopklippta nyhetsinslag och sällan intressanta. Dock vill jag nämna att jag njutit av Lars Monsens nordkalottserie. Mycket bra!

I stället skriver jag om hur det är att vara reseledare, ett jobb jag verkligen älskar. Jag har ju förmånen att jobba med både utrikiska reseföretag och svenska. Det är förhållandevis lika, men dricksen är olika!

Först skall det sägas att det är ett ett mycket krävande jobb. Man skall vara ordentligt påläst, oerhört serviceinriktad, verkligen älska att umgås med olika människor, snabbt lösa problem, alltid vara glad och positiv och verkligen förstå att ens huvuduppgift är att ge resenärerna deras bästa tid i livet. Det är ett 24 timmar om dygnet jobb. Väldigt få bolag använder sig därför av äventyrare och det beror oftast på den självupptagenhet som är en del av det livsvalet. 

Jag verkligen älskar jobbet, eftersom jag får berätta, bygga broar kulturer mellan, försöka öppna ögonen på folk och förhoppningsvis göra deras liv än mer priviligierat, spännande, intressant och väl värt att leva. Efter varje tur är jag lika utmattad som efter en tung och lång expedition. Det krävs mycket koncentration och kraft. Mina två återkommande ställen, som jag just nu brinner mest för är Patagonien och Inkariket med Galapagos. Jag kan aldrig få nog av dessa ställen oavsett hur många gånger jag återvänder till samma platser, hotell och samma människor. 

Klienterna är nästan helt utan undantag, mycket bra. Svenskar är enkla. Intresserade, pålästa, hyggliga och ställer aldrig till bekymmer. De ger nästan aldrig dricks. Jänkarna är mest högljudda, men alltid lika utmanande spännande och ger alltid mycket dricks. Två olika kulturer, men lika faschinerande att ha att göra med.

Att vara reseledare är ett sant privilegium, få förunnat. Jag njuter och skattar mig lycklig för varje sekund jag får tillfälle att ha en grupp på färd. Om nu någon av er läsare vill följa med, kika gärna då på dessa två turer:

Postat 2011-04-14 23:05 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Expedition - världens 5 bästa öar för friluftsliv

Jag håller på att packa för en veckas besök på Irland. En filmfestival där jag skall visa Sibirienfilmen samt föreläsa tillsammans med bland annat Ewan McGregor och Charlie Boorman. Jag ser verkligen fram emot det. Jag har alltid gillat irländare och den gröna ön har lockat under många år. Och det fick mig att fundera på vår världs öar. Och funderade vilka som är bäst när det gäller naturupplevelse och att vara unika. Tyvärr har jag inte besökt vare sig Svalbard, Borneo eller Grönland. Än. Min lista ser därför ut så här:

1. Nya Guinea. Hur många platser finns kvar på jorden där man kan möta människor helt opåverkade av civilisationen? och djur som ännu inte hittas? Kanske därför också den allra svåraste av jordens öar att ge sig i kast med. Men den mest fantastiska. Längst ned i artikeln en liten snutt från Packat och Klart som jag en gång i tiden gjorde från Irian Jaya, den indonesiska delen.

2. Nya Zeeland. Har egentligen allt för den friluftsälskande svensken. Allt.

3. Island. En sådan överraskning det blev. Så många möjligheter till fantastiska upplevelser, så få turister. Hit kommer jag att återvända snarast. Och flygbiljetterna är inte alltför dyra. Vinterfärd måste vara fantastisk här!

4. Galapagos. I och för sig inte världens bästa när det gäller att fritt kunna vandra och campa, men vars djurliv är så unikt att det måste ses!

5. Påskön. Ja, denna underliga ö, slår faktiskt i mina ögon Australien och det beror på att den när det gäller turism är ganska oförstörd och helt unik. Här finns inga långa vandringar, knappt några träd, men här finns en mycket stark förnimmelse av någonting alldeles speciellt.

Och, ja, förmodligen är det så hos mig, att det är mina senaste upplevelser som är starkast. Australien på cykel, ja, det känns ju som 160 år sedan. 

Som alltid, kom gärna med åsikter.

Postat 2011-04-05 09:02 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

 

Logga in

Tips!