explorermikaelstrandberg

610 p
Bloggar > Mikael Strandberg

Mikael Strandberg

Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Expedition - sibirisk råttjakt och en del annat som har med livet att göra

Igår fick jag ett samtal från mina gamla hemtrakter i Särna. Det var min vän Niclas som ville höra hur det gick att bo i Malmö. 

"Bättre än jag trott, även om det är snöfritt och alldeles för varmt" , svarade jag; "Men folk är mycket trevliga, Stadsbiblioteket, havet och Möllevångstorget är höjdare och det finns mycket att se på. Maten är mycket billigare här nere."

"Ja, här uppe blir det bara svårare att bo" , påpekade han och tillade; "Den här vargen...den har helt och hållet förstört vårt liv här uppe. Länsstyrelsen styr allt och vi har inget att säga till om. Vi har i stort sett slutat jaga. Vi törs ju inte gå med hundarna."

Jag måste erkänna att jag blev ganska nedstämd av de nyheterna. Vargen skall självklart ha sin plats i det stora hela, det är ett oerhört faschinerande djur, men folks liv måste också sättas in i sitt rätta sammanhang. Jag vet att för många däruppe är jakten allt. Och jag kom då åter att hamna i Sibirien med tankarna och tänkte då på de jakutiska råttjägarna och deras sätt att se på tillvaron. Och letade då fram den här artikeln som jag skrev för inte alltför länge sedan. Tänkte kanske den skulle kunna ge lite perspektiv på...ja, i stort sett det mesta. I Sibirien är allt så utsatt livsavgörande.


Rått jakt i Sibirien

   ”Ingen fångst idag heller!” ,viskar jakuten Sasha besviket när han drar upp buren ur hålet i isen och tillägger uppgivet; ”Man vet inte från en dag till en annan om det skall stå mat på bordet kommande vecka.”

   Det är -45 grader, i mitten av februari och trots att klockan bara är två på eftermiddagen, så börjar mörkret lägga sig över den väldiga sibiriska tajgan. Vi befinner oss på en stor skogstjärn och det enda ljud som hörs är Sashas gamla snöskoter som puttrar oregelbundet. Om den skulle stanna, är det lika med livsfara. Vi befinner oss långt från hans skogskoja och än återstår ett par burar att kolla.

   ”Jag hoppas att det åtminstone finns fem-sex bisamråttor i de återstående burarna”, förklarar han nedstämt, sätter tillbaka buren och mockar sedan igen hålet med snö: ”Det skulle inte förvåna mig om skotern lägger av nu. Det känns som om jag är förföljd av otur i år.”

   Varje år dör ett antal jägare i området till följd av att deras skoter ger upp i kylan, de orkar inte tillbaka till värmen i sin stuga, utan fryser ihjäl. Flera av dem, enligt Sasha, har varit för modernt klädda och av den anledningen är han själv klädd från topp till tå i renskinnskläder. Förutom på fötterna där han bär de traditionella ryska filtstövlarna, valenkis.

   ”Hoppa in där bak”, ropar Sasha åt oss, sätter sig på skotern, gasar snabbt iväg och manar samtidigt på hundarna: ”Nu får ni hitta nya råtthyddor åt mig!”

Hundarna är helt avgörande för en lyckad jakt på bisamråttor. Flertalet jakthundar längs Kolyma är i grunden en lajka uppblandat med lite av allting. De sover alltid ute, oavsett temperatur eller väder, är alltid bundna och det beror på att det sitter allsköns fällor överallt. Alltifrån stora björnfällor till små sobelfällor. Hundarna är mycket skarpa, alltid hungriga och svältfödda på ömhet. Varje jägare har minst 3-4 hundar, varav en är helt specialiserad på att hitta bisamråttans hyddor under isen.

   ”Leta!” beordrar Sasha hundarna när vi kommer till en ny tjärn.

   En av hundarna verkar veta vad den gör. Den luktar, söker och så börjar den gräva frenetiskt i snön, vid kanten av tjärnen. Snart skäller hunden upphetsat. Sasha tar då sin isbill och ropar på Pavel att hjälpa till. Bägge jobbar säkert en halvtimme med att komma genom den tjocka isen. Den är säkert en och en halv meter tjock. Ändå är det lättare än på den närbelägna Kolyma-floden, där den är tre meter tjock.

   ”Jag hoppas arbete var mödan värd”, säger Sasha och stryker svetten ur pannan: ”Eller vad tror du Pavel?”

   Pavel nickar försiktigt som svar. Han har varit hemlös de sista tio åren och bor tillfälligt hos Sasha där han får mat och värme, i utbyte mot att han hjälper till. Han ser Sasha som sin chef och är försiktig med vad han säger. Hela Pavels liv har präglats av jakt i olika former. Det är han som har gjort råttburarna, vilka i konstruktion påminner om en mjärde, gjorda av ståltråd och trä. När hålet är klart, mockar de ur all is med hjälp av en spadliknande isskopa och så sätter de ned en bur.

   ”Nu får den sitta här en vecka”, förklarar Sasha, ”så får vi se om det blir någon stor fångst.”

   Därefter skyfflar de på snö och is som isolering. Innan återfärden till timmerstugan, så hinner vi kolla två gamla hål. I mörkret synar de burarna som innehåller 8 feta, fina råttor.

   ”Då behöver jag i alla fall inte skämmas nästa vecka när jag åker in till Srednekolymsk för att sälja skinnen”, skrattar Sasha när vi kommer tillbaka till stugan.

   Omgående när vi kommer in i värmen, säkert 35 grader varmt, så hänger Sasha upp alla råttorna i taket för att torka tills följande dag. Under tiden börjar Pavel laga och se över några burar som gått sönder. Samt några små fällor som han skall sätta ut kommande dag, för att försöka fånga hare och räv. Kanske också någon järv om turen är på deras sida. Ett järvskinn är värt mycket.

   ”Under den här vintern har jag fått ihop kanske 20 sobelskinn, några rävskinn och en 150 råttskinn”, berättar Sasha följande dag, ”det betalar knappt resan fram och tillbaka med skoter till srednekolymsk. 35 mil. 4 liter bensin per mil. Tiderna är fruktansvärda. Jag, precis som alla andra trappers, saknar Sovjettiden.”

   Under tiden han noggrant flår och bearbetar råttskinnen, det är mjukt och tjockt som ett bäverskinn, köttet får hundarna, så berättar Sasha att under Sovjettiden fick alla professionella jägare både skoter och bandvagn gratis, och myndigheterna flög ut mat, tidningar och reservdelar vid behov.

   ”Det var bara att kontakta myndigheterna över radion och få morgontidningen utflugen till kaffet”, skämtar Sasha samtidigt som han rör i soppkastrullen.

   Till följd av en svår förkylning har Johan och jag tillbringat nästan två veckor med de tre jägarna och varje måltid har bestått av olika former av älgkött. Mest kokt i gryta med något riskorn till. Utan smak. Knappt mättande för någon, men det gångna jakt och fiskeåret har varit uselt.

   ”Ni ser ju att mat finns”, förklarar Sasha nästa dag, när han visar oss ett litet uthus fyllt till taket med frusen fisk och älgkött, ”men jag har en stor familj i Srednekolymsk och de måste också ha mat och pengar. Min sons utbildning är dyr. Han skall bli oljeingenjör”

Under Sovjettiden var Sasha kranförare och när perestrojka anlände i slutet av 1980-talet, förlorade han i likhet med många andra i området sitt jobb och han tvingades mot sin vilja att bli jägare, fiskare och fångstman på heltid.

   ”Det är därför det går så dåligt för Sasha”, berättade Pavel när Sasha lämnade oss och åkte till det lilla samhället Srednekolymsk för att sälja sina skinn till en uppköpare från provinshuvudstaden Jakutsk.

   ”Han har inte jakten i blodet”, förklarade Pavel, ”Inte som vi som levt med jakt och fiske hela vårt liv. Men han lyssnar inte på mig. Om det inte vore för det lyckosamma höstfisket, skulle ingen av oss överleva idag.”

   Vi förstod vad han menade. Fem månader tidigare, 90 mil sydväst om Sashas stuga, i ett mycket litet samhälle som hette Vershnij Kolymsk, hade vi fått följa med jakuten Anatolij och hans pappa Nikolaj på råttjakt. Nikolaj hade tidigt på morgonen visat oss säkert 50 medaljer som han fått under sovjettiden som bevis på hans skickliga kunskaper som jägare, och hans specialitet var bisamråtta. Han fångade runt 4000 bisamråttor varje år.

   ”Jag förstår råttornas själ”, förklarade han sin framgång med att fånga denna vattenlevande råtta som exporterades till Sibirien år 1928 från Kanada och vars päls man gör jackor och mössor av.

   Med hjälp av skoter åkte vi inte mer än 20 minuter från deras varma hem fram till en liten skogssjö. Det var bara -20 grader ute och de två jakuterna var lättklädda. Effektivt synade de två burar, som var fyllda med råttor. 20 totalt. Deras hundar såg friskare, bättre tränade och nöjdare ut. Jägarna likaså. Bägge burarna drogs upp försiktigt, lades snabbt på marken, bägge sparkade snö på burarna så att råttorna snabbt skulle frysa ihjäl och så plockades råtta efter råtta försiktigt ut ur burarna.

   ”Varje märke på skinnen ger mindre pengar” ,förklarade Anatolij, som till skillnad från sin pappa talade ryska; ”Pappa är så noga, att trots att jag är 40 år, van jägare och känner råttans själ, så vill han flå alla själv.”

   ”Hur kommer det sig att din pappa är så bra på detta med råttor och all annan jakt har jag förstått”, frågade jag Anatolij på vägen tillbaka till värmen.

   ”Han är född här, kan varenda meter av omgivningen och har jagat sedan han ut kom. Jakten har en människa i blodet”, förklarar han och avslutar; ”Man kan inte lära sig att bli jägare.” 

Postat 2011-02-22 23:21 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Expedition – och hur man planerar en sådan från grunden, ofriserat!

Jag har precis återvänt från en tung träningsrunda. En två timmars tur som egentligen borde varit en. En sådan där när jag ägnar större tiden åt att undra vad jag håller på med. Men då det känns som mest eländigt och omotiverat så tänker jag först hur oerhört privilegierad jag är som människa som har världens bästa fru och dotter, det gör mig oerhört lycklig att veta och så tänker jag på den fullsatta föreläsningen kvällen innan och hur folk åter igen kom upp och tackade för att jag gett dem en gnista liv att våga förändra. Det ger energi, glädje och motivation! 

Men på resan hem från föreläsningen satt jag och skissade på mitt nya nordafrikanska ökenäventyr. Jag tänkte vatten, jag tänkte kameler och jag önskade nomader. Och kom då att göra en sorts grundlista för hur man kan planera sin Expedition. Idén är ju redan född vart jag vill bege mig och vad jag tänkt göra. Det är ju basen. Att man bestämt sig för att ge sig iväg. Den här listan kom då till. Kanske kan den vara till någon hjälp. Den är helt oputsad! Nedskriven exakt som den kom ut ur skallen! Inklusive vissa skämtsamheter. 

  1. Kan de fantastiska svärföräldrarna hjälpa oss med Eva den här tiden? Eller räcker alla vänners hjälp här i Malmö?
  2. Finansiering. Vem kan tänkas dundra in 100 000 i det här unika projektet? Kanske Jamal Mubarak?
  3. Tillstånd? Behövs arbetstillstånd för att filma? Speciellt filmtillstånd?
  4. Vilken utrustning krävs?
  5. Är kompassen kalibrerad för södra eller norra halvklotet?
  6. Vilka kartor finns? Måste ha minst 1:250 000 för att vara riktigt säker. Annars kanske sandpapper modell 5 duger.
  7. Duger mina gamla, väl intrampade Scarpa kängor?
  8. Några nya grejer som dykt upp sedan jag senast var iväg, år 2004, som kan vara av nytta? Sådana där Camelbak kanske?
  9. Vågar jag chansa på ett tyst kök på gas i stället för mitt eviga extremt högljudda, men säkra XGK II bensin kök?
  10. Vilket tält? VE 25:an är nog för tungt, en lättare modell helst….
  11. Hur renar jag vatten? MSR igen? Hur transporterar jag bäst 30 liter?
  12. Har jag nog med tid att studera kamelerna och välja rätt? Kan jag klara mig utan?
  13. Kan jag undvika guide eller krävs det av myndigheterna?
  14. Solglasögon? Vilken typ? Cébé verkar ha stått stilla. Julbo verkar mycket bättre.
  15. Termos dubbelstrumpa och underställ? Vilken huvudbonad? Tuaregdok?
  16. Tänk om jag får tandvärk igen, gå till tandläkaren innan avfärd.
  17. Vilken medicin? Krävs något ormserum?
  18.  Stor eller liten kamera? Eller bägge?
  19. Vilken filmkamera? Duger en sådan där tillsats till kameran?
  20. Är jag verkligen nog tränad för att klara det här? Räcker varannan dags träning i fyra månader?
  21. Är min arabiska bra nog? Alhamdulillahi så är den det och duger denna gång.
  22. Innan avfärd, kolla utrustningen NOGA, så att allt finns med denna gång…..minns missen med köket i Sibirien….
  23. Följer Johan med? Hoppas, hoppas!
  24. Vem är förresten president i Tchad?
  25. Prata med Al Arabiya. De bara växer som media.
  26. Hur i all friden skall jag kunna vara borta från Eva mer än ett dygn? Kanske jag kan stoppa in henne i en sidoficka på ryggsäcken….det blir 9 kg extra det…plus blöjor, välling och övrig adekvat utrustning inklusive hennes nalle och isländska lunnefågel.

26 punkter av funderingar som ganska bra täcker in hur man kan fundera när man vill få till en Expedition. Kom gärna med funderingar, tillägg och åsikter.

Jo, jag har förresten gjort om min hemsida igen, kom gärna med åsikter även där. www.mikaelstrandberg.com

Såg ni förresten den här piloten?

Postat 2011-02-08 23:19 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Expedition - Dags för Expedition! Eller?

Idag gick jag upp klockan halv sex, så jag fick tid att noggrant gå genom mina utspridda grejer, de få jag har kvar. Jag packade en ryggsäck med alla stativ, vattenflaskar, MSR-flaskor (alla fyllda med vatten)och tyger jag hittade i en kartong, och fick väl ihop en 12-15 kg. Så när Eva vaknade gjorde jag i ordning hennes sittvagn för första gången, byltade på henne och så gav vi oss iväg ut innan Malmö vaknade till liv. Bägge på premiärtur. Jag till fots med ryggsäck i Malmö centrum och Eva i sin nya sittvagn modell lätt. Vi gick i snabb fart i halka, på asfalt och genom stadsparken. Tog en timme att genomföra första passet. Nu gäller det att öka fart, distans och vikt för varje dag som går tills det blir dags att möta verkligheten på Expedition igen.

Det känns underbart att ha börjat träna och förbereda sig igen. Sömn, kraft, glädje och perspektiv tillkommer! Men är jag redo för Expedition? Jag tror det. Det är ingen jättelängtan, men jag kan ju inte så mycket annat. Men visst ser jag fram emot det, OM jag klarar av att vara utan mina fantastiska två damer mer än en halv dag. Ack, jag är en mycket lyckligt lottad man!

Under nyår var vi och hälsade på några polare i Polen, om man kan säga så. Nordpolen. Gdansk. Och vännerna Marcin, Alice, Ami och Daniel i Olztyn. Marcin försöker liksom jag leva på detta med professionella äventyr. Och Polen är ju ett av dessa i branschen bortglömda ställen, eftersom den anglo-saxiska äventyrsvärlden styrs genom USA och England och vad som uppmärksammas i media. Polacker är av hävd tuffa och oömma. Marcin har dessutom försökt göra om Johan Ivarsson och mitt Kolyma äventyr, men lyckades inte riktigt. Men det han berättade var av största nöje att lyssna på!

"Alla frågade om jag var svensk. De minns att en av er talade ryska, den andre inte. Och att ni var tuffa och stenhårda. Ni tackade alltid nej till hjälp. Han som hämtade Er när ni nått Ambartjik, bodde jag hos. (Se filmen nedan, han som är kaukasisk ryss och fullast!)"

Det här att höra åter om Kolyma gav naturligtvis mersmak. Och efter att ha åter läst Ryszard Kapuchinskis fantastiska bok Imperiet, visst längtar jag tillbaka.

Men först en annan liten expedition. Häng med på förberedelserna!

Postat 2011-02-02 09:37 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

 

Logga in