explorermikaelstrandberg

380 p
Bloggar > Mikael Strandberg

Mikael Strandberg

Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Expedition - vad är bäst i arktisk kyla, päls eller moderna polarkläder?

Nu när vintern till och med anlänt till Malmö, så har mejlen blivit fler från läsare som undrar hur man bäst skall ekipera sig i kyla. Och, en fråga gällde också, i sikalla klimat, vad är bäst, päls eller moderna polarkläder?

Jag kom direkt att tänka på en rapport från Sibirien-turen i ämnet och jag vill då omedelbart referera till den:

Det är den 3:e januari i ett grått, molnigt Srednekolymsk. Det är riktigt kallt där ute, -48°C men vindstilla. Nyårsfesterna fortsätter i samhället med oavbruten glädje. Samhällets barer och diskotek är, minst sagt, livfulla.

Vi fortsätter få mängder av mejl med åsikter, råd och uppmuntran. Mycket trevligt, roligt och mycket spännande. Många av dem rör valet av utrustning i denna extrema kyla. Flera tycker att vi har valt helt fel kläder och övrig utrustning. De kan inte begripa varför vi inte anammat den kunskap som de naturmänniskor vi befinner oss hos just nu, har samlat på sig genom eoners års testande. Ja, människor som levt i ett arktiskt klimat kanske så långt tillbaka som 300 000 år f.Kr! (Den ryske vetenskapsmannen Juri Mochanov har funnit bevis för detta vid en utgrävningsplats som heter Diring Juriakh, lokaliserad norr upp längs floden Lena, en liten ficka liv omgiven av den väldiga inlandsisen!) Jag själv hade ungefär samma funderingar innan avfärd, nämligen att vi snarast skulle skaffa oss pälsverk och vadmalskläder på plats. Det var innan jag tänkte efter riktigt noga. Beträffande polarhistorik. Och i synnerhet efter det att Johan och jag själva testat denna urgamla och mycket beprövade utrustning.

All den utrustning vi använder oss av under denna färd är resultatet av en vidareutveckling som skett alltsedan polarfärdernas fader, Fritjof Nansen, i slutet av 1800-talet började leta efter den mest optimala utrustningen för att genomföra sportprestationer i extrem kyla. Alltifrån kök till kläder. All annan kunskap, för den delen, som vi har med oss idag, hur man skall färdas och överleva i extrem kyla, är också en utveckling från denna epok. Legender som Nansen, Robert Peary, Roald Amundsen och Robert Falcon Scott testade alltifrån päls, bomull, läder, ylle, smärting, vadmal till nylon. Under betydligt mycket svårare omständigheter än de vi har just nu. 

Idag har vi kommit långt i utvecklingen. Vi förstår också kombinationen kost, förberedelser, träning, den mänskliga kroppen, psyket, val av utrustning och kläder mycket bättre. Vilket är självklart, eftersom vi lärt av alla deras försök och misstag. Eller det borde vara självklart, men eftersom vi får så många frågor om detta, och vi har tvivlat själva, och det faktum att i stort sett varenda jägare- och fiskare vi träffar här ute längs Kolyma, ja, de är i det närmaste chockade över hur tunnklädda vi är. De bara skakar på sina pälsklädda huvuden. Vad de inte förstår, i likhet med alla de som påpekar vårt misstag i val av utrustning, och som vi själva inte riktigt förstått förrän nu, är att deras tid ute i detta extrema klimat har ingenting med sportprestationer att göra. Allt de gör går ut på att på olika sätt finna mat, göra så få misstag som möjligt, inte stressa och undvika att frysa. Många åker skoter, några få går och än mindre skidar. De är klädda från topp till tå i tjocka pälsverk eller vadmalskläder. Kläder man skall ha, och som är vida överlägsna allt annat, när det gäller att röra sig så lite som möjligt och hålla bort kylan. Och om man dessutom har en varm koja att å hem till på kvällen, Men att dra en 100 kg tung pulka i en besvärlig terräng iklädd vadmalsskor och pälsverk, nä, svetten som skapas är i det närmaste livsfarlig! Det går inte. Svett fryser till is. Vilket den även gör med våra tunna kläder. Att vakna på morgonen i ett iskallt tält och skaka isen ur understället efter att ha frusit hela natten, är inget jag önskar att någon skall få uppleva. 

Kroppen är en helt fenomenal värmekälla så länge man rör sig. Vilket vi gör hela tiden utom när vi ligger i tältet. Därför klär vi oss för att svettas så lite som möjligt. Då räcker ett underställ, en skjorta, en byxa och en Gore-tex jacka med huva att åka i. Plus en tunn balaklava med ansiktsmask. Och dunvantar med vindskydd. Och två par tunna strumpor i pjäxorna. Men, så fort vi stannar till, åker den stora dunjackan på, varmare dunvantar, tjockare huva, av med pjäxorna och på med dunstövlarna och vi tar oss så snabbt som möjligt in i tältet (det tar oss två minuter att få upp tältet), drar igång köket, snabbt i säcken och så hoppas att man inte fryser för mycket under natten. Dessutom är de här moderna kläderna mycket lättare, bättre sömmar, vindtätare men andas ändå och torkar oerhört mycket snabbare än pälsverk. Plagg som egentligen är sanslöst tunga, med obekväma och svårlagade sömmar och de är ordentligt klumpiga, i synnerhet när de frusit till is. Försök få på dig en pälssko som frusit till is av all fotsvett, nästan omöjligt i 50 minusgrader. Då om någonsin får du en farlig förfrysning. Men, de moderna polarkläderna är ingenting för skogsmänniskor som skall jaga och hugga ved. Som de sibiriska jägarna. 
Sägas skall dock att vi har frusit för mycket den sista tiden, farligt mycket, och kommer att frysa än mer när vi åter börjar skida den 1 februari. Detta beroende på att temperaturerna kommer att vara lika låga samt att snötäcket är mycket tjockare och, värst av allt, februari och mars är stormvindarnas tid. Därför försöker vi nu hitta någon sorts lösning med päls. Som ett extra skydd. I synnerhet på händerna eftersom de tagit så mycket stryk redan. Exempelvis ett par vargskinnsvantar med päls på handens utsida men med vanligt läder på insidan, att dra på som en övervante när de tjocka dunvantarna inte räcker. Vi får se hur det funkar. Just nu verkar det vara en bra idé.

Vad kan nu de moderna produktutvecklarna tänka på framöver? Vad kan de lära av Sibiriens naturfolk? För det första är det viktigt att noga understryka att extremkylan gör alla rörelser extremt tafatta och klumpiga och att det måste gå mycket fortare att värma utsatta kroppsdelar. Inte för tajta handskar, eller ärmar, inga onödiga kardborrelösningar, eller komplicerade förslutningar, betydligt större öppningar vid fickorna, vidare kläder och mer backup lösningar om någonting går sönder. Vilket det gör till slut. Men ändå mindre krafs. Sibirierna här har alltid en snabb lösning om utrustning går sönder. Som exempel kan jag ta våra skidbindningar, vars veka punkt gick sönder direkt när temperaturen gick under 50 minus. Nu gick det bra eftersom vi hade lite snö, så vi kunde gå, men hade det inte varit det, då hade vi haft allvarliga bekymmer. Hade tillverkaren bara sett till att bindningshusen haft två avlånga hål på sidorna, så hade vi kunnat trä in ett spännband som gjort samma arbete som den metalldel som gått sönder. Bindningen hade dessutom varit lättare. Här har de bara ett läderband över foten från skidan, men då är allt mycket obekvämare och det är bara för kortare turer. Men går det läderbandet sönder, har de ett nytt i fickan. 

Visst har vi kommit långt sedan Nansens dagar, men än är det en bra bit kvar till det optimala!

Postat 2010-11-30 16:57 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Expedition - världens tio främsta vandringar

En brittisk äventyrstidning ringde igår och ville att jag skulle göra en lista på de tio bästa vandringarna jag gjort under mitt liv världen över. Men det fick bara vara en vandring per land/område. Som allt annat i livet är det subjektiva åsikter och jag har valt ut de nedan på grundval av hur de påverkade mig vid tillfället. Skönhet, atmosfär, personlig status och väder. Exempelvis fick vädret mig att välja the Routeburn Track på Nya Zealand i stället för the Milford Sound Track. Regn är en riktig nesa tycker jag.

1. Månbergen, Kongo-Kinshasa, 10 dagar

2. The Annapurna Circuit i Nepal, 25 dagar.

3. The Routeburn Track, Nya Zeeland, 6 dagar

4. The Full Circuit, Torres del Paine, Chile, 7 dagar

5. The Garden Route, Sydafrika, 10 dagar

6. Taman Negara trek, Malajsia, 7 dagar

7. Baliem Valley, Irian Jaya, 11 dagar

8. Ngorongoro crater walk, 4 days, Tanzania 

9. Cotopaxi Full Circuit, 5 days, Ecuador

10. Inca vandringen till Macchu Picchu, Peru

Flertalet är gjorda för minst 15 år sedan, så saker kan ha förändrats. Förmodligen är det betydligt fler turister som upptäckt dessa guldkorn. Samtliga skall helst traskas på egen hand, så att man kan lägga upp tiden som man vill. Min topp favorit, Månbergen på gränsen mellan Kongo-Kinshasa och Uganda, kan vara lite orolig just nu. 

Tacksam för uppdateringar från nutiden om någon har....

Postat 2010-11-23 18:26 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Anders Svedlund - en av de största havsroddarna i historien

Ute i den stora världen, så pratas det just nu om gamla äventyrare, explorers och upptäckare. Vad hände egentligen med dem den dagen framgångsljuset slocknade? De flesta hade stora problem att anpassa sig till ett normalt liv bortom uppmärksamheten. Och en del gick de så illa för att deras liv slutade i tragedi. Självmord, alkoholism och ensamhet är ingenting ovanligt. En av de främsta, mest uppmärksammade ökenresenärerna Wilfried Thesiger dog på ett hem i ensamhet, ganska bitter och dyster. En annan, än mer känd, T E Lawrence, eller Lawrence av Arabien, tog ju sitt liv. Bägge barnlösa. Jag har en god vän här i Sverige, en av våra stora berättare och upptäckare, som hamnat bortom framgångsljuset, trots sina fantastiska färder, och tröstar sig med alkohol i ensamhet. Han har så mycket mer att berätta än idag, men intresset har dött. Tyvärr. Är det något, enligt mig, vårt avlånga land av konformitet behöver, så är det mycket mer personligheter och stora människor som just han. Men, så är tyvärr livet. Om man inte talar om att man finns, glöms man bort. 

Jag har just fått en förfrågan från ett brittisk förlag att på sikt skriva en bok om just detta. De hade läst den här artikeln på engelska från min blogg på hemsidan. Ja, jag har också skrivit ett kapitel i två andra böcker de publicerat och har just lämnat in ett kapitel till en annan bok på gång i sommar som heter ungefär, Moderna upptäckare. På samma förlag. I vilket fall som helst, så hörde en stor del av min äventyrliga bekantskapskrets av sig efter samma artikel och jag fick långryttaren och filosofen CuChullaine O´Reilly att skriva den här artikeln, som berörde ämnet och mycket mer...

Jag mycket intresserad av att göra just det. Skriva en bok om detta lätt dystra, men ack så viktiga ämne. Värdefullt för att få perspektiv på livet, historien och människans plats i det hela. Märkvärdigt nog anlände samtidigt ett mejl från Christian Bodegren, som just hade läst om en herre -ett levnadsöde som han kallade det- från hans hemtrakter runt Katrineholm som hette Anders Svedlund. Och han passar perfekt in på det ämne jag vill skriva om. Människor som väljer ett äventyrligt liv, men som betalar ett ganska pris för att våga just det. 

Anders Svedlund gjorde två solo turer i en roddbåt som är häpnadsväckande storslagna. Tyvärr fel tidpunkt i historien. Hade det varit idag, där havsrodd är så populärt, så hade han nått super stjärne status resten av sitt liv. En del av de mest välbetalda äventyrarna idag, är kvinnliga havsroddare. Det har skrivits en bok om honom nu, The Crazy Swede, och jag citerar från den:

"Anders Svedlund var en svensk äventyrare och på alla sätt en märklig man. År 1971 rodde han över Indiska oceanen på 64 dagar! Från Australien till Afrika. Han föddes 1926 i Mellösa, Södermanland. Mamma, pappa, två syskon, Bror-Erik och Ann-Marie. Anders var äldst. På några få månader under 1936 dog alla i familjen utom Anders och hans yngre bror. Midsommarafton 1950 satte sig Anders på tåget till Paris och stannade inte förrän i Australien. Han luffade omkring och tog tillfälliga jobb. Grävde guld på Nya Guinea och seglade runt på Söderhavet. Han gifte sig på ön Rarotonga, flyttade till Nya Zeeland och fick två döttrar.

Men äktenskapet tar slut och Anders liv tar en ny vändning. 1971 rodde han från Australien till Madagaskar och blev för ett kort ögonblick känd över hela världen. Tre år senare försökte Anders ro över Stilla havet. Där blir spåren otydliga. Han försvinner in i drömmarna, bort i soldis och dyningar. Han avled i sin lägenhet på Nya Zeeland 1979."

Faktiskt dog han när han ställde sig upp på en stol för att byta glödlampa, ramlade och slog huvudet i bordskanten och dog!

Jag pratade med en äventyrlig vän i Nya Zeeland som påstod att Anders än idag var mycket omtyckt i landet, men tynade bort av stadslivet.

Vilket fantastisk levnadsöde! Jag vill verkligen uppmärksamma detta!

För er som vill läsa det jag skrivit i andra böcker, eller som skrivits om mig, kan klicka på länkarna nedan.

1. Faces of Exploration, Encounters with 50 extraordinary pioneers

2. They lived to tell the tale

3. Adventurous Dreams, Adventurous Lives

Jag har också fått en hel del mejl senaste månaden -tack för både de positiva och negativa, samtliga ger perspektiv-  om det finns några färska reportage eller intervjuer, den senaste här! Annars, om någon är specifikt intresserad, se här då och då. Mest då.

Postat 2010-11-16 20:02 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Explorer Charles John Andersson

”Om några månader har jag uppnått mitt fyrtionde år. Fyrtio år! En normal livstid. Och vad har jag uträttat? Bankrutt i både börs och hälsa. Vad jag har gjort är till synes mycket litet, och likväl har jag arbetat desperat hårt och icke aktat faror, uppoffringar, lidanden och umbäranden för något. Gud hjälpe mig min stackare!” 

Så skriver Charles John Andersson i sin dagbok på nyårsdagen år 1867, ett halvår innan han dör av kronisk dysenteri, difteri och allmän svaghet. Han var 1800-talets störste svenske upptäckare i Afrika. En riktig hjältefantom vars vilja och okuvlighet utsatte honom för prövningar som sällan fallit på en människas lott. Hans strapatser var alltid så svåra och hans motgångar så många att otur, evig bedrövelse och melankoli skulle bli hans kännemärke. Under sin mest omtalade upptäcktsresa, den till den mytomspunna sjön Ngami, blir han sjuk i ögonen, han stångas svårt i benet av en arg oxe, hyddan med instrument, medicin och kläder brinner upp, han får punktligt varje dag kl 11 på förmiddagen en feberattack som ”förde mig nära gravens bädd”, hans ridoxe kastar av honom och det resulterande såret (”af fulla två tums djup”) infekteras, han blir förgiftad av några bönor som han smakar på i vetenskapligt syfte, de infödda vill inte ha hans bytesvaror (mollskinnskläder) utan bara vapen, tjänarna rymmer, hans häst är skotträdd vilket försvårar jakten, han får reumatism som gör ena benet odugligt, en tjänare förstör kompassen vilket omöjliggör ortsbestämningar och därmed alla noggranna geografiska kartläggningar, i de taggiga snåren förlorar han de svenska och brittiska flaggor han fått som skulle uppsättas vid Ngamisjöns strand, han anfölls först av en elefant och sedan av en noshörning så att revbenen trycks in och låret sprättas upp från knä till höft. Som om det inte skulle räcka, när han den 25 juli år 1853 äntligen når fram till sitt livs allra största upptäckarbragd, finner han en grupp nybyggare från khoikhoistammen och ryktet att det i det närmaste varit köbildning av vita jägare och upptäckare vid sjöns torra stränder! 

Egentligen började Charles Johns dystra sinnelag och till synes eviga motgångar redan den dag han föddes, någon gång i mars år 1827 i Norra Råda i Värmland. Han föddes utom äktenskapet, vilket var en stor skam på den tiden. Hans far var den under 1800-talets Sverige mycket kände björnjägaren Llewelyn Lloyd, en brittisk aristokrat som inte bara lyckades nedlägga vilt (60-80 björnar) utan även stora mängder pigor. En av dem var den vackra, men lössläppta Brita Caisa Andersdotter som födde Charles John utom äktenskapet. Ett socialt stigma som Charles John, eller Karl Johan som han döptes till, bar med sig livet genom. Hans far förefaller dessutom ha varit en penninglös dagdrivare som utnyttjade sin adliga börd, parasiterade sig fram i tillvaron och förvägrade sin son att använda hans statusfyllda efternamn. På den tiden, om man som Charles John tänkte sig bli upptäcktsresande, var det en stor fördel att vara både engelsman och aristokrat. Som engelsk aristokrat hade man förmodligen endera en stor privat förmögenhet eller de rätta kontakterna för att finansiera de dyra upptäcktsresorna. Annars gällde det att få stöd av The Royal Geographical Society i London, som den tiden var den stora upptäckarmyndigheten, och de som gav en expedition både vetenskaplig och ekonomisk status.

 Fattigdom gjorde att Andersson heller inte kunde avsluta sina zoologiska universitetsstudier, ännu en hämning som skulle plåga honom genom livet, så när han år 1849, 22 år gammal, gav sig av med segelfartyg till London var han både skamsen och luspank. Med sig som bagage hade han en låda levande tjädrar, två lika levande björnungar, massor av uppstoppade fåglar och ett björnskinn. Dessa tänkte han sälja i London och på så sätt finansiera sin första upptäcktsresa. I London kom han i kontakt med en avlägsen släkting, den stenrike Francis Galton, som liksom Andersson ville göra upptäckarkarriär. Denne utrustade därför en storslaget stor och dyr expedition som i första hand hade till uppgift att ta sig fram till Ngamisjön och om tid fanns, även kartlägga okända delar av Sydvästafrika. Galton chartrade ett eget hundratons skepp att föra dem dit. Charles John Andersson följde med som ressällskap och medhjälpare till Galton. I ett och ett halvt år vandrade de tillsammans genom dagens Namibia och tog sig som första vita upp till Etosha och Ovamboland, men tvingades vända efter stora strapatser innan de nått Ngamisjön. Galton återvände därefter ensam till England som hjälte, skriver omgående en idag klassisk äventyrsbok och belönas med Royal Geographical Society´s stora guldmedalj. Charles John insatser ignoreras helt och han stannar kvar i Afrika och ger sig in i Kalahariöknen för att upptäcka och jaga. Han skall bara fram till Ngamisjön och nå berömdhet!

I slutet av juli 1853 finner han äntligen Ngamisjön efter oändliga vedermödor och beskriver känslan på ungefär följande vis:

”Mina tinningar bultade och hjärtat klappade så våldsamt att jag nödsakades sitta ned och stödja mig mot ett träd, till dess att känslorna stillat sig. Läsaren torde kanhända finna mig barnslig som på detta sätt kunde överlämna mig åt mina känslor, men…mina prövningar har varit talrika….men vad spelar det får roll när målet väl är uppnått!”

Det var nu han upptäckte en grupp bushmän och senare nåddes han av ryktet av flera vita redan varit där. Vilket var sant. Bland annat den berömde Livingstone som redan fyra år tidigare upptäckt sjön och dessutom återvänt dit ett år efter sin första upptäckt tillsammans med sin gravida hustru Mary och deras tre små barn, ett till fyra år gamla, och beskriver den återresan i stort sett som en familjepicknick. Något som förödmjukade Charles John än mer. Denna nesa gör att han har svårt att entusiasmera vare sig eventuella bokförläggare, Royal Geographical Society eller ens vännen Galton, att ge honom ekonomiskt stöd för att ge ut boken om äventyret. Alla tycker att halvengelsmannen är arbetsam. Därför tar det tre år av värsta fattigdom och sjukdom för honom att få sin bok, Sjön Ngami, publicerad både på engelska och svenska. Utgivningstidpunkten var däremot helt rätt. Livingstone hade gjort marknaden för reseskildringar stor och Andersson blev äntligen berömd! (Nu var också pappa Llewelyn villig att låta sonen ta efternamnet Lloyd, men nu ville inte Charles John.

Men skammen över sin enkla bakgrund, oavslutade studier och kunskapen att han ännu inte upptäckt någonting verkligt betydande, driver honom år 1857 tillbaka till Afrika. Med det inleds tio omvälvande år. Han tror sig upptäcka Okavangofloden men är osäker och tvingas återvända, han upprättar en handelsstation i Damarafolkets land som inledningsvis går mycket bra, men hotas av namafolket och det hela slutar med ett krig, som vinns av Charles John och Damarafolket, han blir skadskjuten i armen, en kula knäcker högerfingret och en annan splittrar högra benet nedanför knäet, men hans mod, hot och ledarskap gör att han utses på livstid som Damarafolkets överbefälhavare, men hans krigsskador tvingar honom ligga till sängs i nio månader och han får svåra liggsår. Kriget ruinerar honom. Han dör mycket bedrövad som en utfattig krympling.

 Tio månader efter hans död anländer ett brev till honom, från universitet i Lund, där man tillkännager att han utsetts till filosofie hedersdoktor. Än senare, långt efter hans död ges boken Notes of the birds in Damaraland , som under hans livstid ansågs för dyr och ointressant för att publicera, med fantastiska illustrationer ut och blir en succé. Och är det än idag. Ännu ett typiskt Charles John Andersson kännetecken! 

Charles John Andersson- jägare, krigare, negerkung, Sveriges mest kände pionjär i Afrika och den kanske mest otursförföljde av alla upptäckare. 

Foton: Bilden på Charles John kommer från The Royal Geographical Society och den på oxkärrorna kommer från Peter Johansson, Älvsborgs Museum/National Archives of Namibia. 

Källitteratur: Lasse Bergs ”När Sverige upptäckte Afrika” , Bo Bjelfvenstams ”Charles John Andersson” och Peter Johanssons ”Handelsfursten av Damaraland ” samt Charles Johns egna böcker ”Sjön Ngami” och ”Floden Okovango”.

Postat 2010-11-08 20:49 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Expedition - kärlek till Sarek på vintern

Sareks Nationalpark är förmodligen den mest omskrivna svenska Nationalparken i svensk friluftsmedia. Vilket är lätt att förstå med dess högalpina omgivning och storslagna platåer. Tveklöst min stora favorit här i vårt avlånga land också. Jag känner den bara på vintern. Jag har aldrig varit där sommartid. Nu när höstlöven börjar falla av ekarna här i Malmö, och när lite kyligare luft då och då dyker upp, så längtar jag oerhört mycket upp till trakterna i norr. I synnerhet Grövelsjön och Sarek. Mina två svenska favoriter. Jag saknar snö, kyla och att skida fram mellan berg och genom dalar. 

Jag gjorde min första vintertur i Sarek redan 1989. Jag minns att det var halvkallt, en 20 minusgrader, jag var ovan att skida och vi gick in i Ritsem, min vän Johan Benstrop och jag, och ut vid Saltolouktas Fjällstation. Vi såg inte en själ på hela tiden. Fel, vi mötte en finne som ville köpa rödsprit av oss, för han hade tagit med sig vindrutstorkarvätska. Det var så kallt att han kört slut på 2 liter rödsprit på 4 dagar och han hade 6 dagar kvar. Likväl såg han starkare ut än oss. Det var egentligen min första riktiga vintertur. Det var en kamp.

Likväl var det starten till min stora kärlek för vinterturer och sedan dess har jag gjort ytterligare en tio färder. Jag har gått in och ut från olika ställen, men enklast är Ritsem i och med att man snabbt kommer upp på slätterna och bjuds på den storslagna utsikten. Och ut i Salto för matens skull. Efter tio dagar är man hungrig. Om det är öppet vill säga.

Jag har haft allsköns väder här uppe. Från en veckas storm, till slask och öppet vatten. Jag gör alltid en tur upp på Mikka glaciären och/eller SarekAlekjegna, till Stortoppen tror jag den heter, för utsiktens skull. Bara en gång har jag bestigit Sarektjåkko. Jag verkligen älskar alla vagges, i synnerhet Sarvesvagge.

De senaste två gångerna, som jag gjort i slutet av mars, vilket jag ångrar, bättre i början på februari när allt är stängt, tomt och mörkt, har det varit mycket folk ute. Många utan någon större erfarenhet och det oroar mig. Säkert beroende på att media skriver så mycket fantastiskt om platsen. Men Sarek om vintern är ingen plats för de ovana. Vid ett tillfälle gjorde jag en tur med en mycket erfaren friluftsfrämjare, som hade gjort det mesta, men aldrig i stormväder och det kunde ha gått riktigt, riktigt illa. Vädret svängde på en sekund och hade han varit själv hade det inte slutat bra. Man bör vara mycket erfaren med uselt väder innan man ger sig in i Sarek tycker jag.

Annars förstår jag alla hyllningar. Det är helt klart en av världens vackraste platser, mycket beroende på dess otillgänglighet. Nu har jag i och för sig inte varit där på 5 år, kanske har mycket ändrats?

Jag bär alltid med mig Claes Grunstens bok om Sarek, men den viktigaste boken att ta med och läsa, är Axel Hambergs klassiker! Underbar att läsa när man sitter fast 2-3 dagar i en snöstorm.

Min favorit vintertur på runt tio dagar, inklusive 2-3 dagar endera att vänta ut vädret eller klättra en topp, ser ut på följande vis:

In Ritsem-över Akkajaure-Hambergglaciären mellan Akkas toppar-ned på Kukkesvagge-Alep Sarekjegna-Mikka glaciären-ned i Routesvagge-söderöver så man kan gå genom Pastavagge och ut på Sitojaure fram till Salto. Men stora favorit är Äpar!

Oj, hur jag längtar till Sarek!

Postat 2010-11-01 20:13 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

 

Logga in