Expedition och äventyr - 3 bloggar att läsa

Av olika skäl sitter jag en hel del och läser olika bloggar på nätet från Expeditionsvärlden. För det första vill jag hitta någon att skriva om, för det andra bli road och inspirerad. Även här är ju smaken som baken, delad. För egen del vill jag att det skall ge mig någonting mer än hur stark och duktig person tycker att han eller hon är själv. Tyvärr är äventysvärlden fylld av mer eller mindre seriösa individer. Och jag har märkt hur oerhört viktigt det är att man uppdaterar sin blogg ofta, minst ett par gånger i veckan för att hålla kvar intresset. Jag har tyvärr inte hittat någon svensk blogg än, som är heltäckande på så vis. Jag väntar med spänning på att Lars Bengtsson skall börja skriva.

Därför vill jag rekommendera tre stycken, på engelska, som jag finner oerhört underhållande och lärorika.

1. Arita Baaijens från Holland är en god vän, men också en av världens främsta öken- och kamelexperter. Just nu utforskar hon Altai regionen i Sibirien per häst. Underbart lärorikt och spännande! Läs här!

2. Sherri Jo Wilkins runt globen färd med motorcykel, hon är just nu i Sibirien, är fantastiskt rolig och underhållande! Läs här!

3. Helen Lloyds cykeltur genom Afrika är en riktig höjdare av en lätt filosofiskt ung dam. Just nu är hon i Kongo-Kinshasa och besöker mina favotirer, bonoboerna. Läs hennes berättelse här!

Som ni ser, bara tjejer. De är helt klart mer roande, varma, ifrågasättande, personliga och roliga. Någonting har hänt med männen inom branschen....Ryktet för manliga äventyrare är klart på nedgång globalt. Men även i Sverige.

Jag är ute på föreläsningsturné i landet, igår fullt hus i Nyköping och efteråt kom det upp ett gäng äldre damer och herrar med akademisk bakgrund som nyligen hade sett en föreläsning av en ung herre som de tyckte skrävlade och skröt sanslöst och helt saknade ödmjukhet. Och de undrade vart äventyrsvärlden var på väg. Inte är det här som under Sten Bergmans tid, påpekade de anklagande. Mycket bra fråga. Denne unge man har ett osannolikt dåligt rykte i äventyrsgenren internationellt. Tråkigt. Det här är säkert tionde gången på kort tid hans namn kommit upp, när folk ställer mig till svars för äventyrsvärlden. Mitt förslag är att läsa bloggarna ovan!

I den här frågan skulle jag verkligen vilja veta mer om svenska och skandinaviska bloggar, jag har letat på Utsidan, men inte hittat någon som passar in kraven ovan. Rekommendera gärna!

Bilderna Copyright Arita Baajiens, Sherri Jo Wilikns och Helen Lloyd.

Expedition - kan man få följa med?

"Jag har alltid velat göra en Expedition, men när jag nu är över 40 år, så klarar jag inte av att planera en själv. Eller ens våga göra en själv. Men jag skulle gärna vilja följa med någon annan."Ett av ett helt gäng av email jag fått den sista tiden. Någonting har tydligen hänt inom äventyrsbranschen det sista halvåret. Folk vill ut på Expedition, men vill inte göra allt förarbete. Det börjar alltmer bli som en vanlig turistnäring. Vilket ju naturligtivs är helt ok! Det har inneburit att jag den senaste tiden fått en hel del förfrågningar på att leda Expeditioner, så den gågna helgen var jag i London och träffade ett antal sådana leverantör av "Expeditioner". En del ansågs sig unika i världen, andra följde i fotspåren av någon historisk person. Och alla tycktes ha sina kvoter av kunder fyllda. Alla kallade sig Expeditioner. Frågan, vad är egentligen en riktig Expedition? När jag tog upp ämnet på min sajt, så blev det en hård och lång diskussion, (se också kommentarerna) där jag fick höra sådana hårda ord att jag började undra var de kom ifrån. Det är ingen lätt fråga. Kom gärna med åsikter.

Hur som helst, kom jag fram till under London-besöket att det förmodligen inte var min grej, även om jag älskar att guida. Internationellt, för att överleva, måste CV:et vara habilt. Att leda en grupp på 12 personer kan knappast kallas Expedition, men väl avancerad äventyrsresa. Så det är en svår fråga. Och samtliga var verkligen mycket tuffa utmaningar, så det skulle innebära att jag skulle tvingas träna värre än inför någon av mina "riktiga" Expeditoner. Den träning jag gör i Stockholm nu är inte den mest avancerade....

Hur som helst, har jag träffat många spännande människor och är det någon av Era läsare som verkligen skulle vilja följa med på en sådan, så kan jag självklart rekommendera någon av de jag mött. Det finns möjligheter i Asien, Afrika och Latinamerika. Jag har ingen aning om det finns någonting liknande i Skandinavien. Säkert gör det så.

Viktigast är att bara åka om lusten finns!

Expedition - nu när vintern är på gång.......

Frågorna har börjat komma in angående vilken utrustning som är bäst på vinterturer. Av alla artiklar jag skrivit globalt sedan jag kom hem från Sibirien för 5 år sedan, är det fortfarande den vanligaste frågan. Den är inte helt enkel att svara på och åsikterna är många. Kommentera gärna och kom med egna förslag, erfarenheter och råd!

För min del gäller fortfarande det jag skrev från Sibirien.

Vi, dvs Johan Ivarsson och jag, fortsätter få mängder av mejl med åsikter, råd och uppmuntran. Mycket trevligt, roligt och mycket spännande. Många av dem rör valet av utrustning i denna extrema kyla. Flera tycker att vi har valt helt fel kläder och övrig utrustning. De kan inte begripa varför vi inte anammat den kunskap som de naturmänniskor vi befinner oss hos just nu, har samlat på sig genom eoners års testande. Ja, människor som levt i ett arktiskt klimat kanske så långt tillbaka som 300 000 år f.Kr! (Den ryske vetenskapsmannen Juri Mochanov har funnit bevis för detta vid en utgrävningsplats som heter Diring Juriakh, lokaliserad norr upp längs floden Lena, en liten ficka liv omgiven av den väldiga inlandsisen!) Jag själv hade ungefär samma funderingar innan avfärd, nämligen att vi snarast skulle skaffa oss pälsverk och vadmalskläder på plats. Det var innan jag tänkte efter riktigt noga. Beträffande polarhistorik. Och i synnerhet efter det att Johan och jag själva testat denna urgamla och mycket beprövade utrustning.

All den utrustning vi använder oss av under denna färd är resultatet av en vidareutveckling som skett alltsedan polarfärdernas fader, Fritjof Nansen, i slutet av 1800-talet började leta efter den mest optimala utrustningen för att genomföra sportprestationer i extrem kyla. Alltifrån kök till kläder. All annan kunskap, för den delen, som vi har med oss idag, hur man skall färdas och överleva i extrem kyla, är också en utveckling från denna epok. Legender som Nansen, Robert Peary, Roald Amundsen och Robert Falcon Scott testade alltifrån päls, bomull, läder, ylle, smärting, vadmal till nylon. Under betydligt mycket svårare omständigheter än de vi har just nu. 

Idag har vi kommit långt i utvecklingen. Vi förstår också kombinationen kost, förberedelser, träning, den mänskliga kroppen, psyket, val av utrustning och kläder mycket bättre. Vilket är självklart, eftersom vi lärt av alla deras försök och misstag. Eller det borde vara självklart, men eftersom vi får så många frågor om detta, och vi har tvivlat själva, och det faktum att i stort sett varenda jägare- och fiskare vi träffar här ute längs Kolyma, ja, de är i det närmaste chockade över hur tunnklädda vi är. De bara skakar på sina pälsklädda huvuden. Vad de inte förstår, i likhet med alla de som påpekar vårt misstag i val av utrustning, och som vi själva inte riktigt förstått förrän nu, är att deras tid ute i detta extrema klimat har ingenting med sportprestationer att göra. Allt de gör går ut på att på olika sätt finna mat, göra så få misstag som möjligt, inte stressa och undvika att frysa. Många åker skoter, några få går och än mindre skidar. De är klädda från topp till tå i tjocka pälsverk eller vadmalskläder. Kläder man skall ha, och som är vida överlägsna allt annat, när det gäller att röra sig så lite som möjligt och hålla bort kylan. Och om man dessutom har en varm koja att å hem till på kvällen, Men att dra en 100 kg tung pulka i en besvärlig terräng iklädd vadmalsskor och pälsverk, nä, svetten som skapas är i det närmaste livsfarlig! Det går inte. Svett fryser till is. Vilket den även gör med våra tunna kläder. Att vakna på morgonen i ett iskallt tält och skaka isen ur understället efter att ha frusit hela natten, är inget jag önskar att någon skall få uppleva. 

Kroppen är en helt fenomenal värmekälla så länge man rör sig. Vilket vi gör hela tiden utom när vi ligger i tältet. Därför klär vi oss för att svettas så lite som möjligt. Då räcker ett underställ, en skjorta, en byxa och en Gore-tex jacka med huva att åka i. Plus en tunn balaklava med ansiktsmask. Och dunvantar med vindskydd. Och två par tunna strumpor i pjäxorna. Men, så fort vi stannar till, åker den stora dunjackan på, varmare dunvantar, tjockare huva, av med pjäxorna och på med dunstövlarna och vi tar oss så snabbt som möjligt in i tältet (det tar oss två minuter att få upp tältet), drar igång köket, snabbt i säcken och så hoppas att man inte fryser för mycket under natten. Dessutom är de här moderna kläderna mycket lättare, bättre sömmar, vindtätare men andas ändå och torkar oerhört mycket snabbare än pälsverk. Plagg som egentligen är sanslöst tunga, med obekväma och svårlagade sömmar och de är ordentligt klumpiga, i synnerhet när de frusit till is. Försök få på dig en pälssko som frusit till is av all fotsvett, nästan omöjligt i 50 minusgrader. Då om någonsin får du en farlig förfrysning. Men, de moderna polarkläderna är ingenting för skogsmänniskor som skall jaga och hugga ved. Som de sibiriska jägarna. 

Sägas skall dock att vi har frusit för mycket den sista tiden, farligt mycket, och kommer att frysa än mer när vi åter börjar skida den 1 februari. Detta beroende på att temperaturerna kommer att vara lika låga samt att snötäcket är mycket tjockare och, värst av allt, februari och mars är stormvindarnas tid. Därför försöker vi nu hitta någon sorts lösning med päls. Som ett extra skydd. I synnerhet på händerna eftersom de tagit så mycket stryk redan. Exempelvis ett par vargskinnsvantar med päls på handens utsida men med vanligt läder på insidan, att dra på som en övervante när de tjocka dunvantarna inte räcker. Vi får se hur det funkar. Just nu verkar det vara en bra idé.

Vad kan nu de moderna produktutvecklarna tänka på framöver? Vad kan de lära av Sibiriens naturfolk? För det första är det viktigt att noga understryka att extremkylan gör alla rörelser extremt tafatta och klumpiga och att det måste gå mycket fortare att värma utsatta kroppsdelar. Inte för tajta handskar, eller ärmar, inga onödiga kardborrelösningar, eller komplicerade förslutningar, betydligt större öppningar vid fickorna, vidare kläder och mer backup lösningar om någonting går sönder. Vilket det gör till slut. Men ändå mindre krafs. Sibirierna här har alltid en snabb lösning om utrustning går sönder. Som exempel kan jag ta våra skidbindningar, vars veka punkt gick sönder direkt när temperaturen gick under 50 minus. Nu gick det bra eftersom vi hade lite snö, så vi kunde gå, men hade det inte varit det, då hade vi haft allvarliga bekymmer. Hade tillverkaren bara sett till att bindningshusen haft två avlånga hål på sidorna, så hade vi kunnat trä in ett spännband som gjort samma arbete som den metalldel som gått sönder. Bindningen hade dessutom varit lättare. Här har de bara ett läderband över foten från skidan, men då är allt mycket obekvämare och det är bara för kortare turer. Men går det läderbandet sönder, har de ett nytt i fickan. 

Visst har vi kommit långt sedan Nansens dagar, men än är det en bra bit kvar till det optimala!

Ja, till sist är det så att jag kommer att hjälpa till som redaktör på Explorers Web, så har nu en expedition på gång och vill nå utanför detta avlånga land, skriv till mig på [email protected]

Explorer Knud Rasmussen

Jag får ofta frågan, vilken är min favorit äventyrare/explorer? Jag har två stycken, och den första presenterar jag idag, här då.....att jag gillar honom är att han sätter mötet med andra människor först!

Knud Rasmussen

"Jag visste att jag stod inför det avgörande ögonblicket på expeditionen, när han kom springande mot mig med harpunen hotfullt i handen. Men, innan jag visste om han var vän eller fiende, var min otålighet att få träffa honom så mycket starkare än de löften jag givit mina kamrater, om att vi tillsammans skulle uppleva mötet. Det var han och hans folk som var målet för min resa!
Utan att tänka efter hoppade jag därför upp på släden och satte fart på hundarna mot honom. Mannen stannade tvärt, vände om och flydde över isen framför sina hundar och sin släde. När jag nådde jämsides med honom, blev han helt vild och vrålade argt! Allt med honom var främmande för mig. Hans lukt, hans kläder och hans märkliga dans för att komma undan.
"Stå stilla!" ropade jag samtidigt som jag kastade mig från släden, över honom och omfamnade mannen. Eskimån förstod inte bara detta tecken på vänskap utan han begrep varje ord jag sade."

Så beskriver den danske polarforskaren, författaren och explorern Knud Rasmussen sitt första möte med polareskimåerna, inughuiterna. Det ägde rum under den första av de sju Thule-expeditioner som kom att göra honom världsberömd. Den femte expeditionen, som gemonfördes 1921-24 och kallas "Den lange slæderejse", kom att bli den främsta. Han färdades då 18 000 km med hundsläde från Grönland genom Kanada och Alaska fram till Stilla Havet. Han hann även med ett kort besök in i Sibirien. I och med det blev han den förste att färdas Nordvästpassagen med hundsläde, ett faktum som var i det närmaste oviktigt för Knud själv. Hans huvudmål var att besöka alla levande eskimåfolk i Arktis och dokumentera deras liv och föra vidare den kunskap de ägde. Med på större delen av resan hade han en polareskimåkvinna, Arnarlúnguag, och en ung eskimåpojke, Qâvigarssuag. Även om Knud hade förmåga att få eskimåernas medfödda inbundenhet att helt försvinna, behövde han sina medresenärers hjälp för att kunna nå och förstå alla stadier av eskimåsamhället. Knud ville lära sig allt om det eskimåiska. Också i det avseendet skiljde han sig mycket från sina samtida äventyrskolleger. (Och från många tidigare och senare för den delen.) Där de fanatiskt jagade personlig uppmärksamhet för att komma först till någon av polerna, var det mycket viktigare för Knud att få kontakt med någon avlägset boende shaman ute i polarkylans bitande vindar, bland råkarna, isbjörnarna och skruvisen. Hans prestation att nå fram dit var lika farlig och krävande som att försöka nå polerna. Men där Robert Peary och Robert Falcon Scott beskriver personliga vedermödor, sina kamraters svaghet och sin egen styrka, höjer Knud sina medresenärer till skyarna och nämner att naturen är stor, men människorna ändå större. I synnerhet grönländaren.

Knuds mormor var grönländska. Detta arv präglade starkt både hans utseende och uppväxt. Dessutom låg det till grund för hans framgångar. Han föddes i den lilla västgrönländska staden Jakobshavn år 1879, där hans pappa var dansk missionspräst. Knud växte upp som grönländare och när han tvingades lämna Grönland som tonåring för att gå i skola i Danmark var han redan erkänd hundkarl, han visste hur man skulle jaga säl med harpun från kajak och hantera ett hundspann över svaga isar och i stark kyla. Han pratade västgrönländska som en infödd, hade samma förkärlek för halvruttet kött och ville helst leva som en eskimå. Dessutom ägde han en märkvärdig karisma som med åren kom att bli hans mest värdefulla egenskap. Han fick vänner överallt. Alla, från konkurrenter och amerikanska presidenter till de fattigaste eskimåer, minns hans förföriska charm och kärlek till barn. Ingen hade ett ont ord att säga om Kununguaq, lille Knud, som han kallades av grönländarna. Inte ens idag har han många kritiker, en sällsynthet i en tid när de gamla hjältarna värderats om i mångt och mycket och i stället för att bära en hjältegloria framställs på ett övervägande negativt sätt. Scott anses exempelvis ha varit en trångsynt odugling, Peary en bluff och anklagas liksom Roald Amundsen för att i sin självupptagenhet ha utnyttjat vetenskapen för att få pengar till att nå egen berömmelse. Dessa tre förefaller heller inte ha varit speciellt omtyckta av vare sig expeditionskamrater eller folk de mötte.

Knud Rasmussens starkaste kritiker idag anser att han är främst ansvarig för att grönländarna idag hamnat i samma tragiska situation som många andra kulturfolk. Det vill säga att de genomlider svåra kulturella, sociala och ekonomiska motsättningar och bekymmer som uppstått efter att ha konfronterats med det moderna samhället. Tveklöst var Knud för den danska kolonialiseringen av Grönland. Hans sjätte och sjunde Thuleexpeditioner var också mer politiskt motiverade och syftade främst till att mota bort norrmännen - vilket lyckades. Helt klart är att Knud hade stor del i att Danmark fick makten över hela det väldiga Grönland. Han var helt övertygad om att eskimåerna skulle få ett bättre liv och ljusare framtidsutsikter under dansk flagga. Därför byggde han också den första handelsstationen i norra Grönland, den i Thule. Till viss del även för att få inkomster från de skinn han bytte till sig för att kunna genomföra sina dyra expeditioner, men främst för att eskimåerna lättare skulle få tillgång till de ting de börjat göra sig beroende av efter mötet med den moderna civilisationen. Till exempel järn, synålar och gevär - saker som gjorde dem till effektivare jägare och fiskare och gjorde det lättare att sy skinn- och pälskläder. Knud Rasmussens tanke var innerst inne god. Det är lätt att vara efterklok.

En sanning står dock klar. Utan Knud Rasmussens noggranna dokumentation av de olika eskimåfolkens unika sägner, andliga berättelser, poesi, sånger och överlevnadskunskap i arktisk miljö, skulle denna rikedom idag varit oss förlorad. Det är få förunnat att äga alla de unika egenskaper som krävs för genomföra en liknande besvärlig, men livsviktig, dokumentation. Å ena sidan en noggrann rationell västerländsk forskare och å andra sidan en lättsam person, jämlik med grönländaren i allt. En som tar dagen som den kommer, men är lika god jägare, hundspannsförare, återberättare av sägner och historier som de. Men framförallt var Knud accepterad av de folk han ville studera och han förstod grönländarens innersta väsen. Alltid med en stor portion humor. Som ett exempel på detta beskriver hans gode vän och reskamrat Peter Freuchen i boken Knud Rasmussen som jeg husker ham ett tillfälle när han behövde ett par nya stövlar, kamiker. Knud sade då till en av eskimåerna när många hörde på:
"Jag skulle önska att din hustru ville sy ett par stövlar åt mig, men ni har väl inget skinn hemma förstår jag?"
Lika säkert som amen i kyrkan rusade mannen upp och protesterade.
"Vi har massor av skinn! Ack, vilket besvär det vållar oss att ha så mycket att släpa med oss överallt. Om du ändå ville ta emot lite av mitt stora skinnlager så skulle det lätta bördan en smula för mig!"
Svaret hade blivit detsamma även om eskimån inte haft ett enda skinn. Han skaffade det snarast för att upprätthålla sin ära.

Knud Rasmussen dog när han var bara 54 år gammal efter att ha blivit svårt sjuk under den sjunde Thuleexpeditionen. Men som hans vän, den store björnjägaren Sorkrark, en gång lär ha snörvlat fram när de satt tillsammans i hans igloo:
"Hehe, ja den stora dödsdagen följer alltid människan och är aldrig längre bort än hennes egen skugga."

Mikael Strandberg