Pam väckte mig kvart I fem. Norrsken. Igen. Så jag skyndade mig upp och ut med kameran i högsta hugg. Glömde hur man spotmätade, men vilket evenemang det är varje gång. En riktig, riktig höjdare i livet!

Jag har nyss fyllt alla husets kastruller med snö. Slut på vattnet. Dusch röret har fryst. Minns ni det där dyra duschhandtaget? Det läcker. Jag har ringt till leverantören, han skulle skicka en rörmokare, men han måste ha åkt fel. Ännu inget. Så ingen har duschat sedan jag kom hem. Vi går till en vän och gör det. Hantverkarna här är som i övriga världen, dyra och kommer aldrig.

Kylan har anlänt. Det har varit runt 20 minus några dagar nu, lite varmare idag, kanske 12-13 minus, men visst är vintern här. Färjorna verkar ha slutat gå, helikoptern har anlänt och viken här nedan har bitvis frusit till is. Det känns kallare än förväntat. Lite sibiriskt över det hela, så det gäller att vara ute så mycket som möjligt, för dagarna blir allt mörkare. Solnedgång runt halv tre, så tjejerna går till skolan i mörker och kommer i stora drag hem i detsamma.

Jag säger äntligen!

Kylan och vintern är helt klart en av anledningarna att vi är här. Jag har varit ute och skidtourat ett antal gånger nu och det är en oerhörd frihet och kärlek jag upplever. Lokalborna är ute med hundarna och slädarna. Även de tycks älska denna tid! Men kylan tar kraft, jag är trött om kvällarna, helt klart och det tar tid at hitta rätt med alla grejer igen. Expeditionspjäxorna har ställt till problem med öppna sår på vänsterbenet, livsfarligt om det var en polarfärd, men nu är det ju inte det. Än. Bäst av allt, Pam ha också kommit ut och älskar det.

Jag känner att vintern blir fantastisk. Därute. Men tuffare inomhus.