Oro för att misslyckas. Ett ämne egentligen ingen vill beröra, trots att de flesta, oavsett val av liv, drabbas av detta gissel. I min egen genre, är det ett litet berört ämne. Där kan konsekvenserna bli så oerhört stora. Om man misslyckas med det man "lovat" genomföra. Så varför prata om det? Så tänker nog flertalet. Jag är definitivt inget undantag. Jag är en riktig oroare beträffande det mesta. Tyvärr. Inte minst när jag är på Expedition. (Dock kan jag direkt säga att oron när man blivit förälder är mångfallt större!) Men, hur som helst, så gick jag genom mina dagboksanteckningar från Johan Ivarssons och min Sibirien-färd och vill dela med mig av dessa till Er angående oron jag kände:

Vad händer om jag inte klarar av det hela? Eller vi?Just nu finns den risken. Vi är fysiskt och mentalt trötta efter en lång, om än helt fantastisk, men ändå slitsam färd. Våra tankar finns lika mycket hemma som här. Jag vet av erfarenhet att det alltid är så här, fundersamma tankar, efter ett halv års färd. Man vill få det gjort, saknar nära och kära och det är en stor fara. Självklart är vi bägge, som ett brev på posten, förkylda. Ändå vill vi iväg. Det är svårt att sova om nätterna. Vi ligger och vrider oss. Av olika skäl. Johan är nog mest påverkad av min oro. Han är ju bara 21 år och har gjort mycket mer än man kan förvänta sig att en fullkomlig nykomling inom denna genre skall göra. Så om han skulle tvingas ge upp, så besudlar det inte hans liv. Det har inte varit något problem. Förrän nu, när avgörandet väntar.

Vad är det jag är rädd för? Svaret är enkelt, oron att inte kunna genomföra det man lovat så många. Samarbetspartners, folk som följer en världen över och ängslan att inte kunna nå ända fram och berätta om allt det fantastiska som väntar längs denna sista del av Kolyma. Och naturligtvis, till viss del, oron hur man själv skall hantera känslan av att ha misslyckats. Inte hur andra uppfattar en, vad andra tycker har jag för länge sedan slutat oroa mig för, utan hur man ser på sig själv. Men det är ju i och för sig en mycket mänsklig egenskap. Detta med skam. Man kan undra vad evolutionen hade för orsak när den skapade människans skamkänslor som är så dryga för oss att hantera! 

Lyckligtvis har jag stått många gånger inför denna oro och vet att det är bara att ta itu med det hela och satsa allt på ett enda kort utan minsta lilla tvekan. Men ändå, tänk om? Det är lätt att bli förblindad av denna oro och glömma alla det övervägande fantastiska som väntar, som dessa fantastiska människor som väntar längs vägen, vår chans att dokumentera detta och även det faktum, att den frihet, det lugn och den harmoni som råder där ute, det är den som gör att man aldrig slutar med det här livet. Man arbetar fysiskt 10-12 timmar varje dag, man rensar ur skallen fullständigt och man sover så gott. För det mesta. Hur som helst, om 4-6 veckor vet vi svaret.

Nu gick det förvisso bra, men jag vill ändå dela med mig. Kanske kan det hjälpa någon. För det är en fråga som dyker upp då och då, från folk, mest på föreläsningar. Kanske på grund av att jag pratar och föreläser om meningen med livet. Den sibiriska varianten. I min egen oro försöker jag hjälpa andra som oroar sig. Se klippet här nedan från en förhållandevis färsk föreläsning för en grupp elever.