Jag har just återvänt till lägenheten från gymmet. 45 minuter dit och samma tid hem. En promenad genom vackra Södermalm. Stockholm är så sanslöst vackert just nu på sommaren. Och jag skulle faktiskt inte vilja vara på någon annan plats på jorden just nu. Varje morgon vaknar jag och möts av utsikten genom fönstret över Mälaren. Brygger så en kopp kaffe. Och njuter av att vara vid liv. Tanken är fri, men sökande.

Ändå rör sig en hel del av mina funderingar under dagarna på andra länder. Jag är redo för att ge mig iväg på Expedition igen. På en resa. För alltsedan Sibirien Expeditionen, som avslutades för 5 år sedan, har jag funderat på hur jag ska gå vidare. Vad göra nu? Kolyma Expeditionen var liksom finalen på mitt liv. Den bästa tiden. Som explorer. Som människa. Livet kändes ganska meningslöst efter hemkomsten. Även min fantastiska färdkamrat, Johan Ivarsson, har varit lugn och tänkt en hel del sedan dess. Han skrev just igår denna artikel, på engelska, om livet efter Expeditionen. Lika klok som alltid!

De senaste två åren har jag ändock förberett mig för en än större resa. Min sista Expedition. Kanske. 2 år per kamel från Oman till Mauretanien. En stor del av den tiden har jag varit i Oman, Turkiet och Yemen. Det har varit en helt fantastisk tid i mitt liv, men ofta frustrerande. Allt tar sin tid i Arabvärlden. Till min fördel. Innan jag ens hann starta färden, fann jag det jag önskade finna. Meningen med livet! (Mer om detta i en senare blograpport!) Jag går ändå och väntar på att få klartecken från områdets mest diplomatiska ledare. Det kan bli imorron. Det kan bli om fem år. Men det kommer att bli av.

Under tiden har andra möjligheter dykt upp. Så jag håller mig i en sorts medelform och tränar varannan dag. Bara gym. Jag läser som vanligt högvis med litteratur. Mest nu arabisk sådan. Men mycket är väntan att se hur allt blir. Just nu går jag och funderar om jag skall svara jag på en inbjudan att leda en stor Expeditionen på den kontinent som jag tidigare sagt, aldrig igen!

Kanske blir det en sorts Total Expeditionen med många olika mål som skall leda fram till ett svar angående det som ingen riktigt kan förklara, varför är vi här? Nu? I så fall blir det med en av mina allra bästa vänner, Olly. Helt osannolikt mötte jag honom för några veckor sedan när jag besökte pygméerna i Ituriskogen i Kongo. Över en gammeldansk och en havanna cigarr bestämde vi oss för att det var dags att göra någonting tillsammans. Det kan bli någonting mycket stort. Tiden får utvisa hur det blir. Dock, kan jag säga, att det största äventyret av all är mycket nära nu!