Bloggar > Elvah Fjällvandrare

Elvah Fjällvandrare

Fjällvandringsplaner, fjällvandringsminnen, fjällvandringsprylar* (*garanterat sponsorfritt fjällvandringsnörderi)

Pathfinder: Ut ur Rapadalen (del 3/4) Placerad på karta

Jag åt frukost till dimmans långsamma övergång i morgonsol, mitt i Rapaselet och väldigt, väldigt mitt i mig själv.

Den här morgonen var jag förberedd på morgondaggen i Rapadalen, regnskogsvarianten. Ryggsäcken låg i tryggt förvar i sitt regnskydd för att inte bli blöt av kondens. En svart sopsäck tjänstgjorde som golv i yttertältet. Den stängde ute markfukten och det var hyfsat torrt inne i yttertältet vid frukosten...

...till skillnad från tältets utsida, som var dränkt av fukt.

Jag lämnade med vemod lägerplatsen på strandstigen och började gå mot Skårki. Jag ville inte lämna dalgången. Fjällvandringsmoments, som att sitta vid självaste Ráhpaädno och iakta dimmornas långsamma lättande till morgonsol, vill jag spara och bokmärka. På denna tur kunde jag skicka ett meddelande hem via den hyrda InReach Mini:n för att tagga platsen: 67.268987, 17.823966. På något sätt kändes det viktigt.

På kvällen hade det varit svårt att hitta en tältplats. Men bara 10 minuter efter min lägerplats på stigen, precis när stigen svänger av upp från älven, gick jag rakt på en välanvänd lägerplats på en liten utsiktskulle, med eldstad och allt.

Den hade jag helst inte nyttjat ändå. Jag är lite förvånad över att hitta alla dessa till synes tillrättalagda tältplatser i naturreservatet, i Rapadalen såväl som senare under vandringen på Pielaslätten: upptrampade gräsgläntor, välanvända eldstäder, uppställda matlagningsstenar, sittstockar, vindmurar, kvarlämnade stormlinestenar i ring runt plana ytor, som tältplatsmarkörer. Det är snårigt i Rapadalen och jag förstår om de få gläntorna blir välanvända, men det tar ändå emot att tälta på en bokstavlig tältplats, i Sarek – sinnebilden för verklig vildmark(?)

Jag såg inga av de större djuren i Rapadalen, men under stigningen i björkskog vid Skårki var spåren av dem tydliga. Här är den höga vegetationen mjukare än de hårda videsnåren längre ner och genom det höga gräset syntes rejäla gångar av stora djur, som inte kan ha varit annat än älg eller björn. Jag andades deras närvaro på den här platsen. Både spännande och läskigt. Instinktivt började jag smyga fram försiktigt, oroligt spanande. Vilket förstås är helt fel om man vill undvika björnmöten. Och sedan plötsligt, mitt på stigen:

400 höjdmeter och ett strömt men inte så djup vad av Jilájåhkå, avklarades i solsken. Det var drygt att gå uppåt.

Ganska direkt efter vadet mötte jag det första paret vandrare. Och så ett par till. Och ett till. Och ytterligare ett. Och ett till, innan jag nådde upp till Snávvávágge.

Precis vid krönet, när sjöarna skulle bre ut sig framför mig och Rapadalen nedanför mig, slog regn och moln till. Innan det blev helt tjockt hann jag få en skymt av sjöarna. Självklart stod det folk i vägen. 

Sedan drog dimman in helt. Jag såg inte många meter framför mig. Jag såg inte Låddebákte, jag såg inte passet, jag såg inte ner i Rapadalen. De 400 höjdmetrarna kändes nu verkligen som ett misstag, och då inte främst för vädrets skull. Det kan vara vansinnigt vackert med dåligt väder.

För att slippa få fler vandrare i vägen för min solotur, valde jag nu att följa sjökanten istället för stigen genom Snávvávágge. Sikten var obefintlig. Efter den första lilla sjön följde jag bäckfåran som förbinder den första sjön med den större sjön, Snávvájávvre. Men bäcken tog aldrig slut. Den bara fortsatte. Jag kom aldrig fram till Snávvájávvre!

Känslan när jag insåg att jag inte visste var jag var i dimman, var väldigt förvirrande. Jag såg mig omkring, men stenlandskapet lämnade inga ledtrådar. När jag plockade fram kompassen och norr inte alls låg i riktning med min inbyggda kompass, kände jag mig riktigt vimmelkantig.

Eftersom jag inte visste hur jag hamnat ur kurs, var det bäst att följa bäcken tillbaka igen, och så småningom insåg jag att jag följt fel bäck. Jag var ännu inte framme vid bäcken mellan sjöarna utan detta var en anslutande bäck till den första sjön. Den kommer förvisso in från ett helt annat vädersträck från fjällsidan, men gör en liten krök och ansluter till sjön i samma riktning som bäcken mellan sjöarna, vilket lurade mig.

Jag var aldrig i fara i denna situation. Det rörde sig om några minuter innan jag upptäckte att något var fel och då gick jag samma väg tillbaka, för att hitta rätt. Hade jag fortsatt framåt längs vattendraget hade jag hamnat på stigen (och blivit förvirrad). Hade jag tappat bort mig helt, hade jag alltid kunnat ta ut riktning västerut och fångats upp av någon sjö eller av Låddebáktes stigning till slut. Det är intressant att vilsevarandet kan ha så stora effekter på rumsuppfattning och psyke. Känslan när den inre kompassen inte stämde, gjorde mig nästan lite yr och jag kan tänka mig att när folk går vilse på allvar, så är den känslan inte till hjälp alls. Då gäller det att ha stenkoll på orienteringsprocedurerna för att kunna agera rationellt.

Jodå, jag hittade Snávvájávvre. Jag gick åt rätt håll igen som ett logiskt val, men fortfarande med den inre kompassen satt ur spel och ännu inte helt övertygad. Det var först när molnen en stund senare lättade något, som jag helt återfick känslan av orientering.

Framför mig väntade nu en strapats som jag inte såg fram emot: Branten ner från Snávvávágge i regn. Jag hade i förväg bestämt att vid dåligt väder skulle jag inte vara här alls, utan jag skulle ha rundat Låddebákte nere i Rapadalen. Jag hade gjort en liten väderkoll på den där hyrda apparaten på morgonen och visste att det var ostadigt. Men för mig är det ofta så att den enda vägen är framåt. Morgonsolen ingav en strimma av hopp. Självklart skulle jag knata uppåt!

Jag har en gyllene regel: Äta Före Strapats. Och jag hade spanat in en av jokkarna före branten, där jag planerade förtära den för nedfärden nödvändiga frystorkade carbonaran. Nu började regnet vräka ner och jag svor för mig själv. Jag hade kunnat vara nere i snåren runt Låddebákte nu och ägnat mig åt mer tilltalande strapatser. Jag svor inte bara över branten som väntade i lervälling. Min lunchplats visade sig upptagen. På mer än ett ställe satt vandringssällskap vid vattendraget. Folk!! Jag fick fylla mina MER-flaskor med vatten och knata iväg till något mindre populärt lunchställe.

Regnet lugnade sig i alla fall när det var dags att påbörja nedstigningen. Molnen lättade något.

Nedstigningen var häftig, såklart var det häftigt att göra detta! Men det var ett snäpp för blött för att kännas riktigt tryggt. I de allra brantaste stenpartierna var det baklänges nedklättring som gällde. Halt som attan men helt ok, gick att göra kontrollerat om jag bara tog det långsamt. Branterna utan fast sten däremot, var rakt igenom obehagliga. Det rörde sig om tvärbranta väggar av lervälling eller lös sten. Med en god dos tur (kändes det som) gick det att bromsa upp den oundvikliga nedåtglidningen mot någon ynka grästuva, lös sten eller greppa tag i någon stackars videkvist, men vissa passager var, under dessa blöta omständigheter, i princip fritt fall.

Det branta partiet på 1 km, tog mig 1 timme. Utan ett enda missöde. När jag kom ut på plan mark igen, dröjde det inte länge innan jag gjorde årtiondets vurpa och halkade handlöst baklänges i en gyttjepöl. Det var så att jag blev sittande en stund för att hämta andan. Då kändes det skönare än någonsin att jag alldeles snart äntligen skulle få slå upp tältet på den där fina lilla höjdkurveutbuktningen som jag fått tips om ovan Spökstenen.

Hur tror ni det gick? Tältplatsen var såklart upptagen. Och nästa fina utsiktskulle också.

Missmodigt bestämde jag mig för att traska vidare mot Bielavárásj. På håll spanade jag snart in en fin tältplats, vid en gigantisk kubformad sten mitt uppe på slätten, med utsikt över dalgångarna och över hela härligheten. Det blåste friskt och tältet skulle stå riktigt bra på läsidan av stenen. Den sista biten sprang jag, rädd att någon annan skulle hinna före.

Det som för mig är en perfekt tältplats, en utsiktssten, en fikasten, ett vindskydd på en öppen slätt, är för andra: En bajssten.

Jag gav mig iväg för att leta stenar för att bättra på de illa dolda bajshögarna, innan jag äntligen kunde krypa in i tältet, undan vind och regn.

Ja, go'vänner, det var detta avsnitt. Det kommer ett till, om vandringen ut ur Sarek, där jag sökte mina egna vägar. Det blev mycket bättre.

Vill avslutningsvis säga ett par saker:

  1. När man ska bajsa väljer man platser där det är minst troligt att andra människor rör sig. Myr- och videhålor är bra ställen. Det fanns ett sådant videparti bara 100 meter nedanför denna fina sten som kan ge vandrare en fikastund med vy, i lä. 
  2. Sopa bort de spår av lägerplats som går, efter er. Såklart är det bra att samma eldstad och tältplats kan återanvändas av många på en svårtältad plats som i nedre Rapadalen. Men att lämna kvar uppbyggda vindmurar, sittstenar, eldstäder etc på kalfjället i ett naturreservat... Vi kan väl skippa det, i just Sarek?

Detta var del 3 i serien om turen Rapadalen - Pielaslätten - Pietsaure - Saltoluokta

Läs sista delen här.

Postat 2020-08-09 00:05 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera