Bloggar > Elvah Fjällvandrare

Elvah Fjällvandrare

Fjällvandringsplaner, fjällvandringsminnen, fjällvandringsprylar* (*garanterat sponsorfritt fjällvandringsnörderi)

Pathfinder: Rapadalen (del 2/4) Placerad på karta

Det finns något subtilt som talar till fantasin i en outforskad fjällvandringskarta. Skildringarna jag läst om Rapadalen spädde på respekten för att det här inte var vilken dalgång som helst. När jag väl trodde att jag hade studerat alla dess besvärligheter, dök något nytt oforcerbart snår, livsfarligt stenparti eller för människan oöverkomligt vattenhinder upp i någon vandringsberättelse. Särskilt vattenhindren: glaciärjokkarna, och så den så kallade Svirjakanalen – den luringen satte igång fantasin en hel del, av flera anledningar.

För det första gick det inte att med säkerhet utläsa vilket vattendrag det handlade om. Jag ägnade långa stunder åt att studera kartan, men fann ingen kanal som riktigt solklart såg ut som något annat än fåror av Ráhpaädno. Älvkantsstigen verkade inte ens korsa Ráhpaädnos kanaler. Dessutom vittnades det om svåra kanaler kring utflödet av Alep Vássjájågåsj. Var det dessa som avsågs? Hur många kanaler fanns där egentligen?

För det andra har folk alltså på allvar tagit sig över den här kanalen med vatten upp till hakan! De har vågat sig ner i det djupa vattnet med tung packning på ryggen i mynningen till den strömma älven och litat på att botten inte var gungfly. Eller kastat sina 25-kilosryggsäckar före, gett sig ner i det iskalla vattnet och över. Jag såg framför mig klassiskt fjällvandringsväder med regn och 5 grader och konstaterade att jag varken är en vattenmänniska eller bra på att kasta tunga saker långt. Jag bestämde mig för att ta de där oforcerbara snåren istället, som plan B.

För det tredje, och nu kommer det som riktigt gör denna till en magisk karta över en värld någonstans i fantasins utkanter: Jag kom över ett gammalt gulnat pergament (menar forumtråd på utsidan.se) där det framkom att Svirjakanalen flyttar på sig. Här bjöd fantasin mig på bilder av jordskalv och vulkanfloder...

Det var av dessa skäl med en mix mellan surrealistisk overklighetskänsla och fullständig närvaro, som jag vaknade den morgonen, vid Lulep Spádneks fot. Framför mig väntade det stora äventyret. Idag skulle bli vadens dag. Men hur många vad som väntade, om det skulle bli några alls eller om marken plötsligt skulle rämna och Svirjakanalen välla fram, var höljt i dunkel.

Lulep Vássjájågåsj väntade först. Jodå, strömt värre. Vatten kring knäna. Mamma hade sagt: ”VÄND!”, men nog var det lågvatten. Fick kliva i ett par gånger eftersom jag ville testa min nya kameras självutlösarfunktion.

Vad av Lulep Vássjájågåsj

Vad av Lulep Vássjájågåsj.

Jag tog en avstickare ner till älven i utkanten av den stora öppna myren efter vadet. Här inträffade vandringens första missöde, då jag trampade ner mig till ovanför knäna mellan tuvorna. (Men jag gick förstrött och åt på något så det räknas egentligen inte som ett missöde utan som klanteri). Vid vaden spände jag åt skalbyxorna med spännband runt kängskaften och höll mig hyfsat torr, men här på myren var jag oförberedd. Men vad gör väl det, samtidigt sprack sol och Stuor Skoarkkis fjällvägg med rusande vattendrag fram efter morgon i grådis och daggfukt!

Dagens strömmaste vad nåddes enligt plan innan lunch: Alep Vássjájågåsj. Detta var precis som jag anat besvärligare. Bara färgen, turkos glaciärfors, kändes skräckinjagande... Även bäcken strax före var rejäl, men här hittade jag trädstammar utlagda:

Vid själva Alepvadet fick jag söka runt ett tag efter ett bra ställe vid ett av flera upptrampade stråk. Vattnet var nog ändå förhållandevis lugnt. En del torra stenar vid jokkens sidor vittnade om att det kan vara mycket mer vatten här. Jag nöjde mig med ett foto rätt nära kanten för att inte behöva gå tillbaka ut i det besvärligare partiet där vattnet verkligen grep tag i benen och krävde all koncentration. Det var fullt tillräckligt dit jag försiktigt backade. 

Renarna skuttade över betydligt mer oberörda.

Måste man fota alla dessa vad då? Ja. För mig som ensamvandrare är det A och O för att kunna minnas. Så här några månader efteråt börjar detaljerna försvinna ur minnet på ett sätt som kanske inte hänt om man varit två som kan drömma sig tillbaka och sätta ord på minnena. Att senare kunna plocka fram minianteckningsboken som jag skrivit i varje kväll i tältet, kartan med de små noteringarna och bilderna skulle jag inte vilja vara utan. Och så är det ett roligt tidsfördriv att fota. Men låt mig säga så här. Efter ett par fotade vad som upplevts ganska krävande, kan man känna att man inte behöver fota fler vad under turen. Det är rätt skönt.

Med dagens två strömma vad bakom mig, slog jag mig ner för lunch i solen och passade på att torka både tält och kläder. Rapadalen, särskilt vid älven, är verkligen regnskogslik. På morgnarna vaknade jag i dimmor, tältduken fuktig på insida som utsida. Trots att jag mestadels lyckades följa stig och trots att det inte regnat något än, var skalplaggen våta av förmiddagsdagg från den täta vegetationen som jag tog mig igenom i full skalmundering. Stavarna använde jag under förmiddagsvandringen nedkortade som två djungelmachetes, för att mota bort det plaskblöta gröna från ansiktet.

Tre blöta stigfragment.

Efter Alep Vássjájågåsj var det dags att avvika från stigen och äventyra mig ner i riktning mot älven, där det enligt utsago skulle gå att finna en älvkantsstig, lätt vandring samt passering av ett okänt antal kanaler (varav en flyttar på sig). Någon stig ner till själva älvkantsstigen hittade jag inte, men jag stötte ibland på ett och samma par kängavtryck. Att återkommande finna samma avtryck från samma okända ensamvandrare, när man söker sig fram ensam genom obanad terräng, känns trevligt. Särskilt när terrängen är svår och inga självklara vägar fram finns, blir det en samhörighet att vara som två nålar i en höstack.

Snårigt ner till älven. Som jag nämnde i förra inlägget var benen snart tigerrandiga av blåmärken. De högväxta videstammarna ger liksom inte vika, man får trycka sig igenom.

Nästan nere vid älven kom jag att ångra att jag inte hade följt stigen en bit till för att försäkra mig om att sista Alep-fåran var förbi. Här nere mötte jag nämligen en kanal, som jag först trodde var just en kanal, men snart blev varse att inte bara var djup, utan också rejält ström. Detta var inte den sortens kanal som man tar sig igenom, det är bara över som gäller. (Det måste ha varit en del av Alep Vássjájågåsj?)

Vattendraget var betydligt bredare i verkligheten än vad det ser ut på bilden eftersom vegetation/grenar sväller ut över vattnet. Djupt var det!

Jag sökte mig lite upp och lite ner, funderade på om jag skulle gå tillbaka upp till stigen i alla fall. Växtligheten var så tät att det inte fanns några bra ställen för att hoppa, som inte innebar att behöva ta sats genom ett videsnår och landa i ett. Till slut fann jag ett ställe där vattnet grävt ner sig lite mer och där det fanns lite fast, sluttande mark i kanterna. Här skulle jag kunna ta ett stort kliv och dra mig upp i några grova videstammar som växte på andra sidan. Sagt och gjort, jag tog ett stort kliv. Sedan stod jag där. Med en fot på varje sida och tyngdpunkten i mitten. Jag är inte en längdhoppare. Jag är inte en atlet. Jag är en dalkrypande, allt för äventyrlig ensamvandrare. Det var så jag hamnade här. Här är jag nu och kan inte ta mig härifrån. Varför blev det så här? Oj vilken liten plutt jag är i universum! Är det nu jag blir blöt? -Ungefär så gick tankegångarna i 2 stilla sekunder när jag innerligt ångrade mitt tilltag. Sedan samlade jag allt fokus i världen, tog kraft med bakbenet och siktade mot grenarna. Det gick bra.

Nästa parti längs älvkantstigen var en ren njutning. Kanalerna många och i huvudsak enkla. Vandrade denna eftermiddag med spännremmarna redo runt vristerna, bara att dra åt vid en vattenövergång.

Jag får det till cirka 10 kanaler, de flesta bara små diken. Men ett par kan ha utgjorts av vatten runt någon ö som jag hamnade på av misstag, även det är jag osäker på. De två sista var rejälast och vid den näst sista trodde jag att det var Svirjakanalen pga dess lårhöga djup (den har jag dock missat att fota). Dock var den allra sista kanalen mycket rejälare och bredare, så det måste ha varit Svirjakanalen ändå? Där hade jag vatten en god bit ovanför knähöjd vid övergång vid utflödet:

Svirjakanalen?

Övergång vid utflödet.

Den övre delen av älvkantsstigen, efter kanalerna, älskar jag. Här blir det åter lite vildare. Fortfarande lättvandrat med en del ängslika partier, men också mer myr och videövervuxen stig som envisas med att löpa 2 cm från en rak kant ner i älven!

Ja, "stigen" är där mitt bland brudborstarna och i videt.

Plötsligt började det regna, rejält såg det ut att bli. Jag bestämde mig för att försöka slå nytt rekord i snabbuppsättning av tält för att slippa bli blöt - jag var för trött för det. Här längs älvkantsstigens sista bit fanns inga möjliga tältplatser överhuvudtaget, men inga människor heller, särskilt inte framåt kvällningen och i regnet tänkte jag. Så på någon minut var det uppsatt på en perfekt plätt mitt på stigen!

Planen var egentligen att ta mig fram till Skårki, gärna upp ovan trädgränsen. Nu är jag glad att det där regnet kom, tvingade mig övernatta på första parkett i hjärtat av Rapadalen. Nästa morgon vaknade jag nämligen upp mitt i dimmorna från älven och fick se dem sakta lätta. Ett riktigt moment att spara. 

Morgondimmor som lyfter.

Nästa avsnitt ska handla om när den här ensamsökande dalkryparen tog sig över branter kring Snávvávágge i ösregn, mötte en strid ström pratglada vandrare, blev snuvad på den tilltänkta tältplatsen och räknade antalet människobajshögar. Jodå, spott och fräs. Där går jag aldrig igen.

Detta var del 2 i serien om turen Rapadalen - Pielaslätten - Pietsaure - Saltoluokta

Läs nästa del här.

Postat 2020-05-19 22:32 | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera