Bloggar > Elvah Fjällvandrare

Elvah Fjällvandrare

Fjällvandringsplaner, fjällvandringsminnen, fjällvandringsprylar*, fjällvandringsfilosofi. (*garanterat sponsorfritt fjällvandringsnörderi)

Storådörren i vårflod (del 1) Placerad på karta

Min plan: Tur med vildmarkskänsla genom icke tidigare besökt dörr. Min pappa, som en gång i tiden lärt mig allt han kan om fjällvärlden. Min 23-åriga lillebror som under friluftsdag i gymnasiet gjort sig känd för att ha sovit i skinnjacka och blöta jeans i -20 bivack, och som fortfarande vägrade hålla på med trams som underställ, ullstrumpor eller väl ingångna skor. Det här är del 1 i berättelsen om vår vårflodsvandring år 2012.

På Utsidan i juni 2012 gick trådarna varma om snöläget i fjällen, och på vår resa mot Ljungdalen vid midsommar skymtades fjällen i vinterskrud. Det var ovanligt sen snösmältning. I byn varnades för att broar spolats bort. En sak var säker: Det här skulle bli ett äventyr.

Turen skulle gå från Nordsätern upp genom Storådörren, över utlöpan av Synder-Storådörrfjället in i Tronndalen, förbi det enligt flera inlägg på Utsidan lilla vattendraget Tronnan, och sedan vidare norrut med sikte mot Vålåvalen och så småningom Vålåstugorna. Därefter tre dagars glassig vandring på lättgången led genom vad jag från tidigare vandringar mindes som en somrig Härjångsdal, där man kan svalka sig med ett dopp i någon av sjöarna, och sedan vidare till Gåsen och till Helags och tillbaka till Ljungdalen.

Pappa skulle bara följa med under vandringsdag 1 upp genom Storådörren, och på dag 2 bege sig tillbaka ensam till bilen i Nordsätern. Jag och brorsan skulle på så vis slippa återvända till startpunkten och bilen. Vi skulle bli hämtade i Kläppen fem dagar senare. Det var perfekt planerat.

Men riktigt så enkelt skulle det inte bli.

På väg i snö mot Storådörren.

Redan under vandringen upp mot Storådörren märktes snö och vatten av. Även mindre vattendrag från fjällslutningen var strömma och besvärliga. 

Jag och brorsan på varsin sida om den vanligtvis lättövergångna fjällbäck som syns på kartan på östra sidan strax innan dörren. Nu blev det till att gå en bra bit uppåt för att ta sig över. Till skillnad från honom tycker jag inte att det är en god idé att med tung packning skutta över jokkar.

Jag hade läst om hur enkelt det skulle vara att i lågskor gå över vattendraget som rinner genom Storådörren, men vad som mötte oss var istället en forsande, snökantad älv. 

Det lilla vattendraget som det skulle gå att gå över i lågskor, där det rinner ut ur Storådörren!

Nu började vi på allvar fundera på om den här vandringen alls skulle bli möjlig att fullfölja. Brorsan i låga kängor, inga stavar. Dagen efter behövde vi ta oss över vattendraget i Tronndalen, och vem visste hur det skulle se ut där.

Det blåste rejält i dörren. Molnen låg låga så några toppar fick vi inte se, men desto häftigare fenomen. Moln, regn och dimma skapade underliga konturer i Nörder-Storådörrfjällets branta klippsidor. 

Natural blur. Storådörrens ophotoshopade klippsidor.

Det började bli sent efter alla omvägar till följd av det höga vattnet. Vi borde slå upp tältet. Men samtidigt var vi måna om att komma så långt som möjligt utifall vattenståndet skulle kräva ännu värre omvägar under morgondagen. Nyfikna på snö- och vattenläge i Tronndalen beslutade vi oss för att ta oss över dit innan vi slog läger. 

Från Storådörren upp mot den snöklädda platån över till Tronndalen (överst till vänster i bilden).

Övergången till Tronndalen var helt täckt av både snö och moln och det blev ett par kilometers vandring i blindo – allt var vitt och kompassen kom till användning. Väl över på andra sidan blev våra farhågor bekräftade. Där väntade ett så gott som fullständigt vinterlandskap.

Mörkt, kallt, stenigt. Tältplats sökes sent och högt på Tronndalens sluttning.

I dimman var det omöjligt att skaffa sig en uppfattning om läget nere i dalen. Men ett kraftigt, forsande dån i kombination med delvis snöklädda sluttningar gav tämligen illavarslande vibbar. Några tältplatser syntes inte till bland stenarna. Det tog sin lilla tid innan vi på 1200 meters höjd bland smältvattenstrilade mossöppningar hittade en torrare, sluttande plats, som fick duga.

Vi sov inte mycket den natten. Både pappan och brodern hade dåligt ventilerade regnkläder, var blöta inifrån och fick aldrig riktigt upp värmen igen innan sovdags, och temperaturen låg kring nollan.

Själv låg jag och klurade på hur det skulle gå att ta oss över vattendraget och oroade mig för att pappa skulle gå ensam tillbaka under dessa förhållanden. Ett dåligt samvete gnagde. Det var jag som insisterat mest på att gå vidare till Tronndalen, trots att de båda som ville slå läger tidigare var kallare och tröttare än mig. Trots att han som var kallast och tröttast skulle gå hela vägen tillbaka ensam dagen efter, över det snöklädda berget, genom vårflod. I Storådörren finns ingen mobiltäckning förrän vid renvaktarstugan, och vi skulle inte ha möjlighet att försäkra oss om att pappa kommit fram då täckningen garanterat skulle vara än sämre åt vårt håll.

Framåt morgontimmarna började jag på allvar tröttna på att inte kunna somna. Så jag bestämde mig för att lösningsfokusera och tänka ut en plan att presentera för pappa morgonen därpå, som innefattade ett förbud att gå i svår blockterräng, förbud att söka efter efter fotoobjekt eller fotografera under vandring i blockterräng - ja ett förbud att alls hålla på och pilla med prylar i blockterräng (vilket annars kan vara fallet), förbud att skutta över vattendrag, förbud att gå över snöbryggor, samt ett påbud att klä sig varmt, ta pauser och äta ordentligt. Samt att byta ryggsäcksregnskydd med mig så att han fick mitt synliga knallorangea.

När planen var smiden kunde jag äntligen sluta ögonen.

Sagt och gjort, morgonen därpå knallade han iväg och dimmorna lättade och solen sprack upp för honom över Storådörren. Inte blev det några problem för den fjällräven inte.

I vår vinterdal sken dock ingen sol. Från tältplatsen var det svårt att se ända ner i dalen, men det gick att höra. Och det lät betydligt värre än i Storådörren. Under spänd tystnad blickade brodern och jag ner mot den snökantade dalgången och mot dånet.

Fortsättning följer här...

Postat 2014-06-28 16:03 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Midsommar i Nemos tasspår Placerad på karta

Det har berättats att Nemo, med matte och husse i släptåg, styrde kosan mot Måryds enebackar. Det gick raskt på utvägen, så raskt att kopplet stramade. Tvärstopp blev det vid läskiga färister och trappor till hagar. Den stora, bestämda belgiska vallhunden var i grunden en mes.

Vid dammen ovanför enebackarna öppnar en vid sommarblomstrande äng upp sig, varvid Nemo alltid fick fnatt sådär som bara glada hundar på grönbete kan få, och började rusa i vild fart fram och tillbaka över gräset.

Efter en kort bit på Skåneleden vek rundturen av in i blåbärsskogen. Därefter brukade det gå långsammare och långsammare när det blev uppenbart för Nemo att det bar tillbaka mot bilen vid Måryds parkering.

Min midsommarafton spenderades med kaffe, kanelbullar och historieberättande om Nemo, under 3,5 km strövtur vid Måryds naturreservat.

Promenaden har fått sitt namn efter den hund som enligt legenden alltid bestämde vägen till denna runda.

Postat 2014-06-22 15:07 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Jakten efter det enkla

Efter min långa monolog häromsistens i forumtråden om planerna på att vandra från Trondheim till Ljungdalen, tänker jag att det är hög tid att starta en blogg här på Utsidan istället.

Mycket förberedelser inför sommarens äventyr. Träning först och främst, ben och kondition. Och så ska jag bestämma mig för den trevligaste rutten, Trøndelags turistförening (trondelag.com) har varit superhjälpsamma. Jag väntar fortfarande på en pålitlig lösning på mitt gaskökproblem, och det ser ut att lösa sig snart. Jag väntar på att få ordning på dessa och andra krånglande småsaker. 

Men mer om det praktiska senare.

Det är första gången på flera år som jag ska vara helt ensam i cirka en vecka. Detta ser jag fram emot över allt annat. Jag kommer visserligen att gå övervägande längs leder, men har för avsikt att hålla mig på avstånd, ta mig utanför stigarna, ta tillvara på tillfället att för en gångs skull låta mina tankar utgöra centrum av universum. Det där med monologer är inte så dumt.

Det är första gången sedan innan tiden som fattig student som jag haft möjlighet att uppgradera stora delar av utrustningen i en smäll. Hilleberg Akto-tält, Western Mountaineering Antelope-sovsäck, Arcteryx Altra 72-ryggsäck och väderresistent Pentax K5-systemkamera är några av prylarna som ersätter läckande ryggåstält, mammas gamla Caravan Skvader-sovsäck (still going strong under nollan dock!), ryggsäck som låter axlar och rygg ta rubbet och grynig kompaktkamera som slutar funka en extra vacker, bitande kall kväll vid Sylarna.

Bilder: Viss kontrast.

Det finns en tjusning i att behöva hitta ekonomiska lösningar, eller gratis lösningar, det tvingar fram MacGyver inom mig. Men det underlättar om saker funkar. När jag vid senaste vandringen vaknade klockan 4 av en iskall vattendroppe som plaskade ner mot min panna efter att ha vandrat i dagar med en goretexjacka som även fungerade som kylklamp, var måttet rågat.

För stunden.

I grund och botten är det en ynnest att ha fått upptäcka att man överlever ändå.

Mitt äventyr är ett tillstånd av frid bland paradoxer. Jakten efter det enkla: prylarna som funkar, det skönaste bärsystemet, de raka stigarna, uppehållsväder. Och så vad det egentligen handlar om, det som är enkelt på riktigt: ingenting blir som man planerat, prylar går sönder, det gör ont, det löser sig kanske.

Postat 2014-06-15 16:45 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera