MUDDUS - En vintertur

Fem dagar vid månadsskiftet februari-mars skidade jag i södra delen av Muddus nationalpark, med start i Sarkavare i sydöst. Temperaturen hade legat ordentligt lågt i ett par veckor, men såg ut att börja mildras något. Landskapet, in till varje barr, var inbakat i snö. Väldigt vackert, men samtidigt väldigt svårorienterat.

Vägs ände i Sarkavare

Jag tänkte vid ett par tillfällen hålla mig längs sommarleden, vilket dock visade sig svårt då de oranga målningarna på trädstammarna låg helt dolda under tjock snöbark. Det gick helt enkelt inte se var jag befann mig. Istället höll jag mig längs vinterlederna över myrmarkerna, vilket ju samtidigt gick så mycket lättare då där fanns skoterspår att följa. Snön i terrängen var förhållandevis bärkraftig, men med en tung pulka i släptåg var skillnaden ändå som natt och dag.

Kall skymning vid parkgränsen

Jag sov ett par nätter i stugorna vid Nammavare och Muddusfallet, annars under bar himmel och i tält. Första natten var den kallaste och låg på -24°C.

Nammavarestugan. En liten mysig koja som fort blir varm.

Folk såg jag inte mycket av. Tre skotrar passerade utan att stanna i närheten av Måskoskårso. I övrigt tycktes jag ha hela parken för mig själv. Ödsligheten är väl en del av tjusningen med Muddus, men samtidigt lite synd, med tanke på hur fint här är. Tillsynsmannen hade varit förbi och fyllt på gas och ved i stugorna samma dag som jag kom in.

Ett par dar gammalt lodjurspår över klipporna vid Muddusfallet.

Spår i snön av liv fanns lite här och var, men känslan var att det mesta antingen låg i dvala eller hade flytt landet. Lappmes 2, Tjäder 2, Havsörn 1, Dalripa 1, Korp hörd, Tretåig hackspett 1, Sparvuggla 1, sammanfattar allt jag såg av fåglar. Skogen var väldigt tyst.

Muddusfallet

Video från turen

/E