2015-03-28

Axel Hamberg – Sarekkartan och nedre Njoatsosvágge

Detta är en fortsättning på mitt förra inlägg – Axel Hamberg och Sähkokjåhkå.

Jag ska göra ett mer eller mindre amatörmässigt försök att förklara felritningen av Sähkokjåhkå och sätta in denna i ett annat, viktigare sammanhang. Utgångspunkten är att Hamberg självklart visste hur Sähkokjåhkås huvudfåra gick. Få har antagligen vistats så länge och så nära detta område som Hamberg. En sak står klar och det är att han inte ”gick i sin egen karta”. Med det menar jag att han helt enkelt inte satt framför sina skisser och framkallade sina minnesbilder av hur det såg ut i detalj. För en del av er är detta något mycket bekant och jag har beskrivit det som att ”vandra i kartornas landskap”. Så kan inte Hamberg ha gjort. Så hur såg hans perspektiv ut eller vilka aspekter var det han var fokuserad på?

Kopieraren och kartläggaren

Ett vanligt angreppssätt när det gäller såväl kartor som encyklopedier är att man utgår från vad andra redan har skrivit eller kommit fram till. Utifrån ett sådant underlag kopierar man, korrigerar och lägger till ny information. På så sätt behöver man inte uppfinna hjulet på nytt. Ett tidigt exempel på att Hamberg kunde arbeta på detta sätt är den mycket detaljerade karta som publicerades 1895 - en kartskiss over ”Sarektrakten och dess jöklar”.

Här finner vi hans anmärkning ”De nordöstra delarna äro med eller utan korrektioner återgifna efter äldre kartor”. Hamberg kompletterar med nya och mer exakta mätningar – ”hufvudsakligen upprättad genom fotogrammetri”. Det låg med andra ord inget konstigt i att blanda olika kartkällor. Observera att Generalstabskartan bara var fem år gammal vid denna tidpunkt.

När det gäller Sähkokjåhkå i Sarekkartan från 1922 är det helt uppenbart att Hamberg har kopierat de gamla kartorna utan att uppmärksamma felaktigheterna.

Den gamla Sarekkartan

Kennert Torlegård som jag citerade i förra inlägget skriver så här angående Sarekkartan:

”Men kartan (i skala 1:50 000) och redogörelsen, liksom mycket annat av denna ambitiösa Sarekpublikation, förverkligades aldrig. Endast ett mindre antal av de fotogrammetriska bilderna kom att användas för topografisk kartering. Hamberg hade som professor många intressen och många skilda uppdrag. Han kunde varken finna egen tid eller medarbetare för detta mycket stora arbete. Det var kanske alltför omfattande för en universitetsinstitution.

Dock framställdes en karta i skala 1:300 000 som bilaga till Hambergs klassiska bok Sarekfjällen, utgiven 1922 i Svenska Turistföreningens serie av resehandböcker.”

Var då denna lilla karta ett uttryck för ett slags misslyckande? I brist på en karta som skulle ha överträffat till och med vår moderna fjällkarta i skala 1:50 000?

Den nya Sarekkartan

Om vi ser på kartan från 1922 och jämför den med vår fjällkarta idag så slås i alla fall jag av att Hambergs karta är helt annorlunda. Det är en annan slags karta. Det är en karta som innehåller ett helt annat perspektiv än den mycket exakta återgivningen som finns i fjällkartan av exempelvis Sähkokjåhkå.

För att förstå vad kartan från 1922 försöker förmedla måste vi titta på den:

Vad som framträder direkt för ögat är de stora massiven i mörkbruna färger, Sarektjåhkkå, Ähpár, Pårte…

Axel Hamberg var geolog. Han såg strandlinjer, skållor och annat som återkom i Sarek som helhet. Han såg det märkliga Luohttoláhkos platå förlängas i Alep och Lulep Stuollo. Varifrån fick han sin systematik, sina färgmarkeringar? Titta på anmärkningarna på kartan:

Färgerna bestäms av ”Approximativt 800 m-nivån” och ”Approximativt 1100-1200 m-nivån”. Det är precis dessa höjdlinjer som utkristalliserar det stora perspektivet på Sarek. Först då ser vi tydligt Sareks struktur. Det är vattendelarnivån som isolerar de stora massiven.

Det var det som vägledde vandrare hur man skulle komma från Luohttoláhkos märkliga månlandskap ner till Sarvesvágges gröna dal.

Jag ska försöka åskådliggöra detta på ett lite annorlunda sätt. Anta att du av någon märklig anledning vill göra en tredimensionell karta över Sarek. Anta vidare att du köper stora block av balsaträ, köper en pantograf och förstorar upp kartan på papper. Du klistrar papperet på balsaträet och bygger upp terrasser som du sen slipar ner. Vad som då händer är att du kommer att få ett antal tydliga, isolerade massiv, exempelvis ”Sarektrakten”:

Då framträder Sareks massiv! Först när du kommer ner till lägre höjdnivåer måste du sammanfoga det till en hel Sarekkarta. Men det börjar med ”insikten” om det stora perspektivet att Sarek består av tydliga block eller massiv.

Axel Hambergs Sarekkarta från 1922 är fortfarande i vissa avseenden överlägsen vår moderna fjällkarta. Den erbjuder ett annat perspektiv på Sarek och kan ses igen för den som inte har sett den förut som ”Den nya Sarekkartan”.

Mitt eget personliga perspektiv

Hans Fowelin och jag har försökt uppmärksamma nedre Njoatsosvágge i vår gemensamma blogg. Därav också mysteriet med Sähkokjåhkå. Tyvärr ingick eller ingår inte detta område vare sig i nationalparken eller i Axel Hambergs skildringar av Sarek. Hade Hamberg lyft fram nedre Njoatsosvágge tror jag att utvidgningen av nationalparken varit ett faktum för länge sedan. Så stor betydelse tror jag att Hamberg har och har haft. Men titta på kartan igen:

Färgningen inkluderar Njoatsosvágge och Tjouldavágge och sammanfaller nästan exakt med Naturvårdsverkets förslag till utvidgning av Sarek i Nationalparksplan för Sverige.

Eftertankar

Jag har citerat Kennert Torlegård i mina inlägg. Hans kapitel finns i boken Sarek, Arktis och akademisk vardag: en bok om geografen Axel Hamberg. Anders Nordvall har recenserat boken här på utsidan.

I sin recension tar han också upp frågan om med vilket perspektiv vi närmar oss Sarek. Är det ”jag” som står i centrum, vetenskapen, naturen eller kanske konsten och poesin?

Svante Lundgren hade en ton i sitt skrivande och i sina fotografier som för mig förmedlar Sarek. Västerbottens museum gjorde ett temanummer om Svante Lundgren. Gå till tidskriften och till sidan 61 – ”Min bästa bild från Aktse: rödstjärthona eller fem nypor”.

På sidan 14 finns en undertext – ”Aktse… Lundgren berättar i boken 50 år som naturfotograf (1982) hur han vid flera tillfällen sökt fotografera detta motiv utan att bli nöjd med proportionerna”.

Hur många bilder har ni inte sett av:

Och så visar oss Svante Lundgren ”fem nypor”!

Så här skriver Svante Lundgren om Axel Hamberg:

"Som bekant vistades Hamberg i Sarek alla somrar mellan 1895 och 1931 med undantag för åren 1898 och 1917... Lika säkert som våren kom professorn år efter år upp till sitt fjälland. Han fortsatte sina resor så länge krafterna räckte, egentligen ännu längre, ty sista gången måste han rida från Tjåmotis och orkade endast med svårighet gå den korta sträckan mellan Litnokkanalen och stugan. Amul var med den gången, men det är mor Länta som berättar: - Å när dom lämnade stugan å hade gått några steg, vände Hamberg sej om, stannade en kort stund å sa: Adjö nu Litnok, för nu är de sista gången. Nu kommer jag aldrig mer... Det var kanske inte bara vetenskapen som drog professorn till fjälls - fjällen själva hade fångat också honom i sitt magiska grepp."

Vid Litnokstugan

Referenser

Andersson, L. (red.) (2012). Sarek, Arktis och akademisk vardag: en bok om geografen Axel Hamberg. Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis (AUU).

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2015-04-02 21:22   Tobbe C
Tack för ännu ett bra blogginlägg, tror att din teori stämmer. Båda fårorna fanns alldeles säkert på Hambergs tid liksom idag. Dock verkar det vara ganska vanligt att vattenfördelningen varierar lite fram och tillbaka över tid så det är inte omöjligt att den västra förgreningen till Máderjåhkå var mer framträdande på Hambergs tid än idag.

Tack också för hänvisningen till "fem nypor", fin bild!
 
Svar 2015-04-03 11:48   Bandersson
Jag rekommenderar verkligen Svante Lundgrens första bok: Sarek: Färder och iakttagelser i fjällen mellan Luleälvarna. Intressant är att han är en av få som beskriver lite av nedre Njoatsosvágge förutom Edvin Nilsson. I kapitlet ”ryggen åt fjällen” skriver han bland annat:
"Här i de högsta delarna växer de underbaraste tallar – ja, en jägmästare skulle väl få slaganfall, om hans revir bestod av dylika – men ur annan synvinkel än skogsvårdens är dessa gamla kantstötta men inte knusade träd en fröjd för ögat."
 

Läs mer i bloggen

2023-11-03

Hur du kan visa högupplösta bilder i din blogg

När du laddar upp foton i din blogg vill du säkert att de kan visas med samma upplösning som ditt original. Bilden har ett förstoringsglas längst ned i högra hörnet. I mitt inlägg - Rapadalen, Ráhpavuobme, Ráhpajåhkå och Ráhpaädno - BeesBlog - Utsidan – hittar du en svartvit bild:

2023-10-10

Hur du kan använda Bengt Nolängs kartor i Google Earth Pro

När Utsidan förändrade sin design försvann möjligheten att söka och sortera bloggar. Hade den funktionen funnits kvar skulle ni ha hittat Bengt Nolängs fantastiska arbeten med kartor direkt – de var de i särklass mest lästa. Det här är mitt försök att kompensera för denna allvarliga brist.

Till att börja med kan ni hitta Bengts kartor här - Välja typ av karta för nedladdning (nolang.se). Många gamla utsidananvändare känner säkert till denna plats, här tänker jag ge ett tips om hur hans kartor kan användas i Google Earth Pro. Jag inskränker mig till Google Earth Pro med Windows på PC.

2023-08-03

Laponias gränser

Laponia som världsarv omfattar viktiga områden som inte ingår i nationalparkerna. Avgörande är att Laponias gränser kan visas i detalj och korrekt. På laponia.nu och på många andra ställen är gränssättningen felaktig. Det gäller tre områden - Ráhpaäno suorgudahka (Lájtávrredeltat), Tjuoldavuobme och Sulidälbmá, som inte är formellt skyddade som nationalpark eller naturreservat. De felaktiga gränserna har sitt upphov i vad som visas i Lantmäteriets Min Karta. Där återfinns en rosa linje som anger förbjudet område för terrängfordon som har blandats samman med gränserna för Laponia.


Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.