Rockar livet i Annelistyle.

Användarnamn: Anneli

Intressen:

Mer på profilsidan


Vad händer med mixen min mindset och fridykning?

En fridykningsinstruktör undrade hur min mindset och fridykning klickade och bjöd på fridykningskurs. Jag dök - djupt ner i mig själv!

Ibland blir det så knasigt. Jag processade inre grejer för fullt. Och fick en längtan till vatten. Släppa. Försvinna. Bli ett. Med rymden i vattnet. Just då så det pling i mejlen. Det var Sebastian som håller fridykningskurser med fridykning.se. Han ville bjuda på en kurs för att se hur min mindset funkar i fridykning. Bara så där. Okej sa jag, så klart. Och helgen var jag iväg på en kurs, fredag kväll till söndag kväll. Fridykning. Och min mindset. I två dygn.

Jag var nyfiken. Pirrig. Hur det skulle kännas. Jag snorkalade en hel förr om åren. Var duktig. Kunde lätt simma runt på ett par meters djup. Upp till tre minuter. Det är bara för att vara amatör. Jag har alltid trivts i vatten. Men det var nästan 20 år sen. Och nu var det nåt annat som lockade. Nåt inuti mig. Och nu är jag amatör. Nybörjaramatör.

Fridykning för mig handlar om att möta sig själv. Att bemästra sig själv. Jag tror inte på att med tvång tvinga mig till kontroll när smärta kommer. Det är inte min stil. Det drar massa fokus och energi. Min stil är att jobba bort så det inte finns någon smärta som kommer. Trixa med grundorsaken. Sen den smärta som finns försöker jag istället ta hand om på bästa sätt. Mitt sätt blir dyrt rent syremässigt. Men mitt netto blir bättre. Jag har mer fokus och energi kvar att hantera smärtan.


Ha utrymme och tid att ta in, smälta, processa. Jätteviktigt för mig.  

Det syntes redan första kvällen när vi övade på att hålla andan. Jag har cellskador och det händer nåt i cellerna. Det liksom krypsvider som attans. Det är det värsta för mig med att hålla andan. Att det gör så ont i ffa. armarna men också benen. Dessutom känner jag känslor rent fysisk i vävnaderna. Det är ganska nytt. Vet inte hur det kommer sig. Gör nåt ont i sinnet flaxar en arm till eller nåt. Är jag glad i sinnet smätter de också, fast på annat sätt. Nåt slags unicorngrejs eller nåt. Strunt samma varför, det är sån jag är. Det är utgångsläget.

Håll andan nu! Olala, lätt att gå i självhypos, slappnar av, men sen kommer det, och det går fort, jag far upp, piskar med armarna, ajattans i helsike vad ont det gör. Jag vet att jag har extremt hög smärtgräns i vissa avseenden, ibland skiter det sig alldeles. Olika. Det här gjorde helt crazy ont. Knasigt.

3.15. Klarade jag. Okej, bra för att vara ett första försök på många herrans år.

Vi tränade avslappningsövningar, lite yoga, och en hel del torr kunskap som jag kallar det, teori.

Nästa morgon blev det mer avslappning och andhållning. Ännu mera smärta. Det gick inte alls. Jag släppte. Hade inget battlekraft alls. Är väldigt glad för det. Det är progress för mig. Jag är som jag är. Olika olika dagar. Bra på en grej, kass på en annan, ibland behöver jag lite tid. Klura. Komma på hur. Hur just jag behöver göra.  Vad funkar för mig.


Komma på hur just jag behöver göra. Klura. Utan att ha battle med vad jag kan och inte kan. Det är riktningen. Går så där ibland. Men ibland går det extraordinärt bra. 

Sen havet. Jag var så nyfiken. Hur det skulle kännas. Just för att jag hade längtat så till det, i min inre processer. Vad är det som lockar mig. Vad är det som drar. Just nu.


Kallad av livet. Kraft ur nyfikenheten. Att hitta mer. Nytt. Möjligheter. Till ännu mera liv. Life power.  

Jag fick ett rep som jag skulle gå med längs med. Med hjälp av händerna. Jag gick ner. Tätt intill repet. Kusligt. Kallt. Men också alldeles tokigt tryggt. Totalt all in. Där är nåt. Varför känns det så himla tryggt. Jag lämnade det öppet. 16-17 meter nånting klarade jag. Sen sa öronen ifrån. Det är en träningssak. Att lära sig få till det med öronen.


Slappna av. Slappna av. Andas. Känn efter. Sök. Hitta. Möjligheterna. Som de som funkar just för mig  

Vi provade olika grejer. Sen skulle jag simma ner med fenor. Inte hålla i repet. Simma bredvid. Olala. Tvärstopp. Gick inte. Kom inte ner. Jag hade haft problem med vikterna. För lite. Man har dräkt som det är luft i materialet, neopren. Det gör att flyter. Så man behöver vikter så man kan ta sig ner. Jag hade lite för lite vikter och flöt. Hade svårt att ta mig ner. Vi greja och satte på fler. Fortfarande för lite. Och jag fick inte till tekniken i vändningen. Hittade massa fel. Blev lite arg. Vresig. Skit är det med det. Släppte det. Tillbaks till mitt rep. Gå ner. Så tryggt.

Sen testade vi att sänkas ner med en tyngd. Jag höll i repet. Tätt. Neråt. Kallare. Mörkare. Trots att jag blundade hela vägen. Tryggt. Tryggt. Repet kändes tryggt. 21 meter trygghet.

Vad handlar det här om? Jag visste inte.


Att se olika djup. Inom sig själv. Tystnad. Som talar. 

Sen skulle vi simma tillbaka. Båten skulle plocka upp oss halvägs så vi kunde tolka med ett rep. Det är kul. Jag simmade iväg. Ingen båt kom. Jaja, jag simmar vidare. Alldeles för långt. Nänä, nu är det nåt galet. Vände. Simmade tillbaka. Då kom båten. Och letade efter mig. Jag hade simmat typ en kilometer för långt. Herregud. Det gick bra. Kändes lite coolt ändå att jag hade simmat så inibänken galet. Kände mig lite gränslös. Och trivdes med det. Hm.

Mer teori på kvällen. Mys och trevligt häng.

Nästa dag var det dags igen. Avslappning. Lite yoga. Och andhållning. Fick ett tips. Skulle ev. påverka vissa reaktioner. Släpp upp luft i munnen. Och sen ner igen. Upp och ner. Dags att hålla andan. Ett par test, lite komma igång. Sen dags. Jag känner att det händer nåt. Jag samlar ihop mig. Tokfokuserar. Djup hypnos. Tre, två, ett – håll!

Jag kan ligga avslappnad länge. Tre minuter. Helt vila. Sen kommer det. Snabbt. På 15 sekunder gör det attans ont. Jag drar luften upp i munnen, ner igen, upp och ner. Och ser att det släpper lite. Uppneruppneruppner. Det lindrar. Jag kör vidare. Vi passerar fyra minuter. Jag grejar på. Sebastian kollar att jag är med. Kan ta en order. Det kunde jag inte på fredagen. Han sa till mig att öppna ögonen men jag kunde inte. Jag kom senare på att det skulle vara smärtsamt, ta bort mitt fokus, släppa en del av hypnosen. Nu blundar jag, Sebastian säger till mig att öppna. Förklarar varför. Att han vill se att jag kan. Jag öppnar. För att visa att jag kan. Blundar sen igen. Om och om igen ber han mig ge tecken att jag är med. Jag ger tecken. Jag sitter nu upp, armarna slår, jag har battle. Vi passerar fem minuter och Sebastian tycker att det räcker. Jag vet att jag hade kunnat ha fortsatt. Jag är alldeles omtumlad av tiden. Det svenska kvinnliga rekordet i statisk apnea, som andhållning heter på nördspråk, är 6.49. 

KnasAnneli. Nej. Sluta säga så om mig själv. Jag har skills. Som gör att jag kan. Ibland kan jag inte men jag kan vissa saker crazy bra. Anpassa mig för mina förutsättningar. Hur just jag är. Vad just jag behöver. Tredje övningen och jag gör en crazy bra tid, och har dessutom goda marginaler.

Vi sticker ut på havet igen. Jag lyckas inte tämja den fria fensimningen på flera timmar. Battle battle battle. Till slut bestämmer jag mig för att släppa alla battles och bara köra en bit, bara för att se hur det känns där nere. Jag tar sats, och sticker ner.

Inte djupt alls. Men känner efter. Extra noga. Och där kommer det! Flash! Flash! Extremt starka känslor svischar förbi. Av något som jag inte hinner uppfatta. Inte direkt rädsla, men nåt nära. Stort. Svisch! Jag vet inte vad. Som en stor jäkla demon kom farande ur intet. Jättestarkt.

Jag simmar upp. Omtumlad. Jag förstod direkt att jag hade nåt att utforska. Där fanns något som hade satt stoppat mig. Vad var det. Vad var det som flashade förbi. Jag var nyfiken. Men inte mer sån dykning. Jag hade fått tillräckligt.

Några dagar innan hade det siktats en vithaj på västkusten. Undrar om det inte var mig de såg. 

Tillbaka till repet för att känna. Ja, ännu mera trygghet. Men öronen sätter stopp. Provar tyngden, nä, ajaj mina öron. Jag är klar för den här gången.

Vi börjar simma tillbaka. Blir snart upplockade av båten och repet och jag älskar att tolka när det går undan, kämpar med att hålla, aaaagh, så kul och samtidigt en kul kamp. Jag kan bara hålla med en hand. Fokuserar, håller, håller håller. Vad som helst men inte släppa. Tänk inte släppa. Bara håll. Jag älskar det. Sen börjar handen glida på repet, då släpper jag bums, inga brännsår i handen. Den ska vara fin när jag ska till Himalaya senare i sommar. 

Glädje. Så kul. Och så mycket att fundera på från djupet. Det där som flashade förbi. Och över fem minuter i andhållning. Vad knasigt. Nej, jag skulle ju inte säga det. Unicorn. Min unicornpower!

Gården var speciell, ekologiskt grejs, veganmat, slappt och naturligt. Jag trivdes. Torrtoa. Det är avslappnat. Men jag gillar också typ spa. Så skönt. Lent och snällt mot känslan. Här fanns lite spaaktigt på torrtoan. När man tände ljuset kopplades en bandspelare på. Då visste man att det var någon där. Och lättare att komma ihåg att släcka ljuset. Och väldigt skönt för känslan.

 

Jag lastade bilen full av grabbar och vi körde hemåt. Sen på kvällen funderade jag. Vad var det som hände där i djupet. Var vad det för något. Något inom mig. Något tidigt. Jag bestämde för att fejsa det. Självhypnos.

Jag dopade mig. Lite Jägermeister. Det gör att jag lättare kan släppa taget. Falla fritt. Inte mycket, bara lite släppa hjälp. Låta bilderna komma. Och ner. In i mig själv. 

Och det skriker. Inte ensam! Vad som helst men inte ensam! Nästan som panik -  inte ensam! Olala. Tidiga grejer. Jag ser vad det är. Jag tar det racet. Sticker ner, djupt. Förstår att jag behöver greppa tag i gemenskap istället. Efter en stund somnar jag. 

Det sker stora förändringsprocesser i mig nu. Som pågått ett tag. Där jag lämnar att vara så ensam. Göra så mycket ensam. Söka gemenskap. Vilja gemenskap. Lita på gemenskap. Rent av längta efter gemenskap. Som var så farligt. För mig. Förr. Men inte längre. Ett tag får jag fly från att vara ensam. Sen blir vi kompisar igen. Det handlar inte ensam stark eller ensam tillsammans. Det är olika skills. Bra att kunna båda. Nu ett tag behöver jag fly ensamheten. För att bygga mina skills att rockan gemenskapen. Okej. Då kör vi på det.

Nästa morgon längtar jag till gemenskap. En najs slappt häng. Och det är precis vad jag får den kvällen. Bara vara fin-chilla.

På morgonen kör jag också ett pass andhållning. Tre uppvärmningar. Sen tokfokusera. Djup hypnos. Och sen en kamp. Dra luften upp och ner. Jag låter inte klok. Men det funkar. Tiden rullar. Över fem minuter. Inte i vatten som de har på apneatävlingar, än mindre kontrollerat, bara jag där i min säng. 5.34. Herregud. Än mera herregud då jag vet att om jag hade haft nån där som hade peppat och som jag hade kunnat impa på så  kunde jag ha klämt till en bit till. Jag tappade lite farten av att jag blev så snopen. 5.34. Lite drygt en minut från svenska rekordet. På mindre än tre dagars träning.

Jag är annorlunda. Försöker bli vän med det. Snart. Jag struntar i om det är knas. Ibland kan jag inte. Men det finns nåt som alla inte kan. Jag är annorlunda och det är nåt bra. Inte så lätt att hänga med ibland. Varken för mig eller andra. Okej. Då är det så. Vi får göra det bästa av det. Precis som vi får göra med dig.


Den här bilden. Tog hemma för en vecka sen. Det är nåt med den. Som jag gillar. Vet inte vad. Nåt i det nya. Som är på väg. Nåt unicorn powergrejs. Let it happen. Let life happen.  

Kram kram
Anneli

--------------------------------

Här kan ni kolla in fridykning.se

N Y F I K E N  P Å  H Y P N O S ? 
Välj hypnotisör med omsorg! Det är en sak att kunna försätta någon i hypnos, det kan man lära sig på en helgkurs, men en helt annan sak vad de gör med dig väl i hypnosen. Hypnos är det absolut bästa jag kommit i kontakt med vad gäller tema inre konflikter, personlig utveckling m.m. men som sagt, jätteviktigt med rätt hypnoterapeut. 
--------------------------------
Till min hemsida.
Till min engelska facebooksida.
Till min svenska facebook

Läs mer i bloggen

SYRIA will rise again! Del 3

Anneli Wester åker tillbaka syriska gränsen för att hjälpa till med de syriska flyktingarna.


Gömde ju alldeles bort att göra klart det här! Här kommer del 3 från syriska gränsen tidigare i år. Skulle åkt dit igen häromveckan, biljett var köpt och allt, men var tvungen att ställa in. Nästa vecka blir det en sväng tillbaka till Nepal. Men här är tredje del en av resan till syriska gränsen tidigare i år. Jag är i Reyhanli precis vid syriska gränsen, vid den gränsövergång där flest flyktingar lämnat Syrien. 

Jag gör som de andra delarna, lägger in mina Facebookinlägg och bilder. Välkomna att följa mig där, länk längst ner i inlägget. Det är lite mer live-känsla och väldigt mycket mer respons och liv där. 

Här är del 1 och här del 2 för er som vill ta det från början.

SYRIA will rise again! Del 2

Anneli Wester åker tillbaka syriska gränsen för att hjälpa till med de syriska flyktingarna.

Den turk-syriska gränsstationen precis utanför stan är om jag förstått det rätt den gränsstation där flest flyktingar tagit sig ut ur Syrien. De flesta tar sig vidare. En del stannar här. Startar ett nytt liv. 

SYRIA will rise again! Del 1

Anneli Wester åker tillbaka syriska gränsen och bloggar på plats!

Packar. Minipackning. Det blev inte ens 5 kilo. Och hälften behöver jag egentligen inte. Funderar på att köra micropackning och slänga ut den halvan.


Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.