Jag gillar egentligen inte att kallas äventyrare, har direkt svårt att identifiera mig med det. Äventyrare känns så fokuserat på prestation och att det ska vara på ett visst sätt. Jag känner mig mer bara som människa och som hänger med livet och då blir det inte som nåt som ska vara på ett visst sätt, det blir precis som livet är just här och nu. Jag gillar att vara ute och att röra på mig och då blir det mycket uteliv. Här är en söndag på hemmaplan med massa uteliv. Underbart i min värld.
Jag vaknade av solen som ropade – Anneli, kom och lev, kom!
Så jag gick upp, drog på mig lite kläder och stack ut direkt. Köpte mig frukost på vägen och körde ner till älven. Vinden var fortfarande isande kall så tidigt på majmorgonen, en del gick i mössa och vantar, andra sög i sig av livet och körde all in i shorts. Jag själv körde en mix med min somriga favoritdunjacka och somriga trekvartsbyxor. Kylan bet. Det gjorde inget, jag njöt ändå av min frukost. 
Så mycket liv.
Varje gång jag sitter under Älvsborgsbron tänker jag på en polare som hoppade från bron. Det gick så där. Hon överlevde. Sitter i rullstol. Lever i sin egen värld. Jag överlevde också. Ett annat hopp. Jag går för egna ben. Och jag lever inte längre i min egen värld. Förra året entrade jag The Human Community som jag kallar samvaron med andra, att vara i relationer på ett mer närvarande sätt. När jag sitter här tänker jag på att jag behöver hitta ett sätt att hänga här i The Human Community på mitt sätt, så jag kan både vara i min egen värld men samtidigt vara del av gemenskapen. Att vara stark ensam är ingen motsats till att vara stark tillsammans. För mig kompletterar de varandra. Som höger och vänster hand. Bra att ha båda. Så jag övar på det. Att funka med båda.
Sånt funderade jag på. Jag kände mig priviligierad för att jag har så mycket liv i mitt liv. 
Delar man med sig av frukosten får man frukostsällskap!
Sen vidare till en liten park mitt i Majorna, gamla arbetarkvarter i Göteborg som har blivit lite kult. After breakfast longboard session. Nä, jag njöt av blomsterprakten istället. Massor av pink power!
Kollade lite i skyltfönstren också, en sån här står på önskelistan! 
Och väntade på att kompisen Sanna skulle vakna. Vi skulle förmiddagshänga en snabbis. Till slut så. Sannas son, Melvin, och jag är dödspolare. Eller kanske jag hellre skulle säga livspolare. Våra själar rockar fint i samklang. Här bygger han myshörna åt oss, så vi har ett skönt häng i sommar. 
Jag undrar vad det är som gör att jag får så nära kontakt med vissa barn nu för tiden, de som är upp till ca fem år, det är som magiskt ibland, jag har väldigt stort utbyte av det.
Västerut igen, ner till Linnéstan, köpte lite cd-skivor nästan gratis för att dundra i bilen, på Långgatorna finns lite hullersombuller gatukonst och njöt i fulla drag, älskar gatukonst!
Ja just så känns det ibland.
Nån som inte är vard att kärlekas? Nån som inte vill bli kärlekad idag? Vi får göra så gott vi kan så blir livet bättre föross alla! Så tänkte jag när jag stod framför den här. 
Sen in på ett café och en stor portion middag. Facebooka lite, kolla mejlen och pling!
Maria Cerboni, jag fick mejl en dag av henne, hon ville ge mig ett smycke. Hon har också en resa bakom sig, svår anorexi, och hittade tillbaks till livet igen med hjälp av yoga och sin konst och smyckestillverklning kring Corpo, en figur som vill uppmärksamma att vi alla är olika och att det inte spelar någon hur vi ser ut, vi kan hitta livsglädjen ändå. 
Maria bjöd nu in till att vi skulle supa i kanalen! Supa i kanalen? SUP – Stand Up Paddling. Javisst sa jag!
Hem för att ta en tupplur, packa våtdräkten och grejer och iväg ner till älven igen, mitt emot operan finns Point 65 kajakcenter, polaren Maria är polare med dem och de har SUP-boards också. De har visst nåt samarbete på gång, toppen, jag älskar när det kommer mer alternativ till miniäventyr i vardagen mitt i stan, för både turister och urbefolkning, man mår så himla gott av det. Vi blev ett gäng på fyra stycken, tre på sup-board och en i kajak. 
Mina skador gör att jag är himla vinglig när det är nya grejer men brukar vara ifatt efter ett tag, nybörjarvinglet löste sig med att jag kunde sitta på knä ibland.
Maria såg en säl som poppade upp i älven och vi alla spanade en stund. Underbart. Maria yogashowade på brädan med lite stå på huvudet för några norska turister som fotade glatt.
Jag hoppade fotningen av showen och valde att bara njuta men Maria hade visst varit igång förr och hade bilder i arkiven.
Underbart att få uppleva kanalen och vallgraven från vattnet. Att supa i kanalen får högsta betyg som vardagsäventyr!
Vattnet är numera jyste rent, man behöver ju inte släcka törsten med det men man behöver inte bli orolig om man får sig lite i magen om man druttar i. 
Det var lite nostalgi för mig att paddla på en mistralbräda, jag vindsurfade som barn och i tonåren och mistral var då en del av mitt liv.
Sen hem igen. Nu är det kvällen och frågan var om jag skulle springa en liten runda för att slappna av gott till natten men nä, jag valde att krypa i säng direkt. Nästa dag bar det av till London på nya vardagsäventyr. Det blev typ supa av lite annan sort och toppcamping på Centrala Londons högsta kulle, fast utan tält. Och japp, så busade jag med grabbarna vid kanalen, hängde med någon konstnär som jag snubblade på genom att jag bokstavligt råkade trampa på hans fingrar och herregud vilken knasresa men jag fick så otroligt mycket gott med mig hem, inte ens jag hade med min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att en liten sväng till London kunde bli så crazy, positivt crazy.
Livet är här och nu, inte en transportsträcka till något snajs där borta, inte på fredag, på semestern eller i framtiden när jag blir lycklig eller whatever. Livet är idag. Också en helt vanlig söndag.
Och hallå - så många här som frågat efter föreläsning - japp, Göteborg 5:e juni, läs mer här!
Här hittar ni Point 65 Kajakcentret i Göteborg.
Här hittar ni KiteKalle i Halmstad som har kitekurser och SUP-turer i Halland!
Och här hittar ni Marias hemsida med smycket och hennes aktiviteter.
För er som undrar vem jag är - här är en artikel om min min story i magasinet Filter. Varning, det är väldigt starkt!
