Det behövs tillstånd både att visas i Tibet och att bestiga berget och då det är väldigt meckigt att ordna med det på egen hand var min idé att köpa in mig på ett tillstånd hos ett företag som ordnar sådant. Jag hittar dock inget företag som är villiga att låta mig gå helt själv. Jag kan dock inte tänka mig att gå annat än själv så jag ser ingen annan lösning än att jag får byta berg.

Allt utom visum till Kina hade jag tänkt köpa av ett företag. Det finns ett företag som säljer just det här, plus transport från Katmandu till baslägret t.o.r.  



Sedan finns de till hands i baslägret för att diskutera säkerhet osv, men jag sköter mig själv, lagar min egen mat osv. På berget är jag min egen. När jag är på berget kan jag kommunicera med företaget nere baslägret via radio för att få väderprognoser osv. men jag avser att klara mig själv. Företaget har massa personer som bestiger berget och har guider och hela köret men man kan alltså även köpa ett sånt här baspaket av dem.

Företaget som jag hade tänkt åka med vill dock inte ha med mig, eller vad man ska kalla det.

Först skrev jag ett mejl och förklarade ärligt vad jag ville göra, dvs. att jag vill tälta på toppen, att jag vill gå solo, att jag inte vill ha någon utrustning eller annat på berget i förväg och att jag inte tänker ha med mig någon syrgas.


En del kör extra allt. Jag kör utan allt - utan utrustning på berget i förväg, utan bärare, utan polare, utan syrgas. Dessutom tälta på toppen. Anneli-stil som Janne Corax kallar det. Världens högsta topptältning utan hjälp, 7546 m. Det var svårt att fota i den tunna luften och det starka ljuset på toppen av Muztagh Ata, men det är ännu svårare att fixa allt innan.

Man kan ganska lätt förmå sig själv att göra det man tror sig kunna göra. Det är tron på vad jag kan göra som är gränsen för vart jag reser med mig själv i tankarna. Ibland kommer någon och drar mig utanför den gränsen, eller andra omständigheter pushar mig över gränsen, och plötsligt har jag gjort något som jag inte trodde jag var kapabel till. Det känns ofta väldigt bra. Ibland kan det istället kännas hemskt. Om jag gjort något som jag egentligen inte vill. Sånt händer också.

Jag har precis köpt nya vinterdäck och det var det som fick mig att tänka på det här skriviet om risker och riskbeteende, som jag har haft på gång en tid. Det är inte alls ovanligt att folk tror att jag hänger mellan liv och död i bergen. Så är det inte. Journalister vill jag gärna få det till att jag hänger mellan liv och död, trots att jag säger att det inte är så. De vill att det ska vara farligt och att det handlar om risktagande och att jag är och flirtar med döden, trots att jag säger att det inte är så. Kan ni inte skriva hur det är istället, undrar jag. Men våra läsare tycker om, säger journalisterna. Då blir det inget, säger jag. Jag är ju precis tvärt om. 



I bergen kan man precis som i övriga livet välja hur man ska ha det med riskerna. Den som är risktagare hemma är ofta risktagare i bergen. När någon polare som jag ännu inte känner så väl vill hänga med på någon bergstur så brukar jag göra några enkla test för att se hur riskbenägna de är. Jag har en förhållandevis fin bil, en Volvo S60, och den är kul att köra. Så jag låter dem köra. Hur folk kör bil säger en hel del om riskbeteende.