Jag passerade tusen meter för ett tag sedan men har släpat efter lite i det jag ska göra då livet har bråkat med mig på sistone. Men nu är det dags för första lotteriet!

Jag har precis köpt nya vinterdäck och det var det som fick mig att tänka på det här skriviet om risker och riskbeteende, som jag har haft på gång en tid. Det är inte alls ovanligt att folk tror att jag hänger mellan liv och död i bergen. Så är det inte. Journalister vill jag gärna få det till att jag hänger mellan liv och död, trots att jag säger att det inte är så. De vill att det ska vara farligt och att det handlar om risktagande och att jag är och flirtar med döden, trots att jag säger att det inte är så. Kan ni inte skriva hur det är istället, undrar jag. Men våra läsare tycker om, säger journalisterna. Då blir det inget, säger jag. Jag är ju precis tvärt om. 



I bergen kan man precis som i övriga livet välja hur man ska ha det med riskerna. Den som är risktagare hemma är ofta risktagare i bergen. När någon polare som jag ännu inte känner så väl vill hänga med på någon bergstur så brukar jag göra några enkla test för att se hur riskbenägna de är. Jag har en förhållandevis fin bil, en Volvo S60, och den är kul att köra. Så jag låter dem köra. Hur folk kör bil säger en hel del om riskbeteende.

Förr flydde jag ut i världen, till världsstäder, strosade runt på gatorna. Var bara 18 år första gången jag var efterlyst av Interpol. Jag var i London. Och Paris. Lite varstans. Den gången. Men den flykten fungerar inte längre. Gick utmed kanalerna i Paris för några veckor sedan. Hade ett ärende dit. Det fanns inte mindre smärta i Paris. Jag lever i en annan tid nu. Men flykten hittar nya vägar alldeles av sig själv. Flyger fram på vägarna på nätterna på ett sätt som ingen ska göra. Måste skärpa mig. Jag har lärt mig att saknad är fruktansvärt egoistisk.

Jag mediterar. Det är en oas. Och en flykt. Jag flyr till världsalltet. Eller livet. Eller Gud. Beroende på vilka termer man trivs med. Men nu klarar jag det inte. Jag bara rasar samman. Jag kan inte stanna i tystnaden när mitt inre skriker. Trots att här alldeles tyst. Kaos.



Grannen undrar fortfarande vad han ska ha till middag, i Rom hänger de fortfarande upp tvätten mellan husen och löven fortsätter falla från träden i Peking. Men innanför mina väggar har hela världsalltet stannat. Jag behöver tid. Ett helt universum med tid. Ett världsallt. Men vill inte vara kvar i tiden. Samtidigt som allt står still. Kaos. Och jag kan inte fly.

Genrellt
Jag har flera olika tält för olika ändamål. Det här tältet har jag mest i bergen på turer då jag går ensam, vädret kan vara precis hur blåsigt som helst och den största utmaningen på turen helt generellt är att palla mentalt. Skulle jag köpa ett tält för att ha i huvudsak i svenska fjällen skulle jag välja något annat.



Storlek och vikt
Ca 104 cm högt, 120 cm brett och 265 cm långt. Ca 2,5 kilo men mitt blir lite tyngre då jag har 4-5 mm repsnören istället för de tunna tältlinor som kommer med. Repsnörena har jag i och för sig till annat också och hade ha behövt med i alla fall. Jag skulle gärna komma ner lite i storlek och vikt men man kan ju inte köpa tält som inte finns.


Repsnören som håller tältet på plats istället för tältlinor. Vanliga tältlinor syns som de tunna röda snörena bakom. De brukar jag inte ha med alls längre. De pallar inte lika busväder som jag pallar så jag vill inte tvingas bryta för att tältlinorna gav upp. 

En del tror att man som äventyrare är ett enda stort energiknippe och sprudlar av energi. Det kanske finns såna äventyrare men nja, det är nog just bara en tro och inget annat. Jag själv är som jag är. Jag är som jag är bl.a. för att jag saknar förmåga att stänga av livet.