Rockar livet i Annelistyle.

Användarnamn: Anneli

Intressen:

Mer på profilsidan


Hur man minskar risken att bli höjdsjuk

Jag får ofta frågor om hur jag vågar gå ensam med tanke på höjdsjuka. Mitt svar på det är att i stort sett alla som jag träffat som har varit allvarligt sjuka av höjden har gått alldeles för fort och dessutom fortsatt trots att de hade mycket symtom på höjdsjuka och att det i väldigt stor utsträckning går att undvika höjdssjuka.

Innan jag går vidare vill jag snabbt nämna att det finns sätt att hjälpa kroppen att acklimatiseras fortare. Ett kanonbra knep är att se till att man hela tiden har bra vätskebalans i kroppen, dvs. att dricka mycket. Det finns dock en medicin som används av många, Diamox. Den gör att vissa processer i kroppen som har med acklimatiseringen att göra går fortare, dvs. vi acklimatiseras fortare. När man väl är acklimatiserad så är man acklimatiserad, man blir inte oacklimatiserad för att man slutar att ta medicinen.

Filmsnutt från topptältningen på Muztagh Ata

Jag har fått en del förfrågningar om bilder från toppen. Jag har många bilder men roligast är väl den här lilla filmsnutten. Det är ju på gränsen att man kan lägga ut den, men okej, jag får väl bjuda på det då.

ÄNDRING: Filmen var himla skakig i vissa partier så jag redigerade med YouTubes antiskakredigering vilket fick mig att verka än mer groggy så här är orginalversionen igen, dvs. himla skakigt. Tanken är att göra en version med engelsk textning och med lite andra klipp också och tills dess ska det bli ordning på det hela, jag håller på att lära mig hur det funkar med redigeringsprogrammen. Ni får hålla tillgodo så länge.

Stenarna lever igen

Jag sprang milen här hemma häromdagen. Tänk att en runda man har sprungit så många gånger kan bli så vacker - bara för att man kommit ihåg vad som är viktigt. Jag sprang vilse ett tag. Där i vilseskogen var stenarna döda och skogen bara grön. Nu har jag hittat hem igen. Hem till enkelheten.

Det är en del av alla rundor. Att gå vilse och att göra misstag. Även att brottas med dem, varken man inser det eller inte, och förhoppningsvis en dag bli vän med dem. Både inre och yttre rundor.

Anneli siktar back to basic

Det har känts konstigt på sista tiden. Något som är fel. Något jag inte trivs med. Efter mitt blogginlägg igår om ifrågasättandet av mitt världsrekord skrev Adventureblaze den här kommentaren:

"Det verkar numera vardag att folk ifrågasätter claims av diverse världsrekord och "world firsts" hit och dit, vilket iofs inte är så konstigt när många inte ens kan komma överens om vad alpin stil eller solo faktiskt innebär. Efter allt tjat fram och tillbaka mellan parterna som ska bevisa/motbevisa så känns det som att den ursprungliga charmen i själva klättringen som utfördes har försvunnit när debatten väl lagt sig. Själv beundrar jag folk som Urubko och Moro som låter deras prestationer tala för sig själva ("rekord" eller ej). Din prestation att klättra Muztagh Ata på det sättet du gjorde va fantastiskt stark. Hoppas du inte förlorar känslan din prestation gav dig just för att du ger dig in i "rekord/icke rekord" debatten. Rekord eller ej så kvarstår faktum att du gjorde en fantastisk prestation."

Världsrekordet ifrågasatt av svensk toppäventyrare

Jag fick ett mejl där en svensk toppäventyrare ifrågasatte mitt claimade världsrekord i topptältning i alpin stil. Han undrade om det var "alpin stil”, - enligt hans och andra erfarna och meriterade klättrares definition på alpin stil. Då krävdes bl.a. att ingen trampat till den snö som jag gick på. Det var inte fråga om stenkastning utan mer ett varningens ord att det inte klingar bra hos mycket välmeriterade klättrare om jag claimar världsrekord i alpin stil om det inte är det, - enligt deras definition.
Tillägg 2012: Det var värst vad diplomatisk jag var här då. Jo, det var stenkastning med en överlägsen och tråkig jargong.

Så återigen, för att undvika missförstånd - med alpin stil avser jag att jag hade med mig allt jag behövde, istället för att ha burit upp en del packning i förväg.