Rockar livet i Annelistyle.

Användarnamn: Anneli

Intressen:

Mer på profilsidan


2011-12-08

Finns det speciellt riskbeteende i höga berg?

Svar ja, det finns människor som attraheras av fara och flirtar med döden i bergen. Den sortens människor finns lite var stans i samhället, inte bara i bergen. Men det är i minoritet. Det finns däremot ett annat väldigt vanligt riskbeteende i bergen. De allra flesta människor jag möter i bergen funkar mer som vanliga människor så jag ska snacka riskbeteende hos vanliga mäniskor. Jag själv funkar faktiskt lite annorlunda, fast åt andra hållet. Jag är mer utmärkande livsbejande, jag vill leva, jag vill vara trygg, jag gilar inte att vara rädd och jag vill framför allt ha stora marginaler. Det märks både i bergen och här hemma. Det var svårt att välja bilder till det här inlägget så jag pyntar med bilder från Muztagh Ata 2010/11.

Jag har precis köpt nya vinterdäck och det var det som fick mig att tänka på det här skriviet om risker och riskbeteende, som jag har haft på gång en tid. Det är inte alls ovanligt att folk tror att jag hänger mellan liv och död i bergen. Så är det inte. Journalister vill jag gärna få det till att jag hänger mellan liv och död, trots att jag säger att det inte är så. De vill att det ska vara farligt och att det handlar om risktagande och att jag är och flirtar med döden, trots att jag säger att det inte är så. Kan ni inte skriva hur det är istället, undrar jag. Men våra läsare tycker om, säger journalisterna. Då blir det inget, säger jag. Jag är ju precis tvärt om. 



I bergen kan man precis som i övriga livet välja hur man ska ha det med riskerna. Den som är risktagare hemma är ofta risktagare i bergen. När någon polare som jag ännu inte känner så väl vill hänga med på någon bergstur så brukar jag göra några enkla test för att se hur riskbenägna de är. Jag har en förhållandevis fin bil, en Volvo S60, och den är kul att köra. Så jag låter dem köra. Hur folk kör bil säger en hel del om riskbeteende.

Sedan låter jag dem packa bilen. Lite trunkar, lite lösa grejer, lite av varje, men så pass mycket att det inte får plats i bara bagagen. Spänner de fast en tung trunk med säkerhetsbältet eller bara lägger de den i baksätet? Vi som är lite äldre minns att ett barn i baksätet blir tungt som en elefant vid en krock och därför ska spännas fast med bilbälte. Detsamma gäller en trunk. En lös mobiltelefon som slår i huvudet vid en krock gör hål i skallbenet, en lös kupévärmare kapar lätt benen. Vad gör polaren av grejerna?  Ett enkelt test.

Sen kan man göra det lite mer avancerat, se till att det blir lite tidsstress, man måste packa snabbt. Hur går det då? Och om jag börjar tjöta lite jobbigt, som ju lätt kan hända i bergen när man blir stressad? Hoppla.



Jag själv tillhör dem som bältar trunken i baksätet. Jag tillhör dem som surrar bräderna med spännband när jag kör hem från brädgården. Där får jag godkänt. Jag har ibland en liten petflaska med vatten eller en burk med dricka någonstans åtkomligt när jag kör och där blir det minuspoäng. Mobilen ligger ofta lös, inte för att jag pratar så värst i telefonen när jag kör, utan för att jag lyssnar på Spotify. Det får inte heller godkänt. Den lösa mobilen alltså. Jag skaffade en grunka så jag kan lyssna på Spotify i högtalarna i bilen och sedan dess kan jag lägga mobilen i förvaringsfacket mellan sätena men det ska bli gjort också. Ibland knapparna jag på mobilen, väljer låt. Saftigt minuspoäng.

Det här med risktagande har olika nivåer. Dels ska man ju vara medveten om risken. Veta och förstå att det är farligt med vissa saker. Sedan ska man ju kunna agera rätt det också. Det hjälper ju inte hur mycket jag vet att det är korkat att knappa på Spotify om jag sedan gör det i alla fall. Det är det där göra som är det som räknas, huruvida jag gör det eller inte. Jag gör det. Inte så mycket, men jag gör det. Risktagande in real life.



Som jag skrivit tidigare så har jag kört som en vettvilling på nätterna efter att Johannes dog. Värstingvettvillingaktigt. Hur har vi det med sånt? Svår sorg, det räknas inte? Johådå! Nu menar jag inte att det är någon slags poängskala och vi ska börja kasta sten på varandra beroende på hur och vilka poäng vi har. Vad jag menar är att det är hela livet som räknas, även de trasiga dagarna. Hur agerar vi när tillvaron går sönder? Jag lärde mig av den tiden att sorg är väldigt egoistiskt, att den hänsyn jag visar i vanliga fall fallerade. Dessutom märkte jag att jag blev väldigt dålig på gränser. Inte bara fartgränser utan rent generellt. Det är bra att veta. När jag går sönder pajar mina gränser. Ibland går man sönder, det tillhör livet, och jag bör väl då ha lite back up-strategier för hur jag kan hantera mig själv och mina gränser inför andra mentala krascher. Säkerhetstänk.



Men bergen då? Det är precis samma resonemang och samma beteende. En del bryr sig inte så värst mycket om farorna. Faktiskt de flesta. Precis som att de flesta packar bilen huller som buller även om det kan bli ödesdigert vid en krock. Jag har inte tänkt krocka säger folk ibland. Nej, vem av alla som krockar har tänkt det? 

I bergen finns risker. Den största risken på de berg jag är på är höjden. Den risken kan jag välja att förhålla mig till på olika sätt. Jag går väldigt långsamt och tillåter mig inte att ha mer än mycket måttliga symtom av höjden. Andra agerar annorlunda. Faktiskt de flesta.


Höjdsjuk kille hämtas ner, senare dog han.

Andra risker i bergen är vädret. Det kan slå om snabbt och det kan bli dålig sikt och väldigt kallt. Jag väljer att i stort sett alltid ha min utrustning med mig, alltihop alltså. Jag kan när som hest ta upp tältet, dra det över mig som en vindsäck, krypa ner i sovsäcken, what ever. Andra jag har omkring mig går ofta mellan läger, läger som andra har burit upp eller som de själva har burit upp tidigare. Slår vädret om måste de ta sig tillbaka till lägret de kom ifrån eller till nästa läger, de kan inte stanna, för de har ingen utrustning för det alls. Farligt.

Många har inte tillräcklig kunskap och inte heller utrustning, för att navigera om sikten försvinner. Då skiter det sig. På riktigt alltså, det händer att det skiter sig och folk stryker med. Det hade ju kunnat undvikas om man agerade annorlunda. Det gäller inte bara på höga berg. En träningspolare frågade häromdagen om tips, han skulle till Kebnekaise i sommar med några polare, - vad skulle han tänka på? Att kunna navigera när sikten är obefintlig, sa jag. Äh, det räknar jag med att polarna kan, sa han. Dra ett örngott över huvudet, ta karta och kompass inuti och ta dig från punkt A till B, sa jag. Han skrattade. Han ville ha praktiska tips, helst sånt han kan köpa i butiken. Farligt tänk det där. När jag var på Kebnekaise havererade sikten och en kille som hade varken skils i att navigera och än mindre hade navigeringsutrustning, rasade ner för värsta branten och det kunde gått precis hur illa som helst. Att strunta i att själv lära sig och bra blint lita på att andra har koll, speciellt om man går med guide, är väldigt vanligt i de höga bergen. Ruskigt farligt risktagande.

Drygt 7000 m och närmast obefintlig sikt med risk att gå bort sig, att förfrysa sig, att trilla ner i sprickor, att bli snöblind - allt hände flera gånger om under mina besök på berget.

Det här med att ramla och slå ihjäl sig på de höga bergen jag är på, nej, det är det inte många som gör, det är bara en myt. Nu snackar jag om de berg jag vistas på. Det berg som har störts fallrisk bland mina berg är just Kebnekaise, på resten av bergen är fallrisken väldigt liten. På de högre bergen dör folk främst för att de går för fort och blir sjuka av det, inkl. tappar omdömet som man lätt gör när man blir höjdsjuk då det är en del av höjdsjukesymtomen. De fattar omdömeslösa beslut och stryker med av den anledningen. Den primära orsaken är höjdsjuka även om själva dödsorsaken är något annat. Man kan jämför med att köra bil svårt berusad, orsaken till att det sket sig var alkoholen, hade vederbörande varit nykter hade han inte kört av vägen eller vad som nu hände. Hade de gått långsammare hade det i de allra flesta fall gått bra istället. Risktagande.  

Jag menar inte att det inte finns fallrisk, på en del berg finns glaciärsprickor, och de är livsfarliga, men när jag varit iväg är det bara en som trillat ner i en sån och det gick bra. De som jag har haft kring mig och som dött har nästan uteslutande dött av höjden. Det enda fall som berott på att det är brant där man går var på Kebnekaise och då var också sikten var dålig.



Men tro nu inte att så länge man inte är höjdsjuk så är allt lugnt. Nej, så är det inte. När jag var på Mont Blanc var jag uppe på ett ställe för att acklimatisera mig. Där går också en alternativ väg upp på Mont Blanc. Den routen börjar med en slänt som jag tänkte gå upp för, för att kunna lapa än lite mer höjd. Jag valde att avstå eftersom jag tyckte att det var redigt farlig, ur lavinhänseende. Men alla andra omkring mig gick upp. Alla. Inklusive bergsguider med klienter. Rubbet.

Slänten var helt livsfarlig rent ut sagt, för de som har kunskap var det uppenbart att den skulle rasa när som helst. En del av de som gick upp sakande lavinkunskap, men en del som gick upp hade kunskap men de gick ändå. Deras kunskap var helt värdelös eftersom de inte kunde tillämpa den. De klarade inte att säga nej. Bergsguiderna klarade inte att säga nej. Kompisar i kompisgäng klarade inte att säga nej. Ett nej har sitt pris vilket jag ska återkomma till i ett eget bloggnlägg eller en artikel längre fram, nu vill jag bara knyta an det här till riskbeteende. Att gå upp för slänten var ju ett riskbeteende, men det jag tänker på är det här med att inte kunna säga nej, att inte klara att vända.

Man måste veta var man har sig själv i förhållande till det här och så att säga vara på den säkra sidan om man ska få några pluspoäng. Annars kammar man istället hem risktagarpoäng. Nu säger jag alltså att veta var man har sig själv OCH kunna lita på det. Det är en sak att tro att man skulle låta bli eller vända, en annan sak att veta hur man faktiskt agerar i en sån situation in real life. Slänten rasade och 8 personer dog.


Gå eller inte gå?

De berg som jag är har varit på har man möjlighet att välja hur man ska ha det med farorna. Jag vet faktiskt inget berg där man inte har det valet. Jag försöker i mesta mån välja klokt. Det betyder att jag också är beredd att betala priset för det. Är man ett kompisgäng som ska uppför en farlig slänt så är det jäkla jobbigt att säga nej. Både praktiskt och socialt. Jag vet att jag säger nej. Ja, min ryggsäcken är tung, när jag satte av från baslägret sist vägre ryggsäcken 34 kg och när jag kom upp på toppen, över 7500 m, bar jag över 25 kilo, det är tugnt men jag har min utrustning med mig. Jag går långsamt vad gäller höjden och ja, det tar tid, men jag blir inte höjdsjuk.

Jag inte bara vet att det är bra att göra så, jag gör det också. Det är att sätta säkerheten i första rummet. Det är själva de facto som räknas. Inte att ja, jo, jag vet att det är bra att gå långsamt men just nu är det så att mitt flyg hem går nästa tisdag så för att hinna så måste jag pinna på lite, men jo, jag vet att det är så. Det blir minuspoäng på det. Pluspoäng får man bara på de facto-beteende. Det är farligt, det är ett riskbeteende och man får risktagarpoäng. Jag själv gillar inte att vara rädd, jag gillar marginaler.


Drygt 7 500 m och välmående.

Men det räcker inte. Jag vill också förebygga att sätta mig själv i situationer där jag vet att min förmåga att fatta vettiga beslut minskar. Då handlar det om känna sig själv. Jag har lärt mig att när jag kraschar mentalt så tappar jag gränserna. Jag måste förhålla mig till det. Försöka förebygga. Precis som jag nu tar en hut whiskey när jag mår skit, bara för att jag vet att jag då inte sätter mig bakom ratten, dvs. det hjälper mig att hålla gränser, så kan jag försöka hitta strategier som förebygger att jag agerar bortanför mina vanliga gränser om det skiter sig i bergen. Precis som whiskey har andra risker som jag måste förhålla mig till så måste jag förhålla mig till riskerna till de pris jag betalar för mina strategier i bergen. Det kan vara allt möjligt. En gång fick jag en tältpinne bortsparkad av en sur karl efter att jag surnat till rejält mot honom. Det händer att folk får repet avskuret. Farligt med sura människor omkring sig.Det var således inte bra att jag surnade till, ur säkerhetshänseende. Att känna sig själv och sina svaga länkar är ett sätt att minska riskerna. Dessutom man måste göra något åt dem.

Det här med risker är något vi väljer, i bergen precis som i vardagslivet i övrigt. Det är ett val. Hur har vi det med vårt risktagande i vardagen? Nu är det juletider. Vilka risker är extra stora då? Hur har vi det med nya batterier i brandvarnarna? Och hur gör vi med ljusen? Och hur packar vi bilen när vi ska iväg i jultrafiken? Hur fort kör vi? Hur har vi det med alkoholen? Man får göra som man vill men man får också konsekvenser efter de val man gör. Nya däck på bilen var det ja. Jag valde de säkraste däcken jag känner till. De är helt klart dyrare men jag är beredd att betala priset. Och japp, nu står bilen på nätterna - även utan whiskey.


Topptältning och mission compleeted - dags att åka hem och slipa säkerhetsskillsen än en gång. Det kan alltid bli bättre.

 

________________________
Här har ni min engelska facebooksida
Här är min privata svenska facebook, där går det bra att följa mig.  
Och här har ni min hemsida. 
________________________

Läs mer i bloggen

2016-06-08

SYRIA will rise again! Del 3

Anneli Wester åker tillbaka syriska gränsen för att hjälpa till med de syriska flyktingarna.


Gömde ju alldeles bort att göra klart det här! Här kommer del 3 från syriska gränsen tidigare i år. Skulle åkt dit igen häromveckan, biljett var köpt och allt, men var tvungen att ställa in. Nästa vecka blir det en sväng tillbaka till Nepal. Men här är tredje del en av resan till syriska gränsen tidigare i år. Jag är i Reyhanli precis vid syriska gränsen, vid den gränsövergång där flest flyktingar lämnat Syrien. 

Jag gör som de andra delarna, lägger in mina Facebookinlägg och bilder. Välkomna att följa mig där, länk längst ner i inlägget. Det är lite mer live-känsla och väldigt mycket mer respons och liv där. 

Här är del 1 och här del 2 för er som vill ta det från början.

2016-02-02

SYRIA will rise again! Del 2

Anneli Wester åker tillbaka syriska gränsen för att hjälpa till med de syriska flyktingarna.

Den turk-syriska gränsstationen precis utanför stan är om jag förstått det rätt den gränsstation där flest flyktingar tagit sig ut ur Syrien. De flesta tar sig vidare. En del stannar här. Startar ett nytt liv. 

2016-01-16

SYRIA will rise again! Del 1

Anneli Wester åker tillbaka syriska gränsen och bloggar på plats!

Packar. Minipackning. Det blev inte ens 5 kilo. Och hälften behöver jag egentligen inte. Funderar på att köra micropackning och slänga ut den halvan.


Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.