Jag hamnade i en jätteintressant diskussion efter träningen idag. Hur olika vi ser på skador och olyckor och sånt. De andra tyckte, tänkte annorlunda än mig. Jag tror de flesta tänker som de tänker. Det är lugnt. Jag ska inte ha battle här med olika synsätt. Låt mig istället berätta hur jag tänker. Ge er hur det funkar i min värld.  

 

I min värld är det aldrig en olycka att ett tält blåser bort. I min värld är det inte en olycka att benet går av när jag vurpar på skidorna. Okej, det var inte medvetet så det kan kallas en olycka, jag köper det som ett sätt att se det. Jag köper det. Klart. Men sen finns nåt mer. Jag vill mer. Och det fordrar att jag tänker annorlunda. I min värld är det så. Andra har sina världar. Här skriver jag om min värld.

Jag upplever att mina möjligheter blir väldigt begränsade om jag ser det så, att det var en olycka. Olyckor kan ske. Nej. För att nå dit jag vill måste jag släppa olyckorna. Olyckor kan inte ske. Skulle jag kunna säga. Men jag säger inte ens det. Jag bara släpper dem. Skit i olyckorna. Så vad är det som händer?

Jag har gjort fel.

Eller nåt. Kanske inte just fel, men nåt har jag gjort. Det handlar inte om skuld och peka finger, piska och blaj på dig. Det handlar om sakligt orsak och verkan. Jag har gjort nåt och därför hände det här.  


Bara konstatera det jag ser. Inte värdera det.  

För mig är utgångsläget alltid att alla skador, olyckor whatever beror på att jag har gjort fel, eller vad det nu var, till dess motsatsen är bevisad. Allt har en förklaring. Det handlar om att fejsa mina egna brister. Det kan vara assvårt så det gäller att vara ödmjuk. Lent, snällt och ödmjukt is the trick.

Att fejsa sanningen. Det är lättare om det sker lent. Glass hjälper mig på traven. Andra blir hjälpa av annat. Whatever. Alla har sin resa.


Tältet blåste bort. Kanske det inte var fastsatt ordentligt. Det finns en orsak till att jag inte har satt fast det ordentligt. Är jag trött, kall whatever finns det en orsak till det också. Till roten med problemet. Fejsa. Rota. Leta. Våga se.


Vindar blåser som de blåser. Dess styrka eller riktning är inte en olycka.  

Ofta handlar det om att jag inte har haft självkontroll. Jag har fortsatt när jag varit trött och behövt vila, äta, dricka whatever. Samma på träningen. En skada. Den bara händer inte. Det finns en orsak. Jag har tagit i lite för mycket. Utanför gränserna för vad kroppen håller för. Det är därför jag gick sönder. Varför gjorde jag det? Varför gick jag utanför gränsen? För att jag inte lyssnade tillräckligt. Varför gjorde jag inte det? Eller jag hade inte en realistisk syn på vad min kopp håller för. Varför har jag inte det? Osv.

Så där håller jag på. Och sen finns det en fortsättning.

Hur kan jag lyssna bättre? Hur kan jag få bättre självkontroll? Hur behöver jag göra för att kunna lyssna bättre på kroppen? Hur behöver jag göra för att få en mer realistisk syn på mig själv? Olala. Det fordrar kärlek. Styrkan ligger i att bli vän med sanningen om var man är. Att fejsa sina svagheter fordrar en ocean av kärlek. När man genuint vet var man är, då kan man börja jobba med en förändring som håller. Det är det här jag är ute efter. Jag vill så mycket så jag måste ha genuin förändring. Det är i den förändringen jag bygger de värdefulla skillsen.

På gipset har jag skrivit "life hit like a bitch". Sure. Sure Anneli. Eller var det du som klantade, slant och drömde handen i kökssoffan så det stod härliga till när du hade värsta psykbrytet? Aagh. Så, på med massa kärlek på den. 

Sen finns det en fortsättning till. Ett medvetet risktagande. Att ha en medvetenhet i sitt riskbeteende. Vi utsätter oss för risker varje dag. Få upp medvetenheten i risktagandet. Hur stor risk jag är beredd att ta? I vilka situationer är jag beredd att ta en risk? Att ha en medvetenhet om det. Att veta att japp, nu gör jag det här och på det här sättet och nu vet jag att risken ökar men jag är beredd att ta det. Och då också vara medveten om vad konsekvensen av risken innebär.

Om jag åker skidor. Utför. Jag kör som en vettvilling. Ibland. Ibland tänker jag att om jag ramlar nu kan jag bryta benen sönder och samman. Och mer därtill. Eller rent av slå ihjäl mig. Då vet jag. Ibland vet jag inte.

Ibland vurpar jag på longboarden. Jag väljer medvetet att ta risken med allt vad det innebär. 

På träningen. Jag gör en övning. Desto mer jag pushar kroppen desto närmare gränsen för vad den klarar utan att skadas är jag. Närvaro. Vilken skada kan jag få om jag fortsätter? Veta det. Ha tänkt på det redan innan. Vill jag riskera det? 

Det är aldrig en olycka att jag faller i skidbacken. Det beror på att jag åker på ett sätt som jag inte har full kontroll på. Mjölksyran i benen svider som batterisyra. Med så här mycket syra i benen och den här höga farten och med den styrka som jag har i mina benmuskler kommer jag att falla om jag hamnar i gupp X eller Z. Exempelvis. Det är så. Fejs it. Gupp A, B, C och Y kan jag hantera med inte X och Z. Det fordrar mer styrka. Eller whatever. Men om det inte fanns ett gupp hade jag klarat det. Javisst. Men gupp finns. De trillar inte ner från någon slags olyckshimmel. 

Blir det mer olycka för att jag inte tänkte på det innan? Och mindre olycka för att jag tänkte på det men valde att köra ändå? Eller påverkas det av om jag inte hade förmågan att tänka på det? Jag har inte tillräckligt kunskap för att ens fatta att jag kan tänka på det? Lite som ett barn. Nä. Det är bara en del av förklaringen till varför det hände. 

Det handlar inte om att värdera vilka val olika människor gör. Det är inte det jag skriver om. Man kan skriva om det om man vill men det är inte det jag gör här.

Sträva efter att alltid vara närvarande i risken. Veta. Göra en medveten avvägning. Nu gör jag den här övningen. Är jag inom mina gränser för vad kroppen håller för? Vad är det jag riskar? Vad händer om jag inte håller? Vill jag ändå? Ja. Eller nä. Medvetenhet.


Val. Medvetna val.  Jag kan inte träna med de här tyngderna, då skadas jag,  men det var en kul bild så vi saftade i ordentligt till fotningen.  

Sen finns mer fortsättningsfrågor.  Nu börjar frågorna bli magiska. Kan jag göra på ett annat sätt? Ja. Jag kan ju det. Det är där världen öppnar sig. Världen där tält inte blåser bort i olyckor. Världen där om jag gör så och så istället redan från början så blåser tältet inte bort. Världen där jag inte skadas genom olyckor. 


För att pusha min förmåga måste jag pusha gränsen. Ja. Men kan jag pusha min gräns utan att riskera att bryta ruman om jag tappar greppet? Kan jag pusha just den gränsen på något annat sätt? Vilka sätt då? Om jag ändå väljer att köra på ett sätt som japp, tappar jag greppet så, ja, så vadå? Det vill jag ha tänkt på innan och vara närvarande i. Medvetenhet och närvaro i risken. 


I min värld finns det massa saker jag inte kan drabbas av. Så där så att det liksom bara trillar över mig. T.ex. kan jag inte drabbas av övervikt. I min värld vore min övervikt ett resultat av att nåt knasat till sig och jag har inte koll på läget i det knaset. Jag har koll på läget på ett sånt sätt så det blir inget överviktsknas i mitt liv. Inte nu i alla fall. Men det blir diverse andra knas i mitt liv. 

Jo, jag skadas. Jo, mitt tält blåser också bort. Men inte genom olyckor. Utan för att jag har gjort nåt fel. Och jag kan lära mig att göra rätt.

Så är det i min värld. Det finns inga olyckor. Ska jag leva i en värld med olyckor kan jag inte tänka, drömma fritt. The magic world. Allt ter sig möjligt. Det handar bara om att hitta sätten att göra det. 


Mina största förberedelser sker inom mig.  Inte bara till bergen. Utan till allt jag vill. 


Kram
Anneli

Jag är inte här på bloggen så ofta nu men på facebooken är jag i stort sett varje dag.  Öppen för alla även om man inte har facebook. Kram igen. 
________________________
För er som undrar vem jag är, här finns en fantastiskt välskriven artikeln om min bakgrund i det ansedda Magasinet Filter. Jag måste varna, det är starkt!

Här har ni min engelska facebooksida. 
Här är min privata svenska facebook, där går det bra att följa mig.  
Och här har ni min hemsida. 
________________________