Jag har alltid varit en av de där rastlösa. En vildfågel ända ut i vingspetsarna. Har alltid flugit dit jag vill. Priset har ibland varit tufft men jag har fortsatt. Jag går inte att tämja. De finns de som har försökt. Det blev kaos. De försökte kapa mina vingar. Ge mig nya. Tama vingar. Men det funkade inte. Fåglar flyger bara med egna vingar. Lånade låter sig inte flygas.

Jag minns när jag som barn en gång låg i sängen och skulle sova. Jag ritade mycket och var ganska duktig. I sängen låg jag ofta och ritade med fingret på väggen, låtsasritade. Jag gillade Carl Larsson och hade några tavlor av honom ovanför min säng.  Då tänkte jag att så där skulle man kunna måla. Men sen tänkte jag en gång till. Nej, så ska jag inte måla. Då kan jag bara bli en kopia på något som redan finns. Om Carl Larsson målade som någon annan skulle vi aldrig ha hans tavlor idag, tänkte jag, och det är bättre att vara ett lite sämre original och tillföra något nytt än en bra kopia på något som redan finns. Jag tänkte väldigt mycket som barn. Den här kvällens tankar kom att följa mig. Jag var 6-7 år någonting. De följer mig än. Egna vingar rules.



Mina vingar var svåra att styra och det tog många år innan jag lärde mig manuvrera dem och jag vet faktiskt inte om jag än idag kan flyga dem som jag vill. Nu har de flugit över hav och kontinenter, över berg och över öknar. De är inte så rastlösa längre. Men ibland behöver de fly. Fly. När livet blir för stort.



Som nu. Saknad gör så fruktansvärt ont. Saknad efter någon som jag vill vara med här och nu och resten av mitt liv. Hela mitt väsen skriker efter en enda minut tillsammans. Men det finns bara saknad. Värre än eld. I know, I’ve been around. Jag är duktig på att ta en stund i taget och att vara kvar i nuet, men när varje ögonblick rymmer ett helt universum måste jag vidare. Nätterna är värst och när kvällen närmar sig är det som att flyga rätt in i helvetet. Då kan jag inte vara kvar. Varken i nuet eller här. Måste bort. Fly.

Förr flydde jag ut i världen, till världsstäder, strosade runt på gatorna. Var bara 18 år första gången jag var efterlyst av Interpol. Jag var i London. Och Paris. Lite varstans. Den gången. Men den flykten fungerar inte längre. Gick utmed kanalerna i Paris för några veckor sedan. Hade ett ärende dit. Det fanns inte mindre smärta i Paris. Jag lever i en annan tid nu. Men flykten hittar nya vägar alldeles av sig själv. Flyger fram på vägarna på nätterna på ett sätt som ingen ska göra. Måste skärpa mig. Jag har lärt mig att saknad är fruktansvärt egoistisk.

Jag mediterar. Det är en oas. Och en flykt. Jag flyr till världsalltet. Eller livet. Eller Gud. Beroende på vilka termer man trivs med. Men nu klarar jag det inte. Jag bara rasar samman. Jag kan inte stanna i tystnaden när mitt inre skriker. Trots att här alldeles tyst. Kaos.



Grannen undrar fortfarande vad han ska ha till middag, i Rom hänger de fortfarande upp tvätten mellan husen och löven fortsätter falla från träden i Peking. Men innanför mina väggar har hela världsalltet stannat. Jag behöver tid. Ett helt universum med tid. Ett världsallt. Men vill inte vara kvar i tiden. Samtidigt som allt står still. Kaos. Och jag kan inte fly.

Ta en stänkare säger min goda vän. Han vet att jag inte dricker så värst. Så i natt tar jag ett glas whiskey. Eller två. Springbank 10 år. Inte främst för att stilla smärtan. Med whiskey i blodet står bilen kvar hemma. Det är det min vän vet. Hur smärtsamt det än blir att möta nattens saknad så, ni vet, life rules.

Jag fick en massa låtar från vänner på min facebooksida och jag bifogar en länk till min favorit. Och jo faktiskt, ögonen har börjat rinna. Då är jag på väg hem igen. Men först ska en hel ocean av sorg i mina ögon rinna ut i livet igen. Eftersom life rules.

You are loved!
(öppnas i nytt fönster på youtube)


________________________
Här har ni min engelska facebooksida. 
Här är min privata svenska facebook, där går det bra att följa mig.  
Och här har ni min hemsida. 
________________________