Bilder

Foto: Jörgen Larsson

Kungshamn-Morga naturreservat

Detta är en liten enkel vandringsberättelse om min första promenad som jag gjorde i naturreservatet Kungshamn-Morga för många år sedan. Jag har även lagt in lite bilder som jag tagit, ofta på eftermiddagen eller kvällen när det brukar vara som vackrast. Bilderna är fotade under hela året, så att man får en uppfattning av hur det kan se ut under de olika årstiderna. Jag har ibland fått lära mig läxan att ett fantastiskt ögonblick med tex en ovanlig himmel, är verkligen ett ögonblick som försvinner lika fort som det har dykt upp. För att få till en bra bild, så gäller det att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt, vilket oftast är en utmaning.

För att skapa lite eftertanke, så har jag efter de flesta bilderna lagt till poesi/strofer av Karin Boye, vars dikter jag personligen tycker mycket om.
Om dikten inte har citattecken, så är det jag själv som har skrivit den. Även dikten i slutet av denna text har jag skrivit, och stroferna speglar mina egna tankar under en period av mitt liv, men om jag lyckas beröra någon annans hjärta, så blir ingen gladare än jag.

När du ditt hjärta öppnar,
sårbarheten sig uppenbarar,
och du efter kärleken famlar,
för att hjärtat till dig talar.

Mitt första riktiga besök i Kungshamn Morga:

Trots att jag hade bott i Uppsala under ett flertal år, så hade jag inte mer ingående genomforskat naturreservatet Kungshamn-Morga.
Några år tidigare så hade jag däremot besökt en trädbevuxen höjd/kulle som heter Kungshamnsön, men kallas även för "holmen", och med svartvit analog film fotograferat några döda, men ändå vackra träd. En förgängelse kan vara väldigt vacker, vilket jag många gånger har observerat under mina promenader i området. Tanken är att döda träd ska få stå kvar eller ligga där de fallit, och därmed så ökas den biologiska mångfalden i naturreservatet.
Orsaken till att stället kallas för holmen, beror mycket riktigt på att det en gång i tiden har varit en holme, när Fyrisån strax innan Flottsundsbron delade sig och flöt på bägge sidor om holmen. Sista noteringen om att vattnet flöt öster om holmen var på 1400-talet.

Det finns faktiskt en rest av detta flöde. I en aldunge strax norr om parkeringen vid Flottsundsbron, finns det en liten göl som i folkmun kallas för Maligrop (Malins grop), och enligt sägnen så dränkte sig en flicka vid namn Malin här, samma kväll som hennes trolöse älskade gifte sig med en annan. Har många gånger funderat på denna historia, och tänker mig att händelsen måste finns nedtecknad i något protokoll någonstans. Det hade varit intressant att få veta mer om de faktiska omständigheterna bakom denna sorgliga historia. Kärleken kan skapa lycka, men även outhärdlig sorg.

En sen vinterkväll vandrade jag och en god vän över Holmen ner mot vattnet på andra sidan, när vi plötsligt hörde en vacker tydlig klang i mörkret, liknande ett änglaspel, skapat av isbitar som i vågskvalpet klirrade mot varandra. Ett av naturens små magiska ögonblick.
När man går upp till holmens högsta punkt, så kommer man till ett stort stenröse som kallas för det Rudbeckska stenkumlet, och som med största sannolikhet är en grav från bronsåldern.
Vem ligger begravd här?

Det var en tid när vi fick för oss att med fackla vandra på gamla skogsstigar, och för den som inte har provat på detta, så kan jag rekommendera att med enbart ljuset från en fackla vandra på en stig genom en skog, och helst vintertid. Det ger en nästan förhistorisk känsla, och man kan förstå hur människor hade det innan elektriciteten och glödlampan gjorde sitt inträde i våra liv. Ljuset från facklan spelar mot den omgivande skogen, och man kan bara ana sig till vad som döljer sig några meter bort. Prova det, du kommer inte att ångra dig..

Nåväl, jag började så smått att skaffa information om vad det fanns att hitta i området, och hade bla hört talas om någon fornborg som skulle finnas en bit bort från Kungshamn, hur långt bort hade jag dock ingen aning om, men antog att det inte var alltför långt bort.
Sent på eftermiddagen en vårvinter, så bestämde jag mig i all hast att cykla bort till Kungshamns herrgård, där jag parkerade cykeln vid ett gammalt staket som hörde till herrgården.
Det var i den här herrgården som naturreservatets grundare Anna Cederström bodde, från omkring 1925 fram till sin död 1965.

Det hade redan börjat skymma och jag förstod egentligen att det var lite väl sent, men rent spontant så bestämde jag mig ändå för att börja promenera stigen som gick in genom skogen och uppför en lång brant.
Någon karta hade jag inte med mig, och visste ingenting om området vare sig distanser eller vad som väntade bakom nästa krök. Jag gick helt enkelt med målsättningen att hitta den där fornborgen som jag hade läst om och som jag tyckte lät väldigt spännande.

Man tror att det var samma väg som Erik XIV tog när han flydde efter Sturemorden på Uppsala slott 1567. Med sig under armen hade han ett gyllene skrin, fyllt med delar av rikskassan, pengar som han delade med sig av till bönderna i Alsike socken bla.
Enligt sägnen så gömde han sig första natten i en djup åsgrop, innan han fortsatte sin flykt genom skogen. Numera så är denna åsgrop döpt till Kungsgropen. Lämnade/tappade han något i gropen månntro?
Erik XIV skrev själv om händelsen efteråt:
”Vi kommo i skogen, läto oss alla så gå uti vilda marken, så att vi hade ingen oss till försvar utom Gud allsmäktig och oss själva, liksom vi hade varit ett oskäligt kreatur och intet gott hade gjort någon människa”

Efter några hundra meter så nådde jag backens höjdpunkt, där det fanns en liten informationsskylt som berättade om en ca 400 år gammal tall som står på platsen. Skylten är sedan länge borta, och det är nog inte många som är medvetna om den här tallen idag. I sammanhanget så kan jag berätta att jag nyligen hittat en extremt stor tall inte långt från denna. Man tar bara nästa stig upp till höger och går ett hundratal meter mot scoutstugan, så dyker den enorma tallen upp. Jag har personligen aldrig sett en sådan stor, och säkert väldigt gammal tall. Tänk så mycket som har hänt i mänsklighetens historia under denna talls levnad.

Något som säkert väldigt få är medvetna om, är att Anna Cederström ligger begravd i skogen bredvid ett enormt stenblock och under en fura, räknat ifrån den förstnämnda tallens placering, ca 300 meter i nordvästlig riktning mot Ekoln. Hon hade själv valt ut platsen där hon ville få sin sista vila, men var tvungen att ansöka om att få bli begravd utanför någon kyrkogård.
Graven är en enkel men vacker naturgrav, inhägnad med kedjor och naturligt formade trästolpar.
Det var väl inte mer än rätt att Anna skulle få sin sista vila i sitt älskade naturområde..

Det fanns tidigare informationsskyltar med jämna mellanrum längs hela denna långa stig som sträcker sig igenom naturreservatet, men nu finns det endast en enda kvar, vilket är tråkigt med tanke på hur mycket natur- och kulturminnen det finns i området.
Skulle man anstränga sig lite och sätta upp några nya skyltar, så skulle allmänheten på ett naturligt sätt lära sig mer om de naturvärden som finns, och därmed så skulle även intresset för att bevara området öka, och dess fortlevnad skulle vara lättare att argumentera för.

Jag fortsatte min vandring, och stigen ledde nu ner genom granskogen på andra sidan och genom ett litet område med mycket sly. Ganska snart så kom jag fram till en liten väg vid vilket det låg ett ensamt sommarhus. De stugor som jag har sett i området, är till synes oftast äldre hus.
Jag fortsatte nu på en liten mindre stig, som slingrade sig längs åsens kam, och kom efter en liten stund fram till ett fantastiskt vackert område med underbar utsikt över hela Ekoln.
Området hade uppenbarligen alldeles nyligen rensats från sly och annat som kunde skymma utsikten, och för den som undrar vilket område jag pratar om, så kan jag berätta att det är den åskam som finns rakt ovanför en vik/badplats som kallas för Sandviken.
Tyvärr så har den utsikten nu försvunnit, i och med att man låtit sly och annat växa upp igen. Jag minns dock de härliga synintryck jag fick den gången, sent på eftermiddagen en vårvinter för många år sedan. Att det fanns så vackra områden så nära Uppsala gjorde mig förvånad, men också glad. Om man såg till att hålla denna åskam fri från sly och träd, så skulle fler människor kunna få uppleva den fina utsikten över Ekoln ovanför Sandvikens badplats.

Stigen fortsatte nu uppför en liten brant, och efter en liten stund kom jag ner till ett något mer öppet område, men jag var fortfarande på åsens högsta punkt. På vänster sida kunde jag se att det fanns en djup förkastning av något slag, skapat av ett stort isblock under istiden har jag förstått senare.
Det finns så pass många liknande förkastningar/gropar i det här området så det är klassat som ett kittelfält, vilket ska vara ovanligt så långt söderut i Sverige.
Det var många hala stenar på stigen, och vid det här laget hade det också börjat skymma lite, så jag fick vara lite försiktig med var jag satte fötterna för att inte halka, för det var ju trots allt fortfarande vinter.

Några hundra meter senare så kom jag fram till en instängslad hage, och oturligt nog så fanns det även en skylt på staketet som löd; "Varning för tjuren"
Vad skulle jag tro om detta? Fanns det verkligen en tjur innanför hagen, eller var det bara en gammal skylt som satt kvar? Jag tog risken och hoppade över staketet, och efter en stund så förstod jag att jag hamnat i ett område med stora ekar, mycket öppna ytor och ingenstans att ta vägen, om någon skulle tycka att jag var en ovälkommen gäst.
Det visade sig att gå bra, och jag såg aldrig till någon tjur.
Jag kunde nu se att Ekoln låg rakt fram, och här nere vid strandbrynet så brukar Backsippan blomma vackert på våren. Jag har letat efter Kungsängsliljan i området, men tyvärr så verkar den inte växa vilt här nere.

När en liten blomma mitt hjärta tager,
jag inget motstånd längre haver,
och när Hon nu mitt hjärta äger,
intet annat detta uppväger.

Jag fortsatte min promenad, och efter en liten stund så passerade jag över en lite bäck, som under årens lopp har grävt en flera meter djup ravin där den rinner ner mot Ekoln.
Kort därefter så passerade jag en ännu större äng, kallad Ekhagen, med ett flertal ekar, vacker utsikt och till och med en liten klipphäll att sitta på. Det här är den populäraste platsen när folk besöker naturreservatet, men det är inte förvånande med tanke på den vackra omgivningen. Sommar som vintertid så brukar även Kite-surfarna utgå härifrån, och det är vanligt att kanotister lägger till nära klipphällen, där man kan ta en paus innan man fortsätter sin färd.

Strax ovanför Ekhagen så ligger Fredrikslund, som tidigare hette Övermorga. Här ligger också Fredrikslunds herrgård, vackert beläget med fri sikt ut över Ekoln. Här bodde familjen Cederström fram till hösten år 1887. Kan ärligt säga att jag gärna skulle bo i den herrgården och se solnedgångarna över Ekoln varje kväll.
Det fanns en gång i tiden ett Nedermorga och ett Övermorga, men byn Nedermorga finns inte längre.

År 1887, när Anna Cederström var i åttaårsåldern, så bestämde sig hennes familj för att lämna herrgårdslivet för ett liv i en våning på Östermalm. Anna blev så pass ledsen över detta, så hon promenerade runt och tog farväl av alla de vackra platser som hon älskade i området. Jag kan verkligen förstå hennes känslor, att ha fått leva sina första år i detta natursköna område, för att sedan tvingas lämna allt och inte kunna göra något åt det.
Det skulle dröja många år innan Kungshamn-Morga blev ett naturreservat, vilket vi idag har henne att tacka för.

Nåväl, jag traskade vidare, för mitt mål var ju att hinna fram till fornborgen innan det blev mörkt. Efter ekhagen så passerade jag ett litet gravfält från vikingatiden, men det finns även några husgrunder här, men dessa tror jag är betydligt yngre än vikingatiden. Här finns även en mindre fyrkantig husgrund som jag funderat mycket över, ända tills jag på en karta från 1800-talet såg att det legat ett litet hus på den här platsen, som var benämnt Drottningholm. Det måste alltså ha stått ett lusthus på den där platsen, vilket är ett toppenläge, och varför kan man inte bygga upp ett igen på samma plats, som folk kan använda vid sina utflykter? Då skulle man ha en möjlighet att åka hit och fika/ha picknick, men samtidigt sitta väderskyddat oavsett årstid, och vilken trevlig utsikt över Ekoln och Ekhagen folk skulle ha.
Detta lusthus har varit beläget inte långt ifrån klipphällen nere vid vattnet, och på en klippa bredvid så ligger det resterna efter en nitspantad roddbåt. Ibland har jag funderat på om Anna Cederström med familj brukade använda roddbåten, för herrgården ligger alldeles ovanför, och lusthuset alldeles intill.

Med riktningen ställd söderut, så fortsatte jag tills jag kom fram till ett sankt område (Sjöängen), där man hade låtit göra en lång spång upphöjd med hjälp av pålar, för att komma undan fukten i marken. Sjöängen håller tyvärr på att växa igen fullständigt, vilket är jättetråkigt. Ett vackert naturinslag håller på att försvinna helt och hållet, pga bristande underhåll av naturvärdena..

Något som säkert de flesta är omedvetna om, är att i höjd med Sjöängen, men ca 3-400 m i östlig riktning, så finns det en trefaldighetskälla. Källan ligger i kanten av åkern, men i en liten sluttning som hänger ihop med åsen, varifrån vattenflödet kommer.
En trefaldighetskälla är en källa med läkande kraft, så hit ska du gå och dricka lite vatten om du har några krämpor som du vill bli av med. Bäst läkande effekt har det om du dricker sju klunkar av vattnet, och helst ska du dricka det på trefaldighetsaftonen.

I mitt sökande efter trefaldighetskällan, så hittade jag även ett vikingatida gravfält i en skogsdunge alldeles intill källan. Många av gravarna var delvis förstörda av åkerbruket, men mitt inne i dungen så fanns det en vackert formad och helt oförstörd större gravhög.
Det är säkert inte någon tillfällighet att gravfältet ligger alldeles intill trefaldighetskällan, för det var inte ovanligt att dessa källor under forntiden varit offerkällor.
Här i den lilla skogsdungen alldeles bredvid källan, så ligger många generationer begravda, människor som levt och verkat i området, som haft drömmar och en längtan efter ett lyckligt liv, exakt samma drömmar som vi har idag.
Jag kan inte låta bli att fundera lite på vem det är som ligger begravd i den vackra högen?

Nu är allt så väldigt stilla på den här platsen, men under vikingatiden för 1000 år sedan så bodde det människor här, troligtvis i ett för dåtiden traditionellt långhus, där de under vinterhalvåret vistades den större delen av tiden.
Kanske höll de på med något hantverk, vävde eller slöjdade, samtidigt som en hemkommen viking som gått i österled, berättade om sina äventyr när han tjänstgjorde i väringagardet hos kejsaren i Miklagård.
De höll sig nära eldstaden, som var centralt placerad mitt på golvet, och det var enbart ett hål i taket som släppte ut röken. De kunde alltså se stjärnorna om de såg uppåt, trots att de var inomhus. Eldstaden är den trygga punkt som de alla hade gemensamt. Om de inte lagade mat över elden, så gav det värme och ljus i vintermörkret.
Efter mörkrets inbrott så ville de inte gärna gå ut, för om inte rovdjuren strök runt knuten, så kunde man ha oturen att träffa på en hämndlysten gengångare i mörkret, och det ville man förstås undvika..

När vi sitter och värmer oss vid härden,
Vintergatan sträcker sig över vida världen,
men skuggorna runt oss sitt mörkerspel spelar,
och tryggheten för oss nästintill velar,
när ulven i skogens mörker ylar,
och mossfolket väcks till liv i sina myrar.

Jag var snart på fast mark igen och kunde fortsätta mitt letande. Braxenberget passerade jag alldeles strax, och jag följde stigen uppför en liten brant, och förbi stora slånbärsbuskar.
Var finns egentligen den där fornborgen? Nu hade jag gått väldigt långt och tyckte att det var dags att den snart skulle dyka upp. Jag började bli lite smått orolig, för det var ett tag sedan som det hade börjat skymma, och snart skulle det bli mörkt.
Efter en liten stund så dök i alla fall en första ruin upp, alldeles i backen i närheten av det som kallas för Morga hage. Det var troligen en rest efter en jordkällare eller liknande. Det var inte den enda ruinen, men en av de få synliga skulle jag förstå senare, och en rest av den forna byn Nedermorga.
Växtligheten har tagit över området, och där det en gång fanns boningshus, jordkällare och andra byggnader finns det nu gott om träd, buskar och sly. Jag har läst att man på växtligheten ska kunna se att det har varit boningshus på platsen, och tror mig minnas att jag har sett krusbärsbuskar här någonstans. Här finns även en större vattensamling som fylls på av grundvattnet, och alldeles intill så finns det rejäla grundfundament, så troligtvis så har det legat en lada eller kanske tom ett boningshus på den här platsen.

Kylan i mina kinder biter tag,
när jag här vandrar ännu en dag,
ensam och långt ifrån alla städer,
när nu mörkret skogen ikläder.

Nu hade det börjat skymma rejält, och jag började bli orolig över att jag aldrig skulle få se den där fornborgen.
Jag skyndade vidare, och alldeles strax så passerade jag igenom en öppning i staketet, som inhägnar området där korna kan röra sig fritt. Framför mig nu så fanns det en rejält brant backe med mycket granskog runtom.
Solen hade redan gått ner när jag påbörjade min vandring, och nu började det bli riktigt mörkt. Det var till och med svårt att se var stigen gick, men högt upp i backen så satt det en liten skylt med texten: Fornborg. Äntligen, tänkte jag för mig själv, men var finns fornborgen? Det var mörkt, och hur jag än försökte urskilja det jag föreställde mig om en fornborg, nämligen murar, grunder och andra rester, så gick det inte att hitta. Det enda jag såg var ett enormt stenblock, dvs ett flyttblock från istiden.

Ok, nu hade jag nästan nått toppen av höjden (Morgaberget), så jag fortsatte upp tills jag kom till högsta punkten, som visade sig vara en plats med en liten timrad stuga, och en sagolikt vacker utsikt över Ekoln.
Stugan är sedan länge borta, men de som haft möjlighet att övernatta i den, bör ha fått fina minnen av det pga läget mot fjärden. Jag önskar att jag hade varit en av de som fått uppleva en natt i den stugan. Numera så finns det enbart en bänk på berget, men det är ju bättre än inget. Då kan folk sätta sig ner och njuta av utsikten, som garanterat är den vackraste över Ekoln. Ta gärna med dig en fika, och se solnedgången härifrån.

Det hade nu hunnit bli väldigt mörkt, och på långt håll kunde jag se det glittrande ljuset ifrån Uppsala, men även himlen glittrade vackert och allt kändes surrealistiskt, med mig stående på ett berg uppe i skogen, långt bort från någon bebyggelse, i mörkret skådande stjärnorna.
Jag är nog en obotlig romantiker ibland, och försöker se det vackra i naturen när tillfälle ges, och nu var det ett sådant tillfälle.
Att vandra så här i skogen när mörkret har inträtt, gör att man kommer sig själv väldigt nära, och man hinner tänka på mycket, tex vad som är viktigt i livet.

Kära stjärnor svara mig så;
Lyckan, var står den att finna?
Du till källan bortom skogen måste gå,
om natten vid månskiva stor,
men glöm ej det är midnattstimma,
och i skogen Skogsfrun bor.

Jag skulle ju hem också, så det var bara att börja traska på i mörkret, men det skulle bli lite mer av en utmaning den här gången.
Det var ca 5 km tillbaka till där jag hade parkerat cykeln vid Kungshamns herrgård, vilket är en bit att promenera när det är helmörkt.
Det var som sagt första gången som jag gick i området, så jag inriktade mig på att gå exakt samma väg tillbaka, men i mörker den här gången. Det enda ledljus jag hade kom ifrån stjärnorna, som glittrade så vackert långt långt där uppe.

Stjärnorna glimmar på himlavalvet,
likt blommor strödda på en äng,
av Dig skapat och en del av världsalltet,
till allas glädje, en sådan vacker terräng!

Senare skulle jag förstå att det fanns en vackrare stig som gick längs Ekolns strand, och som dessutom var lite kortare.

Efter ett tag så kom jag tillbaka till hagen, där man hade varnat för tjuren. Det skulle väl inte vara några problem den här gången heller tänkte jag, men när jag kommit in mitt i hagen, så i kolmörkret rakt framför mig hördes det plötsligt ljudet av springande hovar.
Jag frös verkligen till is en kort stund, och insåg snabbt att detta var sämsta möjliga läge för att möta en ilsken tjur i en hage, när sikten bara var ett par meter.
Det gick ett par ögonblick innan jag förstod att det måste ha varit hovar från rådjur, och de blev väl lika rädd som jag där i mörkret. Jag har senare förstått att även vildsvin kan röra sig i området, vilket jag ett flertal gånger har sett tecken på, med uppbökad mark bla. Det var tur att inte den tanken slog mig, när jag stod där i mörkret på den öppna ytan, även om jag inte tror att de är farliga om de hinner springa undan.

Det var av förklarliga skäl inte lika lätt att gå samma stigar i mörker, utan någon lampa eller annat som kunde lysa upp var man satte fötterna. Det kan låta lite märkligt, men under hela min promenad tillbaka i mörkret, så såg jag skuggor som rörde sig några meter framför mig, men jag förstod naturligtvis att det var ren inbillning. Detta fick mig att tänka på hur människor ända tills ganska nyligen, måste ha haft en för dem naturlig rädsla för både troll, andar och andra skogsväsen. Var det kanske ett skogsrå som visade mig vägen, eller försökte få mig att gå vilse? Ett skogsrå vill man inte möta i skogen, för hon lockar vandrare vilse och förför män, så att man blir fåordig och själen stannar hos henne.

Efter ungefär en timmes promenad så kom jag äntligen fram till min cykel, och kände en ganska stor lättnad över att komma ut ifrån mörkret i skogen.

Jag gick till regnbågens ände,
fann där mitt hjärtas skatt,
den allra vackraste Blomman, den ende.
Någon har över mig vakat
Någon har i mitt öra viskat:
Du har funnit din själsfrände.

Detta var min första upplevelse av naturreservatet Kungshamn Morga, och sedan dess har det blivit många fler turer till detta vackra område, men numera oftast i dagsljus och inte sällan med joggingskor på fötterna, eller med kameran i hand.

Jörgen
__________________________________________________________________________________________________________________________________

Du som rörde vid mitt hjärta:

När jag var som mest oförberedd,
Du korsade min stig.
Jag av min ledstjärna blev vägledd,
att Du var som mig!

Jag direkt kände att något hände,
Du var min själsfrände!
Jag försökte stå emot mitt hjärtas röst,
men min själ fann ingen tröst.

När jag sedan varse blev,
jag ej ditt hjärta skulle få,
jag vill alltjämt berätta,
Du har de vackraste ögon blå.

Jag kan ej begära,
att Du mig ska förstå,
jag förtrollad blev,
av dina ögon blå.

Jag har över många ängar gått,
sett många blommor i solen stå,
ingen av dem var dock min lott,
endast den lilla blomman i stigen
mitt hjärta kunde få.

När den lilla blomman
vid mitt hjärta rörde,
fick det mig att undra
till vilken stjärna Hon hörde?

Jag nu med mina tankar ensam går,
och kan bara mig till stjärnorna vända.
Säg mig, vad är det ni för mig i framtiden spår,
vem kan för mig en ny ledstjärna tända?

Du skall bära med dig i ditt minne,
även om Hon gulligast på Jorden var,
så finns Hon kvar djupt därinne,
och du i dina drömmar vackert minne har.

Tiden den går..,
men låt inte tankarna dig förblinda,
även om känslorna de består.
Tänk, att Hon dig kunde trollbinda!

Blev varm i hjärtat idag.
Tyckte mig av dig se en skymt.
Detta får bli en liten lyckodag,
mitt hjärta har trots allt inte rymt.

Varför blir mitt hjärta så varmt,
när den lilla blomman framför mig står?
Så söt och så vacker..
Du måste lyssna till ditt hjärta,
som av äkta känslor består.

När jag på min stig ensam går,
mitt hjärta så hårt bankar.
Även om det så går många år,
kommer Hon att finnas kvar i mina tankar.

Det finns en från blomman självklar fråga given;
Varför du din Kärlek så snabbt förklara?
Du rakt in i mitt hjärta gick,
men intet jag förstod, Du redan där stod skriven.
Du ock min själsfrände måste vara.

Så kom Hon där med sitt vackra leende,
och jag förlorade mig själv i hennes ögon djupa,
men trots detta fina skeende,
så kommer jag att på mina känslor stupa.

Du var den finaste jag någonsin sett,
och meningen med allt sin förklaring fick.
Jag förstod att det var stjärnorna som min stig berett,
när Du mitt hjärta ägde på ett ögonblick.

Jag här står och mina känslor gömmer,
känslor så starka,
att mitt hjärta aldrig glömmer.
En liten blomma i mig sitt avtryck gjorde,
skapade känslor starka,
när jag egentligen glömma borde.

Jag gick till regnbågens ände,
fann där mitt hjärtas skatt,
den allra vackraste Blomman, den ende.
Någon har över mig vakat
Någon har i mitt öra viskat:
Du har funnit din själsfrände.

Kylan i mina kinder biter tag,
när jag här vandrar ännu en dag,
ensam och långt ifrån alla städer,
när nu mörkret skogen ikläder.

Stjärnestoft faller hastigt ifrån skyn,
väcker minnen till liv av denna syn.
När Hon plötsligt framför mig stod,
allt gick upp för mig
varför jag finns på denna Jord.

Kära stjärnor svara mig så;
Lyckan, var står den att finna?
Du till källan bortom skogen måste gå,
om natten vid månskiva stor,
men glöm ej det är midnattstimma,
och i skogen Skogsfrun bor.

Så går jag nu här med skuggorna alena,
i mörkret intill timman den sena.
När min inre låga alltjämt stadigt brinner,
lyckan ur mina händer ändock sakta rinner.

Jag såg svalorna flyga mot solnedgången,
ville så gärna följa med dem på deras färd,
men min kropp var alltför hårt jordafången,
och jag måste hitta min egen lyckas härd.

När du ditt hjärta öppnar,
sårbarheten sig uppenbarar,
och du efter kärleken famlar,
för att hjärtat till dig talar.

Aningslöst jag vandrade genom livet,
när Du ur blommorna steg,
hade jag tagit allt för givet,
men mitt hjärta nu ej längre teg:
Det är detta som är meningen med jordelivet!

Stjärnorna glimmar på himlavalvet,
likt blommor strödda på en äng,
av Dig skapat och en del av världsalltet,
till allas glädje, en sådan vacker terräng!

När en liten blomma mitt hjärta tager,
jag inget motstånd längre haver,
och när Hon nu mitt hjärta äger,
intet annat detta uppväger.

När vi sitter och värmer oss vid härden,
Vintergatan sträcker sig över vida världen,
men skuggorna runt oss sitt mörkerspel spelar,
och tryggheten för oss nästintill velar,
när ulven i skogens mörker ylar,
och mossfolket väcks till liv i sina myrar.

Jag såg ett litet stjärnfall i natt.
Om morgonen jag gick dit för att se,
att någon däruti en liten blomma satt.
Vågar jag hoppas på att någon
mig sitt hjärta vill ge?

Vårvinternatten var alltför lång,
när mitt hjärta talade till mig ännu en gång;
Se till att du kärleken fullfölja hinner,
när Hon i ditt hjärta
sig fortfarande befinner.

Vid lägerelden jag somnade,
med endast Vintergatan som tak,
och jag drömde en dröm,
att Du likt Snödroppen,
överraskade mig
och blommade så vackert.

När jag så plötsligt vaknade,
befann jag mig i en blomsteräng.
Solen värmde, humlorna surrade,
och på avstånd såg jag Dig
komma gående över ängen.
Jag plockade en blomma för att ge dig.

När Du kom närmare,
möttes våra blickar i ett magiskt ögonblick,
och Du log ett varmt leende.
Jag kände att lyckan
äntligen hade hittat mig..

Ännu några steg och Du är hos mig,
men likt en hastigt uppkommen dimma,
så löstes din gestalt upp i tomma intet.
Solen gick i moln, det började blåsa,
och kylan tog plötsligt tag i mig.

Huttrande kröp jag ihop och blundade.
När jag slog upp ögonen nästa gång,
såg jag stjärnorna ovanför mig,
och märkte att lägerelden höll på att slockna.
Jag förstod att allt bara varit en dröm,
men hur kom det sig,
att jag vaknade med en blomma i min hand?

_________________________________________________________________________________________________________________________________

Att möta sin själsfrände:

Det är underbart och ljuvligt att bli plötsligt förälskad. Du känner dig glad, lycklig och får massor av energi. Det händer oss alla ibland. Sedan ska man inte blanda ihop en förälskelse med att träffa sin själsfrände, men det betyder inte att det trots allt kan ske samtidigt, vilket jag själv upplevde för några år sedan, och som är startpunkten för mina vandringar med min kamera i naturreservatet Kungshamn-Morga.

Den dagen du möter någon du aldrig mött förut, och utan att du överhuvudtaget tänker på det, så känner du efter endast ett kort ögonblick att hon är exakt som dig själv, ungefär som att du verkligen känner att du har mött din tvillingsjäl, då vet du att har mött din riktiga själsfrände.
Allt sker mycket fort och du hinner inte tänka på detaljer, utan du blir själv mycket överrumplad av det hela. Det går att jämföra med att bli plötsligt förälskad, men här sker något betydligt djupare inom dig, och kommer att prägla ditt liv från den dagen det skedde.

Ett vanligt misstag när man pratar om själsfränder, är att man tror att det handlar om att ha gemensamma intressen, eller att man efter en lång vänskap skapat starka band till en person, så att man tycker sig känna något som man vill kalla för själsfränder, men det är inte att ge uttrycket den rättvisa det förtjänar.

Att möta sin riktiga själsfrände är något som sker inom några minuter, eller ibland på så kort tid som inom några sekunder, vilket förstås låter konstigt för den som aldrig fått uppleva det.
Du väljer det inte alls själv, utan det bara händer vare sig du vill det eller inte.
Den dagen du träffar din riktiga själsfrände, så kommer du också att upptäcka skillnaden mellan den vanliga förklaringen på ordet själsfrände, som mer handlar om djup vänskap som vuxit ihop mellan två individer, och den verkliga själsfränden, där din egen själ har upptäckt sin like, utan din egen medverkan kan man säga.

Ett av bevisen på att du verkligen har träffat din riktiga själsfrände, är att du plötsligt känner dig hel, och detta trots att du inte tidigare har känt att något har saknats. Detta går närmast att likna vid en andlig upplevelse, som alla borde få känna någon gång i sitt liv.
Man väljer inte alltid vad som ska hända i ens liv, utan ibland så överraskad man av livets nycker, på både gott och ont.

Om du någon gång i ditt liv möter din riktiga själsfrände, så kommer det att sätta ett sådant avtryck i ditt minne, att du för resten av ditt liv kommer att minnas denna speciella händelse.
__________________________________________________________________________________________________________________________________

Bilder

Foto: Jörgen Larsson

Kungshamn-Morga naturreservat

Sova ute en natt i månaden