Rappobäcken
Beskrivning
Rappobäcken mynnar ut i Stora Luleälv, knappt 20 kilometer uppströms om Vuollerim i Jokkmokk kommun. På andra sidan älven, mittemot reservatet, ligger byn Nedre Kuouka. Två bäckar flyter igenom reservatet, Rappobäcken i norra delen och Riepikåtatj i södra delen. Högsta kustlinjen sträcker sig igenom reservatet, från norr till söder. Reservatet berör ett av flera kraftfulla dräneringsstråk för landisens smältvatten, som från nordväst ansluter till Stora Luleälvens dalgång. De västligaste delarna av reservatet, liksom området vidare västerut, har utsatts för kraftig smältvattenerosion. I terrängen ses talrika isälvsrännor liksom mer utbredd erosion, frameroderade berghällar samt en del isälvssediment. Större delen av Rappobäcken utgörs dock av isälvssediment
som i östra delarna visar starkt brutna positiva former och som har avsatts i havsviken som gick upp efter Stora Luleälvens dalgång. Närmast Stora Luleälven tar de yngre älvsedimenten vid. Berggrunden i området består av aplit-granit-pegmatit.
Reservatet uppvisar stor biotopvariation och karaktäriseras av tvära kast mellan ganska magra, brandpräglade tallskogar på hedmark och högproduktiva lövrika barrblandskogar i fuktdråg och områden med rörligt markvatten. Den senaste skogsbranden drog genom området någon gång i början på 1800-talet och spåren efter branden syns fortfarande i form av brandljud samt kolade stubbar och lågor. I hela området förekommer även gamla tallöverståndare med brandljud i varierande mängd. En stor del av de brandskadade träden och då i synnerhet de med flera brandljud, avverkades dock i samband med dimensionsavverkning i början av 1900-talet. Nära
Rappobäcken hittades även lämningar från denna epok i form av en större kojruin.
Tallskogarna i reservatet är av mycket varierande karaktär. På åsar och i sluttningar är skogen ganska produktiv och domineras ofta av mycket stamtät och självgallrande stavatallskog. På de blockrika hedmarkerna är produktiviteten lägre och här breder glesa, luckiga och flerskiktade tallskogar ut sig. I stavabestånden kan tillgången på klen, senvuxen död ved vara förhållandevis god på grund av den pågående självgallringen. På tallhedarna förekommer död ved mest i form av gamla tallågor från branden samt lumpbitar, som ratats vid dimensionsavverkningen. På hedarna växer goliatmusseron och på tallågorna finner man arter som till exempel nordtagging, vaddporing och gräddporing.
De lövrika barrblandskogarna i området har också kommit upp efter den senaste branden. Produktiviteten är ofta hög och det finns gott om grov och högvuxen asp, tillsammans med sälg och björk. Det är inte ovanligt att hitta den intensivt gröna lunglaven på dessa träd. Gamla, grova lövträd är generellt sett ett eldorado för många arter men denna typ av träd är en allt mer ovanlig syn idag. I dessa bestånd finns också ofta rikligt med död ved av både löv- och barrträd, både liggande och stående. På granlågor förekommer typiska urskogsarter som taigaskinn, rynkskinn, sprickporing och rosenticka.
Reservatet hyser en stor rikedom av arter som är knutna till gamla opåverkade skogar. Luddig stiftdynlav är ett exempel på detta. Arten, som bara har hittats på ett fåtal platser i länet, växer i gamla naturskogar på murkna gamla granstubbar i mycket skuggiga och fuktiga lägen. I området finns även fåglar som lavskrika och tretåig hackspett som också är beroende av gamla skogar. De vackert färgade växterna röd trolldruva och norna växer i reservatet, de är indikatorarter för rika granskogsmiljöer i Norrlands inland.
som i östra delarna visar starkt brutna positiva former och som har avsatts i havsviken som gick upp efter Stora Luleälvens dalgång. Närmast Stora Luleälven tar de yngre älvsedimenten vid. Berggrunden i området består av aplit-granit-pegmatit.
Reservatet uppvisar stor biotopvariation och karaktäriseras av tvära kast mellan ganska magra, brandpräglade tallskogar på hedmark och högproduktiva lövrika barrblandskogar i fuktdråg och områden med rörligt markvatten. Den senaste skogsbranden drog genom området någon gång i början på 1800-talet och spåren efter branden syns fortfarande i form av brandljud samt kolade stubbar och lågor. I hela området förekommer även gamla tallöverståndare med brandljud i varierande mängd. En stor del av de brandskadade träden och då i synnerhet de med flera brandljud, avverkades dock i samband med dimensionsavverkning i början av 1900-talet. Nära
Rappobäcken hittades även lämningar från denna epok i form av en större kojruin.
Tallskogarna i reservatet är av mycket varierande karaktär. På åsar och i sluttningar är skogen ganska produktiv och domineras ofta av mycket stamtät och självgallrande stavatallskog. På de blockrika hedmarkerna är produktiviteten lägre och här breder glesa, luckiga och flerskiktade tallskogar ut sig. I stavabestånden kan tillgången på klen, senvuxen död ved vara förhållandevis god på grund av den pågående självgallringen. På tallhedarna förekommer död ved mest i form av gamla tallågor från branden samt lumpbitar, som ratats vid dimensionsavverkningen. På hedarna växer goliatmusseron och på tallågorna finner man arter som till exempel nordtagging, vaddporing och gräddporing.
De lövrika barrblandskogarna i området har också kommit upp efter den senaste branden. Produktiviteten är ofta hög och det finns gott om grov och högvuxen asp, tillsammans med sälg och björk. Det är inte ovanligt att hitta den intensivt gröna lunglaven på dessa träd. Gamla, grova lövträd är generellt sett ett eldorado för många arter men denna typ av träd är en allt mer ovanlig syn idag. I dessa bestånd finns också ofta rikligt med död ved av både löv- och barrträd, både liggande och stående. På granlågor förekommer typiska urskogsarter som taigaskinn, rynkskinn, sprickporing och rosenticka.
Reservatet hyser en stor rikedom av arter som är knutna till gamla opåverkade skogar. Luddig stiftdynlav är ett exempel på detta. Arten, som bara har hittats på ett fåtal platser i länet, växer i gamla naturskogar på murkna gamla granstubbar i mycket skuggiga och fuktiga lägen. I området finns även fåglar som lavskrika och tretåig hackspett som också är beroende av gamla skogar. De vackert färgade växterna röd trolldruva och norna växer i reservatet, de är indikatorarter för rika granskogsmiljöer i Norrlands inland.
Länk
Förvaltare
Länsstyrelsen i Norrbottens län
IUCN-kategorisering
Ia, Strikt naturreservat (Strict Nature Reserve)
Areal skog (ha)
125,21
Areal vatten (ha)
2,64
Areal land (ha)
140,95
Areal totalt (hektar)
143,47
(Logga in för att skriva en kommentar)
