Gierisoajvve (369 m.ö.h.), är ett flackt skogsberg i sydostligaste delen av Gällivare kommun, knappt 3 km norr om byn Vuottas. Området är ca 400 ha stort och ligger i en lång, flack syd-sydvästsluttning ner mot Solälvens sammanflöde med Livasälven. Från områdets lägsta punkt i sydost stiger området långsamt 140 m upp till toppen av Gierisoajvve (370 m.ö.h.). Det finns två större myrar med starrdominerad vegetation samt många små våtmarker insprängda i den gamla naturskogen.

Skogens karaktär är mycket omväxlande men genomgående är området starkt brandpåverkat. Kolade stubbar, rotvältor och torrfuror påträffas över hela området, även på mindre våtmarker och i örtrika granskogar. Den senaste branden inträffade kring mitten av 1800-talet. Trots det finns betydande delar gammal granurskog, framförallt i nordvästra delen, som domineras av 250-350-åriga granar. Flera av dessa har brandljud. Övriga delar upptas av gran- eller talldominerade blandskogar, varav vissa övergår i lövbrännor.

Skogstyperna i området omfattar allt från torra tallbackar av hedkaraktär till lövrika blandskogar, lövbrännor, källpåverkade gransumpskogar, svämskog och gammal, grov granurskog av örttyp. Genomgående för Gierisoajvve är att skogen är ovanligt högvuxen, även på torrare mark, vilket tyder på att berggrunden eller moränen har inslag av basiska bergarter (grönsten). I partier är skogen förvånansvärt storvuxen, med trädhöjder väl över 20 m. Överlag är området produktivt och där markvattnet kommer närmare ytan övergår den friska ristypen i örtrik vegetation. På vissa ställen har marken mycket frodig vegetation med till exempel ormbunkar, midsommarblomster och tolta. Uppskattningsvis utgörs minst 40 % av skogsarealen högbonitetsskog.

Områdets centrala och västra delar är överlag fuktigare och bördigare, med inslag av små, insprängda myrar. Där är skogen ofta grandominerad och genomgående äldre.

Den brandpräglade skogen har tyngdpunkten i områdets östra och södra delar. Skogen är här mestadels kring 100-150 år gammal med inslag av storvuxna, ca 300-åriga tallöverståndare med höga brandljud. På torrare mark domineras den brandpräglade skogen av tall , framförallt på ömse sidor om den övre myren, uppe på toppen av berget samt längs södra och västra kanten av området. Längre söderut från myren är marken friskare och skogen har mer karaktären av barrblandskog, ofta med stort inslag av vårtbjörk. Även här finns större partier med frodigare urskogsartad gran- och lövbränna med gott om 250-300-åriga granöverståndare. Grova aspar och sälgar påträffas spridda i områdets bördigare skogspartier, rikligt i lövbrännorna.

På toppen av Gierisoajvve står en urskogsartad tall- och barrblandskog med gott om grov, död tallved och 400-500-åriga tallöverståndare. Närmast vattendragen finns bårder av svämskog och ishyvlade älvstränder. Där älvarna möts finns ett större område med storvuxen svämskog med gran och grov glasbjörk.

Merparten av området är tydligt påverkat av äldre dimensionsavverkningar. Trots det har skogen kvar urskogskaraktären eller mycket av urskogens typiska element och strukturer. Det finns även betydande delar som saknar spår efter avverkning, inte minst i lövrika grandominerade äldre brännor. Överallt påträffas dock spridda 300-350-åriga tallöverståndare. Mängden död ved, främst grova granlågor, är bitvis riklig, men det är också gott om grova tallågor på torrare mark och rikligt med död lövved i de lövrika successionerna. I skogen trivs flera sällsynta och hotade typiska naturskogsarter så som lappticka, rosenticka, ullticka och doftticka. Även koralltaggsvamp, en signalart som indikerar miljöer med höga naturvärden i barrblandskog och gamla lövbrännor, finns i området.

Länsstyrelsen i Norrbottens län

Ia, Strikt naturreservat (Strict Nature Reserve)

313,19

0,29

395,02

394,98