Fjällvett?

Diskussionen utbruten från tråden om den försvunne dansken //admin
http://www.utsidan.se/forum/showthread.php?t=71251
--------------------------------------------------------------------------------

Vissa ska bara inte vistas i naturen och så är det! Var nyligen 6dagar i lainio trakten upp mot övre flödena å fiska/vandra med en gammal jobbarkompis,han är 55år och kommer från ammarnäs från början.. vet att han är lite vimsig men denna resa tog alla rekord..

Jag hade låna stuga av släktingar påväg upp ca 25mil från lainio och de börja med att han glömde sin ryggsäck i stugan när vi åkte till lainio.. han fick köpa utrustning i karesuvando så han klara sig..
Sen under första två dagarna fick jag gå efter han o plocka prylar som han drällt runt med öppna fickor.

Hitta först glasögon,gps och sen snusdosa.. blev en flugask och myggmede,även en kniv!
Näst sista dagen så tappa han bort sitt spö,såg när han drog iväg bland buskar o vide så de braka och han va borta över en timme.. tänkte att nu har han gått vilse oxå så jag traska efter.

När jag hittar på han så e han helt genomsvettig! Va fan håller du på med frågar ja....

Då har gubbfan vart o skitit,lämna spöt vid nå buske o hittar inte på de.. hjälpte till säkert i två timmar o leta efter spöt men vi hitta aldrig den..

De kan hända mkt tok med fel sällskap på fjället o ibland kan de gå riktigt illa om oturen är framme..

Det har ju varit en del olyckor, försvinnande och annat nu på sistone och jag undrar om folk lär sig av det? Det finns idag tämligen billig utrustning som skulle räddat liv på många som går vilse. T ex en handgps. Jag blir förvånad att det inte händer fler tillbud än det faktiskt gör.

Var på kebnekaise nyss, det var extremt dålig sikt, mycket snö och sköra snöbroar. Guiderna hade blåst av sina turer och rekomenderade inte folk att gå upp. Vi gick upp, karta, kompass och handgps med oss som hjälpmedel. I kitteldalen såg vi en grupp på tre stycken som var på väg uppför björlings glaciärtunga - de skulle gå västra leden, dvs 180 grader fel. De hade ingen karta och ingen kompass. Killen i gruppen hade vanliga gymnastikskor. Vi gick mot branten mellan Tuolpagorni och virramvare. Det var en brant snöränna redan från botten, här blev det lite nervöst, killen med gymnastikskor började gå uppför och halkade väl var tredje steg. Väl på toppen möttes jag av en syn som jag upplevde väldigt jobbig. En mamma med två barn, yngsta runt tre år, den andra runt 7-9. Stod på toppen av denna långa snöränna och skulle ta sig ner. Alla kom väl ner, och mannen med gymnastikskor vände tror vi.

Många verkar inte förstå att det kan hända saker extremt fort i denna typen av terräng, eftersök blir ännu svårare när folk kanske har gått åt ett helt annat håll än det man skulle eller antogs, bara för att man inte haft lämplig utrustning med sig.

Att ge sig ut utan karta och kunskaper om navigation liksom med undermålig utrustning ger intryck av okunskap. En sak att åka bussen och helikoptern till Keb. Sen kan det bli vanskligare...

Nu kan man nog räkna med att div omedvetna risktagare hamnar på fel plats ibland. Samt att vi som anser oss fullärda gör dumma misstag. Så en väl fungerande fjällräddning är viktig.

Tycker att det danska initiativet, att föra upp frågan om hur eftersök ska organiseras när någon försvunnit nära en gräns, är bra. Det skadar nog inte att de nationella räddningstjänstens filar på sina gränsöverskridande rutiner.

//J

Det var min sambo med 3 av barnen som var på väg ner från snöbranten. Ett barn hängde i bärsele på ryggen och de andra två gick, 3 och 5 år gamla. De var lite rädda p g a att de inte kunde se p g a dimman, men annars var det ingen fara med dem. Inga problem, vi hade gjort ett försök att ta oss till toppen, som inte lyckades, och hade campat i sadeln mellan Tolpagorni och Vierramvaare, och var på väg ner till lägret för att vila upp oss igen. Vårt läger låg nere i Kitteldalen. Jag var ovanför med äldsta flickan, och packade sista sakerna innan nedfärd. Vi hade utrustning och visste exakt var vi befann oss. Vi har tränat barnen i hur man faller och alla var utrustade med visselpipor för att kunna tala om att de lever och/eller var de befinner sig - vi hade även gjort dimövningar med dem. Som sista livlina kan jag HLR Barn.
Senare samma dag blev det soligt och nästintill molnfritt. T ex rundade vi snöbron p g a rasrisk, och på fredagen eller lördagen föll en man igenom och ner i forsen.
Att en observerande person upplever något som besvärligt innebär inte att det är besvärligt eller svårt för den utförande personen.
2 dagar senare var vi uppe på toppen med strålande utsikt.

guaruska sa:

Det var min sambo med 3 av barnen som var på väg ner från snöbranten. Ett barn hängde i bärsele på ryggen och de andra två gick, 3 och 5 år gamla. De var lite rädda p g a att de inte kunde se p g a dimman, men annars var det ingen fara med dem. Inga problem, vi hade gjort ett försök att ta oss till toppen, som inte lyckades, och hade campat i sadeln mellan Tolpagorni och Vierramvaare, och var på väg ner till lägret för att vila upp oss igen. Vårt läger låg nere i Kitteldalen. Jag var ovanför med äldsta flickan, och packade sista sakerna innan nedfärd. Vi hade utrustning och visste exakt var vi befann oss. Vi har tränat barnen i hur man faller och alla var utrustade med visselpipor för att kunna tala om att de lever och/eller var de befinner sig - vi hade även gjort dimövningar med dem. Som sista livlina kan jag HLR Barn.
Senare samma dag blev det soligt och nästintill molnfritt. T ex rundade vi snöbron p g a rasrisk, och på fredagen eller lördagen föll en man igenom och ner i forsen.
Att en observerande person upplever något som besvärligt innebär inte att det är besvärligt eller svårt för den utförande personen.
2 dagar senare var vi uppe på toppen med strålande utsikt.

Klicka för att se resterande...

Vad skönt att få en förklaring, när jag stod på toppen av snöbranten och såg minstingen så blev jag faktiskt iskall. Men som du säger, det var en besvärlig upplevelse för mig då jag inte är van att se såpass små barn i en så tuff miljö vid ett så svårt väder som vi hade. Ja det sprack upp ordentligt på eftermiddagen och blev en grym tur.

Ja, det var en tuff vandring. 12 dagar sammanlagt - vi väntade 5 dagar i Kitteldalen (inkl. det försöket du observerade), på väder, innan vi på torsdagen vandrade upp till toppstugan och övernattade där för att på fredagseftermiddagen få kanonväder på toppen. Minstingen kallas Giraffpannan och har antagligen rekordet för att på egna ben gått upp på toppen: 3 år och nästan 4 mån gammal.
Utöver all förberedelse och vanlig utrustning hade vi även nödutrustning, som vi aldrig behövde använda. Vi skulle klarat -10 grader och storm om det hade blivit nödvändigt.
Vid den lyckade toppbestigningen gick jag med de två barnen du såg, nerför samma brant. Men vi tog den snabbare vägen och barnen hängde i mina armar medan jag försiktigt kanade ner på fötterna. Då fick de uppleva att det faktiskt inte var så farligt.
Vi hade även förbud på dem att själva kana ner på rumpan eftersom det några dagar tidigare hade hänt en olycka: en lägergranne hade brutit benet då han krockat mot en sten nerför toppen. De skulle vandrat hem men det blev ambulanshelikopter.

ja, vad skall man säga...

jag blir i vart fall iskall. Har sett alldeles för mycket elände i fjällen .........
Risken är ju att det blir en tävling om vem som är yngst på toppen.... (gått själv)...

Jag har sett mer elände i stan, ändå bor folk med barn där ;-)

Jag blir också alldeles kall, och då skall du veta att mina barn hängt med upp i höga berg i stort sett sedan de föddes, och både fått klättra och åka utför i dina barns ålder.
Jag hoppas att turen står er bi också i fortsättningen, för det är ren tur du förlitar dig på.

guaruska sa:

Det var min sambo med 3 av barnen som var på väg ner från snöbranten. Ett barn hängde i bärsele på ryggen och de andra två gick, 3 och 5 år gamla. (...) Vi har tränat barnen i hur man faller och alla var utrustade med visselpipor för att kunna tala om att de lever och/eller var de befinner sig - vi hade även gjort dimövningar med dem.

Klicka för att se resterande...

Hoppas din sambo hade stegjärn för att minska risken att halka iväg med ett litet barn på ryggen. Eller åtminstone stavar att balansera den höga tyngdpunkten med i den branta snön.
Du kan inte träna en treåring i hur man stoppar ett fall i en brant snöränna.
En så liten unge kommer inte ens att plöja sig ner i snön av egen vikt, utan rutscha iväg på ytan.
Dessutom med huvudet neråt, för det är hans tyngsta kroppsdel.
Du kan träna så små barn hur mycket som helst i self-arrrest (med vad?) "dimövning", eller att blåsa i visselpipa. Det kommer inte att funka i skarpt läge, när de är rädda på riktigt.

guaruska sa:

vi tog den snabbare vägen och barnen hängde i mina armar medan jag försiktigt kanade ner på fötterna. (...) Vi hade även förbud på dem att själva kana ner på rumpan

Klicka för att se resterande...

Du kan inte räkna med att en treåring minns rumpåkningsförbudet särskilt länge.
Barnen hade inte kunnat hålla sig kvar i dina armar, om någon av er hade fallit.

Elände

Ja visst är det så att det finns mer elände i stan, vet det. Men vad jag är rädd för att det hela slutar med e tävling om vem som är ynsgt på toppen, och det blir då en tävling mellan föräldrarna.
Tyvärr finns det allt för många som inte har erfarenhet eller förstånd att gå upp på kebne, inte ens utan barn....

minnen

Är det upplevelser för barn eller för föräldrarna.

Kebnekajse med måbarn, är det en upplevelser småbarn uppskattar, talar vi om barn i förskoleåldern kan de nog ha väl så stort utbyte av i princip tältning i närmsta skog - friluftsområde.

Men en machogrej för deras föräldrar ( yngst på Keb är en macho grej för mig )

liksom dom som aldrig knappt suttit i en kajak likväl frågar om råd inför den kommande Gotska sandö paddlngen, Eller Kilimanjaro planer eftersom man ju klarade att ta sig upp till toppen av Hammarbybacken (en stor "avfallshög man ibland kan åka skidor nerför i stockholm )

Jag kan bara svara för mitt eget inlägg.
Jag har med utgångpunkt i guaruskas uppgifter listat och motiverat helt konkreta risker i varje enskilt fall.
Jag har svårt att se det som personangrepp.