Klätterpsykolog sökes...

Igår upptäckte jag ett (för mig) intressant fenomen med mitt klätterpsyke som jag blev lite fundersam över... Tidigare när jag har varit rädd för att falla på egna säkringar, och fallit, så har jag varit rädd ända tills fallet är över. Diverse ljud har kommit ur mig och jag har krampat mig fast i repet och pustat ut när jag insett att säkringen höll... Detta är ju inte så ovanligt, jag har bevittnat flera som fallit på egna säkringar och uppträtt smått panikartad som jag tills de hänger i selen.
Men igår hände något annat helt annat som jag visserligen har upplevt under mina senaste fall men inte alls lika påtagligt. Jag var högt upp på en riktigt välsäkrad led men ett gäng med fina placeringar under mig. Klättringen började bli lite svår att jag började bli rädd... Denna rädsla gjorde att jag inte kunde slappna av så det blev svårare och det blev som en ond spiral så till slut så orkade jag inte och släppte, en bit över min senaste säkring... Det intressanta är att mikrosekunden mina händer släppte klippan så försvann all rädsla. Ingen panikartad skrik eller grepp på repet, jag bara föll helt harmoniskt... Jag hade ingen som helst tvivel att säkringen skulle falla ur, tanken slog mig inte ens.
Så vad kan det har varit som jag var rädd för? Inte var det för att dö eller rippa säkringar, då skulle ju inte rädslan försvinnut så fort jag släppte. Kan det vara någon prestationsbaserad rädsla att inte klara leden? Eller hamnade jag i nått slags "put up and shut up" läge, dvs nu faller jag och kan inte ändå inte göra något åt det så det är bara att hänga med?
Jag har aldrig haft denna typ av rädsla när det gäller sportklättring, antingen är jag rädd tills jag hänger i selen, eller inte rädd alls... så vad det än är så har det med tradklättring att göra... Kunde jag identifiera den och jobba bort den så skulle jag klättra betydligt mer avslappnad, leden i fråga var inte så svår på topprep, räddslan gjorde den svår.
Någon som har en diagnos?

Jag kan tyvärr inte svara på din fråga men det du berör är mycket fascinerande. Jag har själv liknande erfarenheter från min tid i "den skarpa änden" och ibland funderar man, men man lyckas inte knäcka nöten...
Samtidigt tycker jag att denna biten är mycket stimulerande och belönande, det är en stor orsak till att jag finner sporten så intressant. För mig handlar det om att hela tiden "fatta beslut", speciellt på längre turer. Allt från att välja led, läsa leden, routefinding, säkringsplaceringar, klättrar man in i ett område med risk för ras uppifrån ?, kommer min andrakamrat att kunna klättra säkert?, om jag faller finns det risk att jag slår i något?, hur är vädret? osv osv Under klättringens gång och efteråt får man bekräftat att det var rätt beslut man fattade (förhoppningsvis) och det är belönande att veta att man kan syssla med något som egentligen är farligt men med de rätta kunskaperna och erfarenheten blir säkert.
Att brottas med demonerna som kan dyka upp i huvudet vid kritiska ögonblick är bara skoj. De välbefinnandet som infinner sig efter en lång dags klättring är kicken för mig.

Hoppas någon annan kan komma med något vettigare svar på din fråga...

Ganska otvivelaktigt att du gav upp och hängav dig till de högre makterna. I och med det så släpper du alla prestationskrav då du har "misslyckats".

Dessutom har du väl vant dig vid att säkringarna håller och som du sa var du tämligen säker på de.

Huruvida det är bra med detta svart/vitt tänkande kan jag inte svara på. Rent generellt så är balanserade reaktioner att föredra.

Vid rädsla/fara blir det ofta svart/vit. Det skall gå fort att fatta beslut.