Hur blir man känslomässigt bekväm med att sova i tält?

Har sovit mycket i tält sen barnsben och jag sover oftast mycket bättre i tält än hemma i min säng. Jag tror det beror på att jag associerar tältande med ledighet och avkoppling men också att naturen har en lugnande och avstressande inverkan. Det handlar nog om att lära hjärnan att koppla ihop tätning med positiva upplevelser.

Halaj!

Problemet är ju lite att rädslan inte kommer av ett logiskt tänkande. Då är det också svårt att bearbeta det med ett logiskt resonemang. För den som är rädd hjälper det inte att säga att det inte finns något att vara rädd för.

Testa att sova i några slogbodar eller under tarp! Jag tycker att det ofta känns instängt och utsatt i tält. Då kan jag ju inte se om det är ett rådjur eller en snödriva som rör sig därute. I ett vindskydd ser man allt som pågår.

Det funkar dock bara i någorlunda bra väder, men något säger mig att du inte är på väg ut i januaristormen ovanför trädgränsen ändå.

Tapio_ut sa:

Halaj!

Problemet är ju lite att rädslan inte kommer av ett logiskt tänkande. Då är det också svårt att bearbeta det med ett logiskt resonemang. För den som är rädd hjälper det inte att säga att det inte finns något att vara rädd för.

Klicka för att se resterande...

Det där tror jag inte är en allmän regel utan är olika för olika människor. Ibland finns rädslan för att man tror att något är farligare än vad det är. Då kan mer kunskap och logiskt resonerande ofta hjälpa. Även om rädslan är irrationell kan den i många fall minskas eller fås att bli hanterbar genom förnuftsmässig bearbetning (dock inte alltid).

Gå några gånger till en terapeut vet ja! Rädslan du pratar om tror jag till stor del handlar om att du inte är i en miljö du är van vid och kontrollerar. Där kan du säkert få några verktyg som hjälper dig att hantera just de situationerna.

Det här med att vänja sig och att veta vad som är farligt och inte farligt, tror jag inte har så mycket med saken att göra egentligen. Det kan kanske hjälpa, men i grunden handlar det nog om hur du hanterar situationer som den här som du inte kan kontrollera på samma sätt som ditt sovrum hemma.

Själv använder jag öronproppar för att inte störas av småljud. Utvilad blir upplevelsen mer positiv och oron kanske lindras.

Känslighet

Det här är inget enkelt svar att skriva, och jag ber om ursäkt på förhand om det är off-topic och flummigt.
När jag var barn och ung vuxen hade jag i "magiska stunder" lätt att känna känslan av mystik, vemod, "samhörighet med historien" och liknande.
Tänk skogssjö i Småland efter solens nedgång eller att ligga och flyta i ett ljummet hav under en månfri stjärnhimmel med myriader av stjärnor - man blir ödmjuk och på en och samma gång liten och betydelsefull.
Parallellt med detta var jag också överkänslig och detta kunde bland många andra uttryck visa sig som mörkräddhet (dock inte samtidigt som det jag beskrev ovan) men även en benägenhet att själv begränsa mitt område; vad jag vågar göra och vad jag tror mig om.

Snabbspolar fram till idag och konstaterar att jag med hyfsat mogen ålder blivit säker inom det vardagliga, praktiska och mentala område jag kontrollerar. Mycket få saker gör mig orolig eller rädd på djupet så länge det handlar om min egen säkerhet. Jag har inte hela framtiden framför mig, jag är redan i den framtid jag kunde oroa mig för som ung.
Men samtidigt är jag "torr", analytisk, verbal, krass och osentimental på ett sätt som står i stark kontrast till min tidigare känslighet.
Det är ett resultat av såväl ökande ålder och erfarenhetsbas som att jag varit med om långa perioder av kraftig press och stress.

Så, vad vill han säga egentligen? Kanske att en viss grad av mörkräddhet inte i sig är något negativt, då det kommer med en förmåga att känna vördnad inför tillvarons mysterier. Först när det allvarligt begränsar din rörelse- och handlingsfrihet måste den hanteras.
Och som flera redan skrivit, att utsätta dig för situationen ("träna") bör fila bort de överdrivna manifestationerna av obehag. Men någon quick fix handlar det nog inte om.
Att i all enkelhet avvärja situationen genom att ha trevligt sällskap vid tältningen, samt att ha ansträngt dig fysiskt under dagen så att kroppens basala behov som mat och sömn blir mer påträngande torde också hjälpa.

Hoppas att detta gav något!

Tapio_ut sa:

Halaj!

Nääe! Jag tycker precis tvärtemot! Jag bor ensam lite avsides och brukar inte orka låsa dörren vid läggdags. Som du gillar jag att kolla lite youtubeklipp, filmer mm. i mobilen innan jag somnar. Jag använder in-ear-pluppar. Jag_hatar_att inte höra! Tänk om det kommer en yxmördare liksom. Då hör jag honom inte!

Frågan: tälta inte vid leden. Gå 50-100 m vinkelrätt mot. Yxmördare lär inte hitta dig. En löjlig sak som hjälpte mig förr (när jag började tälta ute) var att ha kniven framme, lättillgänglig. Tanken på ett knivslagsmål mitt i busken, mitt i natten är ju helt absurd, men ändå skänkte kniven mig någon slags trygghet.
Numera bryr jag mig inte. Tryggare än i skogen kan man inte vara!

Klicka för att se resterande...

Jag har också med en liten ihopfällbar kniv som inte skulle göra värst skillnad - om man nu hann få upp den och veckla ut den i tid.

Har tältat några ggr i naturreservaten här i Stockholm, man hör motorvägars brus, bilar som varvar, hundar som skäller etc på avstånd, men mörkret ute i skogen ger en trygghet. Vilka galningar/yxmördare skulle dra flera kilometer rakt ut i skogen? Mörkret på natten ger mig en trygghetskänsla.

Enda gången jag känt obehag var när en drönare kom flygandes ovanför trädtopparna framåt midnatt, ett par vändor - då tänker man att man är upptäckt och ett gäng fulla individer får för sig dra till skogs för att ha roligt/terrorisera en tältare

Tälta på camping är sjukt mer obehagligt och jag får svårt sova.

Vad jag vet finns det direkt inget i svensk natur att vara rädd för - förutom din egen okunskap/slarv eller en o annan yxmördare då

Kan rymligheten spela in?

Bara en liten fundering: För en del kan det väl vara så, att man känner sig mer pressad/utsatt i ett minimalt enpersonstält än i ett rymligt tvåpersonstält?
Jag tycker iaf att det känns bra med lite svängrum och rymd.

I övrigt så håller jag med om att övning under "tryggare" förhållanden ger vana och därmed säkerligen känsla av ökad säkerhet/trygghet.

Oj, så många kloka svar! Och på flera olika plan, allt från praktiska små tips till psykologiska djupdykningar. Det är väl en del av poängen med att vara ute i naturen, man får möta sig själv och sina känslor. Vissa saker kan kännas utmanande, andra inte. Det handlar säkert om känslan av kontroll också, därför man skulle kunna vara lite hjälpt av att t ex sova med kniv...
Jag är egentligen mest ute efter avkoppling, inte utmaningar så det kan vara därför det tagit emot. Jag är gärna själv i naturen på dagen och skogen känns som det tryggaste ställe man kan vara på. Jag går gärna själv på fjället också.

En gång i tidiga tonåren skulle jag gå i mörkret mellan två hus vid stugan (som ligger ödsligt i skogen) och blir förföljd av minst ett jättestort djur som jag knappt kunde se som sprang efter mig tills jag med andan i halsen kom tillbaka till gäststugan och stängde dörren om mig. Jag tänkte att det kanske var en älg? Dagen efter kom en bonde och letade efter två förlupna hästar. Själva känslan sitter kanske i lite.

Utifrån era ovanstående tips tror jag att jag ska börja ta lite kvällspromenader i skogen, med pannlampa. Det kan jag ju göra så ofta att jag hinner vänja mig. Sova middag i skogen skulle nog gå bra också
Vad gäller öron och elektronik så lyssnar jag på inläst bok med in-ear i ena örat (det som är uppåt) tills jag somnar och det känns lagom avseende hur avskärmad/på min vakt jag vill vara.
Jag har en tendens att "se bakom" saker och ting, är därför inte "lättlurad" att tro att jag är inomhus när jag är i ett tält. Det hade ju varit enklare.

Jag har gått i terapi mot ångest, och det jag framför allt tagit med mig är att rädslan må vara där, men den är inte min och jag bör inte agera på den, samt att det är bra att utsätta sig för det som ger en ångest. Terapiformen heter ACT (Acceptance and Commitment Therapy), vilket i princip är KBT version 2.0. Det går ut på att man ska acceptera sina känslor och lära sig leva med dem, ungefär som man kan behöva vänja sig vid ett handikapp.

Jag ser min ångest som en felfunktion, som inte har något med mig att göra egentligen. Då är det lättare för mig att ignorera den. Att vara rädd för vargar är till exempel hälsosamt, men ångesten kan säga att det är farligt att handla i kvartersbutiken. Likadant är det med din tältningsrädsla, verkar det som.

Mitt råd är att du helt enkelt utsätter dig för det (dvs drar ut och tältar) så mycket du kan, och står ut med de jobbiga känslorna. Lyd inte rädslan, utan gör tvärtemot. Utsätt dig för det som skrämmer dig. Det är skitjobbigt men efter ett tag blir det bättre. Överväg terapi - vissa kan behöva professionell hjälp för att klara det.

Jag tror det handlar mycket om att bli van. Det är intressant som någon skrev här på sidan nyss, att vi inte är rädda för det vi är vana vid och därför också bortser från faror, befogade som obefogade. Den som skrev menade att vi t ex bortser från de faror som kan finnas med spriten i Trangiakök eftersom vi är så vana vid dessa kök.
Jag har inte en tydlig känsla av rädsla för att sova i tält, men jag skulle gärna ha in det i komfortzonen! Jag skulle vara ganska "on edge" om jag sov själv i skogen. Med någon trygg kompis skulle det vara helt ok, men jag har ingen sådan som har tid att tälta med mig. Jag kunde ta med barnen, men vill gärna vara hyfsat trygg själv först.
Som det är nu drar jag mig för att offra en god natts sömn hemma i sängen då jag så väl behöver den. Skulle vilja snabbspola till att jag vant mig, men det finns ju som sagt inga quickfix.