Fler med problem i fjällen

Det är högsäsong i fjällvärlden:

En man som plötsligt blev sjuk uppe i Kirunafjällen lyckades rädda sig själv genom att beställa en helikopter.

http://www.nsd.se/nyheter/kiruna/artikel.aspx?ArticleId=7053366

En man i 20-årsåldern, som befann sig i närheten av Kungsleden vid Kebnekaise ska brutit både armen och benet. Fjällräddningen kämpar nu för att få honom i säkerhet.

http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleID=7053332

En 69-årig man försvann vid 15-tiden på söndagen från Kungsleden i Sitojaureområdet i Jokkmokk.

http://www.nsd.se/nyheter/jokkmokk/artikel.aspx?ArticleID=7053362

Helikopter har nu på morgonen återfunnit 69-åringen

http://www.nsd.se/nyheter/jokkmokk/artikel.aspx?ArticleID=7053362

En sak förvånar mig, när man vandrar eller paddlar ihop med nån annan, hur kan man då "komma bort" från varann? Är det inte det som är meningen att man ska hålla ihop eller är det nån j*vla tävling om vem som kommer först till målet?

*tar mig för pannan*

Det är nog lätt att underskatta hur lätt det är att tappa bort sig, även i marker som känns väldigt lättsamma och överskådliga. Detta gäller nog särskilt om man inte är så van att vistas i den typen av terräng. Visst bör man hålla ihop men ingen skulle väl på förhand gissa att 3,5 km vandring upp till fjället Allak skulle leda till en sanrt veckolång sökinsats. Det behöver inte betyda att något alltför olyckligt hänt men att ta sig utanför sökområdet går fort ibland, särskilt om du är lätt lastad och vid god kondition.

Jag har också legat kvar i tältet medan min bror gett sig ut på egna korta turer, bland annat i Tarfaladalen, men då har jag hållit koll på honom så gott det går. Kikare fungerade bra just den gången.

Teknikern sa:

En sak förvånar mig, när man vandrar eller paddlar ihop med nån annan, hur kan man då "komma bort" från varann? Är det inte det som är meningen att man ska hålla ihop eller är det nån j*vla tävling om vem som kommer först till målet?

*tar mig för pannan*

Klicka för att se resterande...

Det ser jag inget konstigt med, det har hänt att den jag vandrat med har haft ett annat tempo och vi då särat på oss fram till lunch tex. Som vuxen klarar man oftast av det

Jag funderar på hur det går att gå bort sig på Kungsleden då de sträckor jag gått har mest sett ut som en dåligt underhållen landsväg. Det är antagligen inte omöjligt i kraftig dimma, men då stannar man väl ändå på den plats man befinner sig? Eftersom man alltid har någon sorts vindskydd och mat med sig när man går på fjället (för det har man väl?) borde inte en till två dygn extra på samma plats ställa till några problem...

Ett gammalt fint minnesord kommer tillbaka till mig - STOP. Stanna, tänk, orientera, planera.

Nu verkade ju förvisso 69-åringen i fråga klarat sig rätt bra och den som verkade mest stressad var hans kamrat...

Ni kanske inte tror att jag varit i fjällen men det är fel. Som liten grabb var vi i fjällen varje sommar en eller ett par veckor och medan min far fiskade så utforskade jag omgivningarna och ibland knallade jag upp på nåt fjäll också helt ensam. "Komma vilse" fanns inte i min värld av två anledningar, fotografiskt minne och inbyggd kompass, samt vanan att ta vara på mig själv också.

Hur gammal jag var? Tja, 7-8 år när jag började vandra kors och tvärs i fjällen och jag var ofta borta hela dan.

Teknikern sa:

En sak förvånar mig, när man vandrar eller paddlar ihop med nån annan, hur kan man då "komma bort" från varann? Är det inte det som är meningen att man ska hålla ihop eller är det nån j*vla tävling om vem som kommer först till målet?

*tar mig för pannan*

Klicka för att se resterande...

Kanske kan nedanstående citat delvis svara på din fråga ovan?

Teknikern sa:

...Som liten grabb var vi i fjällen varje sommar en eller ett par veckor och medan min far fiskade så utforskade jag omgivningarna och ibland knallade jag upp på nåt fjäll också helt ensam...

Klicka för att se resterande...

Teknikern sa:

Ni kanske inte tror att jag varit i fjällen men det är fel. Som liten grabb var vi i fjällen varje sommar en eller ett par veckor och medan min far fiskade så utforskade jag omgivningarna och ibland knallade jag upp på nåt fjäll också helt ensam. "Komma vilse" fanns inte i min värld av två anledningar, fotografiskt minne och inbyggd kompass, samt vanan att ta vara på mig själv också.

Hur gammal jag var? Tja, 7-8 år när jag började vandra kors och tvärs i fjällen och jag var ofta borta hela dan.

Klicka för att se resterande...

Dom allra flesta gångerna går det precis så bra som du beskriver. Dock finns såklart undantag, som fallet med 19-åringen tydligt visar. Så länge vädret håller sig skapligt så fungerar nog både det goda minnet och känslan för väderstrecken bra men börjar det dra in dimma och klockan tickar på så blir det svårare och svårare att hålla kvar vid övertygelsen att man går åt rätt håll/vet hur långt det är kvar/kan bedöma den egna förmågan att ta sig ur situationen.

Alla som kommit vilse, om än i den egna hemmaskogen på några kvadratkilometer, vet hur snabbt det kan gå från full koll till i stort sett ingen koll. Det kan vara nyttigt att känna på men samtidigt lite läskigt. Med då hellre på hemmaorten än i ett större fjällområde. Med god kartkunskap och kompassvana går det nästan alltid att leta sig ut ur oredan men det kräver då att lugnet bibehålls så till den grad att dessa kunskaper kan utnyttjas.

Dimma,,,,

Jag har navigerat en hel del på havet också i vuxen ålder, gjorde lumpen på en ö och var ute på havet mest varje kväll i vilka väder som helst och fiskade och man får en känsla för vad som är var och hur man ska ta sig dit med lite övning och känsla för att läsa natur och vågor mm. även om det är smälltjockt eller becksvart. Det verkar som att vissa av oss har känslan inbyggd medan andra kan komma vilse i sin egen bostad, väldigt intressant fenomen faktiskt.

Jag kan nog själv uppleva att jag har en viss inbyggd känsla för att inte tappa bort mig alldeles för lätt men nog finns det gränser. Men det är klart, har man väldigt lätt för att tappa orienteringen så kanske man hör till den grupp som går bort sig oftare än andra.

Att hålla sig lugn och faktiskt titta efter tecken som kan ge en fingervisning över vart man befinner sig har nog väldigt stor betydelse. Så fort stressen kommer igång så blir det lite reptilagerande över det hela.

Är det samma 21-åring?

Åkte kana på Keb - bröt flera ben
http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.1021833-akte-kana-pa-keb-brot-flera-ben