Det får bli sju, annars blir det väldigt godtyckligt vad jag måste utesluta. Listat efter faktisk användningsfrekvens, vilket inte är samma sak som angelägenhetsgrad:
Tvål, myggstift, en bit tvätt/tältlina, nål, säkerhetsnål, skalpellblad, björntråd, tandtråd, kniv, sax & pincett (= minsta victorinox-kniven) kan ju räknas till både sjukvård, kroppsvård och reparationer. Likaså kanske pannlampa och räddninsfilt.
Compeed har jag dålig erfarenhet av och har slutat ta med.
Vätskeersättning har jag aldrig behövt själv, men väl när jag vandrat med barn. Men den tillreddes då av det socker och salt, som jag ändå hade med.
Det har funnits en del annat jag tagit med, fr a när jag vandrat med barn. Inte direkt livsnödvändigt, men som kunde betyda skillnaden mellan uthärdlighet och onödig plåga och/eller avbruten tur. Men det är ju individanpassat. Ett av mina barn inledde alla infektioner, även banala förkylningar, med ett dygns illamående och kräkningar. Paracetamolsuppositorier var då enda sättet att ge henne lindring mot febern och den huvudvärk, som gärna följde på vätskebristen (och underhöll illamåendet i en ond cirkel).
För min andra dotter var näsdroppar och Bafucin skillnaden mellan god nattsömn och bottenlös förtvivlan.
- idrottstejp; se Hasselabons punkt 4 för användningsområde.
- arméns salva (vid behov varianten med solskyddsfaktor); förebyggande mot hudvecksskav i värme resp. torrsprickor i kyla.
- injektionstork (spritkuddar); till desinfektion.
- plåster; några storlekar, former och sorter (luftig/"andas", "plastig"/vattenfast, bränn/skrubbskada, små runda...).
- ett par sterilkompresser; till större sår ihop med idrottstejp. Ev. kombinerat med valfritt lämpligt föremål, tex en hoprullad tygbit, som tryckförband.
- paracetamol; smärt- och febernedsättande. Ett par doser i form av suppositorier för det (sällsynta) fall, när man - t ex p g a starkt illamående - inte kan ta dem oralt.
- steristrips; att dra ihop större sårkantsglipor med. Kommer ytterst sällan till användning, men får ändå alltid följa med - tar ingen plats men gör stor skillnad för den sortens sår.
Tvål, myggstift, en bit tvätt/tältlina, nål, säkerhetsnål, skalpellblad, björntråd, tandtråd, kniv, sax & pincett (= minsta victorinox-kniven) kan ju räknas till både sjukvård, kroppsvård och reparationer. Likaså kanske pannlampa och räddninsfilt.
Compeed har jag dålig erfarenhet av och har slutat ta med.
Vätskeersättning har jag aldrig behövt själv, men väl när jag vandrat med barn. Men den tillreddes då av det socker och salt, som jag ändå hade med.
Det har funnits en del annat jag tagit med, fr a när jag vandrat med barn. Inte direkt livsnödvändigt, men som kunde betyda skillnaden mellan uthärdlighet och onödig plåga och/eller avbruten tur. Men det är ju individanpassat. Ett av mina barn inledde alla infektioner, även banala förkylningar, med ett dygns illamående och kräkningar. Paracetamolsuppositorier var då enda sättet att ge henne lindring mot febern och den huvudvärk, som gärna följde på vätskebristen (och underhöll illamåendet i en ond cirkel).
För min andra dotter var näsdroppar och Bafucin skillnaden mellan god nattsömn och bottenlös förtvivlan.
då sådan plåster är dåligt för friluftsliv då det lätt kommer in smuts från sidorna och de fungerar dåligt i blöta, rekomenderar Sorbact plåstren 
