Citat:
Ursprungligen postat av LRC
Vallningsfritt för mig. Bara att köra oavsett före, utan att behöva klura ut vilken valla som behövs för tillfället. Vid branta stigningar (läs: toppbestigningar) och riktigt hårt, glatt underlag av märkbar uppförskaraktär har jag stighudar. Att glidet kanske inte är i yppersta toppklass är sällan något som ens märks, då man i regel inte behöver/vill ha för mycket fart ändå med en vällastad ryggsäck. Sedan måste man ändå ha mätt spannet med sagda ryggsäck på för att det ska spela någon större roll -- de extra 10-20 kilona trycker ner rätt bra.
På vårvintern är vallningsfritt fullständigt överlägset. Det kan vara femton olika fören på en kilometer och man behöver aldrig stanna och valla om under yttrande av svordomar. När dagsmejan slår till på allvar brukar jag kunna gå rätt uppför vilka sluttningar som helst. Besteg t.ex. Gåsen, Helags, Sylarna (delvis) och Getryggen utan vare sig stighudar eller minsta tillstymmelse till bakhalt i påskas.
Fischers Crown-belag är riktigt bra, men är det hårt och slipat får man som sagt se upp lite grann.
|
Alla har nog olika tolerans när det gäller fäste. Undertecknad klarar sig med tre burkar i 99% av normalfören. Är det omväxlande glatt och löst kan tunt klister täckas med kallvalla. Eller så går jag på med hudar.
Spannet är inte så svårt att få till, ett enkelt sätt är att prova sig fram med utgångspunkt i trampet (turskidor är i det avseendet inte lika känsliga som löparskidor). Förläng framåt tills fäste. Behöver bara göras en ggn...
...med vanliga belag kan man staka på flacka partier utan fästvalla, helt överlägset i fart

.
//J