Fowwes blogg

Sommargyllingen - en raritet bland h�ckf�glar

Sat, 18 May 2013 17:19:15 +0200

Sommarv�rmen har kommit med full kraft till Sk�ne, och denna l�rdagsf�rmiddag v�ntade ett bes�k i Vombs fure d�r sommargyllingen bor. Enligt den nyutgivna boken F�glarna i Sverige - antal och f�rekomst h�ckar denna art med endast ca 120 par i v�rt land. Ungef�r h�lften av dessa finns i just Sk�ne och gissningsvis 5-10 par i Lunds kommun.

Det b�sta s�ttet att h�lsa p� gyllingarna �r att ge sig in i skogen och ta fram sin mats�ck. Det kan bli en stunds v�ntan innan den f�rsta f�geln h�rs sjunga. De sjunger med kraftiga, fl�jtande toner som h�rs n�gra hundra meter. Att f� se dem �r d�remot betydlgt sv�rare, trots att de �r ganska stora. Som en bj�rktrast ungef�r.

Foto: Om man vill se dem g�ller det att g� f�rsiktigt i s�ngens riktning. Med viss tur kan man f� se en skymt av de mycket skygga f�glarna.

Foto: Vanligtvis ser man bara n�got gult fladdra till i l�vverket d�r sommargyllingen nyss satt. F�geln "smiter ut bakv�gen" n�r den tycker n�gon har kommit f�r n�ra. Och det kan r�ra sig om s� mycket som hundra meter.

Jag och Anders f�ljde de luriga f�glarna genom skogen, �n hit, �n dit. Vid n�gra tillf�llen h�rdes tv� samtidigt, och som mest hade vi tre hanar inom h�rh�ll. Honorna �r inte lika gula utan mer gr�naktiga, men n�gon hona st�tte vi inte p�.

Foto: Till slut lyckades jag f� syn p� den n�r den satt stilla p� l�ngt h�ll mellan en och tv� minuter. Det r�ckte f�r att f� n�gra skapliga bilder.

Att vandra p� egen hand i fj�llv�rlden

Sun, 12 May 2013 22:37:45 +0200

I slutet av juni b�r det allts� av igen till fj�llv�rlden. Denna g�ng har jag inte n�gon f�ljeslagare utan �r beredd att tillbringa omkring tio dagar helt f�r mig sj�lv. Men man vet ju aldrig: f�rra g�ngen jag planerade en n�stan lika l�ng ensamvandring tr�ffade jag en trevlig man p� t�get i G�llivare som skulle g� ungef�r samma v�g som jag. Vi slog f�lje i fyra dagar innan v�ra v�gar skiljdes.

Denna g�ng �r f�ruts�ttningarna annorlunda, och m�jligheten att st�ta p� n�gon med samma resplan �r betydligt mindre. Jag kommer n�mligen inledningsvis att g� i omr�den d�r ytterst f� vandrare g�r. F�rst genom urskogomr�det �nok (norr om Kvikkjokk), d�refter utmed �stra sidan av Njoatsosv�gge i Sarek med forts�ttning utmed norra sidan av Tjuolda-dalen.

Kv�llssol �ver sluttning ner mot �nok. Foto: Anders Gudmundsson.

Foto: Njoatsoj�hk� vid ett brett st�lle som m�jligg�r vadning. Den andra stranden, den �stra, anv�nds s� h�r l�ngt s�derut mycket s�llan av fj�llvandrare. Det �r d�r jag har t�nkt att g� efter att jag har passerat genom �nok. Berget i bakgrunden �r en del av S�hkok.

Den n�dv�ndiga s�kerheten

Under planeringen av en fj�lltur m�ste man alltid t�nka igenom s�kerhetsaspekterna. Om man ska g� ensam m�ste man t�nka ett par g�nger till. Inf�r denna tur har det blivit en hel del tankem�da.

N�r man �r tv� p� turen finns ju alltid m�jligheten att den andre kan h�mta hj�lp om n�got skulle g� fel. N�r man g�r p� egen hand m�ste man klara den saken sj�lv.� Ja, helst ska man f�rst�s helt undvika miss�den. Det �r dock inte l�tt. N�got s� enkelt som ett felsteg och en stukad fot kan g�ra att det blir tv�rstopp. En snubbling och ett fall mot en sten kan bli �desdiger. Att undvika besv�rlig blockterr�ng blir d�rf�r viktigt, och det tror jag att jag har lyckats med i planeringen. D�remot har jag t�nkt g�ra flera rej�la vadningar, och att planera vattenniv�er �r f�rst�s om�jligt. Det g�ller att fatta r�tt beslut n�r man v�l st�r vid vattendraget.

Det handlar ocks� om hur v�lfrekventerat omr�det �r. Om man g�r p� n�gon upptrampad stig (�ven i Sarek finns s�dana) beh�ver man nog inte v�nta ens ett dygn tills n�gon har kommit inom synh�ll.� Men vissa str�ckor d�r jag ska g� kan det antagligen ta en vecka eller mer innan jag blir sedd. En noggrann unders�kning av mobiltelefont�ckningen k�nns som en n�dv�ndighet, men i detta fall kommer jag bara kunna lita p� den under de f�rsta tv� eller tre dagarna. Att ge en tydlig turbeskrivning till den som ska vara min kontaktperson under turen �r en annan viktig detalj (och naturligtvis att h�lla sig till den v�g man planerat).

Fr�nvaron av m�nskligt s�llskap � ont eller gott?

Men de praktiska fr�gorna �r inte allt jag funderar p�. Att ha enbart sig sj�lv som s�llskap i en och en halv vecka �r n�got som de flesta nog skulle anse vara mycket p�frestande. Jag �r ganska van att g�ra saker f�r mig sj�lv i en eller tv� dagar, men �ven d� brukar det finnas m�nniskor inom synh�ll s� helt ensam �r jag s�llan.

Som v�l �r fungerar naturen ofta som ett slags s�llskap f�r mig, och s�rskilt djuren. Att se dem p� avst�nd eller m�ta dem p� n�ra h�ll f�ngar min uppm�rksamhet och syssels�tter mina tankar. Jag antecknar vad jag ser och om jag har tid bearbetar jag dessa noteringar p� kv�llen vid l�gerplatsen. M�nga andra tankar som jag f�r under dagen hamnar ocks� i anteckningsboken. En del av dessa blir material till nya inl�gg i denna blogg. Kanske n�got ocks� i framtiden blir en ny bok, men bokskrivande �r ett vanskligt f�retag s� man vet aldrig hur det g�r med det.

Kv�llarna inneb�r skrivande i anteckningsboken. Foto: Anders Gudmuundsson.

Under tidigare ensamvandringar har jag ibland saknat n�gon att prata med om det jag ser och upplever. Det �r verkligen en f�rm�n att ha ett gott vandrars�llskap, och dem jag vandrat med under �rens lopp har allesammans varit p�litliga och natur�lskande m�nniskor. Men det man f�rlorar n�r man g�r utan s�llskap kanske kan v�ndas till n�got gott?

Att tvingas till tystnad under vandringen kan ju leda till att man kommer n�rmare naturen och kan uppleva desto mer av den. F� tid att stanna vid intressanta m�l s� l�nge man k�nner f�r det. Ha gott om tid att bearbeta intryck och t�nka alla tankar till slut.

Att komma n�ra bergen

Det �r n�got med bergen som drar. Redan p� l�ngt avst�nd ser de v�ldigt lockande ut, och man vill n�dv�ndigtvis dit.

Det normala s�ttet att n�rma sig ett berg �r att vandra fr�n en l�gre niv�. Vandringen g�r ofta genom skogkl�dda omr�den som kan ta en eller flera dagar att passera. Ibland har man att k�mpa emot t�t bj�rkskog och sv�rgenomtr�ngligt vide. Under tidigare fj�llvandringar var jag ofta ot�lig, ville fort f�rbi skogen f�r att komma upp p� kalfj�llet. Numera njuter jag n�stan lika mycket av skogen som av fj�llet.

Foto: Fj�llskog i Sarvesv�gge, Sarek. Skogen �r inte bara vacker att se p�, den �r intressant att g� genom och kan bjuda p� m�ten med vilda djur. Har man br�ttom b�r man dock v�lja en stig. I bakgrunden tornar massivet Bielloriehppe upp sig.

S� sm�ningom glesnar det. Landskapet �ppnar sig, vyerna blir vidstr�ckta. Bergen syns, men fortfarande p� avst�nd. S�llan �r de h�gsta bergen n�rmast. Efterhand som v�xtligheten avtar blir det l�ttare att ta sig fram�t. Nu g�r man p� rished eller kanske rentav p� mjuk, fj�drande gr�smark. En njutning s� l�nge det varar. D�refter tar de f�rggranna lavarna vid, klamrar sig fast vid stenarna och dekorerar dem. Till slut �r det bara svartgr�tt grus, stenblock och kala klippv�ggar kvar.

Fj�llens natur �r fascinerande. Vissa dagar kan jag inte se mig m�tt p� bergssidorna och branterna. Jag f�ljer linjer i berget, uppt�cker m�jliga f�rdv�gar och utsiktspunkter, fantiserar om kamvandringar och toppbestigningar. De flesta av dessa m�jligheter kommer jag aldrig att realisera, men vad spelar det f�r roll? Det r�cker med att veta att framtiden har potential till nya �ventyr och att �tminstone n�gra av dr�mmarna kommer att f�rverkligas. Denna junivandring �r resultatet av just en s�dan �nskedr�m.

Foto: Under en vandring 2006 fick vi p� avst�nd se Luohttol�hko i Sarek fr�n en ny utsiktspunkt. Vi h�nf�rdes �ver dess enorma dimensioner. N�r vi f�ljde landskapet med blicken uppt�ckte vi ett par stora hyllor som s�g m�jliga ut att vandra p�. En av dem �r den hylla som h�r p� Utsidan kallas �1260-plat�n� (jokken p� fotot kommer fr�n den). Vi best�mde oss f�r att n�gon g�ng i framtiden anv�nda den som vandringsv�g och l�gerhylla.� Detta gjorde vi n�gra �r senare.

En livsf�renkling

Under en fj�llvandring uts�tts man � p� ett positivt s�tt � f�r en m�ngd intryck som bland kan vara sv�ra att s�tta ord p�. Vissa sorters intryck skulle jag vilja ben�mna f�renkling.

L�t mig f�rklara. Ju h�gre upp man kommer p� fj�llet desto mer f�renklas naturen, exempelvis n�r det g�ller utseendet. Komplexiteten p� de l�gre niv�erna med sitt detaljrika pussel av vattendrag, skogsdungar, stenpartier och s� vidare ers�tts av allt st�rre omr�den med likartad natur. Detta har jag funnit p�verkar �ven tankelivet. Det �r som naturens enkelhet p� de h�ga niv�erna skapar en motsvarande enkelhet i sinnet. Som att livets komplexitet, lager efter lager, skalas bort.

Parallellt med naturens f�renkling p� h�g h�jd vidgar sig det synliga perspektivet. Blickf�nget lyfts fr�n alla de n�raliggande sm� detaljerna, �gonens fokus hamnar av sig sj�lv i fj�rran. Nu �r det inte l�ngre marken framf�r f�tterna som �r det mest intressanta utan de landskap som finns flera kilometer eller mil l�ngre bort. Ocks� detta fenomen p�verkar och g�r avtryck i sj�len. Mina tankar lyfts fr�n vardagens alla sm� bekymmer. Jag f�rs�ker urskilja de st�rre linjerna. Gripa om det ogripbara. Se l�ngt bort i fj�rran, ocks� n�r det g�ller konturerna av mitt eget liv.

S� blir en fj�llvandring betydligt mer �n en vanlig semestervecka. Den ger n�got unikt� och v�rdefullt att ta med till vardagen d�rhemma.

Den blir en del av min livsvandring.

Luohttoj�vrre, i bakgrunden Rygg�sberget och Luohttotj�hkk�. Foto: Anders Gudmundsson.

(Foton av undertecknad om inget annat anges.)

Urskog och sommarfj�ll

Sun, 21 Apr 2013 18:18:06 +0200

Att planera en fj�llvandring �r f�r det mesta ett stort n�je. L�sa kartan och l�ta id�er f�das ur alla landskapsdetaljer den visar. Leta fram litteratur och information om omr�dena som ska bes�kas. Fantisera om v�gval och alternativ.

M�let f�r min kommande resa till fj�llv�rlden (i juni) �r till att b�rja med det urskogsomr�de jag skrivit om i ett antal inl�gg i den h�r bloggen: �nok, strax norr om Kvikkjokk. Jag och min vandrarkompis Anders t�nkte bes�ka det redan i h�stas, men d� satte �lgjakten stopp f�r planerna. Nu blir det ett nytt f�rs�k, och det �r ingen nackdel att det sker under juni m�nad. D� �r f�glarna i full g�ng med s�ng, bobygge eller ruvning. Jag hoppas p� fina m�ten med fj�llf�glar. Och varf�r inte med �lg, utter och bj�rn ocks�?

En kungs�rn sv�var �ver Njoatsosv�gge. Foto: Anders Gudmundsson.

Anledningen till resm�let �r tv�faldig: dels att f� se den avverkningshotade tallurskogen, dels att pr�va ut om detta �r en m�jlig vandringsv�g till Njoatsosv�gge. De b�gge sakerna h�nger p� s�tt och vis ihop, f�r om jag nu skulle ta mig genom hela �nok kan jag ju lika g�rna forts�tta upp i fj�llv�rlden. En som har inspirerat mig att testa detta �r en av mina kompisar h�r p� Utsidan, Bandersson. Vanligtvis har jag g�tt "normalv�gen" via Kungsleden, P�rek och S�hkok n�r jag ska till (eller fr�n) Njoatsosv�gge. Nu ska det pr�vas n�got nytt.

Hamberg om Kamajokk

Men som vanligt i fj�llv�rlden �r man inte f�rst med "nya" id�er. Det �r alltid n�gon som pr�vat p� det tidigare. I detta fall �r det inte sv�rt att hitta exempel, det r�cker med att �ppna Axel Hambergs� guidebok Sarekfj�llen (1922). Han skriver om att g� just genom �nok och vidare in i Njoatsosv�gge (sid. 34 � 35).

Hambergs f�rdbeskrivning b�rjar med vandring utmed Kamajokks �stra sida, d�r det idag finns en traktorv�g som �r en naturligt infartsled. Efter ca 3 km f�resl�r han omv�xlande b�tf�rd och vandring uppf�r �nokdeltat,� till Kamajokks och Njoatsosj�hk�s sammanfl�de. D�refter beskriver han kortfattat vidare f�rd p� v�stra sidan av Njoatsosvagge (ungef�r den v�gen som Anders Gudmundsson och jag gick i september f�rra �ret).

Har han d� inget att s�ga om den �stra sidan av Kamajokk och Njoatsosj�hk�? Jo n�got lite, men det �r i samband med att n� P�rektrakten. Enligt Hamberg �r terr�ngen fr�n Kamajokks och Njoatsosj�hk�s sammanfl�de "stenig och d�lig". Han anser att Kungsleden och P�rekstigen f�rbi Dahta-sj�arna med forts�ttning �ver S�hkok �r mycket b�ttre om man ska till Njoatsosvagge (vilket �r den "moderna" v�g vi anv�nder). S� om forts�ttningen p� �stra sidan av Njoatsosj�hk� f�r vi inte veta vad han tyckte. Inte heller �r det helt klart vad han ans�g om att avst� fr�n b�tf�rd och g� hela �stra sidan om Kamajokk, men man kan nog f�rmoda att han inte h�ll det alternativet s�rskilt h�gt. Terr�ngen �r ju full av sm�sj�ar och myrmark n�ra jokken, och i skogskanten �r det troligen fullt av sten och nedfallna tr�d.

Ett utsnitt av Hambergs sarekkarta fr�n 1922. Min planerade v�g �r ungef�rligt utritad med r�da prickar. "Normalv�gen" till Njoatsosv�gge �r angiven med bl� prickar. Observera att Hamberg delvis�hade andra beteckningar p� kartan. Exempelvis f�r �ven nutida Tjuoldaj�hk� ing� i "Kamajokk".

Man kan f�rst� Hambergs tveksamhet, f�r det var annorlunda att f�rdas p� hans tid. D� hade man mycket utrustning och ofta lastrenar. Naturligtvis r�rde sig ett s� stort f�lje inte lika smidigt som vi g�r idag. S� skulle inte �stra sidan av Kamajokk nuf�rtiden kunna vara en intressant och genomf�rbar f�rdv�g in i Njoatsosvagge?

Ett full�ndat ekologiskt system

En annan Sarekk�nnare som beskrivit omr�det �r Edvin Nilsson. I boken De vilda djurens Sarek l�ter han oss f�lja med fr�n �vre Njoatsosv�gge och vandra s�derut. Efter passage av Ruopsokj�hk� rekommenderar han v�gen �ver S�hkok och P�rek om man ska till Kvikkjokk. Liksom Hamberg avr�der han fr�n att forts�tta p� �stra sidan av Njoatsosj�hk�. "P� m�nga st�llen �r bj�rk- och videsn�ren t�ta och p� torrbackarna nedanf�r S�hkok erbjuder stora t�ta enrissn�r ett ovanligt hinder", skriver han (sid. 85).

Annars har Edvin Nilsson mest gott att s�ga om denna del i Sareks utkanter. "Under S�hkok finns ett av Sareks absolut b�rdigaste omr�den. �ven utanf�r parkgr�nsen �r det �rtrikt och viltproduktivt p� m�nga st�llen i Nj�tj�s-Tjuoltavagges nedre delar... Den n�rliggande barrskogen kring �nok och Ruotevare, som aldrig avverkats, �r nog ett av de finare tallurskogsomr�den vi har kvar." Vidare: "D�rf�r finns h�r normalt goda stammar av bj�rn, lo och j�rv. [...] hela omr�det tillsammans bildar ett mera full�ndat ekologiskt system �ret om �n till exempel Rapadalen." (Sid. 85, 88).

Ett foto �ver en del av nedre Njoatsov�gge ger anledning till funderingar om framkomligheten. Sj�n som delvis syns i v�nsterkant (476 p� fj�llkartan) har en kanal som rinner ut i en kr�k av Njoatsosj�hk�. Den lilla �n i flodkr�ken kan identifieras p� fj�llkartan (med f�rstoringsglas!). I bakgrunden berget Ruotevare, ett st�ndigt aktuellt prospekteringsomr�de. Berget l�r vara en enda stor j�rnklump och var k�nd redan p� Hambergs tid. En brytning h�r skulle f�rst�ra det ekologiska system som Edvin Nilsson ans�g vara unikt. Fotot taget fr�n S�hkoknuohkke.

Samma slingrande lilla kanal som i f�reg�ende bild. Den m�ste jag �ver om jag inte vill ta en omv�g vid sj� 476. G�r kanalen att vada?� Det l�r jag uppt�cka n�r jag kommer dit! Sen �r det videbuskagen, de ser ganska t�ta ut men �r faktiskt ganska l�gv�xta. Undrar hur l�ng tid detta omr�de kommer ta att passera? Under en vandring h�r kommer man st�ndigt beh�va fundera �ver l�mpliga v�gval. Men det �r ju en del av det roliga med att g� utanf�r stigarna. Och min erfarenhet �r att om man drar ner tempot och inte l�ter sig j�ktas �r ofta s k besv�rlig terr�ng riktigt �verkomlig. Fotot taget fr�n S�hkoknuohkke.

F�r, emot och problem p� v�gen

Edvins Nilssons lovord �ver Njoatsos-Tjuolda �r onekligen lockande. Vem vill inte se ett omr�de som beskrivs i s� lyriska termer? Vandra genom det, se det p� n�ra h�ll. Visserligen f�r man v�l l�ttare syn p� exempelvis stora d�ggdjur genom kikarspaning fr�n en h�g utsiktpunkt, men naturupplevelsen blir annorlunda p� n�ra h�ll. Man f�r del av atmosf�ren p� ett helt annat s�tt n�r man sl�r upp sitt t�lt mitt inne och upplever dygnets alla timmar d�r.

Att sedan b�de Nilsson och Hamberg avr�tt fr�n att g� d�r p� grund av den besv�rliga terr�ngen g�r det hela �nnu mer intressant. �r det lika besv�rligt f�r en nutida vandrare som f�r dem? Kanske inte, men det finns dock problem som jag k�nner till och som �r v�rda att ta sig en funderare p�.

Besv�rliga vad?

F�rst har vi det h�r med vattenrika tv�rjokkar. In i �nok rinner ett par s�dana: Nj�hk�j�hk� och Stand�rj�hk�. �ver den f�rstn�mnda ser det p� fj�llkartan ut att finnas en bro vid dess utfl�de i Kamajokk, s� det ska nog vara problemfritt. Den andra jokken inneh�ller samma vatten som man passerar n�r man vadar p� "trekanterna" mellan P�reksj�arna.

Men stopp, h�r finns fr�getecken! Vart tar den�relativt stora S�hkokj�hk� v�gen? Enligt Hambergs karta rinner den p� egen hand ut i Njoatsosj�hk�. Om man d�remot studerar fj�llkartan noga ser det ut som den fyller p� sitt vatten i Stand�rj�hk� (n�got som jag tycker bekr�ftas av Google Earth). S� i�Stand�rj�hk� handlar det om stora vattenm�ngder. Nog kan den jokken v�lla problem f�r mig n�r jag ska �ver.

Men kanske det finns en annan l�sning? P� fj�llkartan ser det ut som om jokken rinner ut i Kamajokk s�der om sj�n Stuor Tsagak. Kanske g�r�det p� n�got s�tt att komma �ver d�r, f�r att sedan f�lja Kamajokks slingerbultar? Men nej,�Google Earth avsl�jar att om man ska �ver h�r m�ste man simma.

Stormf�lld skog?

N�gonstans i Kamajokks NR ligger partier med stormf�lld skog. Jag och Anders kunde inte se dem med kikarspaning fr�n V�llev�rre i h�stas s� jag vet inte exakt var de ligger. Att passera genom s�dant "plocke-pinn" �r b�de anstr�ngande och riskabelt. Det b�sta �r att ta en omv�g runt, om det g�r.

Om avst�nd och h�jd

Avslutningsvis kan n�gra siffror vara belysande. "Normalv�gen" fr�n Kvikkjokk via Kungsleden, P�rekstigen och S�hkok till m�tet med Ruopsokj�hk� (nedanf�r renvaktarstugan) har jag m�tt upp till ca 35 km p� fj�llkartan. Stigningen �r ca 900 meter (upp till S�hkok).

Via �nok blir motsvarande str�cka ca 28 km och h�jskillnaden ca 320 meter. S�ledes vinner man ca 7 km p� att g� genom �nok, men � andra sidan best�r normalv�gen av en stig som man kan f�lja (utmed Kamajokk har man d�remot bara stig/v�g ca 5 km). Men via �nok slipper man n�stan 600 h�jdmeter, vilket kan k�nnas bra n�r packningen �r som tyngst i b�rjan p� vandringen.

�n �r alla planer inte f�rdigslipade. Som det ser ut nu kommer jag att g� helt sj�lv, vilket g�r att jag m�ste minimera riskerna och inte ge mig ut i riskabla passager. Kanske g�r terr�ng, v�der eller kondition att jag inte kommer fram dit jag t�nkt mig utan m�ste v�nda. D� f�r det bli s�. Kanske g�r jag i s� fall upp till P�reksl�tten och unders�ker f�gellivet ist�llet, det har jag l�nge velat f� tid till.

Men helst vill jag f�rst�s kunna genomf�ra mina planer fullt ut.

F�ltbiologerna skriver om �nok

Sun, 03 Mar 2013 14:09:10 +0100

F�ltbiologernas engagemang f�r Ojnareskogen p� Gotland f�rra �ret fick stor uppm�rksamhet i nyhetsrapportering och annan media. I det senaste numret av f�reningens tidning F�ltbiologen behandlas en annan avverkningshotad skog, n�mligen fj�llurskogen i �nokdeltat norr om Kvikkjokk. Artikeln �r skriven av Jennie Wadman, sj�lv f�ltbiolog (f�rst�s!) och engagerad i en rad naturv�rdsfr�gor.

M�nga turer i �rendet

I artikeln redog�rs kortfattat f�r de viktigaste turerna n�r det g�ller hanteringen av det avverkningshotade omr�det. Det �r flera parter som �r inblandade. F�rutom de privata mark�garna �r det framf�r allt de b�gge myndigheterna L�nsstyrelsen och Skogsstyrelsen. Artikeln redog�r f�r hur olika intressen st�r mot varandra: mark�garna har velat avverka och myndigheterna velat bevara. Men�myndigheterna har agerat mots�gelsefullt och gav trots allt tillst�nd till avverkning. Som v�l �r har avverkningen skjutits upp och samtal mellan ber�rda parter p�g�r.

I artikeln skriver Wadman att L�nsstyrelsen vill g�ra en f�rnyad v�rdering av skogen.� F�rhoppningsvis �r syftet med detta att g�ra en bredare och �nnu mer noggrann inventering av naturv�rdena.

(Kommentar 130306: Efter kontakt med L�nsstyrelsen idag har jag f�tt veta att v�rderingen enbart �r ekonomisk. Omr�det �r redan bed�mt som skyddsv�rt, och detta �r inget L�nsstyrelsen t�nker �ndra p�. De vill bevara omr�det, och de samtal som f�rs med mark�garna g�r ut p� att� uppn� just detta.)

Naturskyddsf�reningens roll i fr�gan ber�rs ocks�. F�reningen �verklagade ju Skogsstyrelsens tillst�nd f�r mark�garna att avverka. Denna �verklagan avvisades av Kammarr�tten som kom fram till att Naturskyddsf�reningen inte hade r�tt att g�ra en s�dan. Jennie Wadman st�ller den mycket relevanta fr�gan: Om inte milj�organisationer har r�tt att �verklaga i �renden som �nok, vem ska d� g�ra det?

Det handlar om mer �n skogen

F�rutom att skriva om sj�lva skogen i �nok lyfter artikeln fram det deltaomr�de som ligger mitt i avverkningsomr�det. G�hmaj�hk� slingrar sig fram mellan de planerade avverkningsomr�dena. Vattendraget har byggt upp ett v�ldigt sedimentlager, resultatet av mycket l�ng tids erosion fr�n de omgivande bergen. En avverkning i �nok skulle f� konsekvenser �ven f�r dessa geologiska naturv�rden, men myndigheterna har hittills inte uppm�rksammat detta. �nok och Kamajokks NR �r med sin kombination av delta och barrurskog ett mycket unikt naturomr�de. Som s�dant borde det f�rbli or�rt.

Jennie Wadmans artikel kan l�sas i sin helhet p� F�ltbiologernas hemsida h�r. Tidningen kan �ven laddas ned i sin helhet som en pdf-fil.

Funderingar

N�r det g�ller turismen tillh�r �nok och Kamajokks NR� knappast de mest v�lbes�kta omr�dena. Man r�r sig p� delvis privat mark vilket bland annat medf�r att man b�r undvika det under �lgjakten. Delar av omr�det �r dessutom sv�rtillg�ngliga. Till sommaren hoppas jag att kunna bes�ka det och ta en mer ordentlig titt p� n�ra h�ll. Det f�rs�k som jag och Anders Gudmundsson gjorde i h�stas (beskrivet i tidigare blogginl�gg) blev inte s� framg�ngsrikt som vi hoppades.

Det jag tidigare skrivit h�r i min blogg om naturen i �nok (bland annat hotet mot fj�llskogen) finns under etiketten "�nok". Bland l�sarnas kommentarer finns ocks� mycket intressanta synpunkter.

Vandring i en sk�nsk vinterskog

Thu, 07 Feb 2013 20:11:14 +0100

Den senaste m�naden har jag haft en ovanligt stark �nskan att f� komma ut i naturen, mycket och ofta. Senh�sten �r kanske skuld till det, f�r den var fylld av en v�ldig massa annat som skulle g�ras. Vinterm�rkret runt jul och ny�r skapade ocks� ett slags vacuum i utelivet. Det har inte blivit s� mycket skrivet p� den h�r bloggen, att komma ut har varit det viktigaste.

Vinterv�g i Skrylleskogen. Till h�ger b�rjar Skr�lle backar, en glest bj�rkbevuxen rished som faktiskt p�minner om naturen i fj�llen. Kanske �r det d�rf�r som en av skogen h�kugglor trivs d�r. F�rutom den goda tillg�ngen p� sork, f�rst�s.

Vintern i Sk�ne �r en of�ruts�gbar historia. Efter en tids mildv�der d� all tidigare sn� sm�lt bort har det fallit ny sn�, s� mycket att en del friluftare till och med tar p� sig skidorna. Sj�lv har jag n�jt mig med fj�llk�ngorna och helt vanliga str�vt�g i naturen i Lunds kommun. Idag blev det Skrylleskogen. F�rhoppningen - f�rutom att njuta av den sn�kl�dda skogen - var att hitta en del skogsf�glar. Helst en norrlandsf�gel: tallbiten. Denna art har under vintern invaderat landet och synts till lite h�r och d�r. En och annan har n�tt Sk�ne, men inte alls lika talrikt som i grannlandskapet Sm�land.

N�gon tallbit blev det inte i dag, men v�l korsn�bbar, b�de mindre och st�rre. Dessutom en varf�gel och en h�kuggla, b�gge norrlandsf�glar. H�kugglan �r en annan individ �n den jag skrev om i januari, vi har ju tv� stycken h�r i �r! Med en nyink�pt kompaktkamera som kan fotografera genom min lilla tubkikare blev bilden f�rv�nansv�rt bra.

F�rra helgen fick vi annat storfr�mmande: en vitvingad trut. Denna �r en raritet som jag skrev om i bloggen i februari f�r ett �r sedan. Det var uppseendev�ckande nog att arten d� g�stade den sk�nska kusten. Att den nu ett �r senare dyker upp flera mil inne i inlandet m�ste vara exceptionellt.

Den vitvingade truten p� det som f�r n�rvarande �r lunda-trutarnas favoritplats: g�dselh�gen p� Flyinge kungsg�rd. Truten har glatt oss i snart en vecka.

Norrlandsugglor i Sk�neskogen

Sat, 12 Jan 2013 19:05:39 +0100

Sk�nevintern inneh�ller oftast m�nga dagar av regn och mulet v�der. Man stannar g�rna inne och g�r s�dant som inte hunnits med under veckan. Men n�r de fina dagarna kommer d� vill man ut. Idag var en s�dan dag, och jag best�mde mig f�r att h�lsa p� en norrlandsg�st i skogen. Skogen heter Skrylleskogen och g�sten var ingen mindre �n en h�kuggla. I sj�lva verket har vi tv� h�kugglor i denna skog f�r n�rvarande, och det �r n�rmast en sensation. Vanligtvis h�ller de till i norra Sverige, och jag har ibland st�tt p� dem p� mina fj�llvandringar.

Gott om folk i skogen idag, de flesta joggande p� sp�ren. Men en och annan var ute med sin hund eller tog en helt vanlig promenad. G�r man i Skrylleskogen f�rst�r man att svenska folket gillar naturen. H�r k�nns det n�stan �verbefolkat n�r det �r bra v�der.

H�kugglan skulle h�lla till vid ett hygge, och det gick ganska fort att hitta det. Men var h�ll ugglan hus? Jag spanade i tr�dtoppar och torrakor men s�g ingenting. En sork blev skr�md n�r jag stod och spanade, och det �r s�kert p� grund av den goda sorktillg�ngen som ugglan h�llit till vid samma hygge i m�nga veckor.

Men till slut satt den i en grantopp en bit fr�n mig.

P� h�ckningsplatsen �r h�kugglan en tuffing. N�r ungarna �r nyligen utflugna ska man se upp och inte sl�ppa f�r�ldrarna med blicken. De kan anfalla en m�nniska med en st�rtdykning och sl� till med klorna.

H�kugglan har en rolig detalj i sitt utseende: det ser ut som den har �gon �ven baktill p� huvudet. Det �r fj�derdr�ktens teckning som ger illusionen av "�gon i nacken". En s�kerhetsdetalj mot rovf�glar och st�rre ugglor som ser h�kugglan som mat.

Efter en kort stund fl�g ugglan till ett annat hygge i n�rheten. Jag f�ljde efter den och hittade den sittande i en ny gran. Jag kunde komma lite n�rmare �n tidigare och d�rmed f� b�ttre foton. Sedan tackade jag f�r s�llskapet och underh�llningen och gav mig ut till andra f�gelmarker. Men ugglan var det finaste jag var med om denna dag.

Tankar om h�sten och ett stort litet �ventyr

Mon, 03 Dec 2012 22:45:16 +0100

N�r jag b�rjade skriva detta inl�gg var det gr� november i Lund (p� s�ndag 1:a advent kom dock sn�n). Dimman h�ngde i luften och regnet var s�llan l�ngt borta. Ingen inspirerande �rstid f�r uteliv, tycker jag ibland. M�rkt p� morgonen n�r jag �ker till jobbet och skymning n�r jag beger mig hem. �ven mitt p� dagen k�nns det som landskapet inte riktigt vill lyfta. Men det h�nder trots detta att det g�r att uppleva fina stunder utomhus. Jag hade en s�dan dag f�r ett par veckor sedan, i en hage d�r ett tiotal n�tkr�kor samlade hasseln�tter och g�mde dem i jorden som vinterf�rr�d.

Att tr�ffa p� en vacker svamp g�r mig glad. Denna fina samling stod i en kohage. Kor l�r veta - hur kan man undra - vilka svampar och andra v�xter som �r oh�lsosamma f�r dem och l�ter allts� de r�da flugsvamparna st� kvar or�rda. Fotot taget tidigare i h�st.

Den g�ngna helgen stod jag inte ut med att bara leva inomhusliv. Jag tog ut t�ltet sent en kv�ll och �vernattade i skogen, f�r att n�sta dag se vilka djur jag kunde st�ta p�. Det blev b�de dovhjort, flera mest�g, en och annan rovf�gel och en del annat. H�r i mina hemmamarker Sk�ne betyder djuren mycket n�r jag �r ute. I storslagen natur som exempelvis havet eller fj�llen r�cker det ofta med sj�lva landskapet som upplevelse. N�r det �r som mest gr�tt under vinterhalv�ret lever jag dessutom mycket p� foton, ber�ttelser och minnen fr�n "de stora �ventyr" jag varit med om tidigare.

En cykeltur f�r 20 �r sedan

Det h�nder ibland att de stora �ventyren uppenbarar sig p� hemmaplan. S� �r det med f�ljande h�ndelse som intr�ffade den 4 september 1992. Den har haft stor betydelse f�r mig och �r en (av m�nga) anledningar till att�det betyder mycket f�r mig att vara i naturen. Samtidigt var det s� egendomligt och osannolikt att jag fortfarande,�drygt 20 �r efter�t, knappast v�gar tro att det har intr�ffat. Om jag inte hade haft en liten sten kvar som minne.

Alltsammans b�rjade med en besvikelse. Jag och n�gra andra pappor hade under helgen t�nkt ta med v�ra barn p� en hajk och vandra i skogen. B�de barnen och vi vuxna hade sett fram emot detta. Men av n�gon anledning st�lldes hajken in. Mina tv� �ldsta s�ner, d� fem och sju �r gamla, deppade. N�r l�rdagen kom med str�lande sol best�mde vi oss f�r att packa mats�ck och g�ra en cykeltur helt sj�lva, ut p� den sk�nska landsbygden. V�gvalet blev den gamla cykelv�gen mellan Lund och Dalby, den som leder f�rbi Hardeberga by. Jag hade inte varit d�r p� flera �r och ville g�rna se stenbrottet igen.

Foto: Den lilla byn Hardeberga.�

Foto: Stenbrottet i Hardeberga. Berget som gr�vs ut f�r betongtillverkning �r en utl�pare av Romele�sen. I detta stenbrott uppt�cktes berguvar �r 2003. H�ckning har skett de flesta �r sedan dess. Under januari och ett par m�nader d�refter kan man de flesta stilla kv�llar h�ra och se hanen. Han brukar flyga h�gst upp i masten p� fabriksbyggnaden och sitta d�r och ropa.

S�nerna k�mpade p� med sina sm� cyklar och vi n�dde h�gsta punkten som befinner sig precis innan man kommer fram till byn. P� den s�dra sidan av cykelv�gen fanns en hage med betande f�r, och pojkarna tyckte att vi skulle �ta v�r mats�ck inne hos f�ren. Sagt och gjort. Sedan gick de p� uppt�cktsf�rd och unders�kte de sp�nnande klippor, g�ngar, kullar och h�lor som fanns i hagen. De kom utom synh�ll f�r mig och ropade efter en stund p� mig att jag skulle komma och se vad de hittade.

Foto p� hagen d�r s�nerna gick p� uppt�cktsf�rd.

Inifr�n hagen. Detta foto, liksom de tre fotona ovan �r tagna den 1 december i �r, d� jag �terbes�kte hagen f�r f�rsta g�ngen p� 20 �r.

Den osannolika stenen

Efter en stund drog vi oss tillbaka, mot mats�cksv�skan som l�g kvar d�r vi �tit. N�r jag promenerade genom hagen passerade jag ett omr�de d�r det l�g ganska m�nga sm� svarta skifferstenar i gr�set. Nu �r jag inte en person som vanligtvis tar upp stenar (det h�nder faktiskt ytterst s�llan), men utan att t�nka p� vad jag gjorde tog jag upp en av dem och tittade p� den. Solljuset f�ll p� den sl�ta ytan och jag uppt�ckte att det fanns bokst�ver. De f�rsta bokst�verna var tydliga, de sista svagare. Men allihop gick att tyda. D�r stod, med versaler, bokst�verna H A N S. Otroligt! P� stenen stod mitt namn!

Jag hade inte blivit mer omskakad ens om en r�st hade talat till mig direkt ur luften. Jag stod en liten stund, n�stan utan att kunna r�ra mig. Sedan visade jag stenen f�r mina pojkar. Och p� barns s�tt att ta �ven de mest osannolika h�ndelser f�r sj�lvklara tyckte de att det var en ovanligt sp�nnande sten.

Jag fotograferade stenen mer �n tio �r senare n�r jag f�tt r�d att k�pa en kamera som d�g till foton p� n�ra h�ll. Vid noggrann unders�kning av bokst�verna fann jag att n�gon person ristat in bokst�verna HAV (eller m�jligen HAN) p� den. Men S:et var inte inristat utan hela den bokstaven l�g som en ljus f�rgslinga i mineralen p� stenens yta. Ett tydligt S, i r�tt storlek och p� r�tt st�lle!

Den sista bokstaven, S, b�rjade f�rsvinna redan efter en kort tid efter att jag hittat stenen. Kanske sl�ppte det p� grund av n�tning eller kanske p�verkades det av luftens syre. Jag vet inte. Den bokstaven finns i varje fall inte l�ngre kvar.

F�rklaringar?

Ibland n�r jag �r ute i naturen anar jag att det vissa stunder �r �tunna v�ggar� till n�got som �r mycket st�rre och annorlunda �n den verklighet som vi vanligtvis befinner oss i. Den h�r h�ndelsen var en s�dan upplevelse.

�tskilliga g�nger har jag funderat �ver en tolkning eller �mening� med h�ndelsen (som matematikl�rare finner jag det otillr�ckligt med f�rklaringen att det skulle vara fr�ga om en slump, h�ndelsen �r f�r osannolik tycker jag). Visserligen har jag en personlig f�rmodan vad det handlar om, men n�gon s�ker f�rklaring har jag inte. D�remot har h�ndelsen p�verkat mig senare i livet p� s� s�tt att jag ibland stannat upp och st�llt mig fr�gan vad som �r mest v�rdefullt f�r mig. Om jag kanske har missat n�got, eller om jag kanske inte tar tillvara p� r�tt saker i livet. �ven om detta kanske inte kan kallas f�r en f�rklaring s� �r det i varje fall en f�ljdverkan.

Naturligtvis r�knar jag inte med att f� uppleva n�got liknande igen, varken i naturen eller n�gon annanstans. N�gonsin. Men det har spelat stor roll att det var just i naturen det h�nde. En stor och viktig del av mitt liv fanns d�r i min ungdom, och "p� �ldre dar" har jag s�kt mig dit igen. Och det �r nog precis s� som det ska vara.

Septembervandring (4): Luohttol�hko och Sarvesv�gge

Sun, 18 Nov 2012 01:51:56 +0100

Att vakna upp p� Luohttol�hko med sol och bl� himmel var en totalt annorlunda upplevelse �n den regniga vandringen dagarna innan. Det var rymd och vidd �t alla h�ll. Och det var tyst. Inga brusande forsar fanns i n�rheten, de som fanns syntes p� avst�nd bara som ljusa strimmor.� Den karga marken gav ocks� en alpin k�nsla, helt annorlunda j�mf�rt mot att befinna sig nere i den gr�na och v�xtrika dalen.�

Fotot �r taget fr�n s�dra stranden av Luohttoj�vrre, mot norr. Rid�tj�hkk� till v�nster, p� andra sidan "avgrunden" ner till Sarvesv�gge. N�ite (Noajdde) till h�ger.

En favoritplats

P� Luohttol�hko befinner man sig p� en betydande h�jd, plat�n ligger lika h�gt som ett litet berg. Att man �r h�gt uppe m�rker man n�r man ser p� de omgivande bergen, man f�r k�nslan av att vara ganska n�ra dess toppar. I norr och i s�der sluttar det kraftigt ned�t, och �verg�ngen fr�n den flacka plat�n till sluttningarna ger intrycket av att det �r en kant. Det �r som att befinna sig uppe p� ett gigantiskt tak.

Luohttol�hko �r en av de mest fascinerande platserna i hela Sarek. En dag som denna var den helt h�nf�rande. Sk�nheten i det stilla landskapet hade en sagolik f�rm�ga att f� oss tv� tr�tta vandrare att m� bra till b�de kropp och sj�l.

Nattens minusgrader fick vattnet i alla sm�p�lar att frysa och t�ckas med vackert m�nstrade isskorpor. Foto: Anders Gudmundsson.�

Trots att marken var frusen k�ndes luften inte kall. Vi gick ner till sj�n och s�g till att tv�tta oss fr�n topp till t�. En h�rlig k�nsla att bli ordentligt ren. Till ett regelr�tt bad inbj�d sj�n d�remot inte. Efter tv�ttningen hade vi mycket att pyssla med. K�ngorna som nu tinat upp beh�vde sm�rjas in. Kl�der och utrustning sattes ut i solen f�r att torka. Ispansaret p� mina regnkl�der beh�vde tina upp och torka bort. Med mera. Allt detta gjordes i en behaglig sinnesst�mning, med avbrott f�r fotografering och sm� promenader hit och dit.

Foto: Anders g�r ingenstans utan sin kamera...

...och det var detta han f�ngade p� bild. Foto: Anders Gudmundsson.

Dagens utflykt: N�ite

Vi hade best�mt oss f�r att �gna en del av dagen �t att g� upp p� N�ite (Noajdde). Vi hade ingen br�dska och det hann bli eftermiddag innan vi kom iv�g. K�k och lunchmat hade vi i ryggs�cken. Vi rastade vid bergets fot och sm�lte sn� f�r att laga soppa. Sedan fortsatte vi uppf�r N�ites steniga sluttning som var brantare �n vad det s�g ut nerifr�n. M�ngden sn� �kade ju h�gre upp vi kom, d�ruppe var det vinter. Vi s�g fotsp�ren efter tv� personer som g�tt upp tidigare �n vi, men vi s�g dem aldrig. De m�ste ha hunnit ner igen.

Promenerande p� Luohttol�hko. Foto: Anders Gudmundsson.

Foto: Anders tar sig uppf�r N�ites sn�t�ckta sluttning.

Foto: Uppe p� sj�lva toppen fanns inte bara ett toppr�se utan flera stycken, placerade i en j�mn cirkel. Jag tror det var elva eller tolv stycken. Stenarna var vindpinade och en del av dem hade f�tt ett tjockt ispansar sedan g�rdagen. Man kan undra varf�r toppstenarna �r utplacerade p� detta s�tt. Minnesm�rke? Kulturell eller religi�s symbol? Eller n�got annat?

Foto: Utsikten fr�n N�ites topp �r verkligen suver�n. Man ska inte l�ta sig luras av bergets m�ttliga h�jd. Fotot ovan tog jag i riktning �sterut och topparna p� �mse sidor om den sadelformade kammen �r Bielloriehppe 1830 (t.v.) och Oalg�sj 1918 (t.h.). I sadelns l�gsta punkt ca 1650 m � h satt vi den 7 september 2010 under en dagstur vi gjorde d� (beskriven h�r ).

Samma l�ckra utflyktsm�l vid sadelpunkten som i fotot ovan. Detta �r taget tv� dagar senare, nerifr�n Sarvesv�gge. Kontrasten mellan den tr�dbevuxna sluttningen och de h�ga sn�kl�dda topparna g�r att det �r lite Himalayak�nsla �ver bilden.

Utsikt mot nordost. Mellan bergen skymtar Bierikj�vrre och det runda lilla berget Bierikv�r�sj. Foto: Anders Gudmundsson.

Efter n�gon timme p� toppen b�rjade vi nerf�rden, m�tta av alla intryck. Sluttningen k�ndes �nnu brantare nu och vi tog det f�rsiktigt p� alla l�sa stenar. Det var sn� eller is p� m�nga av dem.

P� tillbakav�gen spanade jag efter l�mpliga l�gerplatser. Vissa omr�den av Luohttol�hko �r besv�rliga att t�lta p�, men mellan N�ite och sj�n g�r det med visst besv�r att hitta bra platser i n�rheten av de b�ckar som rinner (de b�ckar som �r utsatta p� kartan). Bra att veta till n�sta g�ng. F�r hit vill jag �terv�nda.

Sarvesv�gge

N�sta dag l�mnade vi det underbara Luohttol�hko. V�dret hade slagit om p� nytt och �terg�tt till de d�r vandrande regnrid�erna som vi blivit s� bekanta med i Njoatsosv�gge. Vi tog oss nerf�r sl�nten p� norra sidan och fick bra utsikt mot renvaktarstugan i Sarvev�gge och den kanjon som ligger i n�rheten av stugan. Det gick en del vandrare i Sarvesv�gge.

P� n�gra str�ckor i Sarvesv�gge �r videsn�ren h�ga. Ibland g�r det att hitta stigar genom dem, ibland inte. Jag har intrycket av att denna dalg�ng �r s� v�lfrekventerad att stigarna blir alltmer v�ltrampade av vandrare. Denna dag s�g vi en del folk som gick d�r. Foto: Anders Gudmundsson.

R�da bj�rkblad p� Noajdevallda. Foto: Anders Gudmundsson.

L�gerplatsen blev p� en gr�spl�tt bland enbuskar och bj�rkar. N�sta dags f�rmiddag blev underbar med sol och stilla v�der. F�glar str�ckte f�rbi p� v�g s�derut, men en mindre hackspett fick v�rk�nslor och ropade n�gra g�nger. P� eftermiddagen gick vi vidare, och m�let var en l�gerplats p� Bielloriehppes nord�stsida, "The Dark Side".�

Foto �sterut fr�n Noajdevallda. L�ddeb�kte till v�nster, Stuor Skoarkki till h�ger.

Foto: Stigen p� s�dra sidan av Sarvesv�gge �r tydlig och l�tt att hitta. Om man ska mot "The Dark Side" �r det den man ska f�lja mellan Gaskasj�g�sj och Stuoloj�g�sj. Strax f�re�Stuoloj�g�sj l�mnar man stigen och g�r �ver den steniga gamla sv�mk�nglan och sedan genom den t�ta och kuperade skogen. D�refter passerar man bland tr�den en f�rfallen renstuga som inte l�ngre �r utsatt p� fj�llkartan.

Foto: Paus med soppa, i skogen utmed Sarvesj�hk�.

Vid Stuoloj�g�sj intr�ffade ett miss�de. Anders snubblade i den ovanligt vattenrika str�mmen, blev rej�lt bl�t och fick vatten i sin kamera. Skymningen f�ll medan vi gick vidare och det mulna v�dret gjorde att det b�rjade bli ganska m�rkt. Med m�rkret kom kylan. Anders kl�der var v�ta och han gillade inte att bli kall. Detta �r verkligen "The Dark Side".

Terr�ngen var inte helt enkel. Den frodiga �rtv�xligheten och de t�ta sn�ren hindrade framfarten. Marken var f�rr�diskt oj�mn och halkig, men h�r och var fanns djurstigar att f�lja. Temperaturen gick snart under nollpunkten och det blev frost p� v�xter och mark. I s�dana l�gen �r det bara att s�ga till varandra att ta det lugnt och bara mala p�. Vi vet ju att vi kommer fram om vi ser till att undvika miss�den och tillbud.

Vi n�dde till slut den f�rsta j�kken (�ster om topp 1608), med minimalt dagsljus kvar. T�ltet kom upp p� en j�mn plat� p� hedmarken strax s�der om vattenf�ran. En mycket fin plats med utsikt �ver Rapaselet nedanf�r oss. Vi s�g fram med f�rv�ntan att spana efter �lgar och andra djur n�sta morgon.

Foto p� v�r l�gerplats. Det var minusgrader p� natten, men riset under t�ltgolvet var mjukt och isolerande och s�mnen var god. �nd� blev denna l�gerplats en besvikelse. Jag hade haft stora f�rv�ntningar att avskildheten skulle medf�ra att det var fullt av djur. Men det var n�stan helt tomt. Inte ens en �lg.

Vi fortsatte i skogen under regntunga skyar, men sj�lva regnet dr�jde lyckligtvis. Mellan tr�den kunde vi spana ut �ver Rapaselet, men det fanns inte mycket att se. Ett par s�ngsvanar med tre stora, gr� ungar gladde oss. Vi har sett detta svanpar tidigare �r ocks�. Lyckad h�ckning denna s�song, allts�. Dagens st�rsta h�ndelse var ett kungs�rnspar som hade stor flyguppvisning f�r oss.

Vi kom fram till Bielloriehpj�g�sj och f�ljde ravinen uppf�r, utmed dess norra kant. Det fanns fortfarande m�nga f�rsenade hjortron kvar p� marken, vi plockade och �t. Uppe i niv� med rel�stationen kunde vi komma �ver vattenf�ran. Men h�r var det regnig dimma, s� det blev bl�tt igen.

Dimman f�ljde oss �nda till n�sta stora j�kkravin som �r mycket djup. Dimman var s� tjock att vi inte s�g �nda ner till botten av ravinen och heller inte den andra ravinkanten. Det var om�jligt att v�ga sig ner i den, vi fick f�lja den ner�t �nda tills den tog slut nere i bj�rkskogen. Hade vi vetat detta skulle vi g�tt hela v�gen i bj�rkskogen ist�llet.

En ny v�t t�ltplats. P� kv�llen hade vi korsat j�kken och sedan tagit vi oss upp ett femtiotal h�jdmeter i skogen som d�r var ganska gles. Vi fann denna plats som inte var s�rskilt idealisk. Den lutade f�r mycket och var oj�mn. Fotot taget den f�ljande dagens morgon.

Foto fr�n t�ltplatsen visar n�gra kullar utmed ravinen till den djupa och branta j�kken som kommer fr�n glaci�ren norr om G�doktj�hkk� 1885. Denna ravin �r ett ofta underskattat hinder till och fr�n "The Dark Side". Utan klar sikt har man sv�rt att �verblicka den, och klipporna nere i ravinen �r branta.

Hem�t

I det v�der som r�dde k�nde man sig inte s� kaxig. All utrustning� var bl�t eller �tminstone fuktig (utom sovgrejerna som vi hade i vattent�ta p�sar). Vi gick vidare mot bron �ver G�dokj�hk� och hoppades p� en stunds torrt v�der under dagen. Det kom ingen s�dan stund, utan den regnm�ttade dimman fortsatte. Vi blev dessutom f�rsinkade vid bron p� grund av ett litet miss�de med GPS-koordinaterna och dimman gjorde att vi inte kunde orientera efter omgivningen. Efter att slutligen hittat bron (den syns ju inte p� h�ll) vandrade vi tills vinden, kylan och regnet satte stopp. Stoppet bestod i att Anders GoreTex-kl�der inte stod emot l�ngre utan �ppnade alla porer och sl�ppte in regnet utan det minsta motst�nd. Det var i varje fall vad han sa.

Regnet fortsatte hela den natten, n�stan utan uppeh�ll. Bl�sten var v�rre �n n�gonsin och vi hade lagt stenar p� t�ltpinnarna f�r att vara s�kra p� att inga linor slet sig. Utrustningen har v�l aldrig varit s� bl�t som den var den f�ljande morgonen. Men senare, p� f�rmiddagen, blev det faktiskt b�ttre - vi trodde knappt v�ra �gon. �ntligen gick det att g� utan regnkl�der och f� kroppen torr.

Foto: �ntligen soligt v�der! Och en skymt av P�reksl�tten i fj�rran.

Den allra sista delen av v�r tur innebar en mycket vacker tillvaro p� P�reksl�tten innan vi gick mot Kvikkjokk. Anders la beslag p� min kamera och tog en massa bilder med den eftersom hans egen kamera slukat en massa vatten. Kanske blir detta till en egen liten ber�ttelse s� sm�ningom.

Skogen i �nok - �vergiven av myndigheterna?

Thu, 01 Nov 2012 14:07:20 +0100

Under den fj�llvandring som jag och min gode v�n Anders gjorde i september hade vi t�nkt att g� genom omr�det �nok, det som nu riskerar att f� en stor del av sin fj�llskog avverkad. P� grund av bl a �lgjakt kunde vi inte vandra genom omr�det, d�remot studerade vi det p� avst�nd fr�n V�llev�rre. I ett tidigare inl�gg h�r p� min blogg har jag skrivit om detta h�r.

Ovan: Karta �ver �nok med de avverkningsanm�lda skogsomr�dena markerade med r�tt. Ur dokument fr�n Naturskyddsf�reningen.

Foto �ver �nok, taget� fr�n V�llev�rre som ligger v�ster om omr�det. Fotot visar dalen d�r Kamajokk rinner. Sluttningen bakom �r Stand�r (Stantar). Den r�da linjen �r mitt f�rs�k att visa det norra omr�det som riskerar att avverkas. Hela detta omr�de best�r av urskogsartad barrskog, best�ende av gammal och grov tallskog. Det har beskrivits som ett av Sverige finaste tallurskogsomr�den. (Det s�dra avverkningsomr�det �r troligen inte synligt p� fotot eftersom det �r dolt av barrskogen som ligger n�rmast kameran. Den �vriga arealen i �nok - troligen ej avverkningsbar - syns p� fotot som omr�den med ljusare gr�n f�rg �n barrskogen. Den best�r av� fj�llbj�rkskog, vide, vattenytor och myrar.)

N�r Kamajokks Naturreservat planerades var det t�nkt att omr�det �nok skulle ing� i detta. Men efter �verl�ggning mellan L�nsstyrelsen och de privatersoner som �ger marken s� lyftes det ut. Jag har inte kunnat finna anledningen till att man gjorde denna �verenskommelse, men jag tror inte att L�nsstyrelsen d� misst�nkte att mark�garna ville avverka. L�nsstyrelsen var ju mycket medveten om skogens h�ga naturv�rden. N�r �garna av marken i �nok sedan l�mnade in sin ans�kan om avverkning kom det som en �verraskning f�r m�nga, bland annat f�r en del av dem som �r mark�gare i Kamajokks NR.

Jag ska nu redovisa vad som h�nde efter att mark�garna ans�kt hos Skogsstyrelsen om att f� avverka skogen i �nok. Det �r en historia med en del m�rkliga och �verraskande inslag.

Skogsstyrelsen fr�gar L�nsstyrelsen

Inf�r sitt beslut inh�mtar Skogsstyrelsen synpunkter fr�n L�nsstyrelsen om eventuell avverkning i �nok. L�nsstyrelsen svarar med h�nvisning till 18 � i skogsv�rdslagen. Bland annat skriver man: Enligt � 18 SVL f�r tillst�nd till avverkning i fj�lln�ra skog inte ges om den �r of�renlig med intressen som �r av v�sentlig betydelse f�r naturv�rden eller kulturmilj�v�rden. L�nsstyrelsen bed�mer att den aktuella avverkningen ber�r ett omr�de som har v�sentlig betydelse f�r naturv�rden och att en avverkning skulle vara of�renlig med omr�dets naturv�rdsintressen. L�nsstyrelsen anser d�rf�r att tillst�nd till avverkning inte ska medges i aktuellt �rende.

L�nsstyrelsens �sikt �r s�ledes klar: omr�det b�r skyddas. Eftersom L�nsstyrelsen inte sj�lv har skyddat skogen (s� som man gjorde med Kamajokk) b�r d�rf�r Skogsstyrelsen anv�nda skogsv�rdslagens 18 � och inte medge avverkning.

Det �r v�rt att notera att bed�mningen som L�nsstyrelsen gjort av skogens skyddsv�rde sammanfaller med Skogsstyrelsens egen. F�r �ven Skogsstyrelsen har ju kommit fram till att �nokskogen har h�ga naturv�rden och �r synnerligen skyddsv�rd. Av de 55 hektar som mark�garna vill avverka har 51 hektar kommit med i Skogens P�rlor, som �r Skogsstyrelsens beteckning p� s�rskilt skyddsv�rd skog. (Ytterligare information om "p�rlorna" i �nok finns p� myndighetens hemsida, d�r det ocks� finns en karts�kfunktion s� att man kan l�sa detaljer om dessa omr�den)

Skogsstyrelsen fattar beslut

N�r L�nsstyrelsen s�ger p� detta s�tt tycker man att saken borde vara klar. De tv� myndigheterna �r ju �verens i sak: skogen �r�delvis nyckelbiotop och mycket skyddsv�rd. Det logiska vore att avsl� ans�kan om att f� avverka. Men s� ser inte Skogsstyrelsen p� saken!

I sin motivering till varf�r man �nd� vill medge avverkning �gnar Skogsstyrelsen mycket textutrymme �t att f�rklara hur man har kommit till detta beslut.

Man s�ger till att b�rja med att h�ga naturv�rden i sig inte �r ett formellt hinder f�r avverkning. Vidare att den allm�nna strategi som staten har f�r skogsskydd enligt milj�m�let Levande skogar inte g�ller fj�lln�ra skogar. Vidare att om avverkning skulle avsl�s m�ste mark�garna kompenseras ekonomiskt med medel som d� m�ste tas fr�n skyddet av andra typer av skog (det �r s�ledes en pengafr�ga ocks�). Vidare att tanken med 18 � i Skogsv�rdslagen ska tolkas s� att den ska anv�ndas restriktivt. Vidare m�ste man g�ra en helhetsbed�mning av hela det omr�de som �nok ligger i, det ska ocks� spela in, anser man. Med mera.

Skogsstyrelsen g�r i sin argumentering en stor aff�r av att L�nsstyrelsen haft m�jlighet att skydda �nokskogen vid tidigare tillf�llen men avst�tt fr�n att g�ra detta. Ja, L�nsstyrelsen har tv� g�nger undantagit omr�det fr�n skydd n�r tidigare reservatsbildningar skett.

Alla dessa resonemang leder fram till Skogsstyrelsens beslut att det inte finns n�got sk�l att mots�tta sig avverkning.

N�r man l�ser myndighetens argumentation f�r man k�nslan av att det egentligen inte finns n�gonting alls som talar till �nokskogens f�rdel. Utom att det �r skyddsv�rd gammelskog, f�rst�s. Men det tycks inte ha n�gon avg�rande tyngd f�r Skogsstyrelsen.

�nok i gryningsljus, sett fr�n V�llev�rre september 2012. Foto: Anders Gudmundsson.

Skogsstyrelsens ovilja att hindra avverkning

Det �r i Skogsstyrelsens resonemang en sak jag finner s� m�rklig att jag vill lyfta fram den mer i detalj. Det g�ller den ovilja man har att neka avverkning med h�nvisning till 18 � i Skogsv�rdslagen - inte bara i �nok utan i st�rsta allm�nhet.

I �nok-fallet var ju bakgrunden den att L�nsstyrelsen medgett att �nok hade undantagits fr�n reservatsbildningen Kamajokk. Denna reservatsbildning var f�r �vrigt inte enkel att genomf�ra. Det blev en l�ngdragen och infekterad process d�r det fanns m�nga �siktskillnader och mots�ttningar mellan olika parter.�

N�r sedan Skogsstyrelsen fr�gar om L�nsstyrelsens syn p� �nok vill L�nsstyrelsen att Skogsstyrelsen ska ta p� sig ansvaret att skydda, eftersom man sj�lv inte gjort det utan har andra omr�den i l�net som man satsar p�. Men att skydda �nok, det vill inte Skogsstyrelsen. Och man resonerar p� f�ljande s�tt.

F�r att neka avverkning med h�nvisning till 18 � s� m�ste �nok ha ett s� h�gt naturv�rde att en avverkning skulle vara "of�renlig med omr�dets naturv�rdsintressen" (lagens formulering). Men om en avverkning vore of�renlig med naturv�rdena, d� skulle ju L�nsstyrelsen redan ha gett omr�det skydd. Men nu har L�nsstyrelsen inte gjort det utan prioriterat sina medel till andra omr�den. Allts� kan en avverkning i �nok inte vara of�renlig med naturv�rdsintressena. P� detta s�tt resonerar Skogsstyrelsen.

Resonemanget �r s� m�rkligt att man h�pnar. �tminstone g�r jag det. F�r vad Skogsstyrelsen s�ger �r ju att om den i n�got fall skulle bed�ma att 18 � faktiskt ska anv�ndas, d� beror denna bed�mning p� att L�nsstyrelsen (eller n�gon annan myndighet) redan t�nkt att skydda genom exempelvis naturreservat. (F�ljden blir d� f�rst�s att man slipper anv�nda 18 �.) Och omv�nt: om ingen annan myndighet har planerat att skydda skogen s� kan den s�ledes inte vara (tillr�ckligt) skyddsv�rd. (Och �ven d� blir f�ljden att man slipper anv�nda paragrafen.)

Man kan fr�ga sig vad Skogsstyrelsen tror att�18 � i Skogsv�rdslagen egentligen ska ha f�r funktion om man sj�lv inte kan t�nka sig att anv�nda den. Ingen annan f�r ju anv�nda den heller, som till exempel Naturskyddsf�reningen som �verklagade �nokbeslutet och menade att Skogsstyrelsen brutit mot lagen.

Skogsstyrelsen �r f�rst�s medveten om att 18 � �r till f�r att i vissa fall hindra avverkning av fj�lln�ra skog. Men den ska anv�ndas restriktivt, menar man. Ja, den tolkningen har man sannerligen f�ljt. Sedan paragafen tillkom �r 1991 har Skogsstyrelsen n�mligen inte anv�nt den en enda g�ng. Inte heller f�r andra skogar �n fj�llskog �r man beredd att neka avverkning. Det �r extremt s�llsynt att detta sker, vilket Maciej Zaremba visade i sin artikelserie Skogen vi �rvde (i DN, finns numera utgiven som bok).

�nok i gryningsljus, sett fr�n V�llev�rre september 2012. Foto: Anders Gudmundsson.

Vad Skogsstyrelsen faktiskt gjorde

Man kan undra om Skogsstyrelsen �verhuvudtaget gjorde n�got f�r skogen i �nok. I sak var man ju �verens med den andra myndigheten (L�nsstyrelsen) om att skogen �r mycket skyddsv�rd. Men sedan tycker b�da tv� att det �r den andra myndigheten som har ansvar att skydda den!

Gjorde d� Skogsstyrelsen ingenting alls? Jo, faktiskt n�got (�tg�rder som jag inte tror kostar s�rskilt mycket f�r myndigheten utan mest f�r mark�garna). Man kr�ver� en bankgaranti av mark�garna p� en summa pengar f�r att avverkningen skulle f� p�b�rjas. Pengarna ska anv�ndas till �terplantering, som p� grund av omr�dets karakt�r ber�knas vara kostsamt.

Sedan kr�ver man en sak till: att ett litet omr�de p� 1,4 hektar i det s�dra/v�stra omr�det undantas fr�n avverkning. Detta omr�de inneh�ller uppenbarligen n�got som �r r�dlistat. Man kallar till ett samr�d med mark�garna. Men �verl�ggningen g�r inte bra, mark�garna vill inte g� med p� att spara nyckelbioptopen. Samr�det misslyckas. N�gon betydelse f�r tillst�ndet att avverka tycks det d�remot inte ha (i varje fall inte vad jag har kunnat utl�sa).

Bild (ovan) p� det omr�de p� 1,4 hektar som Skogsstyrelsen vill undanta fr�n avverkning. Ur Skogsstyrelsens beslut om avverkningstillst�nd.

D�rmed kunde saken vara avslutad - men vi vet ju att det blev en forts�ttning. R�ster h�jdes till f�rsvar f�r �noks gammelskog. Det skrevs brev.� Och Svenska Naturskyddsf�reningen �verklagade Skogsstyrelsens beslut att till�ta avverkning. Dock slutade detta med att Kammarr�tten i Sundsvall avvisade Naturskyddsf�reningens �verklagande. Skogsstyrelsens beslut om att till�ta avverkning st�r allts� fast.

I skrivande stund s�ger sig mark�garna vilja g�ra omr�det till naturreservat eller liknande. Jag ska h�r inte spekulera �ver hur det kan komma sig att de �ndrat uppfattning j�mf�rt med tidigare utan bara konstatera att det vore en bra l�sning f�r �nokskogen. Men det �r inte s�kert att myndigheterna �r villiga att tillm�tesg� deras beg�ran. Vi f�r hoppas och se.

Tack

Inf�r skrivandet av denna artikel har jag f�tt en hel del betydelsefullt material fr�n myndigheter genom en privatperson som p� eget initiativ s�nt dem till mig. Jag �r denna person skyldig stort tack.

Septembervandring (3): Luohttov�gge

Tue, 23 Oct 2012 11:47:04 +0200

Natten vid Hambergs vadst�lle var regnig och rej�lt bl�sig. Vi sov till forsens kraftiga brus. Frukosten �ts inne i t�ltet, eftersom v�dret inte inbj�d till hemtrevligt l�gerliv utanf�r.

Ihoppackandet av t�lt och �vrig utrustning fick ske i kraftig bl�st. Rid�erna av regn svepte in hela tiden men solen gjorde tappra f�rs�k att tr�nga igenom. Vissa stunder kunde vi gl�dja oss riktig v�rme. Men de varade inte l�nge.

Regn i Njoatsosv�gge. En keps under regnhuvan �r suver�nt f�r en glas�gonb�rare som jag. Foto: Anders Gudmundsson.

Foto: Mer �n en mil fr�n sina syskon v�xer denna samling granar. En �verraskande uppt�ckt s� h�r h�gt uppe i dalen.

Ett omskrivet vadst�lle: "Hj�rtat"

Vi var nu p� v�g mot den kulle som har h�jdanvgivelsen 805 p� fj�llkartan. Sydost om den t�nkte vi vada, vid en plats som har beskrivits av Bj�rn Andersson i hans blogg h�r p� Utsidan. Vadst�llet ligger vid en l�ngsmal � i Njoatsosj�hk� och beskrivningen finns i Ett litet hj�rta i Sarek .

Vi f�ljde Njoatsosj�hk� uppstr�ms och man�vrerade f�rbi diverse bj�rkskog, videsn�r och sumpmarker. Vi pr�vade att g� en bit uppe p� Goabreks sluttning, men det b�sta v�gvalet tycktes vara att g� ganska n�ra j�kken och se till att vi hade alla str�mf�ror - b�de stora och sm� - till h�ger om oss. Omr�det �r fyllt av vattendrag som ibland delar sig och ibland flyter samman. En m�rklig labyrint av b�ckar.

Foto ned�t i Njoasosv�gge, med Njoatsosj�hk� i f�rgrunden. Den j�mna, avrundade kullen som Axel Hamberg kallade Jamikvaratj ligger v�l synlig mitt i dalen, om�jlig att inte l�gga m�rke till. En m�rklig bergformation i ett f�r �vrigt alldeles flackt flodlandskap.

Uppstr�ms sammanfl�det med Luohttoj�hk� kan Njoatsosj�hk� vadas p� �tskilliga st�llen p� str�ckan upp till Lulep Njoatsosj�vrre. Vid normala vattenniv�er �r det ofta enkelt, och �ven i de regntider som nu r�dde var det inte s�rskilt sv�rt. Dock gick vattnet �ver k�ngskaften. Vi var inte helt s�kra p� hur "hj�rtat" s�g ut i terr�ngen, men s� h�r i efterhand har det visat sig att vi hittade och anv�nde just den platsen vid v�rt vad. Det �r helt klart ett bra st�lle.�

Foto: Anders torkar f�tterna efter vadet. En bred str�mf�ra, ca 20 meter, och inte s�rskilt djup. �n �r den n�rmaste marken p� andra stranden. Det �r f�rst efter sammanfl�det med Louttoj�hk� som Njoatsosj�hk� kan bli besv�rlig att vada.

Joels t�ltplats

Efter vadet skulle v�r f�rdv�g g� uppf�r sydostsluttningen p� Ts�hkkok och vi skulle sedan f�lja Luohttov�gge (namnet st�r inte p� fj�llkartan). Det inneb�r att vi beh�vde ta oss upp till minst 1100 meters h�jd, eftersom Luohttov�gge sluttar mycket brant ner mot Luohttoj�hk�.

Foto: Efter vadet blev det sn�fall under en kort stund. Det skulle bli betydligt mer av den varan senare p� dagen.

H�r p� Ts�hkkoks sluttning hade jag f�resatt mig att hitta en gammal l�gerplats som vi anv�nt �r 2006 n�r min son Joel gjorde Anders och mig s�llskap. Platsen �r en av de mest charmiga "gr�ddhyllor" vi anv�nt i Sarek, och denna har en speciell historia. H�r f�ljer den.

Vi tre (Joel, Anders och jag) hade just vadat �ver Njoatsosj�hk� nedanf�r h�jden 805 och letade efter en t�ltplats. Joel tyckte det var alldeles f�r mycket mygg s� han ville t�lta h�gre upp. Han var v�ldigt best�md p� den punkten s� vi var tvungna att s�ka oss l�ngt upp p� sluttningen. Naturligtvis blev det gradvis b�de torrare och alltmer lutande och chanserna att hitta en bra t�ltplats s�g inte goda ut. Men pl�tsligt s� bara fanns den d�r! En ljuvlig, j�mn pl�tt med ett litet vattendrag som sipprade fram ur marken. I min bok Vandringsturer i Sarek �r fotot p� sidan 43 taget fr�n denna plats.

Vi t�ltade d�r en natt och anv�nde den ocks� som utsiktsplats f�r att spana ner i Njoatsosv�gge. Tidigt p� morgonen v�cktes vi av renar, och en av dem krafsade p� yttert�ltet och ville in, s� den fick jag skr�mma bort.

�nda sedan dess har jag velat �terfinna l�gerhyllan, och n�gon g�ng vill jag anv�nda den igen. Men jag hade ingen GPS p� den tiden s� fr�gan var om det med en rimlig insats gick att �terfinna den nu. Och det gjorde det! Efter en stunds traskande hit och dit p� sluttningen s� lyckades vi hamna p� den, och att �ter befinna mig d�r gjorde mig mycket glad. T�nk att en s� liten punkt i det stora Sarek kan vara s� betydelsefull, �tminstone f�r mig. Anders och jag besl�t nu att ge platsen namnet Joels t�ltplats eftersom det var tack vare hans envishet som vi fann den f�rsta g�ngen.

Joels t�ltplats (till h�ger om d�r jag sitter). H�jden �r 934 m � h. H�rifr�n har man en ypperlig spaningsplats ner i dalg�ngen. Alla slingrande str�mf�ror fr�n j�kkarna kan studeras i detalj. Foto: Anders Gudmundsson.

Foto: En liten b�ck rinner i kanten av t�ltplatsen och ger en bekv�m tillg�ng till vatten. En l�gerplat� som denna blir p� n�got s�tt en egen liten v�rld, samtidigt som man �r omgiven av det v�ldiga landskapet runt omkring. Jag kan inte t�nka p� den utan att samtidigt t�nka p� min son, s� f�r mig �r platsen f�r alltid sammanl�nkad med honom. Kullen 805 ligger l�ngt nedanf�r, till h�ger i bild. H�r �r koordinaterna f�r den som �r intresserad: X7455929, Y1569171 (RT90); N7454695, E603943 (SWEREF 99 TM).

Efter lunchpausen var det nu dags att styra f�rden mot nya m�l. Den �vre delen av Njoatsosv�gge fick l�mnas till en nnan g�ng. Vi sa tills vidare farv�l och p� �terseende till Njoatsosv�gge, denna karakt�rsfulla och fascinerande dalg�ng som �r en av mina absoluta favoriter i fj�llv�rlden. Den inneh�ller allt man kan �nska sig, fr�n de djupaste urskogar till alpint bergslandskap. Och allt som ryms d�r emellan. (Dessv�rre har den f�r det mesta svarat p� min beundran med vandrande regnv�der.)

Vi m�ter vintern

Anders och jag�fortsatte� p� skr� mot punkt 1242 som vi t�nkte g� en bit till h�ger om, p� l�gre h�jd. Bakom oss fortsatte regnrid�erna dra in i Njoatsosv�gge fr�n nordv�st. P� v�r lunchplats hade vi hamnat vid sidan om dem. Det s�g ut som om bergen h�gre upp (som exempelvis Tj�gn�ristj�hkk�) kl�v regnv�dren. Detta fick vi senare bekr�ftat n�r vi s�g Sarvesv�gge, f�r d�r drog ocks� in likadana rid�er.

Vandring p� skr� uppe i Luohttov�gge. Framf�r oss syntes sammanfl�det mellan j�kken fr�n Svenonius glaci�r (v�nster) och j�kken fr�n Luohttoj�vrre (fr�n sn�f�ltet i bakgrunden). Foto: Anders Gudmundsson.

Och v�nde vi blicken rakt �t h�ger reste sig den v�ldiga sluttningen p� andra sidan ravinen, upp mot sj�lva Luohttol�hko som syns i bildens �verkant. B�cken kommer d�ruppifr�n plat�n. Foto: Anders Gudmundsson.

Det dr�jde inte l�nge f�rr�n vi m�rkte att vinden drog �ven via Jiegnav�gge och det h�ga passet mellan Jiegnatj�hkk� och Ts�hkkok. Men det var inte regn som kom d�rifr�n, det var sn�. Vinden var h�rd och kom rakt emot oss. Marken blev glashal och n�lvassa sn�korn slog emot ansiktet. Anders, som inte har glas�gon, b�rjade g� i l� bakom mig f�r att inte f� n�larna i �gonen. Vi hade beh�vt v�ra skidglas�gon, men dem hade vi f�rst�s i f�rr�den d�rhemma.

Foto: Anders k�mpar mot vinden och sn�kornen i luften.

Ravinen d�r j�kken fr�n Svenonius glaci�r rinner �r mycket djup, s� v�r plan var att h�lla h�jd och g� �ver j�kken p� ca 1150 meters h�jd. Ravinen sv�ngde mot nordv�st och vi s�g glaci�ren framf�r oss.

En kartl�sningspaus med skydd f�r vinden bakom en sten. Foto: Anders Gudmundsson.

Vi passerade ett par stora sn�f�lt �ver j�kken. Det f�rsta s�g op�litligt ut, men det andra var stort och h�rt som is. Det hade s�kert legat d�r hela sommaren. S�g stabilt ut, men hur kunde man vara s�ker p� att det inte var urgr�pt under j�kken? Vi besl�t att g� vidare p� det mycket hala underlaget. Att undvika en �verg�ng p� sn�bryggan var ett bra val, f�r annars hade vi inte f�tt se det som l�g framf�r oss. N�r sn�n tog slut stod vi n�mligen invid en kanjon som vi inte hade h�rt talas om f�rut.

Foto p� kanjonen d�r j�kken fr�n Svenonius glaci�r rinner. Klippskrevan �r bara drygt en meter bred och vattnet brusar med full fart l�ngt d�rnere. Str�mf�ran rinner uppskattningsvis sju, �tta meter rakt nedanf�r den �versta kanten. Med bra f�ste med f�tterna skulle man nog kunnat hoppa �ver. Men marken var isig nu, s� det var ingen god id�. (Tyv�rr dog mitt kamerabatteri av minusgraderna s� det blev inte fler foton av denna sp�nnande plats som korsar j�kken p� ca 1160-niv�n.)

Vattnet pressades med h�g fart in i den smala klyftan och fortsatte in under sn�bryggan som var rej�lt urgr�pt. Man ser l�ngst upp att sn�ns tjocklek �r h�gst en halvmeter. Hur tjockt det var l�ngre in �r v�l om�jligt att s�ga. Men att chansa h�r med �verg�ng p� sn�bryggan var b�de mycket riskfyllt och helt on�digt. Foto: Anders Gudmundsson.

F�r att komma �ver glaci�rb�cken gick vi en kort bit uppstr�ms klyftan, d�r marken bredde ut sig och var helt flack. Inga problem att vada �ver i k�ngorna. D�refter fortsatte vi p� ungef�r 1200-metersniv�n f�r att komma till Luohttoj�vrre d�r vi r�knade med att finna en l�gerplats innan det blev m�rkt. Men klockan n�rmade sig halv �tta och vi hade en halvmil kvar att g� p� den steniga och halkiga sluttningen. Nu hade vi dock ryggen mot vinden, och det k�ndes bra eftersom sn�n yrde och marken fr�s till is medan vi gick. Men vi var en smula oroliga f�r att vi inte skulle hinna. (Fast det var mest jag som var orolig, Anders fotograferade bekymmersl�st allt han s�g. Som han brukar.)

Foto ovan: Luohttol�hko, fotograferat �t �ster. P�rtemassivet utg�r en n�rmast o�verstiglig gr�ns p� andra sidan plat�n.

Vinter p� Luohttol�hko. Berget �r S�it�ristj�hkk�, i P�rtemassivet. Foto: Anders Gudmundsson.

Det var inte mycket ljus kvar n�r vi n�dde den syd�stra delen av sj�n och efter en stunds letande hittade en acceptabel t�ltplats. Det blev middag och kv�llste inne i t�ltet.�Yttert�ltets insida t�cktes snart av frost, och utanf�r var det ett ok�nt antal minusgrader. All utrustning som varit fuktig eller bl�t under dagens vandring fr�s till is och blev h�rd som papp. Det k�ndes inte som en sommartur utan mer som om vi befann oss p� en skidtur i vinterfj�llen.

Efterl�ngtad matlagning i t�ltet. Foto: Anders Gudmundsson.

Efter en (f�r min del) n�got kylslagen natt i t�ltet vaknade vi upp p� det stora Luottol�hko, med frost �verallt. Dagen var str�lande klar och solen v�rmde upp luften och marken. Vilken underbar kontrast till de senaste dagarnas dimma, regn och bl�st! Det var som om hela landskapet andades stillhet och ro. Vi besl�t att stanna hela dagen och njuta av v�dret och den h�rliga milj�n.

Foto: Louhttoj�vrre p� f�rmiddagen, sedd fr�n v�r t�ltplats. I bakgrunden Rid�tj�hkk�. Mellan sj�n och berget ligger Sarvesv�gge (precis nedanf�r den smala landkanten bakom sj�n).