Tänkte här dela med mig lite bildmässigt utav den slaguggla som bestämde sig för att slå sig till ro vid universitetssjukhuset i Örebro under några dagar i början på veckan. Den fick stor uppmärksamhet där den satt. Väldigt många människor anslöt sig nyfiket till folksamlingen för att beskåda denna skönhet.

 Titta och njut=)

Finns ett par alternativ till varför den var så orädd, antingen var den så trött för att den flugit långt under natten och därför inte hade ork eller brydde sig om att ödsla energi på att flyga därifrån. Det andra alternativet är att det var en ung jorduggla långt uppifrån norr som varken sett människor eller bilar tidigare och helt enkelt inte hade vett nog att flyga därifrån. Den visade sig i alla fall vara frisk då den flög och jagade en sväng efter några timmar.

Delar här med mig utav några bilder som togs.

Haha.. Så fel det (läs: man) kan gå när man har bråttom hem:)

Regnet lättade under morgontimmarna och övergick i kompakt dimma. Vid tio på morgonen så lättade dimman och det började se ljusare ut. Vi klängde på oss våra blöta kläder och kängor och bestämde oss för att nu går vi till Abisko!Siellavággi

Så blev det också, men inte riktigt den väg vi tänkt. Vi skulle vandra några kilometer ner i Siellavággi för att sedan svänga upp i Ballinvággi och sedan ta oss ner mot tältlägret och sedan vidare mot Abisko. Till att börja med så tyckte vi att stigningen upp i Ballinvággi var jäkligt brant, det förklarade vi dock för oss själva med att det var tröttheten från en tuff vandring som gjorde att det var så jobbigt. När vi sedan nådde en stor sjö så blev det svårare att skylla på utmattning, vi fick helt enkelt studera kartan. Då upptäcktes det ganska snart att vi från början gått några kilometer för långt och svängt upp i Bahpagurra istället för Ballinvággi, vilket direkt förklarade varför stigningen var så tung. På väg upp i Bahpagurra

Det är nämligen ca 240 höjdmeter högre och fasen så mycket brantare. Sjön som vi sedan hittade var 1045 inne i Čoamuhasriehppi.Čoamuhasriehppi

Så istället för att gå på stig ner till kungsleden så fick vi på måfå gå ner genom flera kilometer björkskog innan vi nådde Kungsleden som ledde oss tillbaka till Abisko.Vandring i björkskog

Stor lättnad och glädje när vi tillslut nådde Kungsleden

Där ligger vi nu nyduschade och fräscha på campingen. Imorgon väntar tvättning av kläder och sedan en natt i en vanlig säng!Utsikt från Abisko över Lapporten

Abiskoälven

Ett fantastiskt äventyr (det bästa någonsin) har nu nått sitt slut. Vill passa på och sända ett stort tack till min far (Majjen) som ville ha med mig på den här vandringen, den har givit många minnen för livet!

---------------------

Ca halv två beslutade vi oss för att gå trots att regnet och blåsten inte avtagit. FY FAN vilken jävla dag det blev. Efter ca två timmar var vi genomblöta från topp till tå och regnet bara fortsatte. Det har inte varit uppehåll en enda sekund under hela dagen. Lägg där till att det blåser som tusan, alla gånger storm i vindbyarna! Det är vatten precis överallt, det fullständigt forsar i alla små bäckar och det har bildats nya bäckar överallt. Det har tagit oss flera timmar att hitta en yta tillräkligt stor för att slå upp tältet på där det inte forsar vatten i Siellavággi. Hela vaggen är nämligen fylld med vatten, aldrig sett något liknande. Nu har tältet i alla fall kommit upp på halvsur mark nära sjön 1098 i Siellavággi. Vi har nu ca två mil till Abisko, förhoppningsvis så når vi dit imorgon. Men fan vet om vi klarar det om inte det här vädret upphör.

Detta är den jävligaste dagen jag upplevt. Jag tänkte ett tag att det bara var den näst jävligaste för mitt baskerprov i lumpen (ca nio mil utan sömn och mat) var värre, men kom sedan på att baskerprovet kunde jag faktiskt bryta, det kan jag inte här!

Ligger nu och huttrar i sovsäcken och försöker få upp lite värme. Nästan all vår utrustning är blöt, som tur är är sovsäckarna bara lite råa så vi ska nog kunna få lite sömn i alla fall.

Äventyret fortsätter!

Pappa försöker få tillbaka lite värme i kroppen

Dagen började på bästa möjliga vis. Vaknade tidigt och vädret var kanon, bara ett lätt högt molntäcke. Vi kom iväg redan vid nio.
På väg upp till 1888

Såhär tidigt på dagen var det muntra miner när vi for genom snön, något som skulle förändras senare på dagen

Efter ca tre timmars slit så nådde vi toppen 1888 i Mårmamassivet, nytt höjdrekord för mig. Där bjöds det på underbar utsikt åt alla håll. Framförallt så imponerade Höktopparna. Det bjöds även på underbara ordväxlingar mellan två överlyckliga vandrare, minns framförallt en mening som pappa sa till mig om den här vandringen där: "Jag kunde tyvärr inte vara med vid din förlossning så jag måste nog säga att den här vandringen tillsammans har varit den största upplevelse jag haft med dig". Ord som gjorde mig väldigt lycklig, det här var ju pappas vandring som han drömt om, jag var packåsnan som skulle hjälpa till så han klarade det. Att få höra hur högt han värderade det värmde verkligen.
Två glada filurer på toppen av 1888, Höktopparna ses bakom oss

Färden gick sedan vidare norrut upp på topp 1821 och sedan ner och runt 1686. Efter den toppen trodde vi att vi skulle kunna vika av nedåt, men där blev det stopp. Vi fick istället klättra uppåt som fasen upp till topp 1892 där jag slog mitt höjdrekord för andra gången samma dag, 4 meter högre än det tidigare.
Dagens två sista toppar, den bortre är 1892

När vi stod där på toppen vällde dimman in. Vi skulle sänka oss ner till sjön 1304 på Skadnjalákku men istället blev vi stående mitt på snön i dimman och såg inte ett jävla dugg! Här var det riktigt otäckt.
På toppen 1892 syns det att dimman börjar komma, bara minuten senare så var det helt vitt runtomkring oss

Vi försökte gå efter kompass men även det var läskigt då vi inte såg om det var stup eller om snön fortsatte framför oss. Vi stod i stort sätt helt stilla där en kvart med dyngsura kängor, det hade rasat in snö under hela dagen i kängorna så nu var det riktigt plaskblött och jävligt kallt om fötterna. Dessutom blåste det upp som fasen, uppskattningsvis ca 15 m/sek. Tillslut kom en liten lucka i dimman och vi såg vart vi skulle. Det blev full fart ner för snön mot dalen, bör tilläggas att full fart inte var speciellt fort då vi hela tiden for genom snön och rispade våra kalla och bara smalben.
Pappas smalben efter dagens vandring

Ner kom vi tillslut i alla fall och har nu slagit läger vid västra spetsen av sjön 1304. Nu är vi trötta, blåslagna, hungriga men framförallt väldigt lyckliga!
Dagens tältplats. Bland molnen bakom ligger topp 1892 

Vi drog oss ganska länge på morgonen och kom inte iväg förens närmare 11. Vi tog oss ganska snabbt ner till björkskogen i Övre Visttasvággi.

Övre Visttasvággi

Där fick vi plöja oss igenom lite björkskog och vide innan vi nådde ett lämpligt ställe att vada Visttasjohka på. Efter det följde en behaglig vandring på led upp till Måskamårma.
Dags att vada

Måskamårma gav direkt ett häftigt intryck genom en jätte fors precis i början. Efter att gått på led o lallat ett tag så kändes stigningen upp ganska tung och kraftkrävande.
Fjällgentiana

Nu har vi i alla fall tagit oss en ganska bra bit in i Måskomårma och slagit läger. Det var inga som helst problem att hitta tältplatser här som tur var. Vi har utsikt från tältet mot passet och topparna vi ska försöka bestiga imorgon. En nervös förväntan har infunnit sig hos oss inför vad som komma skall.
Tältplatsen

Kan inte låta bli att dela med mig utav ett gäng bilder från dessa fantastiska händelser, enjoy!

Glädjande är att dom har fått fram en unge i år som lämnat boet. Den ganska fula krabaten ses på sista bilden här ovan. 

Klockan 03 inatt kom regnet med besked, men precis som vanligt så upphörde det vid klockan 08 ungefär. När vi kikade ut genom tältet låg molnen lågt och dimman kom och gick.
Utsikten från kvällen innan såg man inte mycket av

Där uppe i dimman gömmer sig glaciären 

Vi bestämde oss ändå(envisa som vi båda är) för att ta oss upp till V. Bossusglaciären. På vägen upp kom regnet tillbaka och väl uppe på toppen så vällde dimman in och vi såg inte ett dugg men på bara 5 minuter så var dimman dock bortblåst.
Trött fader på vägen upp till glaciären  ("ta en bild så det syns hur jävla slut jag är")

Uppe på glaciären låg en vacker liten sjö utav smältvatten

Det visade sig då mycket riktigt vara för mycket snö på glaciären. Vår envishet om att komma över gjorde att vi vägrade ge upp. Vi fick då för oss att försöka se om vi skulle kunna gå på skrå längs den branta toppen 1792 öster om glaciären. Med lite Fribergsk envishet och risktagande så gick det! Det är dock inget jag skulle få för mig att rekommendera andra att göra.
Härliga vidder i Bossusvággi

Bossusvággi var till en början inget annat än en ända sörja med glaciärslam. Längre ner så öppnade sig dock underbara stora gräsplatåer där ett helt regemente skulle kunna hitta fina tältplatser. Samtidigt som vi nådde dessa gräsplatåer så kom det fina vädret, mycket blått och få moln. Vi tog oss nu på lätta kliv(första gången sen dag 1 som vi haft något annat än sten och snö under sulorna) ned mot Alisvaggi, vi valde dock att hålla oss ganska högt upp i och med att vi hade som mål för dagen att ta oss in i Unna Visttasvággi och slå läger där.
Stjärnbräcka

Pappa fotograferar blommor 

Men vi nöjde oss inte med det utan knatade fram till den underbart fina Unna Visttasjávri. Den var verkligen som en spegelbild av sin omgivning.
Unna Visttasjávri 

Unna Visttasjávri 

Vi fortsatte sedan vidare förbi sjön och valde att slå läger en dryg km sydost.
Utsikt från dagens tältplats, Påssustjåkka 

Detta har varit en fantastisk dag med underbart väder och fina vyer. Bäst av allt är dock att vi nu lyckats med att klara två av tre mål med denna vandring, Trepassleden och V.bossusglaciären. Nu väntar bara en toppvandring på Mårmamassivet. Tänk om vi skulle lyckas med tre av tre! Vi var båda innan vandringen övertygade om att detta inte skulle vara möjligt, men nu ser det helt plötsligt fullt realistiskt ut! 

Imorgon väntar en lätt vandring upp till och in i Måskomårma.