Förvånansvärt mycket snö ligger kvar på sluttningarna precis som i resten av fjällkedjan denna vår. Det klafsar om kängorna när jag kliver iväg längs leden och vädret blir bara värre och värre Det känns en aning dystert. Första natten tillbringas därför i en rastkoja strax nedanför skogsgränsen.

En järv har smugit sig runt stugan och lämnat stora breda tassavtryck i nysnön under de tidiga morgontimmarna. Vädret är lite bättre. Under dagen rör jag mig i sakta mak norrut och håller mig i gränslandet mellan skog och fjäll, bland smala höghöjdsgranar och vackra, vridna torrfuror med tussar av starkt lysande varglav. Det växlar snabbt fram och tillbaka mellan sol och snöbyar. Snöskorna kommer väl till pass.

Två mål har jag med turen, det ena att få sova en natt bredvid en gran. En väldigt speciell gran. Och efter en del letande finner jag den. Old Tjikko, världens äldsta kända levande träd. (Mer om träds ålder i slutet) Tjikko som har stått här på samma plats i svindlande 9 550 år. Att möta en så gammal varelse ger lite perspektiv åt den pågående femtioårskrisen. Kanske kan jag få ta del av den gamles samlade visdom om jag ger vårt möte lite tid.

Old Tjikko - Världens äldsta träd

Mycket tidigt morgonen efter lämnar jag sovsäcksvärmen och belönas med ett fantastiskt ljus över det omgivande landskapet. Dimmorna kryper fram genom de flacka dalgångarna nedanför och himlen genomgår sakta färgbyten som omfattar hela spektrumet. Solen går upp över Tjikko för minst 3 480 000:e gången. Fick jag då ta del av någon visdom? Ja, det skulle väl vara det att gamla gubbar som går och lägger sig i en grop i snön inte ska tro att de känner sig pigga och fräscha när de vaknar på morgonen därpå.

Mål två med turen är att få återse lavskrikorna. Det är många år sen som jag mötte dem så nästa dag tillbringas lite längre ner i gammelgranskogen, bland lavar och grova träd. Om jag fick leta efter Old Tjikko så var det mer som att lavskrikorna letade upp mig. Plötsligt hörs en lågmäld vissling och när jag vänder mig om så sitter de där, nyfiket tittande. Oskygga, nyfikna och ständigt sugna på korv. Det dröjer inte länge förrän de kommer fram och nappar korvbitar ur handen. De är fantastiskt vackra med sina nyanser i rostrött och grått. Samma färger som torrfurorna vilka de lever bland. Det är svårt att tänka sig att man förr kunde tro att lavskrikan varslade om olycka.

Efter en stund skiljs vi åt och jag fortsätter nöjd tillbaka mot Naturum genom den vresiga, vackra, glesa gammelskogen. Det blev ingen lång tur den här gången men den gav mersmak och jag har så smått börjat planera för en vända till, i vårvinter, till ett liknande område.

Något om åder på träd.

Det där med träd och ålder är inte helt enkelt. Alla träd dör inifrån allteftersom de växer. Egentligen är det bara de allra yttersta årsringarna som består av levande vävnad. Så inte ens en gammal grov ”1000-årsek” har levande vävnad som är mer än några år gammal. Nya årsringar anläggs ytterst och gamla dör innanför. Om inte människan eller någon annan katastrof drabbar, når de flesta träd till slut en storlek och grovlek där de blir för otympligt stora för att klara försörjning och andra funktioner och då bryts de ner och dör. För Tjikkos och liknande fjällgranars del är det snön som har pressat ner grenar mot marken så att dessa med ojämna mellanrum kunnat slå rot och på det sättet har trädet föryngrat sig självt gång på gång genom århundraden och årtusenden. Under Old Tjikko har forskarna försiktigt grävt fram trärester som kolfjortondaterats till 9 550 år. Man har hittat fler mycket gamla granar i fjällkedjan men Tjikko är än så länge den äldsta som daterats.

Skulle man alltså (Gud förbjude) såga av Tjikko och räkna årsringarna skulle man bli grymt besviken. Men faktum är att det är samma genetiska individ som stått där i nästan 10 000 år. Det är minst 9 550 år sen Tjikko var ett litet frö som virvlade runt på uppvindarna, landade i den magra förnan på Fulufjällets sida och sen dess stått och självföryngrat sig genom att grenar har slagit rot. Morgon efter morgon, natt efter natt i år efter år.

Sjöarna där jag vardagspaddlar är uppdämda och reglerade. Vattenkraften var viktig att ta reda på och för att öka och kontrollera fallhöjden byggdes fördämningar och vattennivån höjdes någon eller ett par meter. Skogen som växte längs stränderna och i de lägre partierna runt sjöarna avverkades innan den sattes under vatten. Strandlinjerna försköts uppåt. Kvar i vattnet blev de gamla stubbarna med sina vitt förgrenade rotsystem.

Nu har ett århundrande med vågskvalp och is sköljt bort och omlagrat en del av moränen och många av stubbarna står blottlagda. Vissa har drivit iväg och ligger nu i kanten på någon myr- eller stenholme.

Med en gnutta fantasi och en portion Photoshop förvandlas de till hittills okända varelser. Är det gammelskogens väktare som kommit åter för att hämnas? Står de bara där och bidar sin tid i väntan på rätt ögonblick?

Den tvåsidiga symmetrin är något vi förknippar med djurriket och det var ett evolutionärt lyckokast när den uppstod för ca 550 miljoner år sen, bland de första maskarna. Tvåsidigheten var ett riktigt framgångsrecept, kanske framförallt för att den var en fördel vid rörlighet, för att kunna röra sig i en bestämd och önskad riktning. Det är bara de djurgrupper som knoppades av utvecklingens träd innan dess, som svampdjur och nässeldjur, maneter och anemoner som saknar den tvåtaliga symmetrin. Inom växtriket har inte den formen av symmetri utvecklats och det är antagligen därför som tankarna lätt far iväg mot något annat än just växter när man ser de här bilderna.

Det här blogginlägget fick ju inte så mycket av friluftsliv över sig men bilderna är tagna under paddelturer och andra utfärder det senast halvåret.

Och för den som undrar över ”tekniken” så är bilderna alltså beskurna, ”vändna” och sen har ljus och kontrast ändrats enligt principen nedan.

Lite snö faller från en tall. Den lilla rörelsen förstärker känslan av stillhet. Solen gassar. Tankarna kommer ändå krypande. Att välkomnande och tolerans ska vara ett så farligt hot mot de som lever av polarisering att de försöker bomba och sticka ihjäl dessa försök till samexistens. Och att röster höjs för att krig ska vara lösningen?

När jag tittar ut över det blanka vattnet är det svårt att tro att vi inte ska kunna ha råd att hjälpa mer, att Sverige ska stå på någon slags ruinens brant. Är demokrati och rättvisa en lyx eller är det en livsnödvändighet? Och är inte i själva verket orättvisan en förutsättning för det faktum att jag kan sitta här i min plastkajak och dricka te ur en billig termos. Njuta av stillhet och frid i ett rikt land. Det är åtminstone inte något jag har kämpat mig till utan jag har bara haft tur i det orättvisa lotteriet. Tankarna är inte nya och lär tänkas många gånger igen.

Längs strandkanten kryper stora fjäderformade iskristaller ut över vattenytan. Men än dröjer det nog länge innan det går att åka skridskor här. Sonen skickar ett sms om att han tagit en tidigare buss och vill bli hämtad. Jag börjar paddla tillbaka. Baxar upp kajaken, startar motorn och slår på bilradion. Verkligheten existerar på olika men parallella plan. Ibland är det svårt att se att de hänger ihop.

Vissa landskap har man inom sig, de är som delar av ens själ och identitet. Kulturlandskapet, stadslandskapet, granskogslandskapet eller myrlandskapet. Man känner sig helt enkelt som hemma i vissa landskap.

 Vid havet har jag däremot alltid varit en tillfällig besökare. Jag kommer dit, blickar ut mot horisonten säger ”Åååh! Så fint” och reser sen hem igen. Jag förundras, fascineras och känner mig nyfiken på kusten och havet, men det är inte mitt landskap. Jag hör inte dit och havet hör inte hemma hos mig. Skillnaden är tydlig mot min fru som under uppväxten tillbringat somrarna på västkusten. Hon har ett förbund med landskapet där ute som jag saknar och hon har inom sig en ständig längtan dit.

Själv tillhör jag skogen myrarna och förmodligen också det mellansvenska glesbygdslandskapet. Där har jag min klangbotten. Men också fjällen, trots att jag sammanlagt inte tillbringat så mycket tid där. Så det kan inte bara vara avhängigt tiden huruvida man knyter an till ett landskap. Antagligen bygger man in olika landskap i sin identitet utifrån upplevelser, erfarenheter och intressen. Jag har förstått att tillochmed en stadsdel eller några kvarter kan få den betydelsen för de som växer upp eller lever länge där.

I slutet av september åkte jag ner till västkusten, till naturreservatet Ramsvik, strax söder om Hunnebostrand, för att under några dagar i lugn och ro strosa runt bland klipporna, bara vara, ta in landskapet och fotografera. Kanske, tänkte jag, kan jag knyta ett starkare band till miljön om jag bara vistas där lite mer, lite längre, lite intensivare, bara jag och havet.

Solen lyste från en höstklar himmel och en lätt frånlandsvind gjorde att havet låg nästan blankt första dagen. Jag ställde bilen vid Fykan och vandrade söderut över klipporna, genom snår av björnbär, slån, nypon och rönn som alla lyste med sina vackra bär. Uppe på de vindpinade höjderna blir det snabbt kargt och lite fjälliknande. Vid södra änden av reservatet tog jag av mig och vadade över ett smalt sund ut till Tryggö.

På toppen av ön ligger ett imponerande men tydligt rekonstruerat bronsåldersröse. Nedanför breder flacka hällar och klippor ut sig mot havet. Jag rullade ut liggunderlaget och sovsäcken så nära vattnet det gick och när mörkret kom välvde sig en fantastisk stjärnhimmel över och havets lugna hävningar fick mig att sova gott.

Det är skillnad på havet och sjöar. Hur stilla det än är på havet så finns ändå någon slags grundrörelse i det som gör att havet mer känns som ett väsen än vad en sjö gör.

På morgonen går fiskebåtarna ut för att vittja hummertinorna. Under dagen vandrar jag norrut på klipporna så nära vattnet som bara går. Försöker ta in så mycket som möjligt av intrycken. Formerna och linjerna på de rundslipade hällarna är fantastiska, som muskler på en vältränad kropp. Jag går också med en blandning av förskräckelse och nyfikenhet runt bland hopdrivet skräp, plastbackar, skor, rep, sprayburkar och allsköns bråte, så kallade strandfynd.

Böjer mig ibland ned över små vattensamlingar i klipporna och ser en mikrovärd öppna sig med alger, svampdjur, räkor och snäckor. På eftermiddagen kommer sju sälar insimmande i viken där jag sitter. De dyker runt och letar efter mat, fnyser lite när vinden driver min vittring ut över vattnet, försvinner med ett bäverlikt plask men kommer snart upp igen, tydligt nyfikna.

Vädret slår om till kvällen. Åskan rullar in över klipporna och jag slår upp tältet lagom innan regnet kommer. Vinden ligger på och driver upp vågorna. Det blir halt på de blöta och släta hällarna. Gränsen mellan hav och land blir mer diffus.

Morgonen efter har det klarnat igen och jag har turen att hamna mitt i en ringmärkning av flyttfågel. Svarthättor, sävsparvar och gransångare vägs, mäts och får sin fettreserv uppskattad innan ringen nyps på plats och de släpps för att få fortsätta sin långa resa mot södern.

Själv återvänder jag till bilen för resan hemåt mot norr, mot granskogen och myrarna. Hur gick det då? Lyckades jag knyta an till havet? Ja, svaret var ju givet redan från början. Något quick-fix för detta finns inte och att ta till sig ett landskap innebär nog så oändligt mycket mer än att bara ströva runt i naturen några dagar. Så vid havet är och förblir jag en tillfällig besökare. Men det är ju inte helt fel det heller.

Jag kan verkligen rekommendera Ramsvik för den som vill ut till västkusten. Gärna ”off season”. Där finns ett fint vandrarhem (Ramsviks Övergård) där man kan bo.

Mörkret tätnar, brasan pyser och svetten ångar. Annars händer just ingenting. Tankarna vandrar. Det är tråkigt. Det är faktiskt väldigt tråkigt att sitta här och svettas, lyssna på survedspys och torka röktårar från kinderna. Men just nu kan jag inte känna att jag har tråkigt. När jag tänker efter är det nästan alltid tråkigt att vara ute så här, men det gör inget. Är det en skillnad på att det är tråkigt och på att man har tråkigt? Eller är det så att känslan av att ha tråkigt kan upplevas så olika beroende på miljö och omständigheter runt om en?

Jag grillar några korvar och klämmer ur senap ur den nästan tomma tuben. Det blir ingen större smaksensation. Tänker på reklamen för bl.a. de kläder jag har på mig. Den är alltid så otroligt snygg, actionfylld, häftig. Högpulsaktiviteter heter det. Och visst får även jag lite högre puls när jag ser de häftiga bilderna och filmklippen. Vet inte hur många gånger jag tittade igenom reklamtrailern för årets Banf. Det är lockande och attraktivt. Folk som kastar sig utför klippor, hänger i isyxor, störtar utför kanjons i små kajaker och kämpar upp mot de yttersta gränserna. Allt fångat i snabba klipp och till häftig musik.

Värmen från brasan får snön att smälta på kängorna och jag sparkar ihop dem några gånger för att vattendropparna inte ska tränga in och bilda ispansar  under den kommande natten.

Tidningar, annan media och reklam vill få oss att tro att friluftslivet är så himla häftigt hela tiden. Det lockar och förför oss med adrenalinstinna äventyr, fantastiska utsikter och spännande möten och allt ser så snyggt och proffsigt ut. Att ha tråkigt är nästan bannlyst i vår kultur. Vi har all världens möjligheter runt om oss hela tiden. Har man tråkigt har man misslyckats och är man misslyckad är man en Looser.

Jag flyttar om bland vedträna och röken blir outhärdlig så jag får dricka mitt Liptonpåste stående. En stor jävla Looser. Ja, jag vet att en del skulle kalla en för det om man tillbringar en fredagkväll på det här viset. Jag känner en del av dem personligen. Men kanske är det detta som är verklighetens cliffhanger, en av de största utmaningar vi kan utsätta oss för. Att våga ha tråkigt. Våga avstå från yttre stimulanser och istället låta tankar tänkas klart. Våga möta det som kanske dyker upp från de inre känslorna och framförallt, låta det uppstå en stunds mentalt tomrum. Våga avstå från lockelsen att ta upp mobilen. Stanna upp och acceptera att man inte är på väg någonstans.

Nu är inte jag den som söker mig ut i naturen ”bara” för att uppleva andlighet, sinnesro eller mindfulness. Nej, jag hade gärna sett att mitt friluftsliv var lite äventyrligare, gärna upplevt och pressat gränserna lite mer. Men jag får för det mesta nöja mig med lugnare utflykter i skog och mark. Antagligen är jag för lat.

Det snöar lätt och jag packar ihop det mesta av min utrustning innan det är dags att krypa ner i sovsäcken. De fuktiga björkklabbarna glöder många timmar än. Sover lite halvtaskigt och natten blir lång. Det är inte kallt men snöflingorna kittlas i ansiktet hur jag än ligger.

En sparvuggla visslar mjukt i gryningen. Annars är det tyst, lugnt, stilla och väldigt händelselöst. Snöfallet har upphört men molnen hänger ännu lägre än igår och sveper in träden i ett grått dis. Äter en enkel frukost och packar ihop mitt läger. Nere på vägen igen får jag se färska tassavtryck i nysnön. Jag som hoppats få höra vargarna yla under natten och så har istället en av dem tyst följt mina skidspår sen kvällen innan och passerat bara hundra meter från mig där jag låg och sov.

Kanske, tänker jag när jag skidar tillbaka mot bilen, kanske är även mitt friluftsliv, om än på ett stillsamt vis, lite häftigt ibland.

(Bild 2,3 och 4 är knyckta från Internet)

Efter en stund tystnar prasslet och ut i månstrimman kommer på ljudlösa små tassar en liten skogsmus. Den springer snabbt fram till sovsäcken. ”Du skulle bara våga ta dig en tugga av min dyra Mountain Equipment” tänker jag innan den tar ett skutt upp. Men tydligen blir den paff över det fluffiga underlaget så i nästa bråkdel skuttar den bakåt igen och tassar sen in i mörkret mot mig.

Tystnad… Stillhet… Så förnimmer jag en rörelse mot handryggen eller så är det bara inbillning. Men för musen är det inte inbillning. Den pilar förskräckt iväg och försvinner över kanten på golvet och ut i månljuset utanför. Jag lägger mig ner och somnar så småningom om.

En timme eller två senare vaknar jag återigen av samma ryckiga prasslande. Den här gången lyfter jag båda fötterna och släpper ner dem med en duns som får vindskyddet att skaka och ljudet att eka över den lilla tjärnen nedanför. Sen blir det knäpptyst. Skönt tänker jag, vänder på mig och somnar nöjd om.

Prassel… Prassel… Prasselprassel! Månen har flyttat på sig men det är fortfarande många timmar till morgonen. Jag ger upp, kravlar ur sovsäcken och fram till matförrådet. Tömmer ur en rejäl näve mysli med 50 % nötter och frukt på kanten av vindskyddet och kryper sen tillbaka till värmen. En liten uppoffring för mig och ett dunderkalas för min lilla muskompis.

Bilderna är tagna vid en övernattning på Glaskogen i helgen.

Kvällsljuset speglar sig i den lilla tjärnen och ger en närmast metallisk skimmer i myrkanten.

Utsikt från Rödvattensberget när solen går ner över skogen.

Stora Gla skymtar mellan träden.

Solen går upp över horisonten och tänder eld på dimman. Men skådespelet vara bara några minuter.

Vaknar till en fin morgon där dimman kryper upp från myrstråk och vattendrag. Orrarna kan inte hålla sig utan "tjuvspelar" trots att det är långt kvar till vårvintern.

Inte mycket konkurens men frågan är hur framtidsutsikterna ser ut för den här björken.

Innan jag fortsätter ska jag först ”ursäkta” mig lite för att jag varit så frånvarnade här en tid. Mitt Utsidande har släpat efter. Plötsligt inser man att man inte hänger med. Altför många fina artiklar och blogginlägg ligger olästa. Ett styng av dåligt samvete smyger sig på.

Men nu har jag fått tid, massor av tid, till att bläddra bakåt och läsa igenom era äventyr och funderingar. Tid att i drömmarna slå följe med er genom klafsiga videsnår, över vindpinade fjällhedar och längs med spångade leder i vackra naturreservat. Jag får ”tjuvlyssna” på ljudet från blixtlåsen i era tält och gasbrännarnas väsande. Får följa era vägval och era reflektioner över landskapets växlingar, känna regnvätan krypa in under kläderna och lusten att se vad som finns bakom nästa krön.

Tid till detta har jag nu fått massor av eftersom jag ligger i en sjuksäng. Fjättrad som en medeltida straffånge med en gummislang genom bröstkorgen kopplad till en vakuumsug i väggen bakom har jag en rörelsevidd på 1,5 meter och dagarna blir lååååånga. Ena lungan brast. Spontan Pneumothorax heter det visst och som en slags tröst så drabbar det främst unga, långa, smala och vältränade män. Pumpen ska hjälpa till att spänna ut lungan tills hålet förhoppningsvis självläker. Men det tar tid. Eller ger tid. Tid att läsa, skriva…..och rita.

Undrar vad det är för något i det där smärtstillande medlet som de pumpar i mig.

Men har detta något som helst med friluftsliv att göra? Är det något att blogga på Utsidan om? Kanske. Några dagar innan det hände var jag med en kompis på en dags havskajakpaddling. Med start i Hamburgsund paddlade vi oss i sicksack genom skärgården upp mot Grebbestad. Vädret var fantastiskt fint. Förutsättningarna var de bästa tänkbara. Vattnet lugnt, solen lyste. Trutarna seglade runt oss och vi såg en säl på håll. Tången böljade drömskt i havets regelbundna hävningar. Det var en underbar dag, inget snack om saken. Men jag är ingen van paddlare. Jag var ärligt talat helt slut efteråt.

Möjligen. Kanske. Det är en helt egen teori, att ansträngningen i bröstmuskulaturen i kombinationen med vridmomentet vid paddlingen och påfrestad andning gav en utmattningsskada på lungan. En skada som efter några dygn brast, bara sådär, medans jag låg och sov (jag vaknade av ”poffet”).

Men läkarna tittar skeptiskt på mig när jag lägger fram teorin och det behöver inte alls ha ett sammanhang. Så jag får nog erkänna att jag mest skriver om det för att få några tröstande ”tyck synd om” och ”krya på dig”-kommentarer där jag ligger nedbäddad mellan lakan från Tvätteriet i Västra Götalandsregionen och längtansfullt tittar ut genom fönstret där de blånande bergen på Glaskogen skymtar i horisonten.

Mörksuggor ser man inte så ofta nuförtiden.

 Förhoppningen var att få vakna till tjäderspel men under hela morgonen hördes inte en ”sissning”, inte en ”knäppning” och inte ens ett avlägset, dovt ”klunk”. Men direkt tyst är det inte i skogen för det. Orrar, duvor, tranor, lom, trast, göken och långt bort även vår egen tupps morgongalning. Jag sitter kvar i säcken, äter frukosten och tittar ut över de lavklädda hällmarkerna med sina knotiga tallar. Kanske är jag sent ute på säsongen eller också håller de till på någon annan plats den här morgonen. När jag en stund senare ger mig av hemåt brakar det ändå till av tunga vingar från en talltopp, bara ett par hundra meter från mitt nattläger.

Det här var ju inte mycket att skriva ett blogginlägg om så jag plockar in ett gammalt tjäderminne.

En vårvinter i början 80-talet hade vi en spelgalen tjäder i närheten av där jag bodde. Det blev flera besök med kameran och ju längre på säsongen det gick desto galnare blev tuppen. Från att försöka komma i bra läge fick man inrikta sig på att hålla den på avstånd.

Ibland är man inte så tuff som man tror. Sinnesnärvaron tröt och jag lyckades inte alltid ställa in skärpan rätt. (Det var manuella kameror på den tiden)

Sista gången jag såg tjädern jagade den mig flygandes genom skogen. Jag föll huvudstupa ner i ett dike och slog hakan i en vass sten. Ett litet ärr, som minne av händelsen, kan jag fortfarande skönja.

Tjäderkranium.

Som tur är, var jag och min fru så naiva att vi inte satsade på något centralvärmesystem när vi renoverade vårt gamla hus. Så nu måste jag under en stor del av året börja varje morgon med att tända två brasor, en i kaminen och en i vedspisen i köket.

Att få sitta men morgongröten, höra knäppandet från vedspisen och känna värmen sprida sig är starkt vanebildande. När våren kommer och det inte längre behöver eldas är det väldigt svårt att sluta. Det känns dött och trist från hörnet med spisen när den står tyst och kall. Abstinensen är stor.

Men behovet att elda finns nog hos oss alla. Alltifrån stearinljusets lugna och rogivande låga till majbrasans våldsamma dånande och hetta. Den konstgjorda elden på tv-rutan, som borde ha blivit en flopp, har visat sig överleva från vhs-bandens tid till dvd-skivornas. Finns kanske till och med på blue-ray.

För oss friluftsnördar har elden en viktig roll. Att sitta ensam och sjunka in i tankarna vid, eller att samlas runt, mysa och ha det gott. Tänds en eld blir den genast en central punkt vad som än händer runt omkring. Ibland är elden bara en liten låga på en sprit- eller gasbrännare men den lyckas ändå trollbinda oss.

Ska vi grilla? Sommarens kvällsaktiviteter närmar sig. För mig är grillande en korv vid elden. Jag har svårt för BBQ med stora grillmaskiner. Visst inser jag att möjligheten att tillreda avancerade rätter är oändligt mycket större med en gaseldad grillrobbot men man har också tappat något på vägen – enkelheten. Det känns som att man vid modernt grillande är mer resultatinriktad, det är den färdiga rätten som är viktigast inte vägen dit.

Själv har jag till och med svårt att vänja mig vid vanliga grillkol så hos oss blir det ofta en kompromiss.

Apropå eld kom en vän över med en ”luffareld” som han köpt för många år sen. De tillverkades av ett företag i Malå. Anordningen var en stavlimmad kub, ihålig och med en kraftig ”stubintråd” som löpte in i innandömet där det troligen fanns något lättantändligt. Lätt att bära med sig? Nja, 1,9 kg vägde den, så altför många stoppar man nog inte i ryggsäcken. Hur fungerade den då? Med viss tvekan eftersom den kanske hade ett visst samlarvärde tände jag häromdan ändå på den under en mindre skogstur. Och den fungerade faktiskt över förväntan. Lite långsam i starten men sen blev det en liten stillsam eld som mycket väl hade räckt till både kaffekok, grillkorv och en stunds filosoferande.

Eld är fascinerande att vila ögonen på. Hur länge kan man inte sitta och titta in i lågorna och glöden utan att det blir enformigt. Med kameran inställd på rejäl underexponering kan man fånga något av lågornas dans. Här följer lite eldkonst. Elda försiktigt i sommar.