SWBHEY2K nådde toppen

SWBEHY2K nådde toppen

Nu är de tillbaka till verkligheten igen, tjejerna i Bauntsexpeditionen. Kanske inte riktigt återhämtade ännu, efter veckorna på hög höjd i Himalaya, men friska, glada och med en fantastisk upplevelse bakom sig.

Hanna Falkeström, Lisa Flink, Lotta Giornofelice,Suzanne Grenmark, Anna Halldén, Cecilia Rahlgård och Eva Rimnäs var de sju deltagarna i Swedish Women Baruntse Expedition Himalaya Year 2000.

Utsidan har pratat med Anna Halldén, en av de sju tjejerna i expeditionen och en av de två som nådde toppen. Sedan toppbestigningen har deltagarna hunnit vila upp sig några dagar i Kathmandu och Bangkok och fått sova ett par nätter i egen säng. Anna ser ändå oförskämt fräsch ut. Hon är lite mer solbränd och fem kilo lättare (enligt egen uppgift) än när de for, men utseendet avslöjar inte att här sitter en färsk och framgångsrik Himalayaklättrare.

Ett grupparbete
När vi gratulerar till prestationen är Anna mycket noga med att påpeka att det var slumpen och dagsformen som avgjorde vilka det blev som nådde toppen och att alla ska ha lika mycket ära av att expeditionen blev lyckosam. En Himalayabestigning är i hög grad en gruppaktivitet, där alla är beroende av att samarbetet klaffar för att toppen ska nås.

7000-meterstoppar är inget man kilar upp på utan vidare. Det krävs förberedelser i månader, noggrann planering, goda kontakter på plats, hård fysisk träning och en stor portion beslutsamhet. Dessutom behövs pengar eller sponsorer till utrustning, resor, bärare, klättrande Sherpa och mutor. Lite tur skadar inte heller, med väder, dagsform och sjukdomar. När allt klaffar når man toppen, om något inte fungerar måste man antagligen avstå eller vända på vägen.

Under expeditionen var nästan alla deltagare sjuka, mer eller mindre länge och allvarligt. Höghöjdsacklimationen var jobbig, med huvudvärk och kraftlöshet som symptom. Hosta, feber, dålig syresättning och magsjuka var andra effekter av maten, höjden, klimatet och ansträngningen.

Vägen dit
Anmarschen till Baruntse var lång och tidvis besvärlig. Det var delvis planerat, som en del av höjdacklimatiseringen. Men det blev några extradagars slitsam vandring för att flygplatsen i Lukla var stängd.

De första dagarna, mellan Jiri och Lukla, var mycket varma, med kraftiga regn och blodigelattacker som stående inslag. Anna gick den delen i lång klänning och med parasoll!

På högre höjd blev det snabbt kallare och en mer normal bergsklädsel blev nödvändig. Svett och regn gjorde även då deltagarna genomblöta varje dag och flera av dem drabbades av kraftiga förkylningar.

6 oktober nådde de sju baslägret, där delar av utrustningen och två andra expeditioner redan fanns på plats. En vilodag senare startade tjejerna de första "riktiga" acklimatiseringsturerna och byggandet av de två två höghöjdslägren.

Första försöket
Det första toppförsöket gjordes 15 oktober. Hanna Falkeström och Eva Rimnäs klättrade, tillsammans med två Sherpas upp till 6.950 möh, där en svår och mycket exponerad passage utan säkringsmöjligheter stoppade försöken att gå vidare.

För de övriga var det vilodagar i baslägret, med rehabilitering och förkylningsbotande. Den sjuttonde gick Lisa och Anna upp till läger ett utan att veta om det var möjligt att nå toppen. Anna tog skidorna med för att kunna göra en skidtur om toppförsöket inte kunde genomföras. På eftermiddagen gick Lisa tillbaka till läger ett för att sova där. På morgonen efter gick också Anna ner och vid middagstid tog sig Anna, Cia, Lisa och Lotta upp till läger två, tillsammans med fotografen Lasse Thulin. Nu var det var sista toppchansen, sedan var tillståndstiden förbrukad.

Mot toppen
På morgonen 20 oktober väcktes tjejerna i läger två av sina Sherpa Kami och Kame. De hade försovit sig! Det blev en hysteriskt snabb morgonrutin och klockan kvart över sju kunde Lotta, Anna och Lisa starta toppförsöket tillsammans med Kami, Kame och Lasse Thulin. Cia hade blivit sämre i luftrören och kunde inte följa med. Efter tre timmar tvingades också Lotta avbryta, med svår huvudvärk och förändringar i sinnesintrycken. De övriga kämpade vidare, långsamt och mödosamt.

Snön på kammen vid 6.900 meter var något fastare än några dagar tidigare, men fortfarande mycket osäker. Dagarna innan hade dock en makalöst skicklig Sherpa, som hjälpte en japansk expedition, lagt fixrep efter kammen. Balansgången var fortfarande svår, men inte längre helt livsfarlig. Kammen slingrar sig och går upp och ned, samtidigt som det stupar en och en halv kilometer ned på båda sidorna. Om det är spännande eller bara läskigt, beror nog på hur tokig man är. Anna lutar mest åt det spännande.

Snöfältet upp till toppen var på grund av de stora snömängderna relativt flackt och lättforcerat.

Klockan kvart i tre på eftermiddagen, lokal tid, kunde Lisa och Anna jublande rapportera till baslägret att de stod på toppen. Vädret var perfekt och utsikten strålande. Hundratals toppar syntes runt hela horisonten, med Everest, Makalu och Lhotse som mäktigaste grannar.

Efter en halvtimmes firande, fotograferande och flaggfixande började de nedstigningen. Kammen var lika jobbig nedför som uppför, men snöfälten nedanför var förstås lättare utför.

Hemfärd
Efter en natts vila i läger två revs lägret och alla prylar bars ned. Anna åkte skidor från läger två. Antagligen en märklig syn, med en jätteryggsäck på ryggen, en på magen och ett stort tält i famnen. Fort gick det i alla fall, trots glaciärsprickor, isblock och knepig snö. I läger ett väntade de övriga med gratulationer. Ännu mer packning blev det sista biten, eftersom läger ett också revs och packades ihop.

I baslägret blev det fest, chamapagne och dans vid strandkanten. En värdig avslutmning på den lyckosamma bestigningen.

Expeditionsdeltagarna flög helikopter från baslägret. Det är en bedrift i sig att ordna det, genomförd av expeditionens agent i Nepal, Peak Promotions.

Helikopterresan var enkel och snabb, nästan ett antiklimax efter veckorna av slit på Baruntse. Åtta timmars bussresa senare var hela expeditionen i Kathmandu. Fyra dagar av väntan på den resterande utrustningen, en del intressant nepalesisk byråkrati, shopping och återhämtning, en sväng över Bangkok och sedan var äventyret över.

Nu väntar jobb med föredrag, bildvisningar och jippon med sponsorer och andra. Men det är långt från Himalaya och Anna är inte främmande för att återvända ganska snart. Kanske med målet att bli första kvinna på skidor utför Mount Everest?

Ulf Johansson lyssnade, frågade och skrev