Murphy Tour Del IX: Grekland och slutet på resan.

Bahrain - kulturchock!

Det var på sätt och vis skönt att lämna Nepal bakom sig. Därmed inte sagt att det var skönt att flyga därifrån. Vi såg Himalayas mäktiga toppar genom flygplansfönstret och jag kände att det hade varit så fantastiskt mycket trevligare att ha cyklat genom och över bergskedjan. Med min brutna fot var det dock inte mycket att göra åt och jag försökte övertyga mig om att det nog kunde vara intressant att ta en liten tur i Europa som tröst.

Vi landade i Bahrain. Redan på flygplatsen slogs vi av kulturchock. Allt var så rent snyggt och välorganiserat. Då vi kom ut på gatorna trodde vi knappt våra ögon. Stora breda släta asfaltsvägar utan ett enda litet hål. Inget skräp, inga horder av människor, inget kaos och tiggare, stinkande sophögar och allt annat som man blivit så van vid i Katmandu lyste med sin frånvaro. Det var tyst. Nästan skrämmande tyst. Vi kom till flygplatshotellet och kände nästan ett stick av agorafobi i den väldiga receptionen. En bärare tog våra väskor och en leende "tjänare" gav oss iskall apelsin juice. Luftkonditioneringen i rummet fungerade, så även dusch, toalett, färg TV och allt annat som vi inte sett på evigheter. Då jag somnade i den enorma, rena mjuka sängen funderade jag på om inte Bahrain var Nepals direkta motsats. Extrem rikedom vs fattigdom. Struktur vs kaos. Lyxbilar vs skraltiga cyklar. Multinationella snabbmatshak vs Gatuförsäljare med enklaste tänkbara föda. Somnade medan jag funderade på hur klyftorna mellan fattiga och rika under årens lopp blivit så enormt stora.

Grekland - början.

Cyklade så fort vi kunde ut ur den hektiska, bullriga jättemetropolen och blev genast dränkta av spöregn. Vi hade väntat oss varmare väder och det var lite svårt att hålla humöret uppe de första dagarna – regn, regn, regn. Eftersom vi tydligen inte kunde få varmt fint väder, bestämde vi oss för att dra upp i bergen, då skulle vi förhoppningsvis få snö istallet för regn. Platt tråkig cykling och drömmar om Himalaya följde oss de fyra första dagarna. Detta var till vi såg den första glimten av Mount Olympos! Efter några, med Europeiska mått mätt höga pass var vi foten av det mäktiga berget. Vi hade haft fint väder de senasta dagarna, men alla planer på att klättra upp till toppen grusades av snöblandat regn. Vi hade naturligtvis kunnat klättra upp, med vad hade utbytet varit? Minst två dagar i nollsikt i decimeter med blöt snö…nej.

Grekisk landsbygd.

Hundar!

Inte riktigt vad jag hade hört om Grekland...

Efter att under årens lopp ha pratat med en hel del standardresenärer som besökt Grekland, hade jag fått uppfattningen om att Grekerna skulle vara snorkiga och turisttrötta. Vi upplevde absolut inte något i den stilen, tvärtom, vi blev helt fantastiskt bemötta vart vi än kom och jag förvånades av hur rättframma människorna var. Många frågor ställdes, de var mycket nyfikna på hur det var att cykla i de kalla bergen och allt kändes så otroligt genuint. Efter att ha spenderat alltför mycket tid i ett land som Nepal, där väldigt många diskussioner oftast ledde fram till någon form av försäljning var detta verkligen en frisk fläkt.

Oväntat tufft!

Det var dock ett ganska hårt liv vi levde. Regnet vräkte ned många av dagarna. Det var svårt att torka kläder i tältet  och hotellen var för dyra för vår budget (Grekland är svindyrt!). Det var många gånger lite desperata beslut som togs och ett typexempel på detta är natten i "getladan". Regner öste ner. Vi var redan dyngsura, men tältet var för en gångs skull torrt. Vi såg en lada halvanna km bort och då vi kom fram fann vi att den var tom. "Golvet" var dock täckt av torr getskit. Efter en kortare debatt beslutade vi oss för att slå upp tältet inne i ladan. En torr, men stinkande natt resulterade i att vi under de närmaste tio dagarna blev konstant bitna av någon jävelsk ohyra...

Katara passet är inte på långa vägar ett högt pass men klättringen började på 300m och fortsatte upp till ca 1800m. Till en början öste snön ner. Jag vet inte hur många gånger jag körde omkull och vid några tillfällen gjorde jag mig illa i den redan känsliga foten. Kall tät dimma tog vid där snöfallet slutade och det var som att köra omkring i mjölk. Bilarna som kröp fram i den dåliga sikten, dök upp från ingenstans och det var vid flera tillfällen väldigt nära direkta kollisioner. Då jag nådde toppen insåg jag att det skulle bli en mycket kall nedfärd. Det är alltid så, man jobbar hårt i uppförsbackarna och svettas kopiöst, man når toppen och rullar utför. Man blir stillasittande, svetten torkar och man börjar frysa. Händerna domnade bort, jag skakade, det sprutade tårar ur ögonen och helt plötsligt klarnade det upp och räddningen dök upp! Jag har inte sett en mysigare "toppstuga" sen jag sist var i Alperna. Litervis med värmande varm choklad, pasta och toasts gjorde underverk.

Vi tog ett välbehövligt break i den mycket gemytliga skidorten Metsovo (det kändes som om vi var i Alperna), fortsatte ner mot kusten och sneglade mer och mer mot norr och de Albanska bergen...ett nytt land i sikte!

Det var då planerna abrupt ändrades...igen.

Slutet.

Nadines cykel: alla kransar både bak och fram var slut. Kedjan började släppa då hon tog i. Hennes vevlager hade nästan två centimeters spelrum på båda sidor, detta resulterade i att kedjan föll av lite då och då. De två ovan nämda faktorerna gjorde att en helrenovering var ett måste. Det var dyrt och dessutom näst intill omöjligt att få tag i delar, dessutom var hennes budget mycket ansträngd som den var.

Vi kunde inte få några tillförlitliga uppgifter om hur det förhöll sig med färjor från Albanien till Italien och inte heller om hur det egentligen var med ett transit visum för Jugoslavien. Detta hade inte varit något som helst problem om vi inte eventuellt hade tidsbrist, då hade vi kört vidare in i Öst Europa utan betänkligheter.

"Eventuellt hade tidsbrist"...Många vill nog invända mot den formuleringen, men faktum var att vi inte riktigt visste vad som var på gång. Under vår vistelse i Kina hade vi stött på en man från Holland som drev ett exepditionsföretag som specialiserade sig på lite "udda" toppar i Kunlun, Pamir, Himalaya och Tien Shan. Han erbjöd sig att anställa oss för sommarhalvåret. Visst tänkte vi då fick erbjudandet: sånt har man hört förrut...Men precis innan vi lämnade Nepal fick vi ett mail med en fråga om vi var intresserade. Jo, nog var vi det alltid, speciellt då planen med cykling i Himalaya gått i stöpet på grund av min fotskada.

Mannen, Johan, visste dock inte riktigt när det kunde bli aktuellt och rådde oss till att cykla vidare. Då det blev dags skulle han kontakta oss igen. Han hade gjort detta i samma veva som ovanstående problem inträffat och sagt till att stå på "stand by". Om det var aktuellt med jobbet inom kort, fanns det inte tid för längre utflykter i Öst Europa. Vågade inte ta risken att cykla in i en återvändsgränd och därmed kanske mista det åtråvärda jobbet. Väntade på nya mail...

Det dök upp just då vi bestämt oss för att ta chansen med Albanien och en snabbt döende cykel. Budskapet löd: Kom till Amsterdam och ni kan börja jobba omgående! Sagt och gjort, vi tog färjan direkt till Italien och fortsatte med tåg upp till Holland. Det kändes mycket konstigt att se Europa rusa förbi utanför tågfönstret och jag gruvade mig mer än en gång för om jag gjort rätt- det kändes som ett allt för snabbt slut på resan och jag hade gärna velat ta en titt på några intressanta länder i de östra delarna i Europa.

Början......på något nytt. Det nya jobbet!

Jag ska bli hjälpreda och klätterhjälp åt det Holländska företaget Highalpex. Under sommaren kommer vi att klättra topparna Pik Lenin och Pik Pobeda i Kirgizstan. Tomur, Kongur, Muztagh Ata i västra Kina. Ulugh Muztagh i centrala Kunlun och Namche Barwa och Gyala Bari i östra Tibet/Kina. Jag kommer att fortsätta att rapportera om mina förehavanden till Utsidan och jag hoppas att ni kommer att finna det intressant även om det nu inte längre är fråga om cykling.

Så såg framiden ut just innan jag var på väg att lägga upp sidan för publicering...sen hände det saker....

Och slutet på denna episod - Tvära kast!

Det är väl inte bra att peka ut någon offentligt, men denna gång känner både Nadine och jag att det är vår absoluta skyldighet att göra så. Highalpex är inte mycket mer än ett dåligt skämt och vi fick som tur var se detta från insidan, inte som klient betalande tiotusentals kronor. Vi började som sagt jobba för Highalpex. Vi visste sedan tidigare att Johan, bossen inte var direkt pålitlig (tror jag berättade vid ett tidigare tillfälle om en ljugande Holländare, som fick oss "på fel spår" runt Karamiran Shankou), men hade ändå beslutat oss för att ta chansen, eftersom arbetet i sig var mycket intressant.

Var till en början chockade över hur nedgången mannen var, ständigt påverkad av  berusningmedel i både flytande och rykande form. Fler och fler påståenden om tidigare expeditioner blev allt mer motsägelsefulla...historierna ändrades lite väl mycket från gång till gång. Ibland kände vi att det var rena skära lögner som slängdes i ansiktet på oss. Det var också svårt att jobba med någon som var så upp och ner i humöret som han var: på morronkvisten var allt i moll, Highalpex hade ingen framtid osv, men framåt kvällen tiotalet öl och x antal pipor senare, skulle K2 bestigas solo från nordsidan. Ibland nästan skrattretande, men också skrämmande, speciellt om man såg det i förlängningen - denna lögnare och missbrukare var mannen som klienter från hela världen satte sin tillit till. Betalade stora summor pengar till, för ledarskap i farliga omgivningar. Det var mannen som skulle leda dem upp på mycket svåra berg som Kongur Tagh och Namche Barwa Feng. I realiteten var han ibland knappt kapabel att ta sig upp för de två trapporna upp till sin egen lägenhet.

Situationen blev allt värre. Vi ville verkligen inte ge upp, men en dag då vi blev anklagade för att "välja sida i hans privata krig" och att " bara var där för att infiltrera och ge ut information till fienden" ( i realiteten hade vi frågat hans före detta webmaster om lite datahjälp med hans site) hade vi fått nog. Om ni läsare inte riktigt kan förstå vad han menade med ovanstående, så klandrar jag er inte - det gjorde inte vi heller. Den enda slutsats vi kunde dra var, att vi hade att göra med en mycket sjuk individ och att det var bättre att dra fort som ögat. Att mannen inte riktigt var vid sunda vätskor bekräftades defintivt samma kväll i form av flera emails. Det var hot om att vi skulle bli jagade över hela världen av både honom och hans organisation (??? av Highalpex???? :-) ) och att han skulle skjuta oss för vårt förräderi (?) mm, mm.

Nåja, små hundar skäller, stora hundar bits...man får väl ta dessa hot för vad de är värda. Det enda jag kan hoppas på är att någon eller något sätter stopp för Highalpex och att inga klienter blir skadade på något sätt. Om någon inte gillar att jag skriver detta och att det kan vara fråga om direkt förtal, så tar jag detta. Intresserade kan höra av sig för mer detaljer och ni som funderar på att klättra höga berg, kontakta en av de många mycket seriösa och bra organisationer eller organisera på egen hand.

Ok, detta ÄR det sista för denna gång!

Mycket ändrade planer och ett konstigt slut på resan. Så är det ibland och jag har väl inte så mycket mer att tillägga. Tackar er alla som tagit del av min senaste resa via Utsidan. Har fått massor av intressanta email, frågor, kommentarer, 99% positiv kritik, bilder, tips, erbjudanden, stöd mm. Jag har aldrig varit inne i "bli-berömd-tack-vare-dina-äventyr-cirkusen" och har inga planer på något i den stilen i framtiden. Det här har varit på en, för mig, perfekt nivå och jag tycker helt enkelt det är kul att få kontakt med likasinnade och att låta andra ta del av vad jag håller på med. Kanske blir det en eller annan slideshow eller artikel senare...vi får se. Lite redigering och nya bilder kommer att läggas upp på siten inom kort.

Nya äventyr...självklart! Vet inte riktigt när, var och hur, men en revansch på Karamiran Shankou lockar...mer höghöjdscykling...något riktigt högt, vackert berg...kanske kayak på någon stor flod...miljoner alternativ....världen är för stor!

Tack för denna gång! Vi hörs, Corax.

Till foton från denna del av resan!

Tillbaka!