Mellanöstern 1994.

Syriska öknen, nära As Sukhnah.

Efter några månaders jobb för att dra ihop pengar till nästa resa var det återigen dags. Målet denna gång var mellanöstern. Jag hade träffat Torbjörn under en trek i Nepal några år tidigare och vi hade alltid pratat om att någon gång resa ihop vid ett senare tillfälle. Då jag mötte honom i Malmö, tittade jag klentroget på hans cykel, en treväxlad "gubbcykel" med "ballongdäck". Jag gillade Torbjörns inställning då han talade om att han hellre cyklade på den, än stannade hemma och att hans budget antagligen skulle hamna på ungefär tre dollar/dag.

Billigaste sättet att ta sig till Bulgarien var med ett charterflyg och efter en veckas lyx i den mycket artificiella charterstaden Slantchev Briag var det dags för avfärd. Bulgarien var mysigt och jag kände att det var tråkigt att den Turkiska gränsen låg så nära. Efter många tidigare resor till Asien kändes det nästan som om att komma hem då vi nådde den första Turkiska bosättningen. Små kvartersaffärer, grönsaksstånd, kryddofter, liv och rörelse och fullt med folk som satt och samtalade på gatorna. Vi slogs av hur mycket folk umgås med varann jämfört med i Europa. Cyklingen till Istanbul gick som en dans och Torbjörn klarade sig bra med sin treväxlade gamla hoj.

Efter att ha tagit färjan till Yalova, började det bli alltmer kuperat och vi kände att vi började bli trötta på den tunga trafiken. Beslut togs om att vi ville ut i de mer avsides delarna på den Turkiska landsbygden.

Bemötandet från lokalbefolkningen saknade motstycke! I varenda by vi stannade blev det först vild uppståndelse, som genast följdes av erbjudanden om att komma hem till respektive persons hem för en kopp te eller övernattning. Då vi oftast avböjde blev vi genast bjudna på ett snabbmål någonstans i byn. Folk kom ut ur sina hem med meloner, ost, bröd, vindruvor och andra godsaker. Jag tror aldrig jag upplevt något liknande i fråga om gästfrihet och genuin vänlighet.

Cyklingen var ganska tuff på de små grusvägarna och jag var imponerad av Torbjörns uthållighet. Han hade ju trots allt bara tre växlar och fick ofta hoppa av och dra cykeln. 

Efter att ha passerat den stora, primitiva jordbruksområdet på Anatoliska högplatån anlände vi till "svenskstaden" Kulu. Det kändes konstigt att gå in i en affär, hotell eller restaurant och bli tilltalad på svenska. Vi nådde ett av våra delmål, Cappadoccia, med dess helt fantastiska bergsformationer. Det var skönt med ett kortare break och vi tillbringade tiden med klättring, schackspelande och (surprise, surprise!) mountainbiking.

Obegränsade möjligheter för extrem mountainbiking i Cappadoccia, Turkiet.

Vi besökte en av de underjordiska städerna, Kaymakli och som vanligt lyckades vi trissa upp varann att göra ganska dumma saker.

Torbjörn och jag i Kaymakli.

Vi ville se hur djupt ner i systemet vi kunde ta oss och vi stannade inte förrän vi inte ens kunde åla oss fram i gångarna. Jag hittade ett schakt. Det såg inte speciellt djupt ut och jag tog spjärn med armar och ben mot väggarna och började klättra ner. Till en början fanns det små urgröpningar i väggarna, men de försvann i takt med att jag kom djupare ner i schaktet. Jag insåg att jag troligtvis inte skulle kunna ta mig upp igen. Adrenalinet började rinna till i mina ådror och då Torbjörn släppte en sten förbi mig väntade jag i en evighet innan jag hörde den ta botten. Leken hade helt plötsligt utvecklats till en liv-och-död situation. Adrenalinmängden som nu formligen forsade fram började göra mig svag. Jag såg en strimma ljus några meter under mig och gissade att det var en utgång ur schaktet. Det var i sista sekunden jag tog mig in i hålet, som ledde in i liten grotta. Mina krafter var helt slut och jag pressade kinden mot det kalla golvet i grottan i ett försök att lugna ner min puls. Då vi senare såg en skiss av grottsystemet fick vi reda på att schaktet var 80 meter djupt. Jag får än idag kalla kårar bara jag tänker på händelsen...

På väg ner i schaktet.

Vi cyklade till områdets högsta berg, Ercies Dagi ca 3900m. Till en början var klättringen mycket lätt och vi nådde sydtoppen utan problem.

Sydtoppen på Ercies Dagi ca 3700m.

Vi hade inte mycket utrustning, långkalsonger på huvudena, sandaler och vinden och snön började ge sig till känna på den smala bergsryggen några tusen meter ovanför det omgivande landskapet. Vi försökte klättra upp på nordtoppen, men berget var "ruttet" och stora stenblock lossnade utan förvarning då vi försökte oss på mer vertikal klättring. Det kändes lite tråkigt att behöva ge upp bara några hundra meter från toppen, men det var nog ett klokt beslut och vi hade verkligen haft fantastiska vyer från den ensamma vulkanen.

Vi drabbades av riktigt skräpväder på vägen ner mot Medelhavskusten. Regn nästan varje dag och jag förbannade mig själv gång på gång över att jag inte tagit med mig några vattentäta kläder. Det var i och för sig skönt att ekipaget var så lätt att man kunde bära det rakt in på hotellrum på andra våningen, men ibland funderade jag på vilket som var mest värt. Att hålla sig torr eller ha ett superlätt ekipage.

Vi korsade gränsen till Syrien och njöt i fulla drag då vi anlände till Aleppo och dess färgrika bazarer. Den arabiska maten var otroligt läcker och folk var även här helt underbara. Vi bestämde oss för att cykla österut mot den syriska delen av Kurdistan för att sedan korsa den syriska öknen. På våra kartor fanns det en väg som utgick från Ar Rusafah och mötte huvudvägen nära Palmyra. Vi hade bekymrat oss för uttorkning och olidlig hetta, men vi hade oroat oss i onödan. Första natten i öknen blev en kall, blöt och ganska ruggig historia. Jag vaknade strax eter midnatt av att jag fick känslan av att jag låg i en båt. Regnet smattrade mot tältet och då jag reste mig upp på armbågen förstod jag att "båtkänslan" inte var så oförklarlig trots allt. Tältet flöt! Vi hade slagit upp det i en liten sänka mellan tre sanddyner och nu var den helt vattenfylld. Vi lovprisade tältets vattentäta botten och insåg att vi hade ett svårt ställningstagande framför oss. Blixtar klöv himmeln och lyste upp öknen, regnet öste ner och vattennivån i sänkan steg för varje minut som gick. Att flytta tältet var inte svårt eftersom det var självstagande, men vart skulle vi ta vägen? Att placera det på en sanddyn kändes inte inbjudande då åskvädret var rakt ovanför oss, men att stanna i sänkan var inte heller speciellt trevligt. Till slut hittade vi en kompromiss i form av en någorlunda låg punkt som vattnet inte nådde,

Morgonen efter vaknade jag av ett konstigt gnagande ljud och jag fick ett litet helvete med att jaga iväg en flock getter som fattat tycke för mina wirehöljen. Två beduiner dök upp från tomma intet och med hjälp av teckenspråk försökte vi fråga om hur vägen såg ut framöver.

Beduiner.

Om vi förstod dem rätt fanns det bara väg  halvvägs till huvudvägen. De gav oss några påsar tomater och önskade oss lycka till. Vägen blev allt sämre och till slut upphörde den helt. Vi höll tack vare kompass en stadig kurs mot söder och det gick förvånansvärt bra att cykla på den hårda sandiga ytan. Tomheten var total.

Tomt, öde och kallt! Syriska öknen nära Ar Rusafah, Syrien

Vart man än vände sig såg man en mycket avlägsen, blek, tom horisont. Helt plötsligt kom vi fram till ett stup. Det var ett fall på ca 200 meter och sedan fortsatte öknen som innan, ett enormt, bisarrt trappsteg mitt i denna redan innan konstiga värld. Vi började få ont om mat och den sista dagen hade vi endast tomater och sockerbitar att livnära oss på. Sista morgonen innan Palmyra möttes vi av en nästan osannolik syn: hela öknen var täckt i ett tunt, gnistrande lager is.

Is i öknen! Syrien.

Det var underbart skönt att anlända till Palmyra. Mat, rinnande vatten, värme och intressanta ruiner. Det sägs att de är de mest välbevarade romerska ruinerna i världen och de gjorde ett starkt intryck på mig, även om jag i regel inte är det minsta intresserad av sevärdheter som dessa. Vi mötte Chandrai, en indier som cyklat 12 år non-stop. Han hade hunnit med 130 länder och var fast besluten om att besöka de resterande innan han återvände till Calcutta.

Chandrai, Indien och de romerska ruinerna i Palmyra.

Det var dags för Libanon. Vi anlände till den ökända Bekaadalen som under många år varit känd för sina läger för terroristträning. Första gången vi hörde upprepade skottsalvor hoppade vi till, men det visade sig vara Libanons "nationalsport". Överallt sköt folk mot fåglar. Det verkade vara motsvarigheten till vår älgslakt. Folk satt och mös med en termos och väntade på intet ont anande fåglar. De riktiga proffsen hade med sig en liten högtalare som spelade upp småfågelskvitter och jag undrade förstrött över hur många människor årligen dog av skottskador. Jägarna var oftast ganska bekväma av sig och satt och väntade på motorhuvarna på bilar som parkerats längs vägarna. Ibland såg man exalterade skyttar följa bytet med geväret och lossa av en salva i riktning mot en väg eller inte alltför avlägsna hus.

Det bar brant uppför längs vindlande serpentinvägar. Jag kände ofta att det var jobbigt att se besvikelsen i ögonen på gästfria människor som så gärna ville bjuda in oss på en kopp te eller ett mål mat, men det var omöjligt att tacka ja till alla inviter, annars hade vi antagligen än i dag varit någonstans i Turkiet. Då vi anlände till en liten by högt uppe i bergen blev vi för tusende gången inbjudna av en trevlig familj. För en gångs skull accepterade vi inviten. Det var kallt och det starka kaffet och de läckra bakelserna gav oss ny energi. En av döttrarna i familjen frågade vart vi var på väg och då vi berättade att vi hade för avsikt att cykla över bergen till Medelhavssidan blev hon bestört. Hon förklarade att det inte var "impossible" utan "very, very, very impossible, maybe two meter snow". Vi tänkte i alla fall göra ett försök och vi tog oss långsamt uppför de allt kargare bergssidorna. Det var en hel del snö på vägen, men det gick att ta sig fram. Både jag och Torbjörn hade känt oss lite kassa i magen det senaste dygnet och Torbjörn blev allt sämre. Vi beslutade oss för att slå läger och vänta till morgondagen för fortsatt attack mot passet.

Det blev en helvetisk natt för oss båda. För Torbjörn blev det en lång kavalkad av häftiga diarré- och spy attacker och eftersom jag på den tiden var på gränsen till fobisk mot folk som kräks, sov jag inte en sekund. Det blåste mycket kraftigt då vi vaknade morgonen efter och vi var allt annat än pigga på att fortsätta uppför det vindpinade berget. Efter bara några minuter, berättade Torbjörn att han aldrig skulle klara det. Jag visste inte vad jag skulle göra. Skulle jag vända eller fortsätta. Efter en kort överläggning bestämde vi att jag skulle fortsätta och att Torbjörn skulle cykla ner och ta den längre men lättare vägen till Beirut. Torbjörn visste hur gärna jag ville besegra passet och han förstod att jag ville fortsätta, det fanns ingen anledning att vi båda vände. Jag kände mig ändå som en jävla svikare. Jag lämnade en vän då han kanske behövde mig och kände mig ytterst olustig till mods då jag fortsatte min färd genom den allt tätare snöyran.

Det började bli kris. Snön var så djup att jag var tvungen att bitvis bära cykeln och vinden gjorde det omöjligt att hålla balansen. Dessutom hade jag inte en aning om var vägen befann sig. Under rådande förhållanden hade det knappast någon betydelse, men det hade känts bättre att veta att man var på rätt spår. Min vattendunk slets bort från packningen trots att jag noggrant surrat fast den vid ett tidigare tillfälle. Jag såg den lyfta och på någon sekund var den försvunnen i den virvlande snön. Något fångade min uppmärksamhet. En röd skepnad långt borta i det vita töcknet. Jag hade bara sett den en sekund och mitt förnuft sa mig att jag måste hallucinera. Återigen dök den upp och slutligen kopplade jag: det måste vara Torbjörn! Han vinkade åt mig att fortsätta och jag kände att jag fick nya krafter då känslan av svek började avta. Innerst inne hade jag det på känn att han inte skulle vända, han var alldeles för tjurskallig för ett beslut som detta och det kändes skönt att inte vara helt ensam i snöstormen. En svart amorf skapelse tornade upp sig framför mig och då jag var ca två metr ifrån den insåg jag att det var en stenvägg. En liten ruinhydda med en skylt som angav höjd över havet. Det måste vara passet! Då jag kom runt hörnet på stenhyddan, sveptes jag brutalt omkull av en otroligt hård kastby. Det var först då jag skulle resa mig, jag insåg att jag inte hade ett spår av känsel i mina fötter. Jag hade hela tiden varit rädd för just detta och trots mina dubbla lager strumpor var inte mina sandaler någon match för kölden. Dessutom började jag gång på gång tappa dem eftersom snö fastnat i velcrobanden.

Snöstorm i de Libanesiska bergen.

Jag höll på att förfrysa mina fötter! Sanningen slog ner som en bomb. Det blev helt plötsligt än mer angeläget att komma ner till värmen på andra sidan. Tidigare hade jag gått på i en samlad lugn takt, men nu blev det en vild jakt mot tiden och jag sluggade mig fram genom snön. Ibland slogs jag av tankar om jag kanske inte ens var på rätt väg, det gick inte nämnvärt neråt och vinden visade inga tecken på att mojna. Helt plötsligt blev det avsevärt ljusare. Genom en liten glugg i snöyran såg jag som i en dröm blått vatten och ett grönbrunt landskap. Jag gick troligtvis längs med berget och började istället gå i riktning mot den redan förvunna gluggen. Det blev genast mycket brant, men efter en sekunds övervägande bestämde jag mig för att sätta allt på ett kort och tog två steg ut mot den allt brantare sluttningen. Snön var mycket djup och jag lyfte min cykel så högt jag kunde över mitt huvud och kastade rakt ut i intet. Jag såg den kultande försvinna ner för sluttningen och kastade mig desperat efter. Jag landade mjukt och styrkt av framgången utförde jag samma manöver flera gånger. Det som fick mig att överge taktiken var då jag slog armbågen i något mycket hårt. jag hade återigen tappat en sandal och då jag skulle börja leta efter den upptäckte jag att det hårda jag slagit i var asfalt. Jag befannn mig på vägen och vinden hade blåst bort det mesta av snön. Dessutom hade sikten blivit betydligt bättre och jag kunde skönja något som liknade hus endast några hundra meter längre ner.

Jag värmde försiktigt mina fötter mot en kamin i den lilla bergsstugan, då Torbjörn anlände. Han var antagligen i samma skick som hans plågade ansikte avslöjade. Hans mage var fortfarande i mycket dåligt skick och han beslutade sig för att åka direkt till ett sjukhus. Mina fötter visade inga tecken på förbättring även om de nu var relativt varma. Jag tog in på ett hotell och gjorde vad jag kunde för att få igen känseln i dem. Varma fotbad, massage och liniment, inget hjälpte och jag beslutade mig för att cykla direkt till Beirut för att uppsöka en bra läkare dagen efter. Det blev en lång och orolig färd mot huvudstaden. Då jag anlände till en av förorterna, blev jag uppmärksam på att folk jag mötte stirrade på min vänstra fot. En del pekade och sa saker på arabiska som jag inte förstod. Då jag tittade ner på den fortfarande "döda" foten, förstod jag varför den orsakat sån uppmärksamhet. Den var täckt av levrat blod. Antagligen hade jag slagit i någon trottoarkant utan att märka det och först då jag tittade på de båda djupa såren förstod jag "hur död" den egentligen var. Alla hotell var svindyra och då jag började kolla övernattningsmöjligheter i en av Beiruts sönderbombade hus påkallade en ung man min uppmärksamhet. Han ville praktisera sin engelska inför den stundande resan till USA. Det visade sig att han var kurd, nyligen fått asyl och gick och väntade på utresa. Han visade mig vägen till ett litet svarthotell och efter någon timme hade han hämtat en läkare. Det var ett ytterst dystert besked min nyblivne kurdiska vän, som tolk, förmedlade. "Du måsta skära bort tår, kanske tre, säger doktor och kanske en bit av fot". Han pekade nedstämt på en del på min vänstra fotsida. En av läkarens kollegor gav mig samma besked en timme senare och jag tog det svåra beslutet om att flyga till Sverige med första möjliga flyg, jag ville trots allt ha ännu ett utlåtande av en läkare, som kanske inte var fullt så van vid att amputera. Min kurdiske vän hade försökt att trösta mig genom att förklara att hans läkarvän var mycket van vid amputationer, det hade nästan blivit hans specialitet under kriget och det skulle inte göra det minsta ont. Detta var naturligtvis en klen tröst och morgonen efter hade jag turen att få tag i en flight som skulle ta mig direkt till Stockholm.
Jag landade i Sverige och uppsökte genast läkare. Jag förklarade hur det hela gått till och efter en rejäl utskällning om klädesval, deklarerade läkaren att jag haft en sjuhelvetes tur. Nerverna var döda, men de skulle återbildas och cirkulationen var tillräcklig för att slippa några kirurgiska ingrepp.

Det blev ett lite snöpligt slut på den resan, men å andra sidan kunde det ha slutat betydligt värre och jag hade ingen annan än mig själv att skylla. Torbjörn vilade ut i nästan två veckor, innan han fortsatte sin färd mot Kairo, som han nådde några månader senare.