Första Resan: Pakistan - Kina 

1994 Året då jag, en gång för alla, insåg hur lite jag fick ut av backpacking.   

Det var så många platser jag ville besöka. Men de passerade snabbt förbi buss-, tåg- eller bilfönstret. Jag ville "ut" till alla dessa platser, stanna då jag ville, prata med folk i byarna och ta mig fram längs småvägarna. Hela tiden kändes det som om jag var i ett beroendeförhållande till allmän kommunikation. För att inte tala om all väntan - på bussar, liftar, tåg...hur många tusentals timmar spenderade man inte i väntan på något? Det var inte bara min tveksamhet till resande på traditionellt sätt som bidrog till mina existentiella funderingar. Min "löparkarriär" var till ända. På grund av överträning och en envis muskelinflammation hade jag fått ett årslångt träningsförbud. Läkaren gav mig rådet, att om jag led av träningsabstinens, kunde jag prova cykling. Jag hade aldrig cyklat och vid de få tillfällen jag tagit hojen till affären eller kompisar, hade jag alltid känt att det var både jobbigt och tråkigt. Jag har under hela mitt liv varit en mycket impulsiv människa och många gånger handlat utan att riktigt tänka efter, så då jag en natt satt och tittade på en karta över Pakistan slog det mig: Det kanske är roligare att cykla i en intressant omgivning....det går faktiskt vägar rakt genom Karakoram....jag kommer att vara i väldigt god fysisk form då jag kommer hem och kan börja träna löpning igen...

Sagt och gjort! Jag kollade upp om det fanns några bra cykelfirmor i närheten och de som lät i särklass mest seriösa och kunnigast var AB Allan Hägg i Portaryd. Efter mycket irrande i de Småländska skogarna hittade jag till butiken. Jag spenderade en hel dag med Sivert Hägg i den otroligt välsorterade butiken i Portaryd. Jag bombarderade honom med frågor, han gav mig långa och uttömmande svar. Många gånger hade jag inte en aning om vad han egentligen berättade för mig, XT-växlar, 32 kuggs drev, dubbelväggade fälgar kontra enkelväggade. Hela terminologin var helt obekant för mig och det verkade vara en hel vetenskap, men eftersom han verkade vara ett proffs ut i fingerspetsarna litade jag helt på hans omdöme. En fullt utrustad långfärdscykel hämtades upp tre dagar senare och efter ytterligare två satt jag på planet mot Pakistan.

Den första dagen ut ur Islamabad tänkte jag många gånger på att ge upp. Jag hade aldrig cyklat med packning och trafiken var helt vansinnig. Varje kilometer stannade jag och stretchade händer och armar. Jag satt och panikhöll i styret och det svartnade nästan för ögonen av överkoncentration. Det var inte det minsta njutbart och jag var mer rädd än uppspelt över mitt nya sätt att färdas på. Det gick dock bättre allteftersom trafiken avtog och jag kände självförtroendet ökade för varje dag jag överlevde (efter första dagens cykling var jag helt och fullt övertygad om att jag skulle dö i en trafikolycka).

Nästa dråpslag kom i Besham. Mina växlar hade slutat fungera. Tillbringade en hel dag i hotellrummet med att läsa instruktionsböcker och med att titta på cykeln. Jag vågade inte röra den, eftersom jag var säker på att jag skulle göra mer skada än nytta. Morgonen därpå hade jag bestämt mig: Jag skulle ge mig på att försöka reparera växlarna. Det var då Mikael Bach, en cyklist från Tyskland dök upp. Försiktigt frågade jag honom om han var bra på att fixa cyklar. Till min otroliga lättnad upplyste han mig om att han var triathlet och cykelreparatör. Efter tio sekunders studerande av Haro (som jag döpt min cykel till) frågade han varför jag körde med friktionsväxling istället för indexväxling. Jag hade inte en aning om vad han pratade om och försökte komma på något undvikande svar. Mikael fällde över den lilla spaken på mitt växelreglage, hoppade upp och tog en liten tur. Jag skämdes ganska mycket då han talade om att allt fungerade utmärkt och undrade varför jag ställt om till friktionsväxling.

Första bilden på mig som cyklist, Karakoram Highway (KKH), Pak.

Mikael höll antagligen igen ganska mycket på farten, men jag tyckte ändå att jag hängde med förvånansvärt bra och färden mot Gilgit gick allt bättre. Det var först nu jag började slappna av och kunde njuta av vyerna. Jag var mycket stolt då jag upptäckte att jag faktiskt kunde titta åt sidorna genom att vrida på huvudet utan att riskera att köra omkull. Kohistans ökända stenkastare gav sig till känna några gånger, men det var inte alls i den omfattningen som jag hade räknat med. Några ungar här och där som slängde en och annan sten, men det var inget jag direkt brydde mig om. Ett nytt skede i mitt liv hade börjat och jag trivdes med resandet som aldrig förr. Då vi anlände i Gilgit kände jag att hela världen låg framför mina fötter och att jag var så full av glädje att jag inte kunde sova. Jag hade nått mitt första delmål som cyklist.

Mikael hade begränsat med tid och vi splittade i Gilgit. Jag mötte Jörg, en galning från Tyskland, som var fast besluten om att cykla 105km om dagen, oavsett vad som fanns omkring honom eller om ett hotell låg inom räckhåll. 105km, varken mer eller mindre! Tyvärr hade jag ingen annan att cykla med och hade inte tillräckligt med självförtroende för att vilja ge mig i kast med Khunjerab Pass på egen hand, om alternativ fanns. Jag cyklade motvilligt vidare med Jörg och upptäckte att han var en svag cyklist och att han faktiskt inte lyckades cykla 105km under någon dag vi körde ihop. Vid ett tillfälle klippte han till om med av sina egna ekrar för att ha något att skylla på. Som tur var träffade jag mycket annat trevligt folk längs vägen. Jörg tålde dock inte icke-cyklister. Med högljudd stämma drog han ständigt skämt om sköldpaddor, då andra resenärer var i närheten. - "Do you know about the animal turtle? It's a slow and stupid animal with a lot of weight on their backs". Usch, vad jag skämdes, men jag ville inte cykla själv.

Vi nådde Sost, den sista utposten i Pakistan. Två andra cyklister dök upp och jag trodde inte mina ögon då jag först fick syn på dem. Adam, iklädd Sudanesisk traditionell folkdräkt och brodern Alex med Tweedjacka och portfölj. Båda på enväxlade Kinesiska cyklar och bambukorgar på sidorna. Inga sovsäckar, inget tält och då jag frågade om de hade någon mat med sig visade Adam mig en liten påse ris. Jag blev än mer förbluffad då de berättade om sina fortsatta planer. De hade fått syn på namnet Dikson på en karta och undrade varför en stad uppe i norra Sibirien hade ett engelskklingande namn och var fast beslutna om att cykla dit för att få svar på frågan.

Tiotalet kilometer efter Sost stod en lång rad bussar och lastbilar parkerade längs vägen. Ingen kunde fortsätta på grund av ett kontinuerligt stenras från en bergssida. Adam och Alex tvekade inte en sekund och gick med bestämda steg mot stenraszonen. Ibland rasade det personbilsstora stenblock, ibland var det relativt lugnt, men det rasade hela tiden och man var tvungen att tima färden mot andra sidan perfekt. Jörg och jag hade ett annat problem, våra ekipage var alltför tunga för att släpa över de ständigt växande stenhögarna på vägen. Jag frågade några travelers om de ville hjälpa mig med att få över mina packväskor, så jag slapp korsa raszonen mer än en gång. Nej, alla förut så tuffa resenärer ville absolut inte sätta sitt liv på spel. Undantaget var Angeline, en judisk holländska med stora existentiella grubblerier. Hennes familj hade bestämt att hon skulle gifta sig med, som uttryckte det, religiös fanatiker från Hebron och om hon inte gjorde detta kunde hon räkna med att aldrig vara välkommen i familjen igen. Hon ansåg att hennes liv var slut och med ett leende på läpparna tog hon två av mina packväskor och sprang rakt ut bland stenprojektilerna. Hon duckade, slängde sig, hoppade och efter en dryg minut var hon i säkerhet på andra sidan. Jag inväntade rätt tillfälle. Det verkade lugna ner sig tillfälligt och just när jag tänkte kasta mig ut i stenregnet upplyste en Pakistansk lastbilschaufför mig om att två Italienare blivit dödade just här för några veckor sedan. Precis vad man behövde höra...Då jag nått andra sidan mötte jag en mycket uppspelt Angeline, som med euforisk glädje i rösten deklarerade att detta var livet, inte barnafödande och husgöromål. Efter ytterligare en tjurrusning fram och tillbaka hade jag fått över allt mitt bagage och någon halvtimme senare var också Jörg över och färden fortsatte.

Några kilometer längre fram stod en lastbil parkerad. Pilgrimmarna som apatiskt satt och glodde, upplyste oss om att en lavin blockerade vägen några kilometer längre fram och att de varit fast mellan stenraset och lavinen i nästan tre dygn och att de inte hade någon mat. Vi gav dem så mycket mat vi ansåg vi kunde undvara och fortsatte mot nästa hinder. Lavinen visade sig vara ca 15 meter hög och 150 meter lång. Floden på vänstersidan hade börjat underminera snömassorna och det blev ett nervöst släpande, klättrande och lyftande av cyklar eftersom vi hela tiden hörde snömassor falla ner i floden någonstans under oss.

På väg över lavinen.

Det hade varit en händelserik och spännande dag och jag var trött då jag anlände till Dih, en liten bosättning där ett lag trädplanterare levde. Jag trodde knappt mina ögon då jag såg Adam och Alex högt uppe på en brant bergssida, hur hade de energi till detta? Halvannan timme senare kom de ner med några pinnar och ris. Adam hittade en konservburk på vägen och de började tillaga ris över öppen eld. Då de ätit klart virade Adam sin Sudanesiska kappa runt sig och somnade på den steniga marken. Alex trollade fram en Havannacigarr ur sin tweedjacka, tände den och började läsa en guidebok om Cambodia. Förbluffad över dessa båda udda individer kröp jag in i mitt tält och somnade som en stock.

Den stora dagen var inne! Khunjerab Pass väntade och jag kände mig laddad som aldrig förr. Till en början gick det mycket lätt och jag passerade Adam och Alex vid foten av den riktigt branta sektionen. Några frusna militärer upplyste mig om att jag var den första cyklisten för året och att det var mängder med snö på toppen och att jag troligtvis inte kunde ta mig över. Ca sju kilometer från toppen stötte jag på den första snön och för varje minut blev den allt djupare. Det var inte längre lönt att cykla eftersom jag hela tiden körde omkull och motvinden blev allt hårdare. Krafterna började ta slut. Jag tittade mig om efter de andra och upptäckte till min förvåning att de fantastiska bergsvyerna var försvunna. Bakom mig rullade en gråvit vägg av olycksbådande moln fram längs bergssidorna och jag kände ett sting av rädsla dyka upp. En snöstorm på 4400 meters höjd var något jag inte tagit med i beräkningarna, eftersom dagen varit klar, varm och vindstilla. Tog en stor klunk honung och fortsatte streta genom de allt djupare snödrivorna.

Det mulnade allt snabbare och snödriften reducerade sikten till 20 meter. Jag var visserligen rustad för extrema vindar och temperaturer, men jag började bli orolig för de andra. Speciellt för de båda Engelska bröderna, de hade inte kläder för förhållanden som dessa. Jag kände krafterna sina och musklerna värkte allt mer. Jag svor på att mitt ekipage skulle bli betydligt lättare vid fortsatt resa. Jag tog en paus och kände hur otroligt skönt det var att sitta ner. Drack mer honung och lovade mig själv en massa löften om hur mitt liv skulle bli om jag överlevde. Det var otroligt skönt att sitta där i snöyran och jag hade svårt att intala mig själv att det var dags att fortsätta. Jag raglade svärande vidare, steg för steg, genom den nu halvmeterdjupa snön. Det snöade inte, men bakom mig blev det allt mörkare och jag visste att det var viktigt att försöka ta mig över till andra sidan innan snöstormen slog till på allvar. Två saker hände samtidigt: vinden försvann utan från en sekund till nästa och jag fick syn på den lilla vaktkuren på toppen av passet. Jag fylldes av energi och började nästan rusa mot målet. Jag vet inte hur länge jag satt där mot väggen av vaktkuren, men plötsligt hörde jag flåsanden och en mycket sliten Jörg kom pulsande genom snön. Han var lycklig över att ha nått toppen, men också mycket orolig för Adam och Alex. Trots den låga ekipagevikten hade de haft stora problem och Jörg trodde att Adam dessutom led av höjdsjuka.

Detta bekräftades en halvtimme senare av Alex. Några hundra meter bakom honom kom Adam. Det långa avståndet till trots såg vi att han var i ett bedrövligt skick, han föll flera gånger, gick i zick-zack och flera gånger stannade han för att kräkas. Han hade ingen cykel med sig. Då Alex frågade om anledningen till detta, kunde Adam inte svara. Han mindes inte att han haft någon cykel, han undrade vidare varför det var så varmt trots att han befann sig i snö och i övrigt gick det knappt att få kontakt med honom. Vi svepte in Adam i en sovsäck och kokade upp varm buljong medan Alex gick för att hämta Adams cykel. Då han kom tillbaka med cykeln, började Adam komma till sans, men han var alltför svag för att fortsätta för egen maskin. Vi bestämde att Jörg och jag skulle ruscha till Pirali för att få hjälp av Kinesisk militär. Om det inte hade varit för min oro för engelsmannen, hade nog denna nerfart varit en av de njutbaraste i mitt liv. Solen började gå ner och bergssidorna färgades i varma gula, orangea och röda toner. Färgspelet var fantastiskt, dessutom var den kinesiska sidan var plogad och det var brant utför. I hög fart susade vi ner längs serpentinsvängarna och då vi anlände till den Kinesiska militärförläggningen i Pirali hade det hunnit bli mörkt. Vi blev varmt mottagna och bjöds omgående på tomat - äggsoppa. Vi försökte förklara att två av våra vänner var fast på passet och att en av dem var mycket sjuk. En ung militär räckte fram en liten lapp där det stod: Välkomna till Kina, ni är de första cyklisterna i år! Lappen var undertecknad av en cyklist som tydligen varit den sista året innan. Mannen visade också bilder på andra cyklister som passerat och vi kände desperationen välla upp inom oss, vi fick inte fram vårt budskap om våra nödställda vänner. Vi försökte återigen, men männen i rummet pekade bara på sina armbandsur, bjöd oss på mer ångande varm mat och tecknade åt oss att vi skulle sätta oss och ta det lugnt. Efter fem minuter kom en stram ung man in i rummet och på perfekt engelska frågade han om vad han kunde hjälpa oss med. "Ok, jag ska genast skicka fordon och personal till passet". "Ursäkta dröjsmålet och mina mäns dåliga kunskaper i språk. Har ni fått ordentligt med mat"? Mannen levererade en rapp order på Kinesiska och vi blev genast serverade mer te och soppa. Jag var förbluffad. Det var inte alls det bemötande jag hade räknat med att få i Kina, 90% av alla historier jag hört, var om hur otrevliga och snorkiga Kineser var och om hur svårt det skulle vara att få tillstånd om att få cykla i Kina.

Alex och Adam hade senare på natten blivit inkvarterade i samma lilla rum som vi och morgonen därpå kände alla sig  förvånansvärt utvilade. Vi fortsatte mot Kashi och den fortsatta färden var mycket lätt på släta asfaltvägar. Vi passerade Muztagh-Ata- och Kongurmassiven och Karakul, sjön vari Sven Hedin nästan hade drunknat. Värmen kom som en chock då vi på en dag tappade ca 2500 höjdmeter och öde bergslandskap byttes mot dammigt varmt ökenklimat.

Nomad, på väg till sommarcamp i bergen, KKH, Xinjiang, Chi.

Jag var naturligtvis lycklig då jag anlände till Kashi, men det var också ett antiklimax. Visst hade det varit händelserikt, spännande och intressant på alla sätt, men nu hade jag lyckats med mitt projekt. Vad skulle jag nu hitta på? Nya planer dök upp i mitt huvud, men jag hade ingen att cykla med. Jörgs cykel blev stulen, Adam och Alex hade cyklat rakt genom Kashi för att fortsätta sin färd mot Dikson. Jag kände att jag inte var redo för att utmana Taklamakan öknen på egen hand. Det var då Mark dök upp. Han pratade flytande mandarin, var mycket lättsam och var sugen på att fortsätta färden genom Kina.

Uighirkvinna tillreder en av mina favoriträtter, momos, Merkit, Xinjiang, Chi.

Tyvärr hade han inte tid att cykla genom Taklamakan och vi bestämde oss för att lifta. Vi hade funderat lite över hur lätt det skulle bli att lifta med två fullpackade cyklar, men i Kina var det tydligen inget hinder och vi fick lift direkt. Det enda kravet som ställdes på oss, var att chauffören ville "visa upp oss" för sina kollegor vid målets slut. Mr Ping var mycket stolt då han körde in på lastbilsområdet i Urumqi och presenterade oss för polarna.

Mark och jag fortsatte vår färd i Kina och höjdpunkterna var cyklingen i Bogda Shan området, den fantastiska färden bland miljoner fjärilar och kalkstensberg i Shaanxiprovinsen och diverse intressanta avstickare i Gansu. Mitt visum tog tyvärr slut och jag vågade inte göra som Mark, dvs. förfalska inresedatumet. Jag begav mig till Beijing för att ansöka om visum till Mongoliet eller Nordkorea, men ingen av ambassaderna kunde få klart visumhandlingarna i tid och jag beslutade mig för att resa hem.

Redan innan jag avslutat min första resa hade jag hundratals idéer om vart jag ville bege mig nästa gång. Ett nytt intresse var fött och det skulle visa sig att, än idag har jag minst lika många planer om länder och områden jag vill besöka. Alla människor är väl på jakt efter en sysselsättning de trivs med, en livsstil de kan identifiera sig med och redan efter ca tio dagar som långfärdscyklist kände jag att jag funnit mitt kall. Nyfikenheten, jakten och upptäckarglädjen gör att jag alltid vill veta vad som finns bakom nästa krök, pass eller gathörn och då som nu, känner jag att alternativen och utmaningarna är obegränsade även om jag hade förunnats med hundra livstider. Eftersom förändring är ett nyckelord i min livsfilosofi avslutar jag denna berättelse med ett gammalt Kinesiskt ordspråk, som en man på ett tåg delgav mig under min vistelse i Kina.

När förändringens vindar blåser,
bygger en del vindskydd
medan andra bygger väderkvarnar.