Wales inte bara får och gröna kullar

I mitten på maj fick jag förmånen att åka till Wales, tre intensiva dagar stod på schemat. Men på grund av datorproblemet som uppstod på Arlanda just då blev resan kortare än vad som var tänkt och jag missade den första dagen. Men på fredagskvällen flög jag till Manchester och slöt upp med de andra på St George´s Hotel i Llandudno.

Den första dagen när jag inte var med besökte de andra Conwy Castle – som 1987 blev en del av världsarvet UNESCO. Det byggdes på 1200-talet av Edward 1 och har haft en viktig roll i flera krig. Ett gigantiskt slott med tjugoen torn. Det går en ringmur kring hela Conwy som det går att vandra på, ringmuren är nästan helt intakt och man har en fantastisk utsikt över delar av Snowdonia.

Conwy Castle. Foto: Visit Britain

I hjärtat av Convy Valley ligger Bodnant Welsh Food Centre som  har en restaurang och lanthandel med lokalt tillverkade produkter som bröd, kött, hembakta kakor, pajer och ostar allt från olika producenter i Wales. Den lokalt tillverkade maten är på frammarsch i Wales som på så många andra platser.

Bondant Welsh Food Centre Foto: Visit Britain

De besökte även Zip World Titan i Blaenau Ffestiniog som är en ziplinebana. Det finns tre olika banor, en som är cirka en kilometer lång där man i ganska lugnt tempo åker över de gröna kullarna där landskapet breder ut sig med bergen Snowdonia i bakgrunden.

De andra två banorna är brantare och kortare och går mycket snabbare och passar för den som är lite mer äventyrlig och vill ha mer utmaning och adrenalinkickar.

Zipline Foto: Visit Britain

När jag slöt upp med de andra på fredagskvällen gick vi igenom morgondagens äventyr som skulle bli coasteering vilket är en aktivitet som fler och fler håller på med i Wales. Det kan vara allt ifrån att du springer på klipphällar, hoppar från klipporna, simmar och surfar på vågorna, utforskar grottor med mera. För den intresserade finns det också möjlighet att lära sig mer om geologi. 

Coasteering. Foto: Visit Britain

Under natten regnade det tyvärr och blåste mycket och vid frukosten fick vi veta att det var för riskfyllt att låta oss som var oerfarna hoppa från klipporna då vågorna gick höga, men istället så skulle vi få prova canyoneering i Black River.

Vi åkte till byn Trefriw, på vägen dit började det regna. Väl framme träffade vi vår guide Philip från www.surf-lines.co.uk som hade med sig våtdräkter, flytvästar och hjälmar åt oss. Philip gav oss varsin våtdräkt som vi skulle ta på oss, under tiden vi gjorde det upphörde regnet och solen tittade fram. På fötterna hade jag ett par gamla joggingskor som jag var rekommenderad att ha med. Sen gick Philip igenom hur canyoneringen skulle gå till, vilka tecken han gjorde som vi skulle följa. Då det brusade ganska högt från floden skulle det vara svårt att höra instruktioner så teckenspråk fungerade bättre. Vi fick också veta hur vi skulle ta tag i varandra utan att halka ur varandras grepp om någon i gruppen behövde hjälp i någon passage. Hjälmar och flytvästar på så var vi redo att börja gå.

Det var en vacker och lummig skog med ljusgröna och regnfuktiga blad som vi vandrade in i mot Black River. När vi kom fram till floden började vi lite försiktigt för att få känna på de hala stenarna och det kalla vattnet. Efter en stund kom vi till ett parti med mer forsande vatten och skillnaden kändes direkt och balansen blev sämre av det strömmande vattnet runt benen. Uppskattningsvis var det mellan 5 -7 grader i vattnet så fötterna fick det kallt.

Foto: Hannah Choat, Visit Britain. Här är den enda bilden från vår canyoneering, en liten bit upp i floden.

Så kom vi fram till det första lilla vattenfallet där det var dags att testa på att åka rutschkana. Tekniken för att få till en riktig skjuts utför om det inte är ett större fall är att samla upp vatten bakom rumpan och sedan luta sig bakåt, då åker man iväg. Som extra krydda så rinner det in en massa kallvatten i nacken in under våtdräkten, så det blev en massa tjoanden, huttranden och skratt. Lite frusna blev vi men när vi fortsatte uppför floden kom blodcirkulationen i gång igen.

Uppåt gick det och nästa trix var en trappa av hala stenar i det forsande vattnet, ledaren Philip klättrade vant och vi andra följde efter, det sista steget var högst och det gällde att hjälpa till med armarna och få grepp med händerna på de hala stenarna bredvid. Pulsen gick upp rejält och belöningen på toppen var en pool med det "härligt" kalla vattnet som vi fick simma i om vi ville och - det var klart att vi ville!

Högre upp blev vattenfallen lite längre och brantare och nästa som vi åkte i gick det snabbt och poolen där vi landade hade så djupt vatten att jag inte bottnade. Det forsade in kallvatten under våtdräkten. Fast man vet och förstår att det ska bli kallt så överraskas man ändå av kyleffekten.

Nästa utmaning var en trång passage där vattnet rann på en stenhäll mellan två stora stenblock som man måste åla och klämma sig in mellan. Det var trångt, halt och svårt att komma upp, men roligt och spännande. Det fanns ett rep där för den som ville ha lite extra hjälp att dra sig upp den sista biten.

Vi följde Black River för att slutligen komma fram till en avsats där ett fint högre vattenfall landade i en pool där vi tog ett sista bad, Philip tyckte vi skulle duscha oss i vattenfallet, men vid det laget var vi tillräckligt kalla så det hoppade vi över.

Det var en rolig och annorlunda vandring. Jag såg ett grupp barn som var på väg upp när vi lämnade Black River, det hördes att de hade väldigt kul.

För att få något varmt i oss åkte vi i in på Surf Snowdonia som är världens första konstgjorda surfingställe. Med hjälp av ett kraftaggregat skapas vågor i en pool som går att surfa på. De har nybörjar- och fortsättningskurser i surfing. Anläggningen öppnade i augusti 2015 och har blivit ett populärt och attraktiv äventyrsställe både för paddling, surfning, klättring med mera. Det finns stugor att hyra om man vill övernatta där.

Surf Snowdonia

Att färdas efter de smala vägarna gav känslan av att man var på besök i någon brittisk deckare. I de flesta hagar som vi passerade gick det får och betade.

Vi landade till slut i Rhoscolyn i Angelsey på restaurangen White Eagle som fått en stjärna i Michelinguiden. Det blev fish and chips till lunch och en öl från trakten. För att bestämma vilken öl vi ville ha fick vi provsmaka några olika sorter! Maten smakade utmärkt och när vi åkte därifrån kom värdinnan ut och vinkade av oss.

Efter lunchen åkte vi till Llandwyn Island en romantisk och vacker plats som är starkt förknippad med sägnen om den helgonförklarade Dwynwen. Det finns olika berättelser om henne men den som står skriven på en skylt på platsen är denna (fritt översatt):

"Dwynwen var dotter till kung Brychan Brycheiniog. Hon blev kär i prinsen Maleon Dafodrill. När prinsen fick veta att Dwynwen var bortlovad till en annan blev han rasande och angrep henne, men synden straffade sig och han frös till is. Dwynwens hjärta brast och hon sprang till skogs för att be när en ängel kom och gav henne tre önskningar som skulle gå i uppfyllelse.
Hennes första önskan var att Maleon skulle komma ur sin infrysning, hennes andra önskan var att hon skulle kunna hjälpa människor som var olyckligt kära. Hennes tredje och sista önskan var att aldrig bli gift. Som tack för att önskningarna gick i uppfyllelse begav hon sig till Ynys Llandwin för att leva som nunna."

Om man ska gå ut till ön måste man passa på när det är ebb och det är viktigt att hålla koll när tidvattnet går tillbaka så man inte blir fast på ön.

Kraftiga, kyliga vindar blåste på vår vandring och ett gäng kitesurfare hade roligt i vågorna och surfade fram och tillbaka i strandkanten.

På ön fanns det väl uppgjorda stigar att gå på, havet öppnade upp sig på andra sidan. Bergarten är vulkanisk och den lyste svart där den tornade upp sig. När vi gått en bit på stigen kom vi till en gräsbevuxen platå när det plötsligt dök upp några hästar, först var de lite skygga och drog sig undan men efter en stund blev de nyfikna och kom fram och det gick att klappa dem försiktigt. Alwin berättade att det var Walesiska ponnys som transporterats hit för att beta och se till att hålla landskapet öppet.

Den vulkaniska bergarten.

Stigen på ön började med trätrall men övergick så småningom till sandstig.

Vacker grind föra att inte hästarna ska springa iväg.

Som en häst ur en saga.

 Vid fyren på ön var marken helt täckt av snäckskal och söta små vårblommor stack upp ur den magra karga marken.

Utanför Llandwyn Island hade det gått många lastfartyg men det är en svår passage med en massa grund så här har det legat en lotsstation en gång i tiden. Då var ön bebodd det är den inte nu, men husen finns kvar.

Ruinen där Dwynwen levde som nunna enligt sägen.

Vattnet hade närmat sig land under den tiden vi var ute på ön, promenaden tillbaka blev lika blåsig men då hade vi vinden i ryggen vilket var lite skönare. Några kitesurfare var fortfarande kvar och lekte i vinden och vågorna.

Nu var det dags att åka till nästa hotell Chateau Rhianfa i Menai Bridge och på vägen dit passerade vi det som är en stor turistattraktion tågstationen med det längsta namnet i Wales, Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwllllantysiliogogogoch, enligt Wikipedia det tredje längsta namnet i världen.

Chateau Rhianfa var ett riktigt härligt hotell med torn och tinnar och rustik inredning. I receptionen hade de en öppen spis med en brasa tänd när vi kom, det var ett trevligt, värmande välkomnande efter den kalla canyoneeringen och den blåsiga promenaden.

Vid entrén stod en nytillverkad stor drake som det kom rök ur näsborrarna på. Hotellets nye ägare berättade att när de satte upp den blev det förstås inte uppskattat av alla, ganska många tycker allt ska vara som det alltid har varit och ville ta bort den. Men då startade barnen i byn ett upprop på Facebook att de ville ha den kvar. Det hade skapats mycket publicitet kring hotellet på grund av det.

Maten var lite åt det franska hållet men med walesiska lokala råvaror, vällagat och mycket gott.

När vi vaknade sista dagen lyste solen. Det blev en rejäl walesisk frukost, korv, bacon, rökt laxomelett, rostat bröd med marmelad, varma tomater, juice, frukt och te med mera.

Morgon i trädgården innan det började regna.

När vi lämnade hotellet regnade det ganska kraftigt den vackra morgonen till trots - lugn sa Alwin det är bra om det regnar så här då kommer det inte att regna hela dagen. Och han fick rätt.

Nu skulle vi åka ribbåt på Menai Straights och då kan det gå fort och bli blött även när det inte regnar. https://www.ribride.co.uk/

Vi åkte till Menai Bridge som var en mysig ort med små affärer, pubar och restauranger. På Porth Daniel Watersports Center träffade vi vår kapten för dagen Mike som skulle ta oss med på turen ut till Puffin Island. Vi fick låna flytvästar och även skyddsglasögon för vinden. Båten var för tio personer, Mike instruerade var vi kunde hålla i oss när det svängde och lovade att han skulle börja lugnt och försiktigt. Regnet avtog och hade nästan helt slutat när vi kastade loss.

Turen började lugnt och fint, sen fick vi känna på lite högre fart och svängar efter det saktade Mike ner och kollade att allt var ok, sen var det full fart framåt. Vi passerade Beaumaris Castle, en borg som började byggas på 1290-talet för att stärka det engelska försvaret men som aldrig blev färdigbyggd.

När vi närmade oss Puffin Island var det låg fart som gällde för att inte störa fåglarna. Det är ett väldigt rikt fågelliv där med många arter. Lunnefågeln har återvänt dit efter att ha utrotats då ett skepp förliste och råttor invaderade ön. Men sen tre år tillbaks har de åter setts där. Vi låg stilla ett tag sedan åkte vi en bit ut och då plötsligt dök den karakteristiska fågeln upp med den vackra näbben och de röda benen dinglandes under magen. Det var en härlig syn!

Fåglar på Puffin Island.

Efter det puttrade vi långsamt fram och Mike sa att med lite tur så kunde vi kanske få se gråsälar, alla satt på spänn men ingen säl i sikte, men så dök ett litet huvud upp och snart hade vi tre stycken som kikade nyfiket på oss och vi lika nyfiket på dem förstås. Det var för långt avstånd för att kunna ta bild på dem.

Sen åkte vi upp för att runda ön när Mike berättade att de sett delfiner här flera gånger och under tiden han berättade det, så tro det eller ej såg vi fenan och ryggen på en delfin dyka upp. Flera gånger kom den upp till ytan. Om det bara var en eller flera är svårt att säga men vi fick se den dyka upp fem sex gånger till innan den försvann bort. Oj det hade jag inte förväntat mig, det var verkligen dagens höjdpunkt!

Hemfärden gick fort och det var kanske tur då det blir rätt kallt och blött efter en stund, särskilt som man satt still hela tiden.

Den här typen av tur var jag lite skeptisk till från början då jag trodde att det bara gick ut på att åka fort, men det var kul och trevligt att få se landskapet från vattnet och när vi också kom djurlivet så nära så måste jag säga att det var en riktig höjdare.

Söndagslunchen åt vi på Dylan´s i Menai Bridge, det var vi inte ensamma att göra. Det var många familjer som åt söndagslunchen där, fullt med folk i alla åldrar och stämningen var hög.

Där tog det roliga slut och det var dags att åka till flygplatsen i Manchester för hemfärd.

Under hela resan hade vi Alwyn Griffiths från Celticos Ltd med oss, han skjutsade oss runt till alla platser och guidade oss dessa dagar.

Wales bjuder på mycket mer än detta, många åker hit och paddlar, fiskar, vandrar och cyklar. Visst finns det mycket får och gröna kullar men det finns mycket mer att utforska och göra.