Vätskebrist 
under kontrollerade former

För ett antal år sedan utsatte jag mig medvetet för att prova på hur det känns när man i en svår "vildmarkssituation" lider av vätskebrist!

Här mina upplevelser: Sent på kvällen når jag en förutbestämd plats. Nattläger tillreds, eller lättare sagt; ett sk "nödläger"! Hela 57 cm blöt snö ska skottas bort med hjälp av fötterna. (Någon snöspade ingår inte i min överlevnadslådan!) Känner illamående och stresshuvudvärk av att jag medvetet avhållit mig från att inta den livsviktiga vätskan! Den blöta snön är tung att skyffla undan från den tänka lägerplatsen under en yvig gran. Med enkla slanor riggar jag upp min räddningsfilt, som ska bli ett sentak in mot granen. Arbetet går i ultrarapid. Stresshuvudvärken är olidlig. Någon vätska kan jag inte få innan jag fixat brasan och smält snö.

Ett "hästejobb" i detta tillstånd, men nödvändigt för att överleva! Från kullen som jag befinner mig på blickar jag ut över det snöklädda landskapet. Den närmaste omgivningen erbjuder inget brännbart virke, det kan jag konstatera! Jag spanar bort mot tallskogen en bit längre bort. Troligen måste jag först pulsa över en besvärlig myr? Det kommer att bli jobbigt att ta sig över och sedan släpa och bära med sig en lämplig torrfura, som jag måste finna? Det är en sådan jag behöver, för att elden ska vara länge; i kväll, till frukosten, samt om jag börjar frysa under natten är det bra att ha tillgång till ved! Så det gäller att hugga i, bokstavligt!

Med tunga steg pulsar jag iväg för att finna en efterlängtad fura. Efter livligt letande så finner jag den och hugger i med krafter som mer eller mindre är på upphällning. Vätskeförlusten börjar kännas betungande. Jag släpar den tunga furan till min lägerplats. Jag pausar och torkar av mig svetten många gånger, som rinner nedför pannan, och undrar vad håller jag på med egentligen? Hugger upp furan i lämpliga längder. Tidsödande och mödosamt arbete, framför allt ineffektivt. Men, vad gör man då man saknar sågen? Klyver och spantar upp veden och med darrande händer tänder jag den efterlängtad elden.

Pulsar efter spiror till en lämplig trefoting som jag hänger kastrullen på, och i den smälter jag snö. Därefter tillsätter jag buljongtärningar och dricker sedan små mängder åt gången. Efter ett tag känner jag hur krafterna och välmåendet sakta med säkert återkommer! Att "törsta ihjäl" måste vara en hemsk pina! Jag vill inte utsätta mig för vätskebrist någon fler gång, varken frivilligt eller ofrivilligt, filosoferar jag medan jag kryper ned i sovsäcken och somnar in till den värmande lägerelden medan kvällen övergår i mörker och tystnad.

Dagen efter var vätskebalansen återställd. Vätskebristen var en mycket nyttig erfarenhet. Att praktisk få uppleva den under en mycket svår och ansträngande vildmarkssituation, men ändå under kontrollerade former! Ett gott råd vid vandringar: Passera aldrig en rinnande bäck utan att dricka! Ett kort utdrag ur mitt eget fjällkursmaterial, som jag använd er vid mina fjällcirklar: Vätskeförlust - vatten Din vätskeförlust under natten är ca en ½ liter. Börja dagen med att kompensera förlusten. Under vandringen drick vatten med jämna mellanrum. Du behöver mellan 3 - 7 liter vatten per dygn. Vid värme och kraftiga ansträngningar ännu mer. Vi brukar säga: "Att det är förbjudet att gå förbi en bäck utan att dricka vatten", och fjällvattnet är sagolikt gott! Betydligt godare än göta-älvvattnet som vi Göteborgare får i våra vattenkranar. Att inta vätska är viktigt. Vi består till 60-70% av vatten och förlorar du vätska motsvarande 1% av din kroppsvikt, så får du huvudvärk, ökad puls, sämre aptit och du blir slö. Tappar du 3% sjunker prestationsförmågan 50%. Och i en krissituation behöver du mer än 100%! Och en krissituation inträffar alltid då man är som törstigast, hungrigast och tröttast! Fundera över varför!? Som sagt, drick dig otörstig, och fortsätt sedan att dricka ytterligare dubbla mängden!

Inge Bäckström