Vandring Kvikkjokk - Suorva i september 1975.

Mörka moln och snö gav extra dramatik åt fjällen under den här 11 dagar långa vandringen. Det låga vattenståndet gjorde att vi kunde ta vägar som normalt är helt omöjliga.

I början av juni detta år paddlade min kompis Anders Wahlberg och jag hela Sjaunjaälven från källsjöarna ned till Ritsemvägen. Därför blev det inte tid till någon fjällvandring under sommaren. När vi möttes i Uppsala inför höstens studier saknade vi att vi inte gjort någon fjällvandring. Vi bestämde oss hastigt för att dra upp till Kvikkjokk för en tur i Sarek. Det hade blivit september och på 70-talet stängde stugor och turiststationer i slutet av augusti. Likaså hade alla båtturer slutat gå. De enda möjligheterna att då ta sig in i Sarek var från Kvikkjokk eller Suorva. Turen måste alltså bli en rundtur utgående från Kvikkjokk eller Suorva eller en tur mellan de två ställena. Vi valde att försöka det senare alternativet, men väder och vattenstånd skulle få avgöra hur vi skulle gå. Ett mål var att komma ner till Rapadalens södra sida väster om Gådokjåhkå för att spana på djurlivet.

Första dagen. Vi kom med bussen upp till Kvikkjokk på eftermiddagen och vandrade 6 km upp till den lilla sjön i Njáhkájåhkå nära Kungsleden. Där övernattade vi. Vädret var mulet men inget regn.

Andra dagen gick vi upp till Pårek, där vi tältade i sluttningarna ovanför Boarekjávrre. Vädret var molnigt med en och annan solglimt. Inne över Pårte och Sarek låg molnen mörka och tjocka. Efter middagen tog vi en liten promenad upp mot samevistet.

 

Vad av Boarekjåhkå vid utloppet i Boarekjávrre. Vattenståndet var mycket lågt.

 

Stigen upp till samevistet i Pårek passerar en liten kulle.  Molnen låg tjocka och mörka över Boarektjåhkkå.

 

Vy mot Sähkoknuohkke och Njoatsosvágge från Pårek. Höstfärgerna hade börjat komma men björkarna var helt gröna.

 

Ripbärsriset hade blivit rött.

 

Tredje dagen var problemet hur vi skulle ta oss över Gådokjåhkå för att komma ner till Rapadalens södra sida nordost om Gådoktjåhkkå. Vi visste att bron över jokken hade rasat och byggts upp igen flera gånger. Hur det var för tillfället visste vi inte. De gånger jag passerat området tidigare hade bron alltid varit bortspolad och vi hade fått gå omvägen över Bårddejiegnas glaciärtunga. För oss skulle det nu innebära en omväg på över 15 km och en dags extra vandring. Bron var även denna gång obefintlig, men vattenståndet var mycket lågt och vi fann ett lämpligt vadställe en bit ovanför den tidigare brons plats.

 

Rast vid jokken från Boarektjåhkkå på väg upp till passet mellan Stuor Jierttá och Boarektjåhkkå.

 

Jag vadade Gådokjåhkå först. Skájdetjåhkkå i bakgrunden. Foto Anders Wahlberg.

 

Anders vadade efter mig. Bårddejiegna och Bálgattjåhkkå i bakgrunden.

 

Bara en liten bit nedanför vårt vadställe bildar jokken en kanjon där bron tidigare byggts.

 

Av bron återstod endast några wireslamsor. Att vattenflödet tidvis kan vara mycket stort visas av kanjonens renspolade bergssidor. Foto Anders Wahlberg.

 

Vår lägerplats vid Alep Gådokjågåsj 600 m västsydväst om Gådokvárásj.

 

Vy från lägerplatsen. I vänsterkanten Gådokvárásj. Övriga berg från vänster till höger: Ridok, Nammásj, Tjahkelij, Bågevárásj och Vájggántjåhkkå.

 

Fjärde dagen tillbringade vi mest med spaning från Gådokvárasj. Utsikten var fantastisk och i det molniga vädret var naturens färger mustiga. Men vi fick inte syn på några älgar eller andra djur trots att vi tyckte att vi kunde se alla detaljer i skogen nedanför. Vi strövade också runt en del i området. Vi spanade också efter ett eventuellt vadställe över Rapaälven eftersom vattenståndet var så lågt.

 

På spaning från Gådokvárásj över Ráhpaädnos nedersta del. Berget på andra sidan älven är Lulep Spádnek. I fonden syns Skierffe, Ridok, Nammásj, Tjahkelij , Bågevárásj och Vájggántjåhkkå.

 

Vy uppåt Rapadalen från Gådokvárásj. Bielloriehppe östkam till vänster, Låddebákte, Snávvávágge, Stuor Skoarkki, Svirjjajiegna och Svirjjatjåhkkå. Lávnnem mitt i bilden. Genom Snávvávágge skymtar Gavelberget drygt 3 mil bort.

 

Vy från Gådokvárásj mot Ráhpavuobme sydost om selet. Några dagar senare vadade vi älven vid det breda stället en bit ovanför bildens mitt.

 

Svirjjajiegna och Ráhpavuobme sedda från Gådokvárásj.

 

Utsikt över Ráhpaädnos nedre del från Gådokvárásj.

 

Det är 200 höjdmeter ner till skogen nedanför Gådokvárásj.

 

Femte dagen flyttade vi lägret ca 4 km bort till en liten sjö vid Lávnnem där vi fann en utomordentligt fin lägerplats. Resten av dagen strosade vi runt i området.

 

På morgonen låg dimman tät över Rapaselet. Vy tvärsöver dalen mot Stuor Skoarkki och Svirjjatjåhkkå från Lávnnem.

 

Lite senare hade dimmorna stigit och det gick att se bergen på andra sidan dalen. Vássjá och Alep Vássjájågåsj´s ravin sedda från Lávnnem.

 

Regn över Rapaselet. Vy mot Svirjjajiegna och Svirjjajågåsj från Lávnnem.

 

Lägerplatsen vid den lilla sjön på Lávnnem. Bielloriehppe östkam i bakgrunden. Den gick vi upp på nästa dag.

 

Sjätte dagen gick vi upp på Bielloriehppe östra kam med topparna 1570 och 1659. Södra sidan består av en mycket brant blocksluttning där vi möttes av nysnö. Norra sidan stupar mer än 1000 m rakt ner mot Rapaselet. Topparna 1828, 1830 och Oalgásj 1918 var insvepta i snöfall så vi nöjde oss med kammen 1570 - 1659.

 

På väg upp till Bielloriehppe östkam passerade vi Bielloriehpjågåsj. Anders strax till vänster om bildens mitt.

 

Vy in i dalen mellan Oalgásj och Bielloriehppe östkam.

 

Vy mot Oalgásj från Bielloriehppe östkam. Uppe till vänster syns kammen upp mot Gådokgaskatjåhkkå.

 

Utsikt mot Rapaselet och Låddebákte från Bielloriehppe östkam.

   

Rapadalens sväng runt Låddebákte sedd från Bielloriehppe östkam.

  

Del av Rapaselet sedd från Bielloriehppe östkam.

  

Rapaselet nedanför Stuor Skoarkki sett från Bielloriehppe östkam.

  

Vy mot Rapaselet och Stuor Skoarkki från Bielloriehppe östkam.

  

Vy mot sydost från Bielloriehppe östkam.

  

Rapadalens nedersta del med Skierffe, Ridok, Nammásj, Spádnek, Tjahkelij, Gådokvárásj och Bågevárásj sedda från Bielloriehppe östkam.

  

På vägen tillbaka till tältplatsen tog vi en omväg via Rapaselets södra strand norr om östkammen.

 

Bielloriehpjågåsj bildar fina vattenfall och små laguner som skulle ha varit jättefina att bada i om inte vattnet varit så kallt.

 

Sjunde dagen tog vi oss ner till det ställe vid Rapaälven som vi sett ut som eventuellt lämpligt för vad. Vi bestämde oss för att göra ett försök. Vi skulle behöva gå snett över och det skulle därmed bli ett ca 200 m långt vad. Siktdjupet var bättre än normalt, 2 - 3 dm, vilket tydde på att det inte var lika mycket glaciärvatten som under sommaren. Men det var rejält kallt, inte många plusgrader. Båda bytte vi om till våra lägerskor och regnbyxor som vi drog åt kring anklarna. Sovsäckarna, som vanligen satt längst ner på ryggsäcksramen, flyttade vi upp så att vi skulle klara ett djup på ca 1 m utan att blöta ner utrustningen. Anders gick över först. Genom att studera honom kunde jag se var det var djupast. Han gick upp och ner på stora stenar och däremellan var det lårdjupt. Ganska precis i mitten var det en djupare fåra med hålor och mera strömt. Djup 8 - 9 dm. Där gick det långsammare för honom, men väl förbi det gick det fortare. Hela vadet tog ca 15 minuter. Sen var det min tur. Jag tappade snart känseln i fötterna och benen och försökte värma dem lite genom att stå på en sten ett tag med bara 1 dm djup vatten. Men jag insåg snabbt att jag bara blev ännu kallare. Det var bara att fortsätta. Vid det djupaste stället hade jag stora problem och var riktigt rädd. Efter några trevande försök kom jag i alla fall förbi det och resten gick bra. Vi stannade en bra stund och värmde oss innan vi fick tillbaka känseln i fötter och ben. Bredden på vadet gjorde att det var för långt för att vi skulle kunna kommunicera med varandra genom att ropa. Under vadningen var man helt utlämnad till sig själv. Det här vadet var det dummaste jag gjort på någon vandring och jag skulle absolut inte göra om det. Det hade kunnat sluta illa.

 

Vadstället över Rapaälven.

 

 

Anders har nästan kommit till djupaste stället. Högt upp i vitt syns Vássjá.

 

 

Bielloriehppe östkam sedd från stigen längs Rapaselet. Däruppe var vi dagen innan.

 

Att följa stigen på älvens sandbank upp till Skårkisstugan var sedan rena promenadvägen. Tältet reste vi på en gräsäng en bit bortom stugan.

 

Lägerplatsen i närheten av Skårkisstugan. Bielloriehppe i bakgrunden.

 

Åttonde dagen gjorde vi en dagstur upp till Telmavadet. Där gick det att gå över de många älvfårorna lite hur som helst i stövlarna och vi vandrade runt i området. Snöbyar kom och gick utan att det var särskilt blåsigt.

 

Stuor Skoarkki från Tielmavadet.

  

 

Jilávágge från Tielmavadet.

  

 

Bielloriehppe Stuollo sett från en plats nära punkt 610.

  

 

Del av Bielloriehppe Stuollo. Östkammen skymtar där bakom. Bilden tagen i närheten av punkt 610.

  

 

Bielloriehppe Stuollo. Bilden tagen i närheten av punkt 610.

 

 

Vy uppför Rapaälven med Sarvatjåhkkå i bakgrunden. Bilden tagen i närheten av punkt 610.

 

 

Bielloriehppe Stuollo sett från en grusbank väster om Tielmavadet. Det går över ön som sträcker sig åt vänster från mitten av bilden.

 

 

Snöbyar kom och gick så ibland syntes inte bergen. Vy mot rapaselet taget strax nedanför Tielmavadet.

 

 

Tecken på tidigare högre vattenflöde.

 

Lulep Stuollo från Tielmavadet.

 

Jilávágge med Soabbetjåhkkå.

 

 

Nionde dagen var det knäpp tyst när vi vaknade. Ingenting hördes utifrån. När vi skulle gå ut ur tältet rasslade det till. Först förstod vi inget, men efter några sekunder insåg vi att det hade snöat ordentligt under natten och att rasslet kom från snön som åkt av tältduken. En dryg dm blöt snö hade fallit.

 

Vår tältplats efter snöfallet.

Den här dagen skulle det bära av upp genom Snávvávágge till Bierikjávrre. Vandringen började med en brant stigning på 400 höjdmeter, men det var helt ogörligt att gå så brant uppför i  dm-djup blöt nysnö. Det var alldeles för halt. Som tur var hade vi broddar med oss. De hade vi egentligen tänkt använda för eventuell glaciärvandring. Nu kom de väl till pass på ett sätt som vi inte förutsett. Upp kom vi i alla fall efter hårt slit och helt genomsvettiga. Innan vi fortsatte genom Snávvávágge gick vi fram till kanten av bergsplatån 500 m söder om triangelpunkten 1066, vilade och tog en del bilder. Utsikten därifrån är magnifik och bör inte missas om man är i närheten.

 

Jilávágge och Stuor Skoarkki.

 

 

Stuor Skoarkki och Rapaselet.

 

 

Rapaselet.

 

 

Rapaselet och Bielloriehppe.

 

Rapaselet och Bielloriehppe östra del. 

 

Rapaselet och Bielloriehppe.

 

 

Vy in mot Lulep Stuollo.

 

 

Vy mot Bielloriehppe Stuollo och Lulep Stuollo.

 

Jilávágge, Stuor Skoarkki och Rapaselet från Snávvávágges östra ände.

 

Det var flera plusgrader och när vi kom fram till Snávvávágges västra ände hade snön sjunkit ihop ganska mycket. Vi tog även där en fotopaus.

 

Vy mot Dielmmá och Jågåsjgaskatjåhkkå från Snávvávágges västra ände.

 

 

Övre Rapadalen.

 

 

För att ta oss från Snávvávágges västra ände över till Bielavallda valde vi att gå den något ovanliga vägen över en avsats på Bielatjåhkkå istället för att klättra på de stora stenblocken och gå i videt längre ner. Passagen är en av de besvärligare i Sarek.

 

Övre Rapadalen. Vi valde att gå på en avsats i Bielatjåhkkås västra brant istället för att gå ner under branten. 

 

På Bielavallda mötte vi de enda andra vandrarna vi såg till under den här turen. De var från Fliesbergs Sport och var ute och testade utrustning. Inte dumt att kunna vara ute så där på arbetstid. Nattens läger förlades till Bierikjávrres västra sida.

 

Vår tältplats vid Bierikjavrres sydvästra hörn. Bierikbákte i bakgrunden. Foto Anders Wahlberg.

 

 

Tionde och elfte dagen vandrade vi upp till Suorva där vi inväntade postbussen för transport till tåget och hemresan. Natten tillbringade nedanför Njavvebuollda med utsikt mot Sluggá. På 1970-talet fanns ingen bro över Guhkesvákkjåhkå men med det låga vattenståndet var det inga problem att komma över.

Bilderna har jag skannat in från dia.