Inledningsvis

Detta år blev det återigen en tur till Sarek. Då hundar inte är välkomna där, och en ny valp huserade därhemma stannade livskamraten hemma. En utgångsplan för vandringen var att börja i Kvikkjokk och avsluta i Saltoluokta. En ungefärlig färdplan hade lagts upp med utgångspunkt från diverse önskningar och drömmar jag hade. Bland dem var bland annat ett besök på Axel Hambergs observatorium på Pårte 1830 meter över havet, tältplatsen på "hyllan" vid Njoatsosvagge, Luottolahkko, Svenonius hängande glaciär, Nåite, Jiegnavagge, utsikten från Låddepakte, Pelaslätten, Pierikjaure och Slugga. Det låter som väldigt mycket, men mycket brukar inte bli av när man väl är där, mest på grund av vädrets makter. Det man inte får se och uppleva kan man ta ett annat år.

5/8

SJ var ordentligt sena till Murjek. Från början hade jag tänkte komma till Kvikkjokk vid lunchtid, nu kom jag och alla andra dit lite i 5-tiden.

Nåväl, inte mycket att göra åt. Efter lite småpratande med medresenärer och en kopp kaffe kom jag iväg efter någon timme. Vädret var inte det bästa, lite molnigt, lite fuktigt och lagom varmt för att myggen skulle hålla en sällskap utmed Kungsleden norrut.

Stigen var inte alls lika uppgången som man är van att se Kungsleden längre norrut och då befann jag mig ändå nära en fjällstation. Regnet höll sig borta och jag kom fram till bron där jag skulle börja vika av mot Pårte. Klockan var framåt åtta-tiden och här fanns det både vatten och tältplats så det kändes som en bra idé att göra läger. Det märktes att jag inte satt upp tältet på ett tag....

Någon enstaka vandrare och någon enstaka fiskare syntes till men annars var jag helt ensam. Till kvällsmat blev det varma koppen med couscous och lite kaviarmackor. Jag hade skaffat en par neoprenskor att ha som lägerskor och de var makalöst sköna att lufsa omkring i. Efter lite promenader och fotande i omgivningen drog jag mig in i tältet och kalasade på lite parmesanost och en liten kåsa vin.

6/8

Av någon anledning sov jag lite dåligt. Några som inte sovit dåligt var fjälllämlar, eller om det var möss. De hade haft en festmåltid på Parmesanost! Osten hade legat inslagen i papper, i dubbla plastpåsar, inne i tältet! För säkerhets skull kastade jag den kvarvarande biten, säkert till stort nöje för fjällskogens vanartiga osttjuvar till smådjur. Det gick lite segt med morgonbestyren men vid halv tio kom jag iväg.

Det var inga problem att hitta men det gick lite segt och det kändes lite enahanda med terrängen. Men en del småmysiga fikapauser blev det ändock.

Vädret var inte det bästa men regnet höll sig undan i vart fall. Det var ganska platt med enstaka öppna bitar i terrängen. Pårtemassivet hägrade framför en hela tiden.

En liten bit innan vadet stannade jag för att luncha vid stigen. Det kändes som att typiskt nog skulle det börja regna just då men som tur var kom det inget.

Vadet nedanför samevistet var inga problem. Stenkistorna gick bra att ta sig över på men de var ganska hala precis som jag hade läste om. Ungefär i höjd med samevistet tog jag en fikapaus i de sista bitarna av björkskog. Nu sken solen lite försiktigt och i lä vid en bäck var det riktigt skönt att sträcka ut ett tag.

Nu vidtog kalfjället och med det öppnade vyerna upp sig. Tyvärr låg molnen inte högre än att de täckte topparna i massivet. På vägen träffade jag tre tjecker som rundat Pårtemassivet om jag förstod dem rätt. De hade ingen karta som de kunde visa på hur de gått.

Det hade börjat bli lite sent men jag bestämde mig för att ta mig över nästa två jokkar. Där skulle det finnas bra tältplatser, även om det inte var några problem att hitta någonstans att slå upp ett tält.

Det första passerades på snö. Det andra vader blev lite besvärligare. Det fanns en stor snölega men efter lite undersökning om hur den såg ut bestämde jag mig för att inte passera över snön. Den såg alldeles för urgröpt ur när man tittade in i tunneln nerifrån. Det var en gansk strid bäck som rann ut ur den. En bit ovanför snönlegan tyckte jag att det gick bra att ta sig över på stenar. Skönt att slippa vada tyckte jag men det var nära att det blev rätt blött för stenarna var halare än jag trodde. Över kom jag men lite blötare om ena benet än vad jag tänkt.

Jag hade läst mig till att det skulle finnas bra tältplatser här men det tycker jag var lite överdrivet. Nog för att det gick att få upp tält här men så särskilt speciellt bra var det inte.

Det blev lite lite sen middag strax efter 21 och lite singoallakex till dessert. Nu höll jag tummarna för att vädret skulle bli bättre så jag kunde komma upp till observatoriet rakt ovanför mig under morgondagen.

7/8

Vädergudarna var inte med mig så toppturen fick vänta tills något annat år. Topparna syntes inte till utan försvann i molntäcket. Jag hade lyckats vakna till liv redan vid 6 för att kunna komma iväg så tidigt som möjligt. Nu tog jag det lugnt men var ändå iväg redan strax efter 9 och vandrade iväg mot Säkok. Efter cirka 1 km kom ett litet lätt vad där man inte behövde ta av sig. På andra sidan den lilla bäcken stod en övergiven känga! Därefter gick färdvägen uppåt i slänten. Det fanns synliga rösen som visade vägen. Nu hade solen börjat visa sig lite mer och det var riktigt skönt att gå. Lite blåsigt och lagom varmt och en växlande molntäcke som släpper igenom solen är alldeles perfekt tycker jag. Till min förvåning följdes rösena av vad som såg ut som en gammal vinterledsmarkering! Vid passpunkten fick man fina vyer av klippväggen mot Tjievrra.

Helt plötsligt öppnade sig vyn framåt över Njoatsosvagge med Bulkas karaktäristiska profil i den övre delen av dalen. 4 år tidigare hade jag tältat där. En makalös vy. Jag använder bara två objektiv till kameran på vandringar numera, ett 35 mm och ett 105 mm och här blev det ett snabbt byte till 105:an.

Även om ryggsäcken kändes lite tung som den brukar göra de första dagarna var det helt underbart att vandra fram längs med Njoatsosvagge här uppe. Nere i dalen hade jag minnen av en snårskog fortfarande i minnet.

Innan jag började vandra ner i bäckravinen där Ruopsokjåhkå rinner tog jag en skön paus i solen bakom en lite kulle där vinden inte kom åt. Långt nedanför mig kunde jag se en vandrare som såg ut att vara på väg ner i dalen.

Jag hade läst en del om bäcken och rekommendationen var att ta sig upp längs bäcken till första tillflödet och vada där. Jag behövde inte ta mig så långt utan hittade en ställe där jag kunde ta mig över på stenar. Sen kom den jobbiga biten. Ohyggligt brant grässluttning som man ofta fick krypa på alla fyra upp för de första 5-10 minuterna. Och här nere i ravinen kom ingen svalkande vind men däremot värmde solen på bra. Synd att klaga men svetten rann. Nåväl, efter den första biten kunde man åtminstone vandra sakta uppåt. Det tog nästan en timma att ta sig upp från ravinen till platån.

Uppe på platån var det ganska lättgånget om än stenigt. Kanske höll jag lite för nära ut mot dalen för att få njuta av vyerna. Jag kom fram till de två sjöarna vid "hyllan" vid 17-tiden. Ryktet om tältplatsen besannades. En skaplig stenmur som skydd för vinden hade byggts upp av tidigare vandrare och efter att ha slagit upp mitt tält ägnade jag mig åt att bygga till lite till på den, till efterkommandes bekvämlighet. Fina gräsmattor, en härlig vy över Njoatsosvagge och en porlande bäck från den ena sjön. Ett riktigt smultronställe.

Till kvällsmat blev det Gulyás som dessvärre inte smakade så mycket. Här fanns det en klar förbättringspotential. Jag la mig och lyssnade på en sommarpratare och somnade till ett slag. När jag vaknade tog jag mig en liten efterrätt på jordgubbar och mörk choklad.

8/8

Det blåste rejält hela natten så det kändes extra tryggt med stenmuren kring tältet. En del regnskurar piskade tältduken med jämna mellanrum också. Vid 3-tiden var jag uppe och kissade och då hade det klarnat upp jämfört med dagen innan. Jag hörde inte klockan, kanske för att jag sov så djupt, så jag kom inte upp förrän halv tio. Nu hade det mulnat på ordentligt och jag såg inte den lilla sjön drygt 50 meter bort.

Efter ett tag började det klarna upp lite grand och dimman höjde sig. Jag började packa ihop mina saker och kom iväg vid lunchtid. Efter en del tips jag fått hade jag bestämt mig för att ta mig upp på platån nordöst om de små sjöarna och inte gå ner mot Bálgatjåhkå. Målet var att ta sig upp till cirka 1230 meters höjd för att där relativt bekvämt ta sig mot nordost. Det som till en början var en grässlänt blev mer och mer stenras med enstaka klippväggar som man måste ta sig runt. Var det här verkligen en bra idé? Hala stenar och ganska brant ner mot Bálgattjåhkå. Jag fick helt enkelt ta det väldigt varligt och därmed långsamt för att inte råka ut för något. Jag kände mig något missmodig där jag stretade uppåt. Vad händer om något händer här? Kan jag ta mig ner till mer trafikerade delar? För att råda bot på lite ängslan tog jag en paus bakom en liten klippvägg med lä för vinden. Lite godis och lite positiva tankar så kändes det bättre igen. Jag är ju försiktig, jag tar det lugnt, har ingen stress och vet vad jag gör. Och varför bli missmodig för lite dåligt väder. Jag är ju (nästan) mitt i Sarek. Kan livet bli bättre? Jag har sedermera kontrollerat min färdväg på GPS:en och insett att jag hade tagit av mot nordost för tidigt och skulle tagit ytterligare 10-20 meters höjd. Men det var inte så lätt att se på plats med lite dålig sikt. Trots det jobbiga terrängen var jag nere igen på andra sidan platån efter cirka 1 och en halv timme. Det var fortsatt blåsigt och regnigt och inte särskilt varmt men det var skönt med en fikapaus bakom en stor sten. En stunds vila med dunjacka i lä och en varm kopp kaffe gjorde susen och jag var snart redo för att ta mig an ett vad med kallt glaciärvatten.

Längre upp längs Bálgatjåhkå kommer man till en bäckkorsning. Jag vadade först bäcken från Saitaristjåhkka och därefter Bálgatjåhkå. Jag plockade ur sulor och strumpor och vadade med buntband kring regnbyxorna. Det kom inte så lite vatten i ena kängan men det var inte så farligt. Med torra, varma sockar blev jag snart varm om fötterna igen.

Jag tog ut kompassriktning mot Luohttojávre och knatade på. Det var väldigt stenigt men ändå väldigt lättgånget. Stenöknen var fylld av vita stenar och klippblock. Ryktet säger att det inte ska finnas någonstans att få upp ett tält på häruppe förutom vid Luohttojávre men vid ett par småsjöar kunde jag hitta platser att så upp ett tält på, om än inte de mest idealiska tältmarkerna.

På andra sidan platån kunde jag skönja vad jag tror var Svenonius glaciär och bakom mig kunde jag se de nedre delarna av Bálgatjiegna. Även om det fortfarande blåste fanns det ett underligt lugn här uppe på den vidsträckta platån. Av de fantastiska vyerna jag hoppats på blev det inte så mycket denna dag men det var en fantastisk känsla att ändå få vandra fram i detta landskap.

Vid 4-tiden kom jag så fram till sjön, eller i vart fall så jag såg den framför mig. Jag hade bara tagit mig drygt 7 km denna dag men det kändes bra att slå upp tältet och krypa in. Vid en liten göl låg några låga klippblock där jag hittade en plan plats med stenblock som väggar mot vinden. Temperaturen låg vid nollan och emellanåt var det snö i luften. Jag befann mig någon halv-kilometer ifrån sjön och där kunde jag se några människor som rörde sig. Med lite varmt i magen och en liten värmande whisky kändes det härligt att krypa ner i sovsäcken och somna in till en sommarpratare.

9/8

Jag vaknade till vid 6 och med min utomordentliga morgonkaraktär kom jag upp en timme senare. Vädret var detsamma, kyligt, blåsigt, grått och enstaka regnstänk uppblandat med en del snöflingor. Det var ändå ganska hög molnbas så jag kunde se topparna runtomkring mig, i vart fall å nordväst. Många syntes vackert pudrade med nysnö.

Lite i nio gick jag iväg mot Sarvesvágge samtidigt som jag kunde se några människor vid jokken från sjön gå mot Njoatsosvágge. Strax efter sjön, utmed jokken träffade jag på fem killar i två tält som skulle bege sig upp på Nåite. Man kunde nätt och jämnt se toppen av Nåite så jag hade redan bestämt mig för att de kunde få vara till ett annat år.

När nedstigning till Sarvesvágge påbörjades avtog vinden mer och mer. En bit ner tog jag en fika vid en liten bäck och vädret kändes betydligt mer behagligt. Nere i dalen kunde jag se enstaka vandrare på andra sidan bäcken på väg mot Rapadalen och Rovdjurstorget. Österut kunde man se jokken vindla sig fram i dalbotten mot Rapadalen och Låddepakte.

Jag hade varit lite fundersam om det skulle bli några problem med att vada jokken nere i dalen, och kanske behöva gå ända fram till vattendelaren längre västerut för att komma över på andra sidan. Nu visade det sig vara ytterst lättvadat. Där jokken delade upp sig gick jag på grusbotten över och tog någon enstaka bäckfåra med ett ordentligt skutt.

Min ursprungsplan hade varit att ta mig till Rapadalen härifrån, eventuellt via platån vid Dielma. Att ta mig över platån och eventuellt tälta däruppe med det lite gråa vädret kändes inte lockande. Det borde vara lika trist där som på Luohttolahko. Och en vandring nere i björkskogen i Sarvesvagge hade jag läst mig till att det skulle vara en rejäl strapats. Istället beslöt jag mig att gå via Niejdariehpvágge över till Álggavágge.

Strax innan jag skulle börja ta mig upp i Niejdariehpvágge stannade jag för lunch längs jokken. Lite varma koppen och knäckebröd med ägg och kaviar smakade jättegott. Den här biten av Sarvesvágge var ytterst lättvandrad, till skillnad mot vad som sägs om de östra delarna.

Upp i dalen gick jag på grässläntar på bäckens vänstra sida. Högra upp blev det stenigare och sista biten gick jag på en lång snölega. Vid passpunkten tog jag farväl av Sarvesvágge med de sista vyerna av Nåite och Luohttolahko.

Nu var det riktigt lättvandrat och en besynnerlig syn låg framför mig. Vädret var fortfarande grått med regnet hängandes i luften medans jag såg solbelysta toppar på andra sidan dalen.

Minsann, ju längre jag gick ner mot Álggavágge blev det bara bättre och bättre väder. Väl ute ur Niejdariehpvágge sken solen och sommaren hade kommit åter. Det var vackert längs med bäcken som skapar en lite kanjon med vattenfall och en del stora klipphällar som säkert var sköna att sträcka ut på en varm sommardag.

En bit nedanför kanjonen stod en herre och fotade. Det visade sig vara Bertil Disman, även känd under signaturen OBD på internetsiten utsidan.se. Han var på väg söderut och hade slagit läger lite längre ner mot dalbotten. Det blev en bra pratstund med denna imponerande herre som var ute på en 14 dagars-tur i Sarek på egen hand, fyllda 73.

Jag tog mig ner till Álggajåhkå och tog mig enkelt över med ett ordentligt skutt. Jag blev lite blöt om västerfoten men inte värre än att det kunde få torka av fotvärmen.

Nu var det härligt väder. Jag gick på cirka en kilometer till innan jag satte upp tältet. På vägen passerade jag ett antal små kullar som såg inte såg helt naturliga ut.

Till kvällsmat blev det Ragu som smakade underbart med en kåsa vin till. Jag kunde se Bertils tält borta vid Niejdariehpvágges mynning.

Även om solen sken var det inte så varmt och dessutom försvann den bakom bergstopparna ganska tidigt. Det hade börjat blåsa igen så efter en liten whisky liggandes utsträckt på liggunderlaget i lä bakom tältet tog jag mig in och kröp ner i sovsäcken.

10/8

Det fina vädret från gårdagen hade flytt igen. Vid 7 kom jag upp ur tältet. Det blåste kyligt med en del regnstänk och helt igenmulet. Samtidigt blev landskapet lite spännande. En hel del "Mordor-känsla" över klippor och berg. 

Vid 9 hade jag fått ihop packning och begav mig mot "Smailaträffen". Vad jag kunde minnas såg jag inte "Herren" på Härrábákte förrän jag hade passerat, när jag gick här förra gången. Nu spanade jag febrilt efter den rauk-liknande stoden uppe vid klippkanten och minsann lyckades jag se den innan jag hade passerat.

Stigen var ganska lerig och sank. Uppe i Ahkávágge såg jag bara moln. På den stora, öppna platsen nedanför Ahkaávágge tog jag lunch och lyxade med att slå upp tältet. Det är en anledning till att ha tältet utanpå ryggsäcken så kan man snabbt få upp det om man vill ha lite skydd mot regn och vind vid en paus. 2 minuter för att få upp tältet är väl investerad tid! Det blev lunch på ägg och ölkorv även om det blev mer ägg-soppa för jag hällde inte bort tillräckligt av vattnet. Man bör hälla av så mycket vatten som möjligt efter att äggen har legat i blöt och sedan bryna ägg-smeten försiktigt. Smaken var det inget fel på.

Efter lunch knatade jag på och passerade renstängsel och renvaktarstugan. Jag vadade på ungefär samma ställe som jag gjort några år tidigare. Den här gången var det betydligt besvärligare. Detta vadet (Guoperjåhkå) var det krångligaste vadet hittills.

Jag kom lite för nära dalbotten och fick slåss med en del sly, men i gengäld fick jag en fin utsikt över allra översta delen av Rapadalen, där  Guoperjåhkå övergår till Ráhpajåhkå. På andra sidan jokken såg jag två vandrare på väg västerut. De gick nära jokken och såg ut att spana efter en lämplig vadplats.

Det märktes att jag närmade mig den stora hållpunkten i Sarek. Först mötte jag ett belgiskt par bosatta i Sverige och därefter två män som var på väg på en liten utflykt med tältet vid Smailaträffen. Vid halv fem var jag själv framme och kunde slå upp tältet. Det stod en hel del tält där. Inne i stugan satt en utländsk familj med två döttrar i 12-årsåldern och fikade. Samtidigt som jag satte två andra män (far och son) upp sitt tält. De två vandrarna jag sett på andra sidan Rapajokken kom även de så småningom. De hade fått gå ytterligare cirka 2 km innan de lyckades ta sig över. De hade gått hela sydsidan av Rapadalen vilket ska vara ett riktigt ansträngande vägval. Jag kunde räkna till uppemot 10 tält runtomkring och det blev en del samtal om vägval, vadplatser och utflyktsmål.

Till kvällsmat blev det en tre-rättersmeny bestående av misosoppa till förrätt, Tortillas (saknade Parmesanen) till huvudrätt och avslutningsvis varma äpplen med kanel och socker och cantuccini till efterrätt. Allt nersköljt med en ordentlig kåsa vin. Efter det blev jag liggandes på liggunderlaget lutandes mot en sten med en whisky i kåsan ett bra tag.
Det var lite bättre väder nu på kvällen. Man kunde se enstaka solglimtar och vinden hade mojnat något. Regnet hölls sig borta.

11/8

Jag bestämde mig för att ta en väldigt kort dag och bara vandra bort till Bielavarasj för att ha nära till Snavvávágge och Låddebákte om vädret skulle passa för en dagstur. I och med att vädret inte gjort dagsturer och toppturer så lockande hade jag riktigt gott om tid och kunde vänta någon dag extra på lite bättre väder. Nu på morgonen regnade det i vart fall inte.

Det var mycket folk i rörelse kring Smailaträffen. 2 vandrare kom dit och ringde fjällräddningen för att få fram ett meddelande till en kompis som var på väg till Sarek. Deras kök hade lagt av och de ville att kompisen skulle ta med ett nytt.

Till lunch blev det potatismos med en extra klick smör, ädelost och torkat kött. Efter det gick jag iväg från Smaila. Det var regnskurar blandat med lite sol mellan flikar i molntäcket emellanåt. Jag vadade jokkarna på vägen dit genom att gå på stenar. Tjågnårisjågåsj fick jag gå över 150-200 meter nedanför stigen. Ett fint strilande duggregn föll hela tiden medans enstaka solglimtar föll över bergssidorna.

Det var lättgångna 6 km till Pelaslätten. Vid 16-tiden var jag framme.

Det blev kvällsmat på thaikyckling med nudlar och hallonkräm till dessert.

12/8

Vilodag! Under gårdagen hade vädret diskuterats en hel del. Alla som jag pratade med som hade nyare information än jag om vädret sa att det skulle bli bättre väder framöver. Jag bestämde mig för att chansa och stanna kvar här på Pelaslätten med förhoppningen om bättre väder dagen därpå. Vädret var inte det bästa med blåst och regn. Det blev vilande i tältet och en del småpromenader i omgivningen. Till kvällsmat blev det en extra stadig portion chili con carne för att ladda ordentligt inför morgondagen.

13/8

Det här verkar lovande! Jag vaknade och kom upp vid 7 av att det började bli hett i tältet! Jodå, prognoserna stämde. Det var nästan vindstilla, varmare än förut och solen lyste. Det var inte helt klart men ändå en riktigt härlig dag. Det hade varit minusgrader under natten för i småpölar som inte solen nått fram till var det en liten ishinna. Efter en stadig frukost packade jag dagstursryggsäcken och gick iväg vid halv nio.

Stigen nedanför branten var lite tjorvig och zick-zackade sig uppåt, och ibland nedåt. Som tur var, var den ganska så torr. Att gå här i regn med full packning är säkert en helt annan historia. Det hade börjat blåsa lite och i skuggan bakom berget blev det till och med lite småkyligt. Det tog knappt 2 timmar att ta sig upp till Snávávágge. Väl där blev det en stunds vila vid en bäck inför de kommande dryga 500 höjdmetrarna.

Det är mest bara sten hela vägen upp. Emellanåt får man gå på samma höjdkurva för att ta sig runt klippor. I och med att det är en ganska kuperad brant så ser man inte så bra uppåt och kan göra bra vägval vilket kan kännas lite tröstlöst. Bortsett från det var det inga problem med att komma upp. Det fick bli lite godispauser på vägen.

Efter cirka 2 timmar stod jag till slut på toppen.

Att kalla Låddebákte för utkiksberg är en underdrift. En fantastisk utsikt över Sarektjåhkkåmassivet i norr med glaciärer nedanför snötäckta toppar, med Máhtujågåsj och Tjågnårisjågåsj rinnandes nedför den mjuka sluttningen ner till Ráhpajåhkå.

I väster ståtade Oalgásjmassivet, inramat av Sarvesvágge i söder och Rapadalen i norr. Bakom de stora glaciärerna tronade Kanalberget och Axel Hambergs topp.

Som en hylla låg platån Dielmábuollda med sjön Dielmájávrásj. Utmed Sarvesvágges södra dalsida kunde man se hur Noajdevágge slingrade sig upp mot Luohttoláhko nedanför Nåite.

I söder sträckte sig Bielloriehppe majästätiskt över Ráhpaädnos slingrande vatten. Rakt nedanför klippan låg rovdjurstorget och man kunde klart se de omtalade vadstället uppströms den lilla ön och även den lilla stugan på älvens motsatta sida.

Nedströms bredde älven ut sig och man kunde se både Skierfe och Tjahkelij i soldiset.

Jag stannade kvar och njöt av utsikten och en ordentlig fika ett par timmar. 2 tyskar och en chilenare som tältade nere i Snávávágge gjorde mig sällskap efter ett tag.

Vägen ner var minst lika vacker då jag hade övre delen av Rapadalen och Sarekmassivet framför mig hela tiden.

Strax efter 7 var jag tillbaka i tältet, samtidigt som jag kände ett par regndroppar. Med Lapskojs till middag och en extra stor portion mörk choklad och en whisky i kåsan tog en helt fantastisk dag slut.

14/8

Efter gårdagens utflykt trodde jag att jag skulle sova länge men i stället kom jag upp riktigt tidigt. Ryggen ömmade lite grand så något hade nog sträckts eller något under gårdagen. Vänstra hälen kändes lite grand den också. 

Raden vid 8-tiden hade jag fått ner tält och packat ihop. En tändare som försvann lyckades jag hitta igen där tältet hade stått. Nu har jag alltid någon i reserv och även piezotändare på gasköket men det är ju bra att ha med sig allt hem. 

Jag lunkade på försiktigt till en början för att känna efter lite om hälen skulle krångla mer men det kändes bra. Vädret var fortsatt bra utan att vara lika varmt som gårdagen. Vinden blåste lite grand och solen värmde från en halvklar himmel. På det hela taget utmärkt vandringsväder. 

Bierikjávrre var lika vackert som det sägs. Stigen var lika lättgången som Kungsleden. Att jag följde en av de större färdvägarna märktes då jag mötte människor lite då och då. Vid kanten av sjön kunde jag se en del tält. Det mäktiga Pierikbákte såg ut att böja sig över en. 

Längre fram sneddade jag över Voujnesvárásj i stället för att gå runt. Man fick lite fina vyer både bakåt mot Bierikvárásj och Bierikjávrre samt över sjölandskapet vid Liehtjitjávrre.

Nere i Guhkesvágge vadade jag enkelt en bäck och gick till bron där jag åt lunch. Uppe på bron kunde man se genom hela Guhkesvágge och man kunde se vad jag antar var Ahkkámassivet i fjärran. Åt söder tornade Ähparmassivet upp sig.

Efter lunchen var det cirka 6 km kvar till renvaktarstugan. Någonstans däromkring hade jag tänkt mig som dagens etapp. Strax innan stugan var det ett fält med videsnår och jag lyckades tappa bort stigen. Helt plötsligt stod jag med ena foten i ett vattenhål! Vid något som såg ut som en stor strandbank såg jag ett stort hål grävt in i banken. Av storleken att döma var det ett större djur så jag tog mig snabbt därifrån.

Först satte jag upp tältet vid renvaktarstugan men när jag var klar bestämde jag mig för att flytta på tältet då det kändes som att vinden skulle vrida sig. Jag tog ner tältet och förflyttade mig några hundra meter och fann en fin plats bakom en höjd. Nu var jag inne i det område med stora blockstenar som skall passeras på vägen mot Saltoluokta.  I vart fall om man tänker sig ta vägen mellan Gähppo och Vuovres. I en sänka bredvid ett stort stenblock med lite vatten bredvid slog jag upp tältet.

Dagens etapp blev lite drygt 19 km. Jag uppskattade att det var ungefär lika mycket kvar till Saltoluokta. Till kvällsmat blev det Tortillas som smakade underbart. Köttfärsen kunde varit lite mer kryddad och jag saknade parmesanosten men det gjorde inte så mycket en sådan här dag. Till dessert blev det finchoklad: Michel Cluziel. Allt med utsikt över Slugga.

15/8 

Återigen vaknade jag av värmen i tältet. Vid klockan 7 stack jag ut huvudet och det visade sig vara fint väder även idag. Lite lågtrycksbetonat med sol och lite vind.

Den blöta kängan hade nästan torkat. Lite efter 9 kom jag iväg och sa adjö till några renar som dykt upp i omgivningarna.

De första 1.5 kilometerna var riktigt jobbiga med stora block som måste rundas, vattenhål, videsnår om vart annat. Ibland kom man runt ett stort stenblock bara för att inse att man kommit till en återvändsgränd och måste prova att gå runt blocket åt andra håller. Tur att vädret var hyfsat i vart fall. Att gå här med dimma eller dålig sikt måste vara riktigt jobbigt mentalt. Nu kunde jag i vart fall se att jag kom framåt, om än långsamt. När man väl kom ut ur blocklandskapet kunde man ta ut sin färdväg lite lättare. En del videsnår fanns framför mig men det var betydligt mer lättgånget om än lite blött emellanåt. Det tycktes bäst att hålla till höger om bäcken som rann mellan Gähppo och Vuovres.

Vid de små sjöarna mellan dessa toppar fick jag så ta avsked från Sarek. Jag hade visserligen redan lämnat nationalparken men fortfarande kunde jag se in i Sarek.

Därefter lunkade jag på ner i sluttningen mot Pietsaure och fick fina vyer mot de stora sjöarna norrut. Jag kunde skönja vindkraftverk vid Vietas. 

Nere i sluttningen blev det lunch på äggröra och ölkorv. Det var lätt att gå här och jag kom ner till sjön lite innan Rumok. Någon stig hittade jag inte där och emellanåt var det rena djungeln som skulle forceras. Här nere i björkskogen hade höstfärgerna redan börja dyka upp. Nedanför Rásek fanns det fantastiskt fina tältplatser med badstränder. 

Jag vadade jokken rakt över dess utflöde vid sjön. Det var nog lite dumt. Dels fanns det en eka man kunde dra över och ta sig över med, och sedan lägga en slant, minns inte hur mycket, i en brevlåda. Ett alternativ jag läst om är att vika ut lite i sjön om man vadar, då det ska vara grundare då. Detta på grund av att sand och sediment som förs med av jokken Àvtsusjjåhkå faller till botten strax efter utflödet då vattenhastigheten sjunker när flödet rinner ut i sjön. Nu blev jag lite blöt om kalsongerna.

I samevistet fanns ett café. Det kanske blir en fika där innan jag går iväg i morgon. 

Jag satte upp tältet en liten bit från samevistet utefter jokken. Här hade många tältat och det var bara att välja en trevlig plats att slå upp tältet. Till middag blev det thailandsinspirerad kycklinggryta med det sista av vinet. Det räckte till en helfylld kåsa så ransoneringen hade varit perfekt! Till efterrätt blev det finchoklad från Michel Cluziel och en sista slurk whisky. Tur att färden var över. I morgon är det bara den sista transportsträcken ner till Saltoluokta kvar.  

16/8

Det blev inget fika i samevistet, det verkade stängt. Nu var det grått och disigt. Jag gick iväg de sista få kilometerna till Saltoluokta. När jag passerat höjden fick jag se lite av utsikten över sjöarna och kunde även se båten från Kebnats. Från Saltoluokta kom en del människor som var ute på dagsturer i omgivningarna. En del tänkte gå till samevistet, en del nöjde sig med att ta sig upp till höjderna och få lite utsikt och kunna förhoppningsvis se en del av Sarek.

Framme i Saltoluokta tog jag ett rum för två nätter och började så sakteliga komma tillbaks till vanliga livet igen med alla bekvämligheter nära till hands.

17/8

En vilodag i Saltoluokta avslutades med middag på fjällstationen. Under dagen strosade jag omkring på sluttningen ovanför fjällstationen i en trollsk dimma med kameran.  

Mera...

Ännu mera såsom karta, ytterligare foton med mera finns på min egen hemsida www.peterpalagyi.nu. Alla foton tagna med Nikon D90, Nikon DX 35mm f/1.8G, Nikon 105mm f/2.8D (makroobjektiv).